Vart tar tiden vägen v 29 (28+5)

Snart har två tredjedelar av graviditeten passerat och tiden eller lusten att skriva har inte riktigt infunnit sig. Men här kommer en uppdatering i alla fall.

den 1 november i v 14 började jag arbeta 50 % igen. Illamåendet var då mycket bättre och det var skönt att komma tillbaka till jobbet lite.

I v 18 hade jag kraftiga sammandragningar och mensvärk och det blev en sväng in till gynakuten där det konstaterades att jag hade en urinvägsinfektion. Livmodertappen såg bra ut och sammandragningar påverkade inget. Jag fick antibiotika och det gick över på några dagar.

Den 18 december i v 21 var vi på rutinultralkud och allt såg bra ut med den lilla som visade sig vara en kameraskygg liten flicka. Vi ska alltså få en till lillasyster och därmed triss i tjejer. Jag blev faktiskt glad med en gång. Trodde att det kanske skulle komma en stund av besvikelse att inte få en son men jag blev bara glad. Ska bli så mysigt med en liten tjej till! En mätning av tappen gjordes också och den var fortfarande lång och fin, 3-3,5 mm.

Vid v 20 började foglossningen göra sig påmind och det blir alltmer jobbigt att vara på jobbet då det onda sitter i pelvisbenet. På kvällarna har jag så sjukt ont.

Vid nyår hade jag en till urinvägsinfektion och fick en ny omgång med antibiotika.

I v 24 så var jag ute och åt middag med en kompis och när jag gick på toa så hade en del av slemproppen gått. Jag ringde MVC på morgonen efter och de bad mig ringa förlossningen som ville att jag skulle komma in för en koll. Jag hade inga sammandragningar att tala om så var inte orolig men skönt att kolla upp det. Tappen såg fin ut och mätte ca 3,5 cm. Hon hittae inga rester av slemproppen så kunde inte riktigt säga om det var den som släppt eller inte. Var det den så växer den tillbaka. Jag skulle vara uppmärksam på sammandragningar och menvärk och ringa om jag kände nåt annorlunda.

I mitten av januari ca v 26 så blev foglossningen och sammandragningarna värre igen och jag gick ner på 25 % men kände ganska fort att det inte fungerade. Den 5 februari i v 27 så blev jag sjukskriven på heltid. Det känns tråkigt men också skönt. Jag slipper nu stressen av att åka till jobbet för några timmar och kan verkligen bara lyssna på kroppen och göra vad jag klarar. Vi var i Vemdalen en långhelg och det tärde otroligt på kroppen så efter det har jag tagit det väldigt lugnt och sovit och vilat massor.

Jag har haft ett bra samtal med en överläkare och vi ska ses om 1,5 v igen för att gå igenom mina tidigare förlossningar och se om man kan komma på varför barnen fastnar. Om jag ska försöka utan epidural eller hur vi ska göra. Hon har sagt att om förutsättningarna ser bra ut så får jag bli igånsatt vid v 37-38 så jag håller tummarna för det. Jag kommer få en tid för bedömning på förlossninngen runt v 37 och så får vi se hur det ser ut. Det är min livhake just nu då jag är så låst i min kropp och har så ont hela tiden. Har kryckor om jag ska utanför lägenheten och måste tänka på alla rörelser jag gör. I veckan ska jag till en sjukgymnats och förhoppnigsvis börja med vattengympa sen. Jag hoppas att det komemr fungera då jag så gärna vill får röra kroppen lite.

Hos barnmorkan har allt sett bra ut. Jag går på kontroll var annan till var tredje vecka. Lilltjejen växer som hon ska och SF mått i v 25 vad 24 och nu i v 29 var det 28 så hon ligger precis ovanför medelkurvan. Jag har gått upp 10 kg men kan fortfarande ha samma gravidbyxor som i v 8. Brösten och ansiktet har fått en del vikt. Magen känns dock ganska liten och fin :)

Vi funderar på namn och har fastnat för Alva. Jag älskar Flora men det gör inte mannen så det blir nog en liten Alva.

Hela grejen att landa i att vi ska få ett tredje barn har nog infunnit sig nu. Vi har dock en del problem och tjafs med äldsta tjejen och har nu kontakt med BUP för att försöka förstå henne bättre och inte bråka så mycket. Det är nog det som vi oroar oss för mest just nu. Hon ser verkligen fram emot att få en till lillasyster och är så engagerad i henne.

Tankar, mående och KUB v 13 (12+6)

Tiden går fort och i morgon går vi in i vecka 14. Jag började tänke väldigt  mycket på risken med att göra moderkaksprov och varför vi bestämde oss för att göra det och kom fram till att jag inte kunde riskera att få ett missfall när risken för att få ett barn med kromosomavvikelser är så liten. Dessutom så insåg jag att Downs syndrom inte skrämmer mig. J och jag pratade om det i flera vämdor och så bestämde vi oss för att börja med att göra ett KUB. Det blev lite bråttom med att hinna med blidproverna men de han bli klara i tid. I fredags gjorde vi ett KUBtest och resultaten var super (1:18300 och 1:20000) så vi könner att vi är nöjda med det.

Det har varit väldigt jobbiga veckor, jag har mått fruktansvört och kräkts en hel del. Nu är det dock bättre och jag kan äta igen. Mår ofta ordentligt illa på kvällarna men det funkar. Vissa dagar mår jag illa hela dagarna men det är inte lika intensivt som förrut. Jag ska börja jobba halvtid igen på onsdag och hoppas verkligen att det funkar. Jag har kännt mig ganska nedstämd under den här tiden och det har varit svårt att känna någon glädje över gravidititeten. Vi pratar inte så mycket om det här hemma men efter i fredags när vi fick en en liten sprattlande bebis så har det kännts bättre och vi har pratat lite om det i helgen. Jag ska förhoppningsvis få en kontakt kos BUP som jag kan gå och ventilera mina tankar hos lite. Det är väldigt rörigt i huvudet och så mycket tankar som snurrar. Jag kan känna en längtan efter bebisen som ska komma men är orolig för hur vi ska orka och räcka till. Samtidigt så förstår jag ju att det kommer att lösa sig.

Idag var jag hos läkaren som skickade en remiss för att mäta min livmodertapp i v 18-19 och så får vi se vad som händer sen. Jag tror att allt kommer se bra ut. Jag är konstigt nog inte alls lika orolig i denna graviditet. Jag vet att jag inte kan påverka hur det kommer bli och hoppas bara på det bästa. Jag känner att jag är bätttre rustad att klara av allt som förmodligen komma skall och jag vet att det går över och att det kommer bli bra. Det är skönt att kunna känna ett sådant lugn, äntligen!

Dåligt mående och sjukskrivning v 10 (9+1)

Veckorna rullar på och jag mår mest skit. För en vecka till började jag kräkas dagligen och i måndags var jag hos läkaren som sjukskrev mig hela oktober och skrev ut stolpiller som förhoppningsvis ska få mig att må bättre. Medicinen funkar sådär. Jag har sluppit kräkas på nästan 3 dygn men så ikväll kom middagen upp igen. Men jag mår lite bättre och klarar i alla fall av att äta lite mer. Jag ligger hemma hela dagarna och sover eller kollar på någon serie. Det är allt jag klarar av. Är otroligt frustrerande men är vara att inse att så är det just nu. Jag mår väldigt dåligt psykiskt av allt och känner mig väldigt låg. Samtidigt så vet jag ju varför jag känner så så det är okej. Det kommer bli bättre när illamåendet börjar släppa. Jag hoppas innerligt att det kommer börja vända vid 12 fulla veckor som det gjort i tidigare graviditeter. Jag har lite bruna flytningar ibland vilket gör mig lite orolig men jag vet att det är helt normalt så försöker tänka bort det. 3,5 v kvar till moderkakssprov och ultraljud. Det ska jag klara.  Magen växer i alla fall och är nu svår att dölja.

Ett litet tickande hjärta

Igår eftermiddag hade vi tid för ett tidigt ultraljud. Jag trodde det skulle vara ett VUL men hon gjorde ett vanligt. Det var väldigt svårt att se något och jag hann bli lite nervös men sen såg vi ett litet hjärta som tickade. Barnmorskan mätte flera gånger men den låg så nära kanten på hinnsäcken att det var svårt men tills slut så kom hon fram till 6+4 igår. Enligt sista mens är var jag 7+0 så det var helt normalt. Man kommer möta igen vid RUL och då får vi datum för BF.  Det börjar sjunka in mer och mer men känns fortfarande så overkligt och ganska skört. Jag mår riktigt illa så all min kraft går åt till att överleva just nu. Försöker pilla i mig mat ofta och vätska. Det är fortfarande hanterbart och dagarna går okej men kvällarna är vidriga och jag måste ta det det riktigt lugnt på morgonen för att få en bra start på dagen.  Mitt mål är att börja jobba halvtid om 2,5 enligt plan i alla fall. Men vi får se. Går det inte så går det inte. Har i alla fall fått lergigan utskrivet som gör att jag får sova på nätterna i alla fall.

Bonus v 7 (6+1)

Ja vad ska man säga, som rubriken lyder växer en liten bonus i min mage. Det kom som en total chock och är väldigt oplanerat. Vi som har kämpat så i så många år med IVF och äntligen fick våra två små skatter. Nu sitter jag här och är gravid igen och vet inte riktigt hur jag känner. Ett enda oskyddat samlag var allt som krävdes. Jag började må illa en vecka innan BIM och undrade lite men tänkte att det är min kropp och psyke som spelar mig ett spratt då den vet att vi hade oskyddat sex. Gjorde ett test 3 dagar innan förväntad mens och där var ett svagt streck men sen läste jag om testen och att de ganska ofta visar spökstreck så jag väntade på mensen som inte kom. Två dagar efter att mensen borde ha kommit testade jag med ett gammalt test jag hade hemma. Det gick ut i maj. Igen kommer ett svagt streck, jag tog ett till, samma sak och ett till, samma sak. Tvingade mannen att köpa hem ett CB med veckoindikator och där stod gravid 1-2 veckor. Vi fattade ingenting. Men 5 positiva test lär ju inte ljuga. Tankarna har snurrat hos oss båda. Jag kände med en gång att abort inte är ett val, jag kan liksom inte. Samtidigt är jag inte säker på om jag vill ha ett till barn. Det har varit ganska jobbigt med K det första året och L har under en lång tid varit inne i en jobbig period. Ibland känner jag att jag knappt orkar med dem, hur ska jag då orka med ett barn till. Samtidigt så kan jag inte ta bort det. Jag vet att vi kommer att älska det när det kommer och det kommer att lösa sig. Vi har tur som har familj nära oss och får mycket hjälp. Mannen har nog mer vägt mot abort men skulle aldrig kräva det av mig. Vi har nu vetat om det i lite mer än två veckor och det har börjat landa lite. J känner att det känns lite bättre varje dag och jag känner samma. Dock har illamåendet börjat kicka in nu och jag har ångest. Jag vet hur vidrigt det har varit de senaste gångerna och jobbigt det har varit för alla. Jag är fortfarande hemma med K, på gott och ont. Det är skönt för jag kan sova på dagen när hon sover men samtidigt är det krävande med en snart 16 månaders hela dagarna. Hon ska dock skolas in den 25 september och sen är tanken att jag ska börja jobba 50 % 9 oktober. Jag hoppas innerligt att jag ska klara det.

Idag var vi på inskrivningssamtal på MVC och det gick bra. Vi får mycket stöd i våra funderingar vilket är skönt. Vi har bestämt oss för att göra moderkaksprov då vi känner att denna bebisen är en stor bonus och vi känner rent krasst att vi inte vill ha ett barn som är väldigt sjukt. Vi har två barn här hemma som behöver hos och det känns inte rätt mot dem. Jag vet att alla tänker olika men det är så vi känner i alla fall. Vi har ett VUL inbokat på onsdag. Känns väldigt skönt och jag är inte så nervös känner jag. Det är otroligt annorlunda denna gång, så klart kommer jag bli väldigt ledsen om något skulle visa sig vara fel eller om vi skulle på ett missfall men det känns inte lika fruktansvärt som när jag väntade K. Den här bebisen var inte planerad och även om vi kommer älska den lika mycket som våra tjejer så är vår familj ändå komplett idag. Att få en trea är bara en stor härlig bonus. Det är så mycket tankar som snurrar och jag kan inte sätta ord på allt. Vi tar det  en dag i taget och har bara berättat för några få än så länge. Vi kommer nog att avvakta tills efter moderkaksprovet innan vi gör det mer officiellt. Det är första gången vi är gravida utan att de flesta vet att vi har gjort ett försök och det är ganska mysigt att det bara är vi som vet. Samtidigt vill jag bara skrika rakt ut att fattar ni att jag blivit gravid genom att ligga!

Mitt blodtryck var 90/50, så väldigt lågt vilket bidrar till mitt illamående och extrema trötthet. Järn låg på 133. Jag fick lergigan comp av barnmorskan och ska testa ett tag. Sen ska läkaren skriva ut lergigan åt mig på måndag. De blir man tydligen väldigt trött av. Jag mår dock så illa på kvällarna att jag har svårt att somna så tänker att jag kan ta dem då i vart fall. Jag får stå ut i ca 6 veckor sen har det ju börjat vända i alla fall.

Jag ska fortsätta äta mina antidepressiva och eventuellt så kommer dosen behöva höjas men vi tar det som det kommer. Jag är glad att jag kan fortsätta äta dem för jag är inte redo att sluta ännu. Och nu när detta kommer mer illamående och annat så känns det skönt att ha dem som ett stöd. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna hantera denna graviditet annorlunda och att den kanske kommer bli annorlunda då den faktiskt är helt annorlunda. Tänk att jag blivit gravid utan IVF. Det känns så galet!

när lilla K kom till världen...

På måndagen 16 maj så var jag på en hinnsvepning hos barnmorskan som konstaterade att läget med tappen etc var oförändrat sen förra veckan. Jag kände inget mer under måndagen men på tisdagen så började jag få mer mensmol men inga starka regelbundna värkar. Jag var helt slut och på kvällen ringde jag Specialistmödravården för att fråga om jag kunde få komma in på en kontroll och få med mig något starkare att sova på då jag knappt sovit på en vecka. Vi åkte in efter middagen och mamma kom för att passa L. Vi la in väskorna i bilen men var helt inställda på att få åka hem igen. Väl där så sätter de en CTG och kurvan var inte helt okej. Bulans hjärtslag var uppe i 170-190 under en lång tid och barnmorskan hade då ringt efter en läkare. Det stabiliserade sig mot slutet men läkaren sa att det kunde vara ett tecken på att moderkakan var på väg att lägga av. Hon gjorde en undersökning och jag var fortfarande ca 3 cm öppen och lite kanter kvar på tappen. Vi pratade om hur jag mådde och vad min önskan var och hon sa då att hon skulle försöka boka in mig dagen efter eller dagen efter det för en igångsättning. Hon förstod mig verkligen. En ny CTG kopplades och den var bättre men inte helt bra. Läkaren kom tillbaka och sa att de behövde ha koll på mig och att det var helt fullt fram till måndag men att det var lugnt uppe på förlossningen just nu så om vi ville så kunde jag bli igångsatt nu. Annars skulle vi få vänta till måndag men komma in på kontroller förmodligen varje dag fram tills dess. Vi bestämde oss för att köra. Blev lite av en chock, hade verkligen inte räknat med det och blev med en gång väldigt nervös. Shit var jag redo, skulle jag klara detta. Jag blev inskriven och fick en infart i armen sen fick vi komma upp till förlossningen. Det bestämdes att eftersom läget med bebis var okej så skulle de börja med att sätta en gel som mjukar upp det sista av tappen och eventuellt startar förlossningen under natten och om det inte kom igång av sig själv då så skulle de ta hål på hinnorna nästa dag. Vi fick ett rum och gelen las samt en ny CTG. Jag somnade en stund men sen tilltog värken och jag en ny koll gjordes men inget hade hänt så det bestämdes att jag skulle få en bricanylspruta för att stanna av värkarna och morfin för att kunna sova. Jag sov ca 1,5 timme sen vaknade jag av värk i bröstet, tror inte att jag tål morfin, och kunde inte somna om. Men jag låg och vilade och kände bebisen i magen och försökte njuta av de sista sparkarna och buffarna från bebisen i magen. Snart skulle vi ju få träffa hen. Vi gick upp vid 7 och åt frukost i lugn och ro och sen flyttades vi till ett förlossningsrum. Narkosläkaren kom vid 9.30 och förberedde för epiduralen vilket gick hur smidigt som helt. En ny CTG gjordes och strax innan 11 fick barnmorskan efter några försök hål på hinnorna. Vi lämnades ensamma ett tag med instruktion om att vi skulle ringa på henne så fort vi ville. Värkarna började bli starkare och komma tätare ganska fort och efter en timme kom de med ca 90 sek mellan och gjorde riktigt ont så jag ville ha lustgas men ändrade mig snabbt och bad om att epiduralen skulle fyllas på. Barnmorskan fyllde på epiduralen och visade mig hur jag skulle använda lustgasen under tiden som det tog innan epidaralen började värka. Hon gjorde en ny koll och jag var nu öppen 7-8 cm, här gick det undan. Epiduralen tog till slut men bara på den vänstra sidan. Den högra var inte bedövad alls men jag hade fått kläm på lustgasen och tyckte att det funkade bra med den. Det var som att det gick okej när det bara var en sida som gjorde ont. Jag tog värk för värk och fick pauser emellan och det var så galet häftigt, jag hade kontroll och kände att jag klarar detta, jag kan detta. Strax före 14 började värkarna avta lite och jag var då öppen 10 cm men bebisen hade var ovanför spinae så jag kunde inte krysta ännu. Jag fick ställa mig upp och testa lite olika positioner för att hen skulle åka ner men inget hände. Efter ca 2 timmar satte de värkstimulerande dropp och värkarna tog fart men bebisen satt fast. När det hade gått 3 timmar så var något tvunget att hända. Bebisen var för högt upp för en sugklocka så om jag inte kunde krysta ner hen så skulle jag bli tvungen att snittas. Vi bestämde att jag skulle försöka krysta utan krystvärkar och se vad som hände.
Jag fick ligga på rygg och ta stöd med benen och så fick jag ett lakan som sköterskan höll i andra änden på och så drog vi åt varsitt håll när jag fick en värk. De märkte att bebisen kom neråt och jag kämpade på. I 33 minuter tog jag i för allt jag hade och kl 17.36 kom hon ut och upp på min mage. Hon var lite blå och ville inte skrika ordentligt så de höll på och klappade på henne mm men hon ville inte riktigt vara med. Det tog fler minuter innan vi fick se vad det var för kön. J fick klippa navelsträngen och sen gick de ut med henne för att suga vätska ur lungorna. Det var dock en överbarnmorska som inte tyckte det behövdes så J och hon kom in igen. Min moderkaka ville inte lossna så jag hade 3 barnmorskor som höll på och dra och klämma och tycka och ge mig massa sprutor men inget hände. Plötsligt så kände jag hur lilltjejen bara försvinner på mitt bröst och jag kollar och hon är helt blå och andas inte. Jag har ingen aning om vad jag sa men det blev fart på alla och man rusade ut med henne och J. Jag låg där jag låg med en moderkaka som satt fast men kände mig inte så orolig. Nu var hon ju ute så då kan de hjälpa henne. Efter ca 10 min kom en barnmorska in och sa att hon mådde okej nu men att hon behövde övervakas på Neo då hon slutat andas och hennes syresättning samt puls varit väldigt lågt. De kom in med henne innan de gick ner och hon var uppkopplad till massa maskiner, såg ganska läskigt ut. Hela den här grejen har dock varit mycket jobbigare för J som behövde stå bredvid och se ca 10 personer stå över vårt barn som inte andades och han visste inte alls hur allvarligt det var. Han sa efteråt att han trodde att hon skulle dö. Tillslut så fick de loss min moderkaka men jag förlorade ganska mycket blod då livmodern inte ville dra ihop sig ordentligt så det tog ytterligare tid och så fick jag sys med 1 stygn vardera på 3 ställen. Jag var helt slut vid det här laget. Jag fick åka ner till Neo i en rullstol och där satt J med henne i famnen. Hon hade blivit av med Cpapen och de kollade nu bara syresättning, hjärta och puls på henne men hon mådde bra. Vi blev kvar ett tag till och sen fick vi komma upp till förlossningsrummet igen. Vi fick den efterlängtade brickan med mackor och jag fick även lite fil med socker. Först trodde jag inte att jag skulle kunna äta men när jag väl börjat så insåg jag hur hungrig jag var. vid 22.30 fick vi komma till ett eftervårdsrum och jag tog en dusch, ammade lite och sen somnade jag och sov 6 timmar utan att vakna alls. Jag var helt slut. J hade inte sovit så mycket då han var orolig för bebisen. Dagen efter vilade och sov vi mest. Jag fick lämnade prover för att kolla hur mitt blodvärde var då jag förlorat ca 1,5 liter blod men det såg bra ut så behövde inte få blod eller järntillskott i spruta utan bara äta järntabletter  i några veckor. Jag hade grymma eftervärkar och fick äta starka alvedon och Ipren. På kvällen flyttades vi till Patienthotellet då de ville ha kvar oss en natt till. Och på fredagen fick vi äntligen åka hem igen. Lilla K fick gulsot vilket skulle kollas upp igen på återbesöket på söndagen.

Vi kom hem och så gick J och hämtade L på förskolan och hon var väldigt nyfiken på bebisen och väldigt glad att det var en lillasyster. Hon är väldigt stolt över henne men inte speciellt intresserad vilket är skönt. Hon vill inte hålla på och hålla och bära henne hela tiden men klappar på henne och pussar på henne ibland.

På lördagen började jag blöda massor igen och när vi var på återbesök på söndagen så kollades även jag upp och det visade sig att jag fått en infektion i livmodern så jag fick stark antibiotika och tabletter som skulle dra ihop livmodern mer. Jag har haft ganska ont och ätit smärtstillande i nästan 2 veckor men nu börjar det kännas bra i kroppen igen och jag orkar lite mer. Jag har rasat 12 kilo på 2 veckor och alla de besvär jag hade under graviditeten är borta. Det är så skönt!

Det man tror hände med lilla K är att hennes lungor klibbade ihop igen då  hon inte skrek ordentligt när hon föddes. Det är inget som kommer hända igen och hon är helt frisk men där och då var det rejält läskigt för oss. Läkarna har dock övertygat oss om att det är ganska vanligt och vi behöver inte oroa oss.

Lilla Klara Sigrid Margit föddes kl 17.36 onsdagen den 18 maj och var 48 cm lång och 3 555 g tung. Hon har massa blont hår och är ganska lik sin syster men ändå inte.

Förlossningen var det häftigaste jag upplevt och jag ville inte att den skulle ta slut i vissa stunder. Jag fick sådan revansch på min förra förlossning och är så sjukt stolt över mig själv och J. Jag är otroligt tacksam för de 2 barnmorskor som peppade mig igenom det och gav mig så mycket beröm och styrka. Jag gjorde det, jag födde vårt barn, det gjorde helvetes ont och jag klarade det!

Vi är i mål efter 6 långa år, det går inte att beskriva känslan....

Lillasyster är här (v 39, 38+2)

Kl 17.36 igår gjorde lillasyster entré med dunder och brak, 3550 g, 48 cm. Vi mår bra men är rätt omtumlade allihopa!