Ett litet tickande hjärta

Igår eftermiddag hade vi tid för ett tidigt ultraljud. Jag trodde det skulle vara ett VUL men hon gjorde ett vanligt. Det var väldigt svårt att se något och jag hann bli lite nervös men sen såg vi ett litet hjärta som tickade. Barnmorskan mätte flera gånger men den låg så nära kanten på hinnsäcken att det var svårt men tills slut så kom hon fram till 6+4 igår. Enligt sista mens är var jag 7+0 så det var helt normalt. Man kommer möta igen vid RUL och då får vi datum för BF.  Det börjar sjunka in mer och mer men känns fortfarande så overkligt och ganska skört. Jag mår riktigt illa så all min kraft går åt till att överleva just nu. Försöker pilla i mig mat ofta och vätska. Det är fortfarande hanterbart och dagarna går okej men kvällarna är vidriga och jag måste ta det det riktigt lugnt på morgonen för att få en bra start på dagen.  Mitt mål är att börja jobba halvtid om 2,5 enligt plan i alla fall. Men vi får se. Går det inte så går det inte. Har i alla fall fått lergigan utskrivet som gör att jag får sova på nätterna i alla fall.

Bonus v 7 (6+1)

Ja vad ska man säga, som rubriken lyder växer en liten bonus i min mage. Det kom som en total chock och är väldigt oplanerat. Vi som har kämpat så i så många år med IVF och äntligen fick våra två små skatter. Nu sitter jag här och är gravid igen och vet inte riktigt hur jag känner. Ett enda oskyddat samlag var allt som krävdes. Jag började må illa en vecka innan BIM och undrade lite men tänkte att det är min kropp och psyke som spelar mig ett spratt då den vet att vi hade oskyddat sex. Gjorde ett test 3 dagar innan förväntad mens och där var ett svagt streck men sen läste jag om testen och att de ganska ofta visar spökstreck så jag väntade på mensen som inte kom. Två dagar efter att mensen borde ha kommit testade jag med ett gammalt test jag hade hemma. Det gick ut i maj. Igen kommer ett svagt streck, jag tog ett till, samma sak och ett till, samma sak. Tvingade mannen att köpa hem ett CB med veckoindikator och där stod gravid 1-2 veckor. Vi fattade ingenting. Men 5 positiva test lär ju inte ljuga. Tankarna har snurrat hos oss båda. Jag kände med en gång att abort inte är ett val, jag kan liksom inte. Samtidigt är jag inte säker på om jag vill ha ett till barn. Det har varit ganska jobbigt med K det första året och L har under en lång tid varit inne i en jobbig period. Ibland känner jag att jag knappt orkar med dem, hur ska jag då orka med ett barn till. Samtidigt så kan jag inte ta bort det. Jag vet att vi kommer att älska det när det kommer och det kommer att lösa sig. Vi har tur som har familj nära oss och får mycket hjälp. Mannen har nog mer vägt mot abort men skulle aldrig kräva det av mig. Vi har nu vetat om det i lite mer än två veckor och det har börjat landa lite. J känner att det känns lite bättre varje dag och jag känner samma. Dock har illamåendet börjat kicka in nu och jag har ångest. Jag vet hur vidrigt det har varit de senaste gångerna och jobbigt det har varit för alla. Jag är fortfarande hemma med K, på gott och ont. Det är skönt för jag kan sova på dagen när hon sover men samtidigt är det krävande med en snart 16 månaders hela dagarna. Hon ska dock skolas in den 25 september och sen är tanken att jag ska börja jobba 50 % 9 oktober. Jag hoppas innerligt att jag ska klara det.

Idag var vi på inskrivningssamtal på MVC och det gick bra. Vi får mycket stöd i våra funderingar vilket är skönt. Vi har bestämt oss för att göra moderkaksprov då vi känner att denna bebisen är en stor bonus och vi känner rent krasst att vi inte vill ha ett barn som är väldigt sjukt. Vi har två barn här hemma som behöver hos och det känns inte rätt mot dem. Jag vet att alla tänker olika men det är så vi känner i alla fall. Vi har ett VUL inbokat på onsdag. Känns väldigt skönt och jag är inte så nervös känner jag. Det är otroligt annorlunda denna gång, så klart kommer jag bli väldigt ledsen om något skulle visa sig vara fel eller om vi skulle på ett missfall men det känns inte lika fruktansvärt som när jag väntade K. Den här bebisen var inte planerad och även om vi kommer älska den lika mycket som våra tjejer så är vår familj ändå komplett idag. Att få en trea är bara en stor härlig bonus. Det är så mycket tankar som snurrar och jag kan inte sätta ord på allt. Vi tar det  en dag i taget och har bara berättat för några få än så länge. Vi kommer nog att avvakta tills efter moderkaksprovet innan vi gör det mer officiellt. Det är första gången vi är gravida utan att de flesta vet att vi har gjort ett försök och det är ganska mysigt att det bara är vi som vet. Samtidigt vill jag bara skrika rakt ut att fattar ni att jag blivit gravid genom att ligga!

Mitt blodtryck var 90/50, så väldigt lågt vilket bidrar till mitt illamående och extrema trötthet. Järn låg på 133. Jag fick lergigan comp av barnmorskan och ska testa ett tag. Sen ska läkaren skriva ut lergigan åt mig på måndag. De blir man tydligen väldigt trött av. Jag mår dock så illa på kvällarna att jag har svårt att somna så tänker att jag kan ta dem då i vart fall. Jag får stå ut i ca 6 veckor sen har det ju börjat vända i alla fall.

Jag ska fortsätta äta mina antidepressiva och eventuellt så kommer dosen behöva höjas men vi tar det som det kommer. Jag är glad att jag kan fortsätta äta dem för jag är inte redo att sluta ännu. Och nu när detta kommer mer illamående och annat så känns det skönt att ha dem som ett stöd. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna hantera denna graviditet annorlunda och att den kanske kommer bli annorlunda då den faktiskt är helt annorlunda. Tänk att jag blivit gravid utan IVF. Det känns så galet!