när lilla K kom till världen...

På måndagen 16 maj så var jag på en hinnsvepning hos barnmorskan som konstaterade att läget med tappen etc var oförändrat sen förra veckan. Jag kände inget mer under måndagen men på tisdagen så började jag få mer mensmol men inga starka regelbundna värkar. Jag var helt slut och på kvällen ringde jag Specialistmödravården för att fråga om jag kunde få komma in på en kontroll och få med mig något starkare att sova på då jag knappt sovit på en vecka. Vi åkte in efter middagen och mamma kom för att passa L. Vi la in väskorna i bilen men var helt inställda på att få åka hem igen. Väl där så sätter de en CTG och kurvan var inte helt okej. Bulans hjärtslag var uppe i 170-190 under en lång tid och barnmorskan hade då ringt efter en läkare. Det stabiliserade sig mot slutet men läkaren sa att det kunde vara ett tecken på att moderkakan var på väg att lägga av. Hon gjorde en undersökning och jag var fortfarande ca 3 cm öppen och lite kanter kvar på tappen. Vi pratade om hur jag mådde och vad min önskan var och hon sa då att hon skulle försöka boka in mig dagen efter eller dagen efter det för en igångsättning. Hon förstod mig verkligen. En ny CTG kopplades och den var bättre men inte helt bra. Läkaren kom tillbaka och sa att de behövde ha koll på mig och att det var helt fullt fram till måndag men att det var lugnt uppe på förlossningen just nu så om vi ville så kunde jag bli igångsatt nu. Annars skulle vi få vänta till måndag men komma in på kontroller förmodligen varje dag fram tills dess. Vi bestämde oss för att köra. Blev lite av en chock, hade verkligen inte räknat med det och blev med en gång väldigt nervös. Shit var jag redo, skulle jag klara detta. Jag blev inskriven och fick en infart i armen sen fick vi komma upp till förlossningen. Det bestämdes att eftersom läget med bebis var okej så skulle de börja med att sätta en gel som mjukar upp det sista av tappen och eventuellt startar förlossningen under natten och om det inte kom igång av sig själv då så skulle de ta hål på hinnorna nästa dag. Vi fick ett rum och gelen las samt en ny CTG. Jag somnade en stund men sen tilltog värken och jag en ny koll gjordes men inget hade hänt så det bestämdes att jag skulle få en bricanylspruta för att stanna av värkarna och morfin för att kunna sova. Jag sov ca 1,5 timme sen vaknade jag av värk i bröstet, tror inte att jag tål morfin, och kunde inte somna om. Men jag låg och vilade och kände bebisen i magen och försökte njuta av de sista sparkarna och buffarna från bebisen i magen. Snart skulle vi ju få träffa hen. Vi gick upp vid 7 och åt frukost i lugn och ro och sen flyttades vi till ett förlossningsrum. Narkosläkaren kom vid 9.30 och förberedde för epiduralen vilket gick hur smidigt som helt. En ny CTG gjordes och strax innan 11 fick barnmorskan efter några försök hål på hinnorna. Vi lämnades ensamma ett tag med instruktion om att vi skulle ringa på henne så fort vi ville. Värkarna började bli starkare och komma tätare ganska fort och efter en timme kom de med ca 90 sek mellan och gjorde riktigt ont så jag ville ha lustgas men ändrade mig snabbt och bad om att epiduralen skulle fyllas på. Barnmorskan fyllde på epiduralen och visade mig hur jag skulle använda lustgasen under tiden som det tog innan epidaralen började värka. Hon gjorde en ny koll och jag var nu öppen 7-8 cm, här gick det undan. Epiduralen tog till slut men bara på den vänstra sidan. Den högra var inte bedövad alls men jag hade fått kläm på lustgasen och tyckte att det funkade bra med den. Det var som att det gick okej när det bara var en sida som gjorde ont. Jag tog värk för värk och fick pauser emellan och det var så galet häftigt, jag hade kontroll och kände att jag klarar detta, jag kan detta. Strax före 14 började värkarna avta lite och jag var då öppen 10 cm men bebisen hade var ovanför spinae så jag kunde inte krysta ännu. Jag fick ställa mig upp och testa lite olika positioner för att hen skulle åka ner men inget hände. Efter ca 2 timmar satte de värkstimulerande dropp och värkarna tog fart men bebisen satt fast. När det hade gått 3 timmar så var något tvunget att hända. Bebisen var för högt upp för en sugklocka så om jag inte kunde krysta ner hen så skulle jag bli tvungen att snittas. Vi bestämde att jag skulle försöka krysta utan krystvärkar och se vad som hände.
Jag fick ligga på rygg och ta stöd med benen och så fick jag ett lakan som sköterskan höll i andra änden på och så drog vi åt varsitt håll när jag fick en värk. De märkte att bebisen kom neråt och jag kämpade på. I 33 minuter tog jag i för allt jag hade och kl 17.36 kom hon ut och upp på min mage. Hon var lite blå och ville inte skrika ordentligt så de höll på och klappade på henne mm men hon ville inte riktigt vara med. Det tog fler minuter innan vi fick se vad det var för kön. J fick klippa navelsträngen och sen gick de ut med henne för att suga vätska ur lungorna. Det var dock en överbarnmorska som inte tyckte det behövdes så J och hon kom in igen. Min moderkaka ville inte lossna så jag hade 3 barnmorskor som höll på och dra och klämma och tycka och ge mig massa sprutor men inget hände. Plötsligt så kände jag hur lilltjejen bara försvinner på mitt bröst och jag kollar och hon är helt blå och andas inte. Jag har ingen aning om vad jag sa men det blev fart på alla och man rusade ut med henne och J. Jag låg där jag låg med en moderkaka som satt fast men kände mig inte så orolig. Nu var hon ju ute så då kan de hjälpa henne. Efter ca 10 min kom en barnmorska in och sa att hon mådde okej nu men att hon behövde övervakas på Neo då hon slutat andas och hennes syresättning samt puls varit väldigt lågt. De kom in med henne innan de gick ner och hon var uppkopplad till massa maskiner, såg ganska läskigt ut. Hela den här grejen har dock varit mycket jobbigare för J som behövde stå bredvid och se ca 10 personer stå över vårt barn som inte andades och han visste inte alls hur allvarligt det var. Han sa efteråt att han trodde att hon skulle dö. Tillslut så fick de loss min moderkaka men jag förlorade ganska mycket blod då livmodern inte ville dra ihop sig ordentligt så det tog ytterligare tid och så fick jag sys med 1 stygn vardera på 3 ställen. Jag var helt slut vid det här laget. Jag fick åka ner till Neo i en rullstol och där satt J med henne i famnen. Hon hade blivit av med Cpapen och de kollade nu bara syresättning, hjärta och puls på henne men hon mådde bra. Vi blev kvar ett tag till och sen fick vi komma upp till förlossningsrummet igen. Vi fick den efterlängtade brickan med mackor och jag fick även lite fil med socker. Först trodde jag inte att jag skulle kunna äta men när jag väl börjat så insåg jag hur hungrig jag var. vid 22.30 fick vi komma till ett eftervårdsrum och jag tog en dusch, ammade lite och sen somnade jag och sov 6 timmar utan att vakna alls. Jag var helt slut. J hade inte sovit så mycket då han var orolig för bebisen. Dagen efter vilade och sov vi mest. Jag fick lämnade prover för att kolla hur mitt blodvärde var då jag förlorat ca 1,5 liter blod men det såg bra ut så behövde inte få blod eller järntillskott i spruta utan bara äta järntabletter  i några veckor. Jag hade grymma eftervärkar och fick äta starka alvedon och Ipren. På kvällen flyttades vi till Patienthotellet då de ville ha kvar oss en natt till. Och på fredagen fick vi äntligen åka hem igen. Lilla K fick gulsot vilket skulle kollas upp igen på återbesöket på söndagen.

Vi kom hem och så gick J och hämtade L på förskolan och hon var väldigt nyfiken på bebisen och väldigt glad att det var en lillasyster. Hon är väldigt stolt över henne men inte speciellt intresserad vilket är skönt. Hon vill inte hålla på och hålla och bära henne hela tiden men klappar på henne och pussar på henne ibland.

På lördagen började jag blöda massor igen och när vi var på återbesök på söndagen så kollades även jag upp och det visade sig att jag fått en infektion i livmodern så jag fick stark antibiotika och tabletter som skulle dra ihop livmodern mer. Jag har haft ganska ont och ätit smärtstillande i nästan 2 veckor men nu börjar det kännas bra i kroppen igen och jag orkar lite mer. Jag har rasat 12 kilo på 2 veckor och alla de besvär jag hade under graviditeten är borta. Det är så skönt!

Det man tror hände med lilla K är att hennes lungor klibbade ihop igen då  hon inte skrek ordentligt när hon föddes. Det är inget som kommer hända igen och hon är helt frisk men där och då var det rejält läskigt för oss. Läkarna har dock övertygat oss om att det är ganska vanligt och vi behöver inte oroa oss.

Lilla Klara Sigrid Margit föddes kl 17.36 onsdagen den 18 maj och var 48 cm lång och 3 555 g tung. Hon har massa blont hår och är ganska lik sin syster men ändå inte.

Förlossningen var det häftigaste jag upplevt och jag ville inte att den skulle ta slut i vissa stunder. Jag fick sådan revansch på min förra förlossning och är så sjukt stolt över mig själv och J. Jag är otroligt tacksam för de 2 barnmorskor som peppade mig igenom det och gav mig så mycket beröm och styrka. Jag gjorde det, jag födde vårt barn, det gjorde helvetes ont och jag klarade det!

Vi är i mål efter 6 långa år, det går inte att beskriva känslan....