Tankar, mående och KUB v 13 (12+6)

Tiden går fort och i morgon går vi in i vecka 14. Jag började tänke väldigt  mycket på risken med att göra moderkaksprov och varför vi bestämde oss för att göra det och kom fram till att jag inte kunde riskera att få ett missfall när risken för att få ett barn med kromosomavvikelser är så liten. Dessutom så insåg jag att Downs syndrom inte skrämmer mig. J och jag pratade om det i flera vämdor och så bestämde vi oss för att börja med att göra ett KUB. Det blev lite bråttom med att hinna med blidproverna men de han bli klara i tid. I fredags gjorde vi ett KUBtest och resultaten var super (1:18300 och 1:20000) så vi könner att vi är nöjda med det.

Det har varit väldigt jobbiga veckor, jag har mått fruktansvört och kräkts en hel del. Nu är det dock bättre och jag kan äta igen. Mår ofta ordentligt illa på kvällarna men det funkar. Vissa dagar mår jag illa hela dagarna men det är inte lika intensivt som förrut. Jag ska börja jobba halvtid igen på onsdag och hoppas verkligen att det funkar. Jag har kännt mig ganska nedstämd under den här tiden och det har varit svårt att känna någon glädje över gravidititeten. Vi pratar inte så mycket om det här hemma men efter i fredags när vi fick en en liten sprattlande bebis så har det kännts bättre och vi har pratat lite om det i helgen. Jag ska förhoppningsvis få en kontakt kos BUP som jag kan gå och ventilera mina tankar hos lite. Det är väldigt rörigt i huvudet och så mycket tankar som snurrar. Jag kan känna en längtan efter bebisen som ska komma men är orolig för hur vi ska orka och räcka till. Samtidigt så förstår jag ju att det kommer att lösa sig.

Idag var jag hos läkaren som skickade en remiss för att mäta min livmodertapp i v 18-19 och så får vi se vad som händer sen. Jag tror att allt kommer se bra ut. Jag är konstigt nog inte alls lika orolig i denna graviditet. Jag vet att jag inte kan påverka hur det kommer bli och hoppas bara på det bästa. Jag känner att jag är bätttre rustad att klara av allt som förmodligen komma skall och jag vet att det går över och att det kommer bli bra. Det är skönt att kunna känna ett sådant lugn, äntligen!

Dåligt mående och sjukskrivning v 10 (9+1)

Veckorna rullar på och jag mår mest skit. För en vecka till började jag kräkas dagligen och i måndags var jag hos läkaren som sjukskrev mig hela oktober och skrev ut stolpiller som förhoppningsvis ska få mig att må bättre. Medicinen funkar sådär. Jag har sluppit kräkas på nästan 3 dygn men så ikväll kom middagen upp igen. Men jag mår lite bättre och klarar i alla fall av att äta lite mer. Jag ligger hemma hela dagarna och sover eller kollar på någon serie. Det är allt jag klarar av. Är otroligt frustrerande men är vara att inse att så är det just nu. Jag mår väldigt dåligt psykiskt av allt och känner mig väldigt låg. Samtidigt så vet jag ju varför jag känner så så det är okej. Det kommer bli bättre när illamåendet börjar släppa. Jag hoppas innerligt att det kommer börja vända vid 12 fulla veckor som det gjort i tidigare graviditeter. Jag har lite bruna flytningar ibland vilket gör mig lite orolig men jag vet att det är helt normalt så försöker tänka bort det. 3,5 v kvar till moderkakssprov och ultraljud. Det ska jag klara.  Magen växer i alla fall och är nu svår att dölja.

Ett litet tickande hjärta

Igår eftermiddag hade vi tid för ett tidigt ultraljud. Jag trodde det skulle vara ett VUL men hon gjorde ett vanligt. Det var väldigt svårt att se något och jag hann bli lite nervös men sen såg vi ett litet hjärta som tickade. Barnmorskan mätte flera gånger men den låg så nära kanten på hinnsäcken att det var svårt men tills slut så kom hon fram till 6+4 igår. Enligt sista mens är var jag 7+0 så det var helt normalt. Man kommer möta igen vid RUL och då får vi datum för BF.  Det börjar sjunka in mer och mer men känns fortfarande så overkligt och ganska skört. Jag mår riktigt illa så all min kraft går åt till att överleva just nu. Försöker pilla i mig mat ofta och vätska. Det är fortfarande hanterbart och dagarna går okej men kvällarna är vidriga och jag måste ta det det riktigt lugnt på morgonen för att få en bra start på dagen.  Mitt mål är att börja jobba halvtid om 2,5 enligt plan i alla fall. Men vi får se. Går det inte så går det inte. Har i alla fall fått lergigan utskrivet som gör att jag får sova på nätterna i alla fall.

Bonus v 7 (6+1)

Ja vad ska man säga, som rubriken lyder växer en liten bonus i min mage. Det kom som en total chock och är väldigt oplanerat. Vi som har kämpat så i så många år med IVF och äntligen fick våra två små skatter. Nu sitter jag här och är gravid igen och vet inte riktigt hur jag känner. Ett enda oskyddat samlag var allt som krävdes. Jag började må illa en vecka innan BIM och undrade lite men tänkte att det är min kropp och psyke som spelar mig ett spratt då den vet att vi hade oskyddat sex. Gjorde ett test 3 dagar innan förväntad mens och där var ett svagt streck men sen läste jag om testen och att de ganska ofta visar spökstreck så jag väntade på mensen som inte kom. Två dagar efter att mensen borde ha kommit testade jag med ett gammalt test jag hade hemma. Det gick ut i maj. Igen kommer ett svagt streck, jag tog ett till, samma sak och ett till, samma sak. Tvingade mannen att köpa hem ett CB med veckoindikator och där stod gravid 1-2 veckor. Vi fattade ingenting. Men 5 positiva test lär ju inte ljuga. Tankarna har snurrat hos oss båda. Jag kände med en gång att abort inte är ett val, jag kan liksom inte. Samtidigt är jag inte säker på om jag vill ha ett till barn. Det har varit ganska jobbigt med K det första året och L har under en lång tid varit inne i en jobbig period. Ibland känner jag att jag knappt orkar med dem, hur ska jag då orka med ett barn till. Samtidigt så kan jag inte ta bort det. Jag vet att vi kommer att älska det när det kommer och det kommer att lösa sig. Vi har tur som har familj nära oss och får mycket hjälp. Mannen har nog mer vägt mot abort men skulle aldrig kräva det av mig. Vi har nu vetat om det i lite mer än två veckor och det har börjat landa lite. J känner att det känns lite bättre varje dag och jag känner samma. Dock har illamåendet börjat kicka in nu och jag har ångest. Jag vet hur vidrigt det har varit de senaste gångerna och jobbigt det har varit för alla. Jag är fortfarande hemma med K, på gott och ont. Det är skönt för jag kan sova på dagen när hon sover men samtidigt är det krävande med en snart 16 månaders hela dagarna. Hon ska dock skolas in den 25 september och sen är tanken att jag ska börja jobba 50 % 9 oktober. Jag hoppas innerligt att jag ska klara det.

Idag var vi på inskrivningssamtal på MVC och det gick bra. Vi får mycket stöd i våra funderingar vilket är skönt. Vi har bestämt oss för att göra moderkaksprov då vi känner att denna bebisen är en stor bonus och vi känner rent krasst att vi inte vill ha ett barn som är väldigt sjukt. Vi har två barn här hemma som behöver hos och det känns inte rätt mot dem. Jag vet att alla tänker olika men det är så vi känner i alla fall. Vi har ett VUL inbokat på onsdag. Känns väldigt skönt och jag är inte så nervös känner jag. Det är otroligt annorlunda denna gång, så klart kommer jag bli väldigt ledsen om något skulle visa sig vara fel eller om vi skulle på ett missfall men det känns inte lika fruktansvärt som när jag väntade K. Den här bebisen var inte planerad och även om vi kommer älska den lika mycket som våra tjejer så är vår familj ändå komplett idag. Att få en trea är bara en stor härlig bonus. Det är så mycket tankar som snurrar och jag kan inte sätta ord på allt. Vi tar det  en dag i taget och har bara berättat för några få än så länge. Vi kommer nog att avvakta tills efter moderkaksprovet innan vi gör det mer officiellt. Det är första gången vi är gravida utan att de flesta vet att vi har gjort ett försök och det är ganska mysigt att det bara är vi som vet. Samtidigt vill jag bara skrika rakt ut att fattar ni att jag blivit gravid genom att ligga!

Mitt blodtryck var 90/50, så väldigt lågt vilket bidrar till mitt illamående och extrema trötthet. Järn låg på 133. Jag fick lergigan comp av barnmorskan och ska testa ett tag. Sen ska läkaren skriva ut lergigan åt mig på måndag. De blir man tydligen väldigt trött av. Jag mår dock så illa på kvällarna att jag har svårt att somna så tänker att jag kan ta dem då i vart fall. Jag får stå ut i ca 6 veckor sen har det ju börjat vända i alla fall.

Jag ska fortsätta äta mina antidepressiva och eventuellt så kommer dosen behöva höjas men vi tar det som det kommer. Jag är glad att jag kan fortsätta äta dem för jag är inte redo att sluta ännu. Och nu när detta kommer mer illamående och annat så känns det skönt att ha dem som ett stöd. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna hantera denna graviditet annorlunda och att den kanske kommer bli annorlunda då den faktiskt är helt annorlunda. Tänk att jag blivit gravid utan IVF. Det känns så galet!