Vi har ju på allvar börjat fundera på ett syskon till L. Jag är dock väldigt nervös inför detta. Kommer jag att bli gravid, hur kommer jag må och måste jag verkligen föda barnet. Jag ringde därför och bokade en tid hos min gamla barnmorska på MVC som var så fantastisk när jag väntade L. Idag var jag där och det kändes så bra. Vi pratade massor om hur det var och vad jag ville med framtiden. Vi började med att prata om förlossningen och hur jag vill att det ska bli nästa gång. Jag kommer få möjligheten att få ett planerat snitt om jag vill, men jag känner att jag inte vill det. Om jag vill bli igångsatt så kommer jag att få bli det. Vill jag se om det kommer igång av sig själv så kör vi på det, i så fall ska jag få komma in så fort jag vill och det ska stå tydligt i min journal att jag inte ska nekas. Det ska stå att jag föder fort och att de ska göra allt de kan för att jag ska få föda på BB Stockholm. När jag har blivit gravid så kommer jag att få gå i samtal på BB Stockholm där min barnmorska också arbetar för att prata om hur jag vill ha det och hur de kan hjälpa mig på bästa sätt. Det hela känns väldigt bra och tryggt känner jag.
Sen pratade vi lite om rädslan att inte bli gravid. Jag vet att oddsen är goda, vi har fina blastocyst i frysen och att det faktiskt finns en chans att det ska gå vägen på det gamla vanliga vägen också. Men jag är stressad, försöker att inte vara det men vet hur otroligt jobbigt det är när man bestämt sig och så blir inget och man blir så ledsen. Jag ska försöka inte tänka så och njuta av sommaren och ledig tid tillsammans och sen ringer vi kliniken i höst om inget hänt.
Vi pratade om graviditeten och hur jag ska hantera om det blir likadant igen samt hur de ska kunna hjälpa mig. Jag kommer bli sjukskriven om illamåendet blir lika illa som förra gången och även om sammandragningar blir som då. Det kommer vara lite mer kontroller för att se att tappen inte blir för kort och bebisen är på väg att komma ut. Vi kom fram till att vi kommer att planera några veckor i taget från det att jag blir gravid så att det inte ska bli så för mycket att tänka på en gång samt att vi ju inte vet hur det kommer att bli ännu. Jag kommer att få gå på samtal och kontroller på BB Stockholm och träffa samma läkare varje gång så att kontinuiteten finns där. Allt för att jag ska känna mig trygg.
Det var så skönt att få komma och prata av sig och bli tagen på allvar. Jag känner att hon inte alls minimerar mig eller mina rädslor. Hon säger att hon verkligen förstår att jag känner som jag gör och att det är viktigt att prata om det så att inte allt låser sig.
Det är så konstigt att det ska vara så laddat att börja tänka på ett barn till. Jag önskar att det bara var att säga, ja men nu kör vi och så rullar det bara på. Det känns så orättvist att vi ska behöva gå igenom så mycket stress mm. En stor fördel denna gång är dock att vi har en underbar dotter hemma som får oss att tänka på annat ofta, även om det inte gör längtan efter ett syskon mindre. Men vi ska lyckas, det är jag säker på. Min kropp har varit gravid och den vet vad som gäller :) Nu jäklar ska det bli ett lillasyskon till L!
torsdag 15 maj 2014
tisdag 7 januari 2014
Det här är året då vi hoppas på att bli gravida med ett lillsyskon!
2014 och jag hoppas att få avsluta detta år med att vara gravid. Vi har pratat mycket om när vi vill försöka och känner båda två att, även om vi längtar, så har vi ingen brådska. J vill gärna försöka på egen hand ett tag medan jag hellre går på frysförsök med en gång. Jag är så rädd att stressen ska bli för mycket. Vi hade tänkt att sluta skydda oss när L fyller 2 år, vilket är om 6 månader. Men nu har jag anmält mig till en triathlon i slutet av augusti och vill inte "riskera" att vara gravid då och inte kunna köra. Jag kommer ha satsat så mycket på det och det vore surt. Så planen nu är att köra efter det. Vi kanske testar lite själva eller så kör vi på våra små embryon med en gång. Jag gillar inte tanken på att vi kanske inte kommer försöka använda de två embryona som vi har. Känns som att jag överger mina potentiella bebisar. Jag längtar i alla fall till att få vara gravid igen och hoppas att jag är lite bättre rustad denna gång. Jag kommer ju i alla fall slippa överstimuleringen och med det så hoppas jag att illamåendet kanske inte blir lika illa. Är sen inställd på att sammandragningarna kommer komma tidigt som förra gången men nu är jag mer beredd på det. men vem vet, det kanske inte alls blir så!!
Under våren nu så har jag anlitat en PT för att träna upp min rygg och förhoppningsvis bli av med en del av den dagliga smärtan. Jag ska verkligen ta hand om mig själv och komma i form så att jag har de bästa förutsättningarna när det är dags igen. För visst måste det funka. Visst kommer det bli ett lillsyskon. Jag längtar så efter en till liten groda.
L är nu 1,5 år och ska börja på förskolan om några veckor. Jag har jobbat sedan september men är nu hemma med henne igen i januari. Det känns mysigt och lyxigt att få den tiden med henne igen. Hon är så go och glad för det mesta. Hon pratar på och nu börjar vi förstå en hel del. Hon har fram tills för någon vecka sedan då hon var magsjuk, varit väldigt enkel att lägga på både på dagen och på kvällen. Just nu har vi en jobbig period men vi hoppas att det ska ge sig igen. Hon är inte så jättepigg på mat men vill gärna pröva olika saker men äter inga stora portioner. Hon är därför ganska smal men följer i alla fall sin kurva okej. Hon älskar att dansa och göra rörelser till olika sånger. Favorit är krokodilen i bilen, I ett hus och Imse vimse spindel.
Under våren nu så har jag anlitat en PT för att träna upp min rygg och förhoppningsvis bli av med en del av den dagliga smärtan. Jag ska verkligen ta hand om mig själv och komma i form så att jag har de bästa förutsättningarna när det är dags igen. För visst måste det funka. Visst kommer det bli ett lillsyskon. Jag längtar så efter en till liten groda.
L är nu 1,5 år och ska börja på förskolan om några veckor. Jag har jobbat sedan september men är nu hemma med henne igen i januari. Det känns mysigt och lyxigt att få den tiden med henne igen. Hon är så go och glad för det mesta. Hon pratar på och nu börjar vi förstå en hel del. Hon har fram tills för någon vecka sedan då hon var magsjuk, varit väldigt enkel att lägga på både på dagen och på kvällen. Just nu har vi en jobbig period men vi hoppas att det ska ge sig igen. Hon är inte så jättepigg på mat men vill gärna pröva olika saker men äter inga stora portioner. Hon är därför ganska smal men följer i alla fall sin kurva okej. Hon älskar att dansa och göra rörelser till olika sånger. Favorit är krokodilen i bilen, I ett hus och Imse vimse spindel.
onsdag 19 juni 2013
Ett första steg mot syskonförsök
Igår pratade jag med vår Stockholmsläkare om hur vi går tillväga med ett syskonförsök i framtiden. Vi har börjat prata om det men känner inte att vi är redo ännu men vill ändå ta reda på hur det går till och framförallt hur våra chanser ser ut. Jag pratade med sköterskan som sa att vi absolut inte behövde känna någon stress. Jag är ung, mina äggreserver var kanon för 2 år sedan och de kan inte ha ändrats så mycket samt att vi har 2 stycken superfina blastocyst i frysen som vi ska använda först. Kändes skönt att höra att de verkligen tror det kommer funka med något av de vi har i frysen. Om det inte skulle fungera så sa hon att mitt problem var ju inte att få ut ägg utan snarare att det blev för mycket så om det skulle komma till det så finns det ingen anledning till varför ett nytt IVF inte skulle leda till ett syskon. Jag har mejlat Falun och frågat vad det kostar för oss att göra ett FET, kan ju vara bra att veta så att vi kan sätta undan pengar till det.
När vi sedan känner oss redo så skulle vi ringa till Falun och så får vi köra med ägglossningsstickor och göra ett ostimulerat FET. Jag hoppas bara att min mens kommer igång normalt igen tills dess. Jag började blöda redan 2 månader efter att Skorpan föddes. Har sedan ätit minipiller ett tag och då fått helt oregelbundna blödningar. Nu slutade jag med dem för 2 månader sedan och inget har hänt. Vi känner båda det är bäst att jag inte äter något utan vi skyddar oss på annan väg. Inte för att jag tror att jag kan bli gravid spontant men man vet ju aldrig, det händer ju, och vi är inte redo för det ännu.
När vi sedan känner oss redo så skulle vi ringa till Falun och så får vi köra med ägglossningsstickor och göra ett ostimulerat FET. Jag hoppas bara att min mens kommer igång normalt igen tills dess. Jag började blöda redan 2 månader efter att Skorpan föddes. Har sedan ätit minipiller ett tag och då fått helt oregelbundna blödningar. Nu slutade jag med dem för 2 månader sedan och inget har hänt. Vi känner båda det är bäst att jag inte äter något utan vi skyddar oss på annan väg. Inte för att jag tror att jag kan bli gravid spontant men man vet ju aldrig, det händer ju, och vi är inte redo för det ännu.
söndag 17 juni 2012
Så har man gjort det
Så har man gjort det, jag har fött ett barn. .
Vi åkte in för igångsättning i måndags kl 19.00. Man gjorde kontroller och beslutade hur man skulle gå tillväga. Det beslutades att jag skulle ta Cytotec som är värkstimulerade. Det har stått en del i tidningarna om detta på sistone och jag frågade lite om det. Läkaren fick mig i alla fall att känna mig trygg. Den första av max 8 doser intogs kl. 21.30 och sedan skulle de tas varannan timme. Efter 2 doser började jag känna lite mer av sammandragningarna men inte mycket. Vi fick in en säng till J på rummet och satt i allrummet och kollade på fotbollen. Vi sov sedan hela natten. Jag fick en lite starkare smärtstillande tablett och sov rätt bra på den. Blev ju dock väckt varannan timme för Ctg och ny dos. Vid tretiden på onsdagen gjordes en undersökning och jag var nu öppen 2 cm och tappen helt utplånad. Värkarna var svaga och helt hanterbara och inte heller regelbundna. Det beslutades att en gel skulle läggas vid livmodern så att jag förhoppningsvis skulle öppna mig mer. Gelen skulle sitta i 6 timmar. Efter 4 timmar började värkarna kännas lite mer och komma något mer regelbundet. Jag tog ett bad och försökte slappna av. Badet var väldigt skönt. Vi 22-tiden gjordes en ny kontroll och inget hade hänt. Det beslutades att sätta en ballong som ska trycka mot livmodern och stimulera den. Det gjorde tyvärr så ont att de fick ta ut den. Förmodligen låg den och irriterade. Jag fick vila i två timmar och sen gjordes en ny kontroll. Barnmorskan lyckades då sätta en elektrod på Skorpans huvud och vattnet började då sippra ut. Vid midnatt gick vattnet ordentligt och det var som att trycka på en knapp. Helt plötsligt var värkarna väldigt intensiva och täta. Jag försökte använda lustgasen men fick det inte att funka. Vi bad om hjälp men jag tycker inte att vi fick någon bra hjälp. Jag kunde inte känna när en värk var på väg, det gjorde ont hela tiden. Det gick heller inte att tyda det på Ctgn, den var liksom överallt. Jag började känna att jag fick panik då jag inte hade någon kontroll alls. Då kände jag att det här går inte, jag klarar inte av detta. Jag får panik. J försökte lugna mig och han gjorde verkligen allt han kunde. Tillslut bad jag om att få en epidural. Då jag fortfarande bara var öppen 2 cm var barnmorskan tvungen att kolla med läkaren. Det godkändes i alla fall. Det tog kanske 30 min innan narkosläkaren kom och jag har inget minne av den tiden förutom att det gjorde vansinnigt ont hela tiden och att jag låg och spände mig hela tiden och försökte andas lustgas. Barnmorskan var till ingen hjälp alla. Hon och undersköterskan var knappt i rummet. Jag förberedes i alla fall för epiduralen och narkosläkaren kom. Det tog nästan 50 minuter att sätta den och han fick försöka flera gånger och bedöva om på olika ställen då det var så svårt att få in den. Jag kom då på att det kanske var pga min rygg och mina diskbråck. Barnmorskan sa att det står det inget om i dina journaler och jag sa att vi hade inte pratat om det. Jag hade ju ingen aning om att det kunde vara ett problem. Jag hörde narkosläkaren säga att jag kan försöka en gång till men inte mer. Den paniken jag kände då var overklig. Jag har aldrig mått så dåligt förut. Till slut så fick han i alla fall till det och efter ca 20 minuter så var i princip alla smärta borta. J berättade då att läkaren sagt att han om det inte lyckades skulle hämta en kollega som var mer erfaren, men jag hörde aldrig det. Jag såg bara framför mig att jag skulle behöva fortsätta ha så här ont tills hon var ute. Jag var nu öppen 4 cm. De närmaste 2 timmarna slumrade både jag och J till. På 2 timmar öppnade jag mig till 9 cm utan att knappt känna något alls. Epidural är verkligen det mest fantastiska i världen. Klockan var nu 04.00 och vi trodde att hon nog skulle vara ute snart. Men sen stannade allt av igen och Skorpans puls skönt väldigt mycket vid varje värk. De tog ett blodprov på henne för att se hur hon mådde. Det såg okej ut så det var bara att fortsätta. Hennes puls fortsatte dock att sjunka och ett nytt prov gjordes ca 1 timme senare. Fortfarande okej. Jag fick ligga i massa olika ställningar för att se om hennes puls blev bättre men icke. De drog då ner på epiduralen och satte in värkstimulerande. Jag vet att jag försökte förklara att det inte var en bra ide, att jag hade tillräckligt med värkar ändå. Läkaren sa då att det de inte hade något val, hon behövde komma ut snart. Värkarna tilltog i styrka igen och gjorde galet ont. Jag prövade lustgasen igen men mådde bara illa av den. J var underbar. Tillslut så höjde de epiduralen igen då jag inte fick några krystvärkar utan bara ont igen. Ett tredje blodprov togs på henne som också såg bra ut. Kl 07.00 var det skiftbyte och jag började äntligen få lite svaga krystvärkar. Den nya barnmorskan och undersköterskan var mycket bättre och jag kände mig tryggare. Läkaren kom in strax efter 07.30 och helt plötsligt blev det bråttom. Det beslutades att hon behövde tas med sugklocka. Jag fick börja krysta själv och kl 08.00 sattes sugklockan. Läkaren drog ut hennes huvud på 2 värkar och jag krystade ut kroppen på en sista värk. Hon hade navelsträngen löst ett varv runt halsen. Hon var lite blå och hade svårt att andas så barnläkaren tog henne och J följde med. Hon fick lite hjälp att andas och efter ca 10 min kom J in med henne igen. Lydia föddes kl. 08.12 den 13 juni 2012,
3 295 gram, 51 cm lång och 33 cm huvudomkrest. Själva krystandet och framfödandet var övermäktigt och underbart. Jag tycket verkligen det var häftigt och det gjorde inte ont. Men var jobbigt i pausen då halva huvudet var ute och jag väntade på en värk för att få krysta igen. Aldrig har jag velat ha en värk så mycket. När huvudet var ute så gled kroppen ut på nästa värk. Läkaren fick forcera armarna lite bara. Jag fick sys ganska mycket men det var inte alltför illa med tanke på hur fort allt gick. Under tiden fick jag upp henne på bröstet och den känslan som kom då går verkligen inte att beskriva. Att äntligen få se henne och hålla henne. Vi fick lite tid att bara vara och sen kom den eftertraktade brickan med mackor och cider in. Tyvärr var jag lite för omtöcknad för att kunna njuta av den. Efter ca 2 timmar fick vi åka upp till BB avdelning 53, rum 1. Vi fick lite lunch och tog en dusch. L sov mest och jag ammade lite. Vi slumrade av och till under dagen. Barnläkaren tog en titt på hennes ena armbåge som var väldigt blå. Att amma gjorde ont och det blev bara värre för varje gång. Även om hon fick ett bra grepp så kändes det inte bra och jag kunde se att det började bildas blåsor på bröstvårtorna.
Mamma och min bror med fru kom på besök på kvällen. Min bror och fru hade även skickat ett blombud tidigare på dagen med en mamma barn bukett och en liten nalle.
Den första natten var jobbig då hon kräktes mycket fostervatten och hade svårt att komma till ro. J somnade och hon ville bara ligga vid bröstet som gjorde jätteont. Hon ammade mellan 23.00 och 02.00 då hon äntligen var nöjd. Jag väckte J och bad honom ta henne då jag var helt slut. Jag fick sen sova 4 timmar och sen tog jag henne igen. Hon somnade om så jag sov 2 timmar till.
På torsdagen blev det bara värre med amningen och jag fick ångest inför varje gång jag skulle amma, men jag försökte och försökte. Min bästa kompis kom förbi på lunchen, annars så vilade vi mest. Barnläkaren gjorde en rutinkontroll och allt såg fint ut. Hon hade lite ont av sugklockan och fick lite alvedon mot det. Jag fick alvedon och pronaxen för smärtan vid bristningarna. Det gjorde ont men inte så mycket som jag trodde att det skulle göra.
Andra natten sov hon ganska mycket men jag hade fortfarande jätteproblem med amningen. Bad om hjälp och barnmorskan bara tryckte henne till bröstet. Jag grät nästan. På fredag morgon kom den vanliga barnmorskan, Eva, tillbaka. Hon såg direkt hur jag mådde och sa att jag skulle ta en paus från amningen. Jag handmjölkade och matade sedan L med sked eller kopp. Det gick ganska bra. På eftermiddagen började jag pumpa. Vi hade dock svårt att få i henne mat, hon bara grät och grät. En annan barnmorska, Therese visade oss hur vi skulle göra och det blev lite lättare. Jag köpte en salva och luftare till brösten och lät dem vila. På fredags morgonen upptäckte man att L fått gulsot men det var fortfarande under gränsen för behandling. Hon hade gått ner till 3 025 gram, helt normalt. På kvällen kollades gulsoten igen, det hade stigit men var fortfarande okej. Vi bestämde oss för att stanna en natt till på BB. Kollade på Sverige matchen och sov sen nästan hela natten.
Kl 06.12 på fredags morgonen föddes J och Ns andra son. Vi träffade dem på en annan avdelning sen.
På lördag förmiddag försökte jag amma igen, men det gjorde så ont. Började gråta och Therese kom in och pratade med oss. Hon fixade en tid till måndag på amningsmottagningen så att jag kan få hjälp. Jag skulle även få med en pump hem och inte amma något på ett par dagar. Gulsoten verkade ha stannat av så vi kunde åka hem. Fick en tid till måndagen för kontroll igen. Vi hade lite avstämningssamtal och sedan fick vi åka hem efter lunch. Mamma kom och hämtade oss och stannade kvar på middag. Det var jättesvårt att få henne att äta och till slut gav jag upp och gav henne flaska. Hon fick i sig det hon skulle och var nöjd. Det blev dessutom en mysig stund för oss.
Jag har reflekterat mycket över förlossningen och känner att jag inte är nöjd med hur allt blev. Jag känner att jag inte fick något bra stöd av barnmorskan som vi hade den sista natten då vi verkligen hade behövt den. Det kändes som att hon inte hade läst mitt förlossningsbrev. När jag frågade henne om hon läst om min Lichen i journalen så sa hon att hon hade det men inte visste vad det var. Vi har ju gått på en utredning för att se om jag ens ska föda vaginalt och så har barnmorskan inte koll på vad Lichen är. Hon kändes mest nonchalant och ointresserad av mig. När allt var som värst och de inte fick till epiduralen så kände jag att om vi ska försöka få ett barn till så vill jag redan innan veta att jag får ett snitt. Nu känner jag att jag nog skulle vilja föda igen för jag tror att det verkligen kan vara en bra upplevelse med rätt stöd och bemötelse. Jag är stolt över min egen insats och evigt tacksam för J. Han var verkligen helt fantastisk och underbar.
VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN UNDERBARA DOTTER.
Vi åkte in för igångsättning i måndags kl 19.00. Man gjorde kontroller och beslutade hur man skulle gå tillväga. Det beslutades att jag skulle ta Cytotec som är värkstimulerade. Det har stått en del i tidningarna om detta på sistone och jag frågade lite om det. Läkaren fick mig i alla fall att känna mig trygg. Den första av max 8 doser intogs kl. 21.30 och sedan skulle de tas varannan timme. Efter 2 doser började jag känna lite mer av sammandragningarna men inte mycket. Vi fick in en säng till J på rummet och satt i allrummet och kollade på fotbollen. Vi sov sedan hela natten. Jag fick en lite starkare smärtstillande tablett och sov rätt bra på den. Blev ju dock väckt varannan timme för Ctg och ny dos. Vid tretiden på onsdagen gjordes en undersökning och jag var nu öppen 2 cm och tappen helt utplånad. Värkarna var svaga och helt hanterbara och inte heller regelbundna. Det beslutades att en gel skulle läggas vid livmodern så att jag förhoppningsvis skulle öppna mig mer. Gelen skulle sitta i 6 timmar. Efter 4 timmar började värkarna kännas lite mer och komma något mer regelbundet. Jag tog ett bad och försökte slappna av. Badet var väldigt skönt. Vi 22-tiden gjordes en ny kontroll och inget hade hänt. Det beslutades att sätta en ballong som ska trycka mot livmodern och stimulera den. Det gjorde tyvärr så ont att de fick ta ut den. Förmodligen låg den och irriterade. Jag fick vila i två timmar och sen gjordes en ny kontroll. Barnmorskan lyckades då sätta en elektrod på Skorpans huvud och vattnet började då sippra ut. Vid midnatt gick vattnet ordentligt och det var som att trycka på en knapp. Helt plötsligt var värkarna väldigt intensiva och täta. Jag försökte använda lustgasen men fick det inte att funka. Vi bad om hjälp men jag tycker inte att vi fick någon bra hjälp. Jag kunde inte känna när en värk var på väg, det gjorde ont hela tiden. Det gick heller inte att tyda det på Ctgn, den var liksom överallt. Jag började känna att jag fick panik då jag inte hade någon kontroll alls. Då kände jag att det här går inte, jag klarar inte av detta. Jag får panik. J försökte lugna mig och han gjorde verkligen allt han kunde. Tillslut bad jag om att få en epidural. Då jag fortfarande bara var öppen 2 cm var barnmorskan tvungen att kolla med läkaren. Det godkändes i alla fall. Det tog kanske 30 min innan narkosläkaren kom och jag har inget minne av den tiden förutom att det gjorde vansinnigt ont hela tiden och att jag låg och spände mig hela tiden och försökte andas lustgas. Barnmorskan var till ingen hjälp alla. Hon och undersköterskan var knappt i rummet. Jag förberedes i alla fall för epiduralen och narkosläkaren kom. Det tog nästan 50 minuter att sätta den och han fick försöka flera gånger och bedöva om på olika ställen då det var så svårt att få in den. Jag kom då på att det kanske var pga min rygg och mina diskbråck. Barnmorskan sa att det står det inget om i dina journaler och jag sa att vi hade inte pratat om det. Jag hade ju ingen aning om att det kunde vara ett problem. Jag hörde narkosläkaren säga att jag kan försöka en gång till men inte mer. Den paniken jag kände då var overklig. Jag har aldrig mått så dåligt förut. Till slut så fick han i alla fall till det och efter ca 20 minuter så var i princip alla smärta borta. J berättade då att läkaren sagt att han om det inte lyckades skulle hämta en kollega som var mer erfaren, men jag hörde aldrig det. Jag såg bara framför mig att jag skulle behöva fortsätta ha så här ont tills hon var ute. Jag var nu öppen 4 cm. De närmaste 2 timmarna slumrade både jag och J till. På 2 timmar öppnade jag mig till 9 cm utan att knappt känna något alls. Epidural är verkligen det mest fantastiska i världen. Klockan var nu 04.00 och vi trodde att hon nog skulle vara ute snart. Men sen stannade allt av igen och Skorpans puls skönt väldigt mycket vid varje värk. De tog ett blodprov på henne för att se hur hon mådde. Det såg okej ut så det var bara att fortsätta. Hennes puls fortsatte dock att sjunka och ett nytt prov gjordes ca 1 timme senare. Fortfarande okej. Jag fick ligga i massa olika ställningar för att se om hennes puls blev bättre men icke. De drog då ner på epiduralen och satte in värkstimulerande. Jag vet att jag försökte förklara att det inte var en bra ide, att jag hade tillräckligt med värkar ändå. Läkaren sa då att det de inte hade något val, hon behövde komma ut snart. Värkarna tilltog i styrka igen och gjorde galet ont. Jag prövade lustgasen igen men mådde bara illa av den. J var underbar. Tillslut så höjde de epiduralen igen då jag inte fick några krystvärkar utan bara ont igen. Ett tredje blodprov togs på henne som också såg bra ut. Kl 07.00 var det skiftbyte och jag började äntligen få lite svaga krystvärkar. Den nya barnmorskan och undersköterskan var mycket bättre och jag kände mig tryggare. Läkaren kom in strax efter 07.30 och helt plötsligt blev det bråttom. Det beslutades att hon behövde tas med sugklocka. Jag fick börja krysta själv och kl 08.00 sattes sugklockan. Läkaren drog ut hennes huvud på 2 värkar och jag krystade ut kroppen på en sista värk. Hon hade navelsträngen löst ett varv runt halsen. Hon var lite blå och hade svårt att andas så barnläkaren tog henne och J följde med. Hon fick lite hjälp att andas och efter ca 10 min kom J in med henne igen. Lydia föddes kl. 08.12 den 13 juni 2012,
3 295 gram, 51 cm lång och 33 cm huvudomkrest. Själva krystandet och framfödandet var övermäktigt och underbart. Jag tycket verkligen det var häftigt och det gjorde inte ont. Men var jobbigt i pausen då halva huvudet var ute och jag väntade på en värk för att få krysta igen. Aldrig har jag velat ha en värk så mycket. När huvudet var ute så gled kroppen ut på nästa värk. Läkaren fick forcera armarna lite bara. Jag fick sys ganska mycket men det var inte alltför illa med tanke på hur fort allt gick. Under tiden fick jag upp henne på bröstet och den känslan som kom då går verkligen inte att beskriva. Att äntligen få se henne och hålla henne. Vi fick lite tid att bara vara och sen kom den eftertraktade brickan med mackor och cider in. Tyvärr var jag lite för omtöcknad för att kunna njuta av den. Efter ca 2 timmar fick vi åka upp till BB avdelning 53, rum 1. Vi fick lite lunch och tog en dusch. L sov mest och jag ammade lite. Vi slumrade av och till under dagen. Barnläkaren tog en titt på hennes ena armbåge som var väldigt blå. Att amma gjorde ont och det blev bara värre för varje gång. Även om hon fick ett bra grepp så kändes det inte bra och jag kunde se att det började bildas blåsor på bröstvårtorna.
Mamma och min bror med fru kom på besök på kvällen. Min bror och fru hade även skickat ett blombud tidigare på dagen med en mamma barn bukett och en liten nalle.
Den första natten var jobbig då hon kräktes mycket fostervatten och hade svårt att komma till ro. J somnade och hon ville bara ligga vid bröstet som gjorde jätteont. Hon ammade mellan 23.00 och 02.00 då hon äntligen var nöjd. Jag väckte J och bad honom ta henne då jag var helt slut. Jag fick sen sova 4 timmar och sen tog jag henne igen. Hon somnade om så jag sov 2 timmar till.
På torsdagen blev det bara värre med amningen och jag fick ångest inför varje gång jag skulle amma, men jag försökte och försökte. Min bästa kompis kom förbi på lunchen, annars så vilade vi mest. Barnläkaren gjorde en rutinkontroll och allt såg fint ut. Hon hade lite ont av sugklockan och fick lite alvedon mot det. Jag fick alvedon och pronaxen för smärtan vid bristningarna. Det gjorde ont men inte så mycket som jag trodde att det skulle göra.
Andra natten sov hon ganska mycket men jag hade fortfarande jätteproblem med amningen. Bad om hjälp och barnmorskan bara tryckte henne till bröstet. Jag grät nästan. På fredag morgon kom den vanliga barnmorskan, Eva, tillbaka. Hon såg direkt hur jag mådde och sa att jag skulle ta en paus från amningen. Jag handmjölkade och matade sedan L med sked eller kopp. Det gick ganska bra. På eftermiddagen började jag pumpa. Vi hade dock svårt att få i henne mat, hon bara grät och grät. En annan barnmorska, Therese visade oss hur vi skulle göra och det blev lite lättare. Jag köpte en salva och luftare till brösten och lät dem vila. På fredags morgonen upptäckte man att L fått gulsot men det var fortfarande under gränsen för behandling. Hon hade gått ner till 3 025 gram, helt normalt. På kvällen kollades gulsoten igen, det hade stigit men var fortfarande okej. Vi bestämde oss för att stanna en natt till på BB. Kollade på Sverige matchen och sov sen nästan hela natten.
Kl 06.12 på fredags morgonen föddes J och Ns andra son. Vi träffade dem på en annan avdelning sen.
På lördag förmiddag försökte jag amma igen, men det gjorde så ont. Började gråta och Therese kom in och pratade med oss. Hon fixade en tid till måndag på amningsmottagningen så att jag kan få hjälp. Jag skulle även få med en pump hem och inte amma något på ett par dagar. Gulsoten verkade ha stannat av så vi kunde åka hem. Fick en tid till måndagen för kontroll igen. Vi hade lite avstämningssamtal och sedan fick vi åka hem efter lunch. Mamma kom och hämtade oss och stannade kvar på middag. Det var jättesvårt att få henne att äta och till slut gav jag upp och gav henne flaska. Hon fick i sig det hon skulle och var nöjd. Det blev dessutom en mysig stund för oss.
Jag har reflekterat mycket över förlossningen och känner att jag inte är nöjd med hur allt blev. Jag känner att jag inte fick något bra stöd av barnmorskan som vi hade den sista natten då vi verkligen hade behövt den. Det kändes som att hon inte hade läst mitt förlossningsbrev. När jag frågade henne om hon läst om min Lichen i journalen så sa hon att hon hade det men inte visste vad det var. Vi har ju gått på en utredning för att se om jag ens ska föda vaginalt och så har barnmorskan inte koll på vad Lichen är. Hon kändes mest nonchalant och ointresserad av mig. När allt var som värst och de inte fick till epiduralen så kände jag att om vi ska försöka få ett barn till så vill jag redan innan veta att jag får ett snitt. Nu känner jag att jag nog skulle vilja föda igen för jag tror att det verkligen kan vara en bra upplevelse med rätt stöd och bemötelse. Jag är stolt över min egen insats och evigt tacksam för J. Han var verkligen helt fantastisk och underbar.
VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN UNDERBARA DOTTER.
torsdag 14 juni 2012
13 juni 2012 kl 8.12
Igår morse kl 8.12 föddes vår lilla Lydia. Jag går omkring i ett lyckorus. Hon är helt perfekt. 3 295 gram och 51 cm så större vad man uppskattat henne till men alldeles lagom. Känslan går inte att beskriva. Kärlek vid första ögonkastet för både mig och Jonas. Hon ligger och sover på Jonas bröst nu och värme som finns i min kropp när jag ser dem är överväldigande.
måndag 11 juni 2012
Denna väntan
De hade fullt på förlossningen så nu väntar vi på att de ska ringa och säga när vi kan komma in. De kommer att bli idag, men ingen aning om när! Jag är askass på att vänta. Stirrar konstant på telefonen :)
Idag ska vi (mest jag) föda barn (v. 40+2)
Wow, idag är det dags. Lyckades till slut somna igår kväll, med mycket pirr i magen. Sov ända till 10.30 idag, skönt, känner mig rätt utvilad och redo för mitt marantonlopp. Äter nu en ordentlig frukost och ska försöka få i mig köttbullar och makaroner senare. Hoppas att vi får en tid ganska snart efter kl. 12.00 då jag ska ringa. denna väntan är inte rolig. Är så sjukt nyfiken på hur lång tid det kommer ta från att det startar till det att hon är ute. Tänk, vi kanske blir föräldrar idag, förhoppningsvis i morgon i alla fall. Nervöst!
Jag hade dessutom tippat helt rätt på båda matcherna igår och fick 6 poäng i tipset. Ikväll är det Sveriges tur. Och mitt älskade England!
Jag hade dessutom tippat helt rätt på båda matcherna igår och fick 6 poäng i tipset. Ikväll är det Sveriges tur. Och mitt älskade England!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)