Tankar....

Två dagar kvar till julafton och är hemma själv och myser. Har slagit in julklappar och slappar mest i pyjamas. L är på förskolan och J jobbar. Från i morgon är vi lediga till 7 januari. Eller jag och L i alla fall, J ska jobba lite. Har svårt att sortera tankarna. Mensen i pausmånaden kom i morse. Den är några dagar sen, vet ju att det är omöjligt, det blir inga spontanbarn här men tankarna väcks när mensen är sen. jag som skulle fira denna julen som gravid och se fram emot att få ett barn till under 2015. Inser nu att jag är livrädd för framtiden och vad den ska ge. Utåt så är jag positiv och säger att självklart kommer det att funka tillslut men i hjärtat så är jag inte så säker. Vågar inte ens släppa tankarna fria och känna efter hur det skulle kännas om det bara blir L, om om hon är vårt enda barn. Frågorna börjar komma ibland om vi vill ha ett till barn, både från dem som vet om vår situation och dem som inte gör det. Jag svara att jag det vill vi men vi vet inte om vi kan. För vissa berättar jag om hösten för andra inte. 

Jag tycker det är så jobbigt för jag känner mig mer ofrivilligt barnlös nu än jag gjorde innan L kom. Det känns som att vi inte riktigt fick "sätta oss i den kategorin" innan L kom. Hon blev ju faktiskt till på första IVF:en och även om vi kämpat själva i 1,5 år innan dess så är det som att det inte räknas. Vi får höra att det gick ju så lätt med L. Nu får vi istället höra att "ja men ni har ju L i alla fall, då är det ju inte lika jobbigt". MEN DET ÄR DET! Jag är fortfarande ofrivilligt barnlös för jag har inte de barnen jag önskar att jag hade. Vi får kämpa som galningar för att förhoppningsvis få ett syskon till L och ett efterlängtat andra barn. Vi gör slut på våra sparpengar och vi får låna av min mamma för att kunna fortsätta kämpa och jag kan inte annat än känna att livet fan är så jävla orättvist. Jag kan ibland önska att de som kommer med så "kloka" råd och meningar kanske också kunde få gå igenom vad vi går igenom så att de förstår vad det verkligen handlar om. Jag känner mig så fruktansvärd tom inuti och orken och motivationen till allting är noll just nu. Jag vill bara gå hemma i min pyjamas och mysa med den lilla familj jag har. Jag inser att drömmen/längtan efter att ha 3 barn är så långt borta och jag hoppas verkligen att jag ska känna mig nöjd med 2 om vi ens får det. Men tänk om jag inte gör det. Tänk om det är 3 barn som jag vill ha. Hur ska vi göra då. Jag hoppas så innerligt att jag ska få den där känslan att detta är bra, jag mår bra nu och är nöjd nu. Jag kan bli så ledsen när vi är med vänner som har sina två och gnäller och tjatar om hur himla jobbigt det är att ha två barn och gud vad skönt det var när man bara hade ett. Jag vet att det inte menar något illa med med det och självklart måste de få känna så men tänk om de behövde känna som jag gör varje dag istället. Vet också att många av de som fortfarande kämpar för sitt första barn inte kan förstå hur man kan tycka att man ofrivilligt barnlös när man har ett barn. Av någon anledning har man inte rätt att må dåligt och längta då. Jag kände nog likadant innan L kom men insåg ganska snabbt att om man vill ha fler barn så känner man sig ofrivilligt barnlös tills man har de barnen man vill ha. 

Vi har bestämt oss för att göra frysförsöket nu i januari och jag känner mig så avtrubbad. Det är som att det ska göras men jag vet att det inte kommer lyckas. Tänk om den inte ens klarar upptiningen. Jag mår redan dåligt över att behöva gå och våndas i 1,5 vecka och vänta på blodet som kommer komma. Det känns som att det är en rutin nu och jag ser inte fram mot det alls. Våndas nästan för jag vet hur jobbigt det blir. Får känslan av att vi har gjort allt vi kan och att det räcker, det kommer inte att ske. Det är så otroligt svårt att tänka positivt när allt känns nattsvart. Hur ska man kunna göra det. Det stressar mig ännu mer då alla säger att jag måste tänka positivt och att det hjälper, men hur ska man kunna göra det när det gång på gång skiter sig och hålet man ska ta sig ur bara blir djupare och djupare. Allt jag önskar mig i jul är att jag ska få bli gravid under 2015 och att L ska få vara frisk och underbar som hon är idag!

Avstämning hos Claes

Igår var vi hos Claes för att ventilera lite och göra en undersökning, cellprover samt kolla på att bakterien är borta. Det var skönt att få ventilera lite det varit och även prata om framtiden. Han tyckte absolut att vi skulle börja med den blastocysten som vi har i frysen. Det är så mycket skonsammare för mig. Han tror att det är min kropp som inte vill ta emot embryona och inte embryona som är dåliga. Mina resultat är ju väldigt bra även om det är svårt att få till stimuleringen. Han vågar inte höja Gonal-F dosen utan vi kommer köra med samma nästa gång och se om det kanske var en engånggrej att bara 2 blåsor växte så fort. Jag sa att jag inte vill ta Suprefact igen då jag är så säker på att det är den som gjorde att jag började blöda på dag 3 och han höll med om att det lät konstigt med en blödning så tidigt. Vi kom fram till att jag ska få Ovitrelle eller en annan ägglossningsspruta och om jag visar tecken på överstimulering efter äggplock så blir det totalfrys (man fryser alla embryona) och så får vi vänta en cykel och göra FET. Vi frågade om att sätta tillbaka 2 embryon och då framförallt blastocyster och han sa att det kan bli så om det fortsätter att misslyckas med ett. Dock finns risken för tvillingar men även trillingar och fyrlingar och då får man ta bort något foster. Men det känns som att de riskerna är otroligt små så vi är beredda att ta chansen. Jag frågade om den extrema smärtan jag får vid ägglossning och han sa att det kunde vara endometrios. Men medan vi försöker bli gravida kan man inte behandla det. Jag fick starkare Alvedon utskrivna i alla fall. Undersökning såg bra ut och man kunde se att jag haft ägglossning (hade den i söndags kväll). Slemhinnan såg normal ut. Känns skönt att inte sätta tillbaka något denna gång, pausen har gjort mig gott. Jag har tränat och mår bättre helt klart.

Claes säger att oddsen är bra och att bara är att kämpa på. Vi pratade lite om Priming (när man rispar livmodern) men vi kommer att vänta med det. Det ska fan funka ändå. Det är positivt att jag har varit gravid och det kommer förmodligen att hända igen men några garantier finns inte. Vi har i alla fall 3 återförningar kvar på detta trepack och jag hoppas verkligen att det ska räcka. Om inte så får vi börja om igen. Jag tänker att det finns en mening med detta. Vi väntar bara på vår perfekta bebis, precis som med L. Jag kan inte tänka mig att vi skulle ha fått någon annan än henne. Kanske är meningen med det hela till och med att vi ska få två små bebisar till... vem vet....