Tillväxtultraljud, läkarsamtal och depression? (v 29, 28+4)

I onsdags var vi på Ultragyn och mätte tappen (32 mm, så fortfarande bra) och gjorde tillväxtultraljud samt flödesmätning. Bebisen uppskattades till - 3,5 % så den växer precis som den ska och är varken liten eller stor vilket är skönt. Även flödet var bra. Läkaren var väldigt bra och vänlig och vi kände oss väl bemötta. Nästa TUL blir om 4 veckor, vi hoppas att det ser lika bra ut.

Igår var vi på BB Stockholm och träffade vår läkare, Elaine igen. Först fick jag göra en CTG-kurva som var jättefin, bebisens hjärtljud låg på strax under 140 mestadels av tiden. Läkaren säger att allt ser jättebra ut och men att hon är orolig för mitt psykiska mående. Hon tog ju upp detta i julas också och hon tycker att vi behöver göra något åt det för att undvika en förlossningsdepression. Hon säger att jag verkar ha svårt att ta till mig att det ser bra ut och kommer gå bra och att jag är fast i alla misslyckandena. Hennes stora oro är att när bebisen kommer så kommer jag bli mycket sämre och att det då inte finns någon som kan plocka upp där hon avslutar. Tyvärr funkar ju sjukvården så att när bebisen väl är här så kopplas vi helt bort från Specialistmödravården. Hon har därför skickat en remiss till min husläkare så att vi redan nu kan börja ha en kontakt där och hon vill även att jag ska börja medicineras för en depression. Jag kan se var hon kommer ifrån men har så svårt att ta till mig att det stämmer. Jag är så fokuserad på allt det fysiska som är jobbigt att jag liksom kopplat bort det psykiska. När jag sen börjar tänka efter så inser jag ju att jag är så van att kämpa, att få motgångar och kriser att jag är ofrivilligt barnlös, att jag inte vet vad jag ska identifiera mig med nu när vi förhoppningsvis kommer gå i mål efter sex år. Jag vet liksom inte vem jag är längre, jag är ju ofrivilligt barnlös i själen men är jag verkligen det när vi äntligen har lyckats. Har jag rätt att säga och känna att jag fortfarande är det. Borde jag inte bara känna en sån enorm lycka nu när allt ser bra ut. Vi har en frisk flicka här hemma och en frisk bebis i magen. Om tre månader är vi fyra i familjen. Vad händer sen då. Ska livet bara rulla på och ska jag glömma allt som varit. Kan man glömma, det har ju präglat mitt liv i sex år. Kan alla öppna sår bara läka på en sekund lär lillasyskonet ligger på mitt bröst. Jag är livrädd att jag ska krascha, att jag inte ska kunna känna någon lycka, att jag inte ska veta hur jag ska förhålla mig till allt. Och det är väl här någonstans som jag känner att det är värt att testa mediciner och fortsätta med mina samtal, eventuellt koppla in en kurator på vårdcentralen också. Jag är beredd att göra allt för att undvika en djupare depression. Jag vet inte om känner att jag är deprimerad idag men jag är inte lycklig, jag är orolig, extremt trött, har ingen lust och skulle ofta vilja bara dra täcket över huvudet. Jag vill inte må så. Jag vill få en chans att njuta dessa sista månader som gravid och sen kunna njuta av vår nya familjemedlem och om om en läkare som jag litar på och som vid det här laget träffat mig ganska många gånger och som verkligen tar sig tid att lyssna på vad jag säger, även på vad jag kanske säger mellan raderna, är orolig för hur det ska utvecklas och tycker att jag behöver denna hjälp så väljer jag att lyssna på henne. Jag har en tid hos husläkaren om 1,5 vecka och jag har redan tänkt att jag ska boka av den flera gånger, men jag ska gå dit. Samtidigt som jag tänker att äsch det är inte så farligt, jag tar mig igenom detta, jag får bita ihop, det är ju det fysiska som jag tycker är jobbigt. Men någonstans så inser jag ju att det ligger så mycket mer bakom det. Visst är förvärkarna, foglossningen och smärtan i magen jobbigt men det är så mycket annat också. Det här att jag hela tiden tror att något är fel, det kommer väl ifrån att den enda erfarenheten jag har är graviditeten med L och sen missfallet och det är jobbiga graviditeter och även om detta är en annan graviditet så är den väldigt lik den med L och jag jämför dem mycket. Jag måste försöka förhålla mig till att allt är bra och att det inte finns något som säger att det inte kommer gå bra. Det gick ju faktiskt bra med L i slutändan också. Jag har så mycket tankar i mitt huvud kring allt detta och vet inte alls vad jag känner förutom att det känns ganska skönt att någon annan tar beslutet åt mig och att jag litar på den personen.

Läkaren beviljade också igångsättning och nästa gång vi ses, om en månad, ska vi prata mer om formerna kring det när det kan bli. Känns i alla fall som att en tung sten har fallit från mina axlar och även om förlossningen skulle starta innan så vet jag nu att jag inte kommer behöva gå över tiden. Jag är fortsatt sjukskriven 75 % procent från måndag och det känns bra. Jag vill gärna vara lite på jobbet och jag tror verkligen att det kommer göra mig gott. Jag kommer jobba 3-4 dagar i veckan och 3-4 timmar per dag, det känns bra. Då får jag tid att vila mycket men får ända komma och träffa lite kollegor och aktivera huvudet lite.

Mätning av tappen och läkarsamtal (v 22, 21+0)

Var på Danderyd idag för kontroll av tappen som fortfarande var 37 mm så väldigt bra. Träffade en ny läkare som hade lite annan syn på det hela ön den vi träffade sist. Hon hade verkligen läst hela min journal med Ls graviditet. Hon tyckte inte att det var nödvändigt med fler kontroller efter den om två veckor om det inte not all förmodan såg annorlunda ut då. Hon sa att inget tyder på att jag kommer föda tidigt då jag inte födde L för tidigt. Hon trodde att den här graviditeten skulle bli jobbigare och sammandragningarna värre men att inget tyder på att förlossningen kommer starta i förtid. Hon bokade in ett TUL i v 29 för att kolla flödet och storlek på bebis. Om allt ser bra ut då behövs inga fler kontroller om SF måttet växer som det ska.

Vi pratade lite förlossning och hon tryckte en del på att det bästa verkligen är en normal förlossning som startar av sig själv. Hon sa att det kommer gå fortare denna gång och att man ofta får mycket bättre/starkare värkar som omföderska. På henne lät det positivt. Jag tycker de var starka nog förra gången! Hon anser att en narkosspecialist ska sätta epiduralen och det är här vi får diskutera igångsättning för att vara säker på att den hinner sättas i tid och i lugn och ro. Vi skulle prata med om detta efter TUL. Jag uttryckte min oro för att det ska bli et jobbigt slut på graviditet även igen och att jag igen ska vara helt slut när jag väl ska föda. Hon sa att de ska göra allt de kan för att jag ska ha det så bra som möjligt. Jag är ganska förvirrad över allt men inser också att det är svårt att ge svar på hur det kommer bli. Ingen vet ju. Jag ska jobba på tanken på en normal förlossning som startar av sig själv och även tanken på att gå över tiden. Jag försöker hitta vad det är som gör att jag är så rädd att gå över tiden. Varför jag hellre fäder tidigt. Jag tror det har med oro och kontroll att göra. Jag är så ofattbart rädd att barnet ska dö i magen. Jag ska prata med kuratorn om detta och även med Joanna (förra barnmorskan på MVC) i mitt aurorasamtal. Jag ska läsa på och förbereda mig så mycket jag kan för en förlossning. Tror även vi ska gå en profylaxkurs. Jag ska försöka ta allt som det kommer och inte oroa mig i förväg för sådant jag inte kan påverka nu. Låter bra va?! Frågan är bara hur det går. Jag är livrädd för att släppa kontrollen. Tänk om något går fel.

Hur fort ett år går...och halvvägs (v 20, 19+6 - 50 %)

Igår var det ett år sedan vi åkte till Falun och fick tillbaka embryot som visade sig bli enäggstvillingar som vi sedan förlorade. Vi har gått igenom så mycket sorg, oro, rädsla men även hopp och tro på att det kommer bli bra under detta år. Det har varit ett väldigt prövande år och många tårar har runnit. Det är galet hur fort detta år har gått. Jag tänker en hel del på hur vårt liv hade sett ut idag om vi hade fått behålla dem. De hade varit runt 4 månader idag om allt hade gått bra. Hade vi varit helt slutkörda eller hade det flutit på bra. Jag ältar inte men undrar mest hur livet hade blivit. Jag sörjer dem fortfarande och jag sörjer på ett sätt att vi aldrig kommer få bli tvillingföräldrar, det är något speciellt med det. Vi har några bekanta som ska ha tvillingar till våren och jag kan verkligen känna en avundsjuka. Samtidigt så är jag glad över denna extra tid med bara L. Det händer så mycket nu och vi har så kul tillsammans samtidigt som det är otroligt krävande och därför är det skönt att det bara är hon och vi nu. Jag tror att vårt liv helt klart hade sett väldigt annorlunda ut med två små till, vi hade nog blivit mer begränsade än vi kommer att bli med en till och framförallt då det kommer vara fyra år mellan dem. Vi pratar redan om en långresa nästa vinter, något vi inte hade givit oss på med två små. Jag kan redan nu längta efter tre månader i värmen utan krav och måsten. Och att få uppleva det med L när hon är större och verkligen förstår hur härligt det är. Jag tror att saker ibland händer av en anledning och när vi väl får möte den här lilla filuren som boar i min mage nu så kommer det kännas självklart att det är hen vi har väntat på och kämpat för. Gud så vi längtar efter dig där inne...

Ruvardag 9 - Kemisk graviditet?

Under dagen och kvällen igår så tyckte jag att det blev mer rosa. Svårt att säga att det är flytningar men något emellan lutinusklet och flytningar är det. Ibland i trosskyddet och ibland på pappret när jag torkar mig. Jag messade Anna-lena och frågade vad jag skulle göra, de tyckte att jag skulle stanna hemma några dagar och vila. Det är bara tiden som kan visa vad som händer. Jag frågade om jag kan få ta blodprover men de tyckte vi skulle avvakta. Jag kan bli lite irriterad över det. De vet om att det värsta vi IVFare lever med är oron och två blodprov skulle faktiskt kunna dämpa den. Vad är det vi betalar hemläkaren så otroligt mycket pengar för egentligen. Jag blev rätt besviken på dem i alla fall. Har ringt Falun idag och hoppas att de ringer tillbaka snart.

Jag läste om kemisk graviditet igår och tror att det kanske är det. Det som dock talar emot det är att jag tycker att strecket på stickan blir starkare plus att jag fortfarande har en del graviditetssympton så som ont i brösten, spänner/molar i magen, väldigt törstig, varm, lite yr och lätt illamående. Om det är en kemisk graviditet så borde ju dessa bli mindre och inte mer. I morse var det dessutom inte alls lika rosa i lutinuset. Ja, jag håller på att bli galen. Analyserar allt och önskar att jag bara kunde gå i ide tills vi vet mer. Jag vågar inte ta ut något alls i förskott, jag inser att det kan gå vägen men det känns som att så mycket talar för att det inte gör det. Vid en kemisk graviditet så kommer mensen oftast när den normalt kommer och de flesta vet inte om att det för en kort stund varit gravida. Idag är dag 9 och dagen då min blödning brukar komma igång. Det är även 14 dagar sedan ägglossning så i en vanlig månad hade mensen kommit igår eller idag. 

Jag brottas också med det dåliga samvetet att jag inte kan hantera detta bättre, att jag är hemma från jobbet igen, att jag inte räcker till, att jag ibland inte orkar med L och blir så arg på henne när hon bara gnäller. Jag tänker att detta är mitt straff för att jag är en sån usel mamma till henne. Jag känner mig verkligen usel ibland. Igår blev jag så arg över de där jävla napparna att jag hotade med att slänga alla i papperskorgen, hon blev helt förstörd och jag med. Jag hade så dåligt samvete efteråt att jag bara grät. På kvällen så låg jag länge hos henne när hon somnade. Jag hoppas att det är det hon kommer ihåg och inte hur arg jag var. Jag hatar att behöva messa min chef och säga som det är och att jag lir hemma några dagar igen. Jag var ju hemma med förkylning två dagar också och nästa vecka är förskolan stängd i två dagar och då ska jag vara ledig igen. Jag hatar att inte räcka till. Jag undrar när vi ska sluta kämpa för ett barn till och bara acceptera hur det är. Det blir inga fler för jag orkar inte sorgen och misslyckandena. Jag vill så himla gärna bara få vara glad och ha ork till livet!

Det övre testet är från idag och det undre från i lördags.

Ruvardag 8 - gravid v 1-2

Enligt Clearbluetestet som jag tog igår är jag gravid vecka 1-2. Testlagrets test var också starkare igår och strecket kom fortare vilket borde betyda att HCG stiger. Jag googlade lite och det verkar som att en nidblödning ofta kommer 10-12 dagar efter befruktning, vilket stämmer bra med dagarna nu. Igår tyckte jag att det avtog under dagen och kvällen men sen i morse kom det lite rostfärgat med lutinuskletet. Det kan ju vara rester som sitter kvar. Så länge det inte ökar eller blir rent blod så borde det ju vara okej. Jag är dock väldigt ödmjuk inför tanken på att det kommer gå hela vägen och kroppen och tankarna har gått in i försvarsställning. Jag väntar på ett missfall helt enkelt. Jag har varit gravid två gånger tidigare och aldrig sett något rosa. Det känns dock lättare denna gång, jag har liksom förväntat mig detta. MA:et var en sån chock, jag förstod inte alls hur det kunde hända. Men nu är jag förberedd även om jag vet att jag kommer krascha när det händer. Kroppen känns dock gravid, brösten gör ont, magen spänner och drar, jag är galet törstig och illamåendet gör sig lite påmint till och från. Men så var det ju förra gången också. Jag vet helt enkelt inte vad eller hur jag känner. Jag är mycket lugnare ön vad jag trodde jag skulle vara, jag inser att jag kan inte påverka detta på något sätt alls. Jag är ganska lugn i tanken att tills jag vet annat så är jag ju gravid. Den tanken skrämmer mig så sjukt mycket. Jag vet inte om jag är redo, jag har vant mig så vid motgångar och kampen. Det är svårt att ta in att det kanske faktiskt är över nu. Vi kanske inte behöver göra fler IVFer. Det är så mycket tankar som krockar i mitt huvud. Ena sekunden är jag övertygad om att detta kommer sluta i ett missfall men samtidigt så finns tanken att det kanske är vår tur nu. Det kanske är Ls syskon som klamrar sig fast där inne. Jag kanske kommer att få bli mamma igen. Jag är livrädd för allt inser jag..... för ett missfall, för att lyckas, för vad som kan gå fel, för vad som kan bli rätt.

Avstämning hos Claes och kurator

Idag var vi hos Claes för avstämning inför IVF 3 i slutet av sommaren. Allt såg bra ut i livmodern och jag kommer förmodligen börja spruta v 34 för att plocka ägg i v 35/36. Jag kommer börja med 150 enheter Gonal-F i tre dagar och sedan gå ner på 112,5 enheter. Bromssprutan kommer jag börja med redan på dag 5. Vi skulle testa en annan bromsspruta eftersom jag fick massa utslag förra gången. Vi hoppas att detta upplägg ska ge äggen en skjuts men att de sedan inte ska växa för fort och ojämnt. Claes skulle stämma av med Falun och höra vad de tycker om planen också. Vi pratade också om risken med att sätta tillbaka två embryon och Claes sa att har man en gång varit gravid med enäggstvillingar så är risken något större att det händer igen. Vår plan är därför att sätta tillbaka ett embryo åt gången ett par gånger till i alla fall. Om inget händer då så får vi se om vi sätter tillbaka två. Det finns ju en risk att det faktiskt blir 4 foster med två embryon. Även om den är liten så finns den där. Vi sa dock att om det bara blir två embryon och de inte är så bra så kanske vi sätter tillbaka båda ändå. Vi får höra vad embryologen säger. De är ju trots allt experter. Jag har inte några förväntningar alls på detta försök, jag tror det kommer ta några gånger igen och ska försöka hålla fast vid den positiva tanke jag ändå har, att det kommer att ske igen! Jag är däremot lite stressad över att vi bara kommer hinna med två försök i år med största sannolikhet och sen vill jag inte göra något i januari så då blir det först i mars. Det känns så galet långt borta!

Förra tisdagen var jag hos kuratorn. Det kändes så himla bra och jag gick därifrån lite lättare. Vi pratade om allt från försök till missfall till graviditeten med L och förlossningen. Hon förklarade att jag går igenom ett trauma och kris och det är inte konstigt att jag är så sjukt trött. När jag berättade om hur jag reagerat när jag fick barnbeskedet från min bror så sa hon att det var ett trauma för mig och att jag sedan missfallet om inte innan har en otroligt hög stressaktivitet i hjärnan. Jag märker ju det själv genom att jag är så trött och inte kan kan koncentrera mig som jag vill. Jag glömmer saker och är väldigt stressad på jobbet. Jag kan knappt kolla på TV hemma då jag inte kan koncentrera mig utan håller på med tusen saker samtidigt. Jag har börjat läsa mer på kvällarna och tränar mycket för att koppla av. Jag inser att jag måste ta tag i detta för jag kommer förmodligen inte palla med hösten och de motgångar som förmodligen kommer komma. Jag ska träffa henne i morgon igen och det känns så skönt. Jag kommer fortsätta träffa henne tills jag vet känner att jag tagit mig ur detta. Jag känner att jag behöver prata om och bemöta känslorna jag har om att jag inte har rätt att må som jag gör, att andra har det värre och att jag inte borde känna som jag gör. Jag har verkligen problem med att tillåta mig själv att faktiskt tänka tankarna att det vi har gått igenom är väldigt jobbigt och inget som alla går igenom. Men för mig är ju detta det normala, jag läser ju nästan bara om de som har det ännu jobbigare. Jag är helt fascinerad av att folk blir gravida genom att ligga. Fattar liksom inte hur det går till. Jag kommer på mig själv med att identifiera mig som/med den som kämpar för att få ett barn. Det är som att det är allt jag är just nu. Jag är liksom ingen annan, hela livet går ut på att bli gravid och att behålla barnet. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig bra igen efter dessa påfrestningar som vi faktiskt utsätts för. Samtidigt som jag brottas med tankarna att det inte är så farligt, sluta tyck synd om dig själv!

Jag hade utvecklingssamtal med min chef i förra veckan också och vi pratade lite stressen och att våren har varit väldigt jobbig för mig. Han kommer inte att ge mig några nya uppdrag under hösten utan jag får jobba med det jag har så att jag i alla fall inte behöver känna mig stressad på jobbet. Det känns så skönt att ha en chef som tar en på allvar och försöker hitta lösningar som funkar för alla.

Barnbesket jag fruktat, och reaktionen på det...

Igår morse fick jag helt oväntat beskedet från min lillebror att de ska ha barn igen. Jag kan helt ärligt säga att benen vek sig och jag fick ta stöd mot väggen. Jag klämde ur mig ett grattis och insåg snabbt att de inte kommer kunna åka med till Jamaica när mamma fyller 60 år. Vi la på luren ganska fort och jag återgick till ett fullpackat konferensrum men kände tårarna komma och skynda mig ut. Grät i närmare en timme och pratade med M i telefon. Kände mig så himla hemsk som faktiskt inte kunde känna glädje för dem. Jag blev ganska chockad över min reaktion. Jag har bävart för detta besked men trodde det skulle dröja lite, dels för att deras sån precis fyllt ett år, dels för att vi ju har bokat den här resan. Det är två aspekter som är jobbiga för mig, på olika sätt. Dels att jag inte kan känna glädje, utan faktiskt bara avundsjuka och min egen sorg. Sorgen över missfallet sköljde över mig igen, jag skulle ju vara den som är gravid nu, det är min tur. Vårt barn är ju tre år, deras precis ett år. Jag känner hur stressen bygger på för höstens behandlingar. Det finns en stor risk att när detta barn föds i januari så är jag ännu inte gravid. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist. Jag är så ledsen över att inte kunna bestämma när och hur många barn jag vill ha. Jag är så ledsen på att detta är vår vardag och att jag måste kämpa med att få den att fungera och inte lägga mig ner och ge upp, nästan varje dag.

Sen är jag också väldigt arg för att de väljer qtt inte vänta lite så att de kunde åka med på mammas resa. Hon fyller bara 60 år en gång och ville verkligen bjuda oss på detta, hon har sett fram emot det så länge. Jag tror också att det är min brors fru som är drivande i detta och hade det varit hennes mamma som de skulle resa med så hade de väntat med att bli gravida. Vad jag förstår på mamma så är min bror ganska ledsen över det hela och tycker det är jobbigt. Han hade nog gärna väntat lite till med att får barn nummer två men hon vill få det gjort så hon kan koncentrera sig på sin karriär sen.

Jag är så arg för vi väntar ju medvetet till september med att göra nya försök så att det ska funka med resan. Vi hade ju kunnat få till ett försök innan sommaren annars men nu har vi ju bokat resan och då får vi ju vänta. Jag förstår inte varför de inte kunde vänta några månader till också. Det är ganska hänsynslöst mot oss alla.

Jag mår verkligen dåligt över hela den här situationen just nu och vet inte riktigt hur vi ska reda ut den. Jag måste nog prata med min bror och förklara hur jag känner. När han berättade för mamma så sa hon till honom att han inte kan förvänta sig att jag ska hoppa högt av glädje och att det nog skulle kännas väldigt jobbigt för mig och att det måste han förstå. Jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas också att jag kommer känna glädje för dem någon dag och även för barnet när det kommer
 Idag vet jag faktiskt inte om det är möjligt.

Jag vet att en av mina bästa vänner funderar och försöker lite för en trea och igår så sa jag till henne hur jag känner och att jag vill veta hon blir med barn men att jag faktiskt inte kan veta hur jag kommer känna eller reagera. Hon var väldigt förstående med detta och jag är så glad för detta. Det är så otroligt tråkigt att behöva känna såhär för något som man borde bli så glad för!

Härlig långhelg på tu man hand och sorg i hjärtat

J och jag har varit i Budapest i 4 dagar och firat vår 5-åriga bröllopsdag. Det har varit så himla mysigt och vi har verkligen haft tid för varandra. Pratat, skrattat och hållit handen massor. Tankade på massa ny energi landade vi på Arlanda och möttes av L och mormor. L hade plockat hundkex och tjöt stolt "att hon hade födelsedag" till mig. Hon hade också ritat varsin teckning till oss.

Jag har en sorg i bröstet just nu, jag vet inte riktigt varför men tror det kan ha att göra med att om vårt första FET hade lyckats hade vi haft BF i dagarna och en tjej som jag följer fick sina tvillingar i förra veckan. Jag klarar inte av att läsa hennes blogg längre för det gör så ont att vi inte fick behålla våra. Jag skulle ha jobbat max 3 veckor till nu och sen gått på mammaledighet vid midsommar. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Längtar med fasa efter september och sprutstart. Är dock livrädd för hur jag ska hantera bakslagen, när mensen kommer och jag vet att vi måste börja om igen. Någonstans i mig så har jag fått för mig att det kommer krävas totalt 7 återföringar innan vi får vårt syskon, det skulle innebära 3 återföringar till. Jag tror inte att vi kommer hinna det i år och då kommer vi att vänta tills mars med nästa försök. Jag vill inte göra samma sak igen och vara nygravid när vi åker till Jamaica. Jag vet att inget går att planera och att det blir som det blir men med vissa saker har jag i alla fall lite att säga till om och det är när vi gör behandlingar. Jag är så trött på att känna mig ledsen och orolig hela tiden. Jag är så trött på att vissa dagar nästan förakta min kropp, dels för hur den ser ut men också för infertiliteten. Jag hade en riktig dipp förra veckan är jag skulle prova ett par byxor som satt som en smäck för ett år sedan och jag nu inte fick upp dem över låren. Jag blev så ledsen för den starka kroppen jag hade tränat upp är som bortblåst och allt är IVFens fel. Jag känner mig tjock, svag och ful för det mesta. Jag försöker träna ordentligt och ska verkligen ta tag i min kost också men det känns så meningslöst på något sätt för att jag vet att i höst börjar skiten igen. Jag kommer inte få eller kunna träna och så fallerar hela jag. Jag ska försöka tänka mer positivt och träna det jag kan även under behandlingarna, typ yoga och lättare styrketräning för jag vet att jag mår så mycket bättre då men det är väldigt svårt att hålla motivationen och orken uppe när man är mitt i skiten. Jag vet att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp men det är så svårt nu. Jag har ett så otroligt komplicerat förhållande till min kropp efter allt detta.

Usch vilket deppigt inlägg det blev men jag behövde skriva av mig....

Ägglossningen från helvetet

Hur kan man ha så sjukt ont när man har ägglossning. Efter lunch idag small det till på högra sidan och det gjorde så ont att jag var tvungen att lägga mig i vilrummet på jobbet ett tag. Efter två vanliga och en starkare alvedon så kändes det i alla fall lite bättre. Det håller ofta i sig några timmar och sen är det okej igen. Jag fattar inte riktigt hur naturen har tänkt där för sex är ju typ det sista jag vill ha nu. Helt öm i magen.

Mensen kom som den skulle och jag känner mig lugnare nu, klart jag inte var gravid, jag kan ju inte bli gravid när vi ligger!

Jag har börjat tillåta mig att tänka på nya försök och är pirrig inför dem men samtidigt skräckslagen att jag ska dras ner i ledsamheten och ångesten igen. Samtidigt så känner jag mig säker på att vi kommer att lyckas igen, att det kanske tar några försök men vi kommer att gå ett syskon, jag kan bli gravid och ett missfall är inget missfall. Jag tänker att jag ska försöka behålla denna känsla när vi kör igång igen men vet att det går så fort att hamna i tvivel och negativa tankar igen. Jag ska verkligen försöka vara snällare mot mig själv och tillåta mig känna efter och göra det som känns bäst för mig. Just nu så tränar jag massor och har anmält mig till en triathlon i slutet av augusti igen. Efter det så sätter vi igång igen på nästa mens. Jag hoppas att jag kommer våga och kunna fortsätta träna en del då det gör att jag mår bra och att kroppen stressar ner.

Längtar efter en lång härlig sommar där vi kan tanka energi inför höstens prövningar :)

Jag håller på att bli galen...

Fan jag blir galen snart. Magen svullnar upp och bubblar på eftermiddagen/kvällen, jag kissar mer än vanligt, är sjukt trött, brösten värker till och från och det spänner och drar i livmodern. PRECIS så som det var när embryot fäste senast. Jag vet ju att det är näst intill omöjligt men läser ändå att det för vissa faktiskt är lättare att bli gravid efter en skrapning, har något med att man "gjort rent" att göra samt att kan få en skjuts med rätt hormoner. Jag ni hör ju hur långsökt det låter. Jag blir så arg på mig själv som typ i smyg tänker att jag kanske är gravid. På torsdag kommer ju mensen komma som den ska och jag kommer att känna mig jättekorkad som kanske trodde och hoppades lite. Samtidigt vill jag ju inte riktigt bli gravid nu. Då måste vi ställa in resan i februari och vi skulle få en nyfödd mitt i värsta RS- perioden. Förstår inte varför jag en tänker och analyserar dessa saker. Det är ju inte så. Vi kommer att behöva göra IVF igen efter sommaren och om vi har tur är vi gravida innan året är slut. Det är min förhoppning! Jag hoppas också innerligt att vi inte ska behöva lägga ner närmare 70 000 på ett nytt tre-pack. Det finns så mycket annat kul vi kan göra för de pengarna.

Tur jag har kurs denna vecka och förhoppningsvis kan koppla bort tankar och allt annat och bra invänta mensen mot slutet av veckan....

Den tiden i månaden när det lilla hoppet tänds...

En vecka sedan ägglossning och en vecka kvar till mens. Vi fick till det vid ägglossningen och även om jag vet att det är kört så finns tankarna där och jag har svårt att släppa dem. För vi vet ju inte, det kan ju faktiskt gå av sig själv och tydligen kan det blir lite lättare efter en skrapning. Blir ju inte bättre av att jag är komatrött, konstant kissnödig, sjukt törstig och att det spänner kring livmodern. Jag vet ju att mensen kommer komma nästa vecka och jag blir så ledsen och arg över att det ska vara så här varje månad. Kan jag inte bara få vara och inte ha stenkoll på var i min cykel jag är. Enda sättet är att skydda sig, då funkar det bra. Men det känns konstigt att skydda sig när vi faktiskt vill bli gravida, men pausen jag behöver blir inte lika bra när det är så här. Ja ja, bara att försöka koppla bort och vara helt inställd på att mensen kommer mot slutet av nästa vecka. Jag tror att det är så att jag håller på att bli sjuk för kroppen är jäkligt trött, har ju tränat väldigt hårt i 2 veckor och idag började halsen och öronen göra lite ont och dessutom kliar ögonen som fan av pollen, så det är nog därför jag är komatrött i alla fall!

Igår fick en nära vän sin lilla son och jag är så glad för deras skull men kan samtidigt känna en sån avundsjuka på allt de har framför sig. Jag vill också vara i en bebisbubbla :) Men glad är jag och ser fram mot att få träffa den lilla killen!

Svårt att släppa tankarna.....

Det har kommit ett till graviditetsbesked och två små barn under den senaste veckan. Det hugger verkligen till i hjärtat och jag kan inte låta bli att bli ledsen och så fruktansvärt avundsjuk. Jag vill också vara gravid och sen få träffa vårt nya lilla liv. Jag vill inte sitta här med en halvdegig mage och känna mig tom. Jag tänker ofta "nu skulle vi vara i vecka XX, undrar hur stor magen skulle vara nu". Ganska snart skulle jag börja känna dem sparka. Jag är så otroligt ledsen för att vi inte fick behålla dem. Jag tycker att det är så sjukt orättvist att vi efter 4 IVF:er och 9 veckor av illamående ska behöva få gå igenom detta. Jag har så svårt att glädjas åt andra och det gör så ont och jag känner mig hemsk. Jag vill ju inte att andra ska behöva gå igenom vad vi går igenom men jag önskar att vi också slapp det. Jag önskar ibland att andra bara för stund kunde få känna vad jag känner.

Igår var vi ute och firade J och bästa kompisen. Vi åt och drack gott och hade jättetrevligt. Men jag hade hellre inte druckit och ätit vissa saker och haft våra små i magen. Jag vill bara få vara gravid och känna mig gravid och känna små sparkar i magen. Det är det enda jag vill nu. Jag vill planera för en framtid med fler barn och gå och drömma om hur den ska bli men allt det togs ifrån mig. Hela den framtiden som vi sett framför oss bara rycktes bort och det gör fortfarande så jävla ont i hjärtat och ibland fysiskt ont i bröstet.

Jag inser att jag isolerat mig hemma ganska mycket och jag antigen sover bort dagarna eller ligger på soffan och slökollar på TV. Jag borde ta mig ut och komma igång med livet igen men jag har ingen lust och är så trött. Jag tror dock att jag måste tvinga mig för annars skulle jag kunna gå hemma här i all evighet.

Jag önskar att jag kunde veta när det kommer bli bra och vad det är som kommer göra det bra. Jag tror att det inte kommer helt bra förrän jag får hålla vårt andra barn i famnen. Men om det aldrig kommer ske, kommer jag någonsin att känna mig hel igen. Jag är så trött på att kämpa och vara ledsen i själen men visa mig glad utåt. Jag vet att jag inte måste göra det men det är på något sätt lättare att vara glad utåt, ibland så lurar jag mig och tror att allt är bra då. Men inuti mig är jag så himla ledsen och arg och avundsjuk och trött, så innerligt trött på denna kamp för att få uppleva det mest självklara här i livet igen... att bli mamma!

Att några få ord kan göra så ont....

J kom hem med middag och slängde ur sig i förbifarten att han pratat med sin mamma som berättade att hans kusin ska ha barn i september. Jag blev chockad över min egen reaktion, för det gjorde fysiskt ont i bröstet.

Min svärmor och jag har inte en jättebra relation och jag tycker att hon ofta är en skvallerkärring som lägger sig i hur vi uppfostrar L och mest gnäller på allt och alla. Jag frågade om hon hade ringt för att berätta det men det visar sig att när J ringde henne för att berätta att jag inte orkade ringa tillbaka häromdagen när hon ringt mig för att jag helt enkelt inte orkar prata med folk, så kläcker hon ur sig detta. Jag kan känna WTF, har du ingen känsla alls. Vi har precis förlorat våra barn som skulle ha fötts i september och när J ringer och berättar att jag mår väldigt dåligt så kontrar du med att ge ett graviditetsbesked, bara för att du har sånt jävla behov av att vara först med att berätta. Jag har också en känsla av att hon berättar för alla som vill och inte vill höra om det vi går igenom. Hon har liksom ingen spärr. Jag är så irriterad och arg nu!

Jag har mått bättre de senaste dagarna men detta besked var verkligen tungt och det kommer förmodligen vara så ett tag. Jag är glad för deras skull, det är jag men jag känner inte för att hoppa runt av glädje. Jag vill faktiskt inte veta om någon ska ha barn just nu. Det gör för ont.

Fortsatt sjukskrivning....

Fick en tid hos kuratorn igår eftermiddag och det var så skönt att få prata och gråta och få bekräftat att det jag känner är helt normalt. Jag får vara arg, ledsen och tycka att det är orättvist. Det är helt normalt efter allt som har hänt. Jag insåg också att jag inte är redo att gå till jobbet på måndag. Jag behöver mer tid att bearbeta allt om det ska bli bra tillslut. Jag fick fortsatt sjukskrivning 2 veckor till av husläkaren idag så nu slipper jag oroa mig för det.

För en vecka sedan....

För en vecka sedan hade vi precis kommit innan för dörren igen efter två härliga veckor i Thailand. Vi levde fortfarande i tron om att två små hjärtan slog och och utvecklades i mig. Vi var lyckliga, fortfarande ganska omtumlade av beskedet att det var två och hur vårt liv skulle förändras. Jag mådde dåligt, magen var enorm och brösten lika så. Vi skulle kolla på hus, vi planerade för ett helt annat liv. Om jag inte frågat läkaren i tisdags om det där ultraljudet hade vi fortfarande varit där i den där bubblan. Vi hade gått på visning i morgon och berättat för vänner idag. Sen hade helvetet kommit på måndag istället när vi skulle göra vårt KUB och ta reda på om det fanns en skiljevägg. En annan läkare hade varit den som gav oss beskedet. Som skulle ha sagt, tyvärr.... Jag är i alla fall tacksam över att vi slapp få veta på måndag.

Igår kl 07.00 infann vi oss på sjukhuset. Det var ett ungt par där också, jag tänkte att de ska säkert göra abort, de såg ganska glada ut och skojade med varandra. Jag tänkte att det är fan inte rättvist att det varje dag finns dem som frivilligt avslutar sina graviditeter för att de råkat bli med barn vid fel tidpunkt och då kan man ju bara ta bort det. Det är fan inte rättvist när vi ska behöva kämpa så för att bli gravida och sen gå igenom detta. Jag var i alla fall först in. Är väldigt glad för detta för jag hade fått ta 3 Cytotec på morgonen och de hade börjat värka nu. Jag rullades iväg mot operationen och kände mig bara tom. Blev väldigt fint omhändertagen och kommer nu ihåg att tårarna rann när läkaren frågade hur det var. Ja, hur fan tror du, du ska suga ut mina två efterlängtade bebisar som jag gått igenom 4 IVF:er för att bli gravid med och som vi sett små hjärtan ticka hos och som sen bara dog, utan att jag märkte något. Hur tror någon att jag mår. Jag vet ju inte ens själv. Jag sövdes och allt gick fort och bra. Efteråt sov nästan 3,5 timme medan J satt bredvid. Jag fick smörgås och gå och kissa och så fick vi åka hem. Helt tomma. Jag kände direkt i kroppen att det var tomt, magen spände inte lika mycket och det kändes bara tomt. Vi köpte med oss lunch och åkte hem. Min pappa kom förbi för att ge mig en kram. J jobbade lite och jag kollade på en serie. Vi hämtade L på förskolan och gick till parken, köpte hämtmat, min mamma kom förbi, vi nattade L och sen öppnade vi en flaska bubbel och jag blev full. Gick och la oss och kände oss tomma. Kände oss snuvade på det liv som vi skulle ha fått med dessa två barn, på huset vi skulle köpa, på mammaledigheten jag skulle gå på, på vagnen vi skulle köpa. Ja snuvade på allt som vi hade framför oss med dessa två nya små liv.

För en kort kort stund när jag vaknar på morgonen så har jag glömt och då känns allt bra, sen kommer jag ihåg och så vet jag inte hur jag känner. Jag väntar på en reaktion. Jag känner igen mig själv i att jag bara vill gå vidare, träffa vänner, träna, fixa här hemma. Men jag försöker sätta stopp, vi ska ha en lugn helg bara vi, jag ska börja träna igen, men först när jag slutat blöda, fixa här hemma tillåter jag mig dock. Jag är sjukskriven nästa vecka för att sörja. Ja det står så i min sjukskrivning. Jag är osäker på om en vecka räcker, är det meningen att jag ska ligga i sängen och gråta en vecka och sen resa mig och vara bra eller hur gör man. Jag har aldrig utsatts för denna sorg eller smärta förut. Men jag har ju gått igenom sorg och jobbiga händelser. Jag har ju dessutom levt med den kris det är att försöka få först ett barn och sedan ett syskon under ganska många år och jag vet att sorgen, krisen, ja allt vad det nu är sköljer över en helt plötsligt, det kan vara något man ser, eller hör, något någon säger. Jag gissar att det kommer vara samma nu och jag kan/vill ju inte vara sjukskriven för alltid. Livet måste någonstans fortsätta, L måste tas om hand om, mat måste lagas, lägenheten städas, räkningar betalas. Jag tänker att jag måste tillåta mig att sörja och bearbeta när jag behöver, det går inte att sätta en tid på när jag ska vara klar. Jag är tacksam för veckan jag får hemma, att vänja mig med saknaden av det liv som skulle vara, men sen hoppas jag att jag ska kunna hitta en trygghet och tröst i det liv jag också faktiskt har.

Vi kommer inte göra några försök förrän tidigast efter sommaren. Dels för att vi, men mest jag och min kropp behöver en paus, vi har kört på i ett sedan september förra året i princip. Vi behöver en paus. Men också för att vi ska göra en resa i februari nästa år och jag vill verkligen göra den och då måste vi planera "hur gravid jag kan vara" för att vi ska kunna åka. Om det mot alla odds skulle lyckas på första försöket och vi dessutom får behålla det. Jag fyller 36 år om 2 veckor, jag blir äldre, men jag tänker att jag fortfarande är så pass ung att 2-3 månader hit eller dit inte kommer vara avgörande. Jag hoppas jag har rätt. Men mina läkare säger att jag har många fina ägg, mitt problem är ju nästan att jag har för många, så jag tänker att före eller efter sommaren inte spelar någon roll. Jag tänker också att det gör inget om vi har 3 eller 5 år mellan barnen så länge vi har dem. När det är äldre kommer de ha varandra oavsett ålder mellan dem. Man kan inte alltid planera när man ska ha sina barn. Vet ni att det är så många som inte vet om det, som bara, jo men vi ska nog skaffa barn som föds till våren, det är praktiskt och så kör vi på ett syskon några år senare, och så blir det så. Tänk att leva i den världen. Man jag försöker också tänka att de nog missar mycket, när de tar det
så för givet, men jag vet inte om jag bara lurar mig själv där.

Nu ska jag äta frukost med mina hjärtan och njuta av den soliga dagen och det fina jag faktiskt har i mitt liv, sen kanske jag kommer gråta en skvätt över det jag inte har. Någon dag måste jag skicka tillbaka de mammakläder jag beställt och som landade i brevlådan dagen efter beskedet. Som kompensation har jag idag beställt lite nya fina vårkläder som inte är mammakläder!

Tankar....

Två dagar kvar till julafton och är hemma själv och myser. Har slagit in julklappar och slappar mest i pyjamas. L är på förskolan och J jobbar. Från i morgon är vi lediga till 7 januari. Eller jag och L i alla fall, J ska jobba lite. Har svårt att sortera tankarna. Mensen i pausmånaden kom i morse. Den är några dagar sen, vet ju att det är omöjligt, det blir inga spontanbarn här men tankarna väcks när mensen är sen. jag som skulle fira denna julen som gravid och se fram emot att få ett barn till under 2015. Inser nu att jag är livrädd för framtiden och vad den ska ge. Utåt så är jag positiv och säger att självklart kommer det att funka tillslut men i hjärtat så är jag inte så säker. Vågar inte ens släppa tankarna fria och känna efter hur det skulle kännas om det bara blir L, om om hon är vårt enda barn. Frågorna börjar komma ibland om vi vill ha ett till barn, både från dem som vet om vår situation och dem som inte gör det. Jag svara att jag det vill vi men vi vet inte om vi kan. För vissa berättar jag om hösten för andra inte. 

Jag tycker det är så jobbigt för jag känner mig mer ofrivilligt barnlös nu än jag gjorde innan L kom. Det känns som att vi inte riktigt fick "sätta oss i den kategorin" innan L kom. Hon blev ju faktiskt till på första IVF:en och även om vi kämpat själva i 1,5 år innan dess så är det som att det inte räknas. Vi får höra att det gick ju så lätt med L. Nu får vi istället höra att "ja men ni har ju L i alla fall, då är det ju inte lika jobbigt". MEN DET ÄR DET! Jag är fortfarande ofrivilligt barnlös för jag har inte de barnen jag önskar att jag hade. Vi får kämpa som galningar för att förhoppningsvis få ett syskon till L och ett efterlängtat andra barn. Vi gör slut på våra sparpengar och vi får låna av min mamma för att kunna fortsätta kämpa och jag kan inte annat än känna att livet fan är så jävla orättvist. Jag kan ibland önska att de som kommer med så "kloka" råd och meningar kanske också kunde få gå igenom vad vi går igenom så att de förstår vad det verkligen handlar om. Jag känner mig så fruktansvärd tom inuti och orken och motivationen till allting är noll just nu. Jag vill bara gå hemma i min pyjamas och mysa med den lilla familj jag har. Jag inser att drömmen/längtan efter att ha 3 barn är så långt borta och jag hoppas verkligen att jag ska känna mig nöjd med 2 om vi ens får det. Men tänk om jag inte gör det. Tänk om det är 3 barn som jag vill ha. Hur ska vi göra då. Jag hoppas så innerligt att jag ska få den där känslan att detta är bra, jag mår bra nu och är nöjd nu. Jag kan bli så ledsen när vi är med vänner som har sina två och gnäller och tjatar om hur himla jobbigt det är att ha två barn och gud vad skönt det var när man bara hade ett. Jag vet att det inte menar något illa med med det och självklart måste de få känna så men tänk om de behövde känna som jag gör varje dag istället. Vet också att många av de som fortfarande kämpar för sitt första barn inte kan förstå hur man kan tycka att man ofrivilligt barnlös när man har ett barn. Av någon anledning har man inte rätt att må dåligt och längta då. Jag kände nog likadant innan L kom men insåg ganska snabbt att om man vill ha fler barn så känner man sig ofrivilligt barnlös tills man har de barnen man vill ha. 

Vi har bestämt oss för att göra frysförsöket nu i januari och jag känner mig så avtrubbad. Det är som att det ska göras men jag vet att det inte kommer lyckas. Tänk om den inte ens klarar upptiningen. Jag mår redan dåligt över att behöva gå och våndas i 1,5 vecka och vänta på blodet som kommer komma. Det känns som att det är en rutin nu och jag ser inte fram mot det alls. Våndas nästan för jag vet hur jobbigt det blir. Får känslan av att vi har gjort allt vi kan och att det räcker, det kommer inte att ske. Det är så otroligt svårt att tänka positivt när allt känns nattsvart. Hur ska man kunna göra det. Det stressar mig ännu mer då alla säger att jag måste tänka positivt och att det hjälper, men hur ska man kunna göra det när det gång på gång skiter sig och hålet man ska ta sig ur bara blir djupare och djupare. Allt jag önskar mig i jul är att jag ska få bli gravid under 2015 och att L ska få vara frisk och underbar som hon är idag!