För en vecka sedan....

För en vecka sedan hade vi precis kommit innan för dörren igen efter två härliga veckor i Thailand. Vi levde fortfarande i tron om att två små hjärtan slog och och utvecklades i mig. Vi var lyckliga, fortfarande ganska omtumlade av beskedet att det var två och hur vårt liv skulle förändras. Jag mådde dåligt, magen var enorm och brösten lika så. Vi skulle kolla på hus, vi planerade för ett helt annat liv. Om jag inte frågat läkaren i tisdags om det där ultraljudet hade vi fortfarande varit där i den där bubblan. Vi hade gått på visning i morgon och berättat för vänner idag. Sen hade helvetet kommit på måndag istället när vi skulle göra vårt KUB och ta reda på om det fanns en skiljevägg. En annan läkare hade varit den som gav oss beskedet. Som skulle ha sagt, tyvärr.... Jag är i alla fall tacksam över att vi slapp få veta på måndag.

Igår kl 07.00 infann vi oss på sjukhuset. Det var ett ungt par där också, jag tänkte att de ska säkert göra abort, de såg ganska glada ut och skojade med varandra. Jag tänkte att det är fan inte rättvist att det varje dag finns dem som frivilligt avslutar sina graviditeter för att de råkat bli med barn vid fel tidpunkt och då kan man ju bara ta bort det. Det är fan inte rättvist när vi ska behöva kämpa så för att bli gravida och sen gå igenom detta. Jag var i alla fall först in. Är väldigt glad för detta för jag hade fått ta 3 Cytotec på morgonen och de hade börjat värka nu. Jag rullades iväg mot operationen och kände mig bara tom. Blev väldigt fint omhändertagen och kommer nu ihåg att tårarna rann när läkaren frågade hur det var. Ja, hur fan tror du, du ska suga ut mina två efterlängtade bebisar som jag gått igenom 4 IVF:er för att bli gravid med och som vi sett små hjärtan ticka hos och som sen bara dog, utan att jag märkte något. Hur tror någon att jag mår. Jag vet ju inte ens själv. Jag sövdes och allt gick fort och bra. Efteråt sov nästan 3,5 timme medan J satt bredvid. Jag fick smörgås och gå och kissa och så fick vi åka hem. Helt tomma. Jag kände direkt i kroppen att det var tomt, magen spände inte lika mycket och det kändes bara tomt. Vi köpte med oss lunch och åkte hem. Min pappa kom förbi för att ge mig en kram. J jobbade lite och jag kollade på en serie. Vi hämtade L på förskolan och gick till parken, köpte hämtmat, min mamma kom förbi, vi nattade L och sen öppnade vi en flaska bubbel och jag blev full. Gick och la oss och kände oss tomma. Kände oss snuvade på det liv som vi skulle ha fått med dessa två barn, på huset vi skulle köpa, på mammaledigheten jag skulle gå på, på vagnen vi skulle köpa. Ja snuvade på allt som vi hade framför oss med dessa två nya små liv.

För en kort kort stund när jag vaknar på morgonen så har jag glömt och då känns allt bra, sen kommer jag ihåg och så vet jag inte hur jag känner. Jag väntar på en reaktion. Jag känner igen mig själv i att jag bara vill gå vidare, träffa vänner, träna, fixa här hemma. Men jag försöker sätta stopp, vi ska ha en lugn helg bara vi, jag ska börja träna igen, men först när jag slutat blöda, fixa här hemma tillåter jag mig dock. Jag är sjukskriven nästa vecka för att sörja. Ja det står så i min sjukskrivning. Jag är osäker på om en vecka räcker, är det meningen att jag ska ligga i sängen och gråta en vecka och sen resa mig och vara bra eller hur gör man. Jag har aldrig utsatts för denna sorg eller smärta förut. Men jag har ju gått igenom sorg och jobbiga händelser. Jag har ju dessutom levt med den kris det är att försöka få först ett barn och sedan ett syskon under ganska många år och jag vet att sorgen, krisen, ja allt vad det nu är sköljer över en helt plötsligt, det kan vara något man ser, eller hör, något någon säger. Jag gissar att det kommer vara samma nu och jag kan/vill ju inte vara sjukskriven för alltid. Livet måste någonstans fortsätta, L måste tas om hand om, mat måste lagas, lägenheten städas, räkningar betalas. Jag tänker att jag måste tillåta mig att sörja och bearbeta när jag behöver, det går inte att sätta en tid på när jag ska vara klar. Jag är tacksam för veckan jag får hemma, att vänja mig med saknaden av det liv som skulle vara, men sen hoppas jag att jag ska kunna hitta en trygghet och tröst i det liv jag också faktiskt har.

Vi kommer inte göra några försök förrän tidigast efter sommaren. Dels för att vi, men mest jag och min kropp behöver en paus, vi har kört på i ett sedan september förra året i princip. Vi behöver en paus. Men också för att vi ska göra en resa i februari nästa år och jag vill verkligen göra den och då måste vi planera "hur gravid jag kan vara" för att vi ska kunna åka. Om det mot alla odds skulle lyckas på första försöket och vi dessutom får behålla det. Jag fyller 36 år om 2 veckor, jag blir äldre, men jag tänker att jag fortfarande är så pass ung att 2-3 månader hit eller dit inte kommer vara avgörande. Jag hoppas jag har rätt. Men mina läkare säger att jag har många fina ägg, mitt problem är ju nästan att jag har för många, så jag tänker att före eller efter sommaren inte spelar någon roll. Jag tänker också att det gör inget om vi har 3 eller 5 år mellan barnen så länge vi har dem. När det är äldre kommer de ha varandra oavsett ålder mellan dem. Man kan inte alltid planera när man ska ha sina barn. Vet ni att det är så många som inte vet om det, som bara, jo men vi ska nog skaffa barn som föds till våren, det är praktiskt och så kör vi på ett syskon några år senare, och så blir det så. Tänk att leva i den världen. Man jag försöker också tänka att de nog missar mycket, när de tar det
så för givet, men jag vet inte om jag bara lurar mig själv där.

Nu ska jag äta frukost med mina hjärtan och njuta av den soliga dagen och det fina jag faktiskt har i mitt liv, sen kanske jag kommer gråta en skvätt över det jag inte har. Någon dag måste jag skicka tillbaka de mammakläder jag beställt och som landade i brevlådan dagen efter beskedet. Som kompensation har jag idag beställt lite nya fina vårkläder som inte är mammakläder!