Det har kommit ett till graviditetsbesked och två små barn under den senaste veckan. Det hugger verkligen till i hjärtat och jag kan inte låta bli att bli ledsen och så fruktansvärt avundsjuk. Jag vill också vara gravid och sen få träffa vårt nya lilla liv. Jag vill inte sitta här med en halvdegig mage och känna mig tom. Jag tänker ofta "nu skulle vi vara i vecka XX, undrar hur stor magen skulle vara nu". Ganska snart skulle jag börja känna dem sparka. Jag är så otroligt ledsen för att vi inte fick behålla dem. Jag tycker att det är så sjukt orättvist att vi efter 4 IVF:er och 9 veckor av illamående ska behöva få gå igenom detta. Jag har så svårt att glädjas åt andra och det gör så ont och jag känner mig hemsk. Jag vill ju inte att andra ska behöva gå igenom vad vi går igenom men jag önskar att vi också slapp det. Jag önskar ibland att andra bara för stund kunde få känna vad jag känner.
Igår var vi ute och firade J och bästa kompisen. Vi åt och drack gott och hade jättetrevligt. Men jag hade hellre inte druckit och ätit vissa saker och haft våra små i magen. Jag vill bara få vara gravid och känna mig gravid och känna små sparkar i magen. Det är det enda jag vill nu. Jag vill planera för en framtid med fler barn och gå och drömma om hur den ska bli men allt det togs ifrån mig. Hela den framtiden som vi sett framför oss bara rycktes bort och det gör fortfarande så jävla ont i hjärtat och ibland fysiskt ont i bröstet.
Jag inser att jag isolerat mig hemma ganska mycket och jag antigen sover bort dagarna eller ligger på soffan och slökollar på TV. Jag borde ta mig ut och komma igång med livet igen men jag har ingen lust och är så trött. Jag tror dock att jag måste tvinga mig för annars skulle jag kunna gå hemma här i all evighet.
Jag önskar att jag kunde veta när det kommer bli bra och vad det är som kommer göra det bra. Jag tror att det inte kommer helt bra förrän jag får hålla vårt andra barn i famnen. Men om det aldrig kommer ske, kommer jag någonsin att känna mig hel igen. Jag är så trött på att kämpa och vara ledsen i själen men visa mig glad utåt. Jag vet att jag inte måste göra det men det är på något sätt lättare att vara glad utåt, ibland så lurar jag mig och tror att allt är bra då. Men inuti mig är jag så himla ledsen och arg och avundsjuk och trött, så innerligt trött på denna kamp för att få uppleva det mest självklara här i livet igen... att bli mamma!
Åh vad jag känner igen mig i dina ord. Framförallt: ” Jag är så trött på att kämpa och vara ledsen i själen men visa mig glad utåt. Jag vet att jag inte måste göra det men det är på något sätt lättare att vara glad utåt, ibland så lurar jag mig och tror att allt är bra då. Men inuti mig är jag så himla ledsen och arg och avundsjuk och trött, så innerligt trött på denna kamp för att få uppleva det mest självklara här i livet igen... att bli mamma!” Det skulle lika gärna kunna vara mina ord...
SvaraRaderaJag känner att jag har börjat isolera mig från min omgivning. Så som jag gjorde under min kamp som resulterade i min underbara son. Nu är jag där igen och jag tycker inte alls om det. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Det gör för ont att se magar och höra graviditetsbesked. De vänner jag har nu som är höggravida undviker jag, jag orkar inte. De är så underbara människor, men det gör för ont. Har en tjejkompis som väntar sin andra, 10år yngre än mig, superfertil. Hon köpte ny syskonvagn så fort de bestämt sig att de ville ha en tvåa. Men hon är jätte go. Hon vill träffas, men jag förhalar…. Min brors tjej är gravid, 10 år yngre än mig. De är båda underbara. Men jag är livrädd för att träffa dem.
Mina vänner som har barn i samma ålder som min. De undviker jag för att jag förstår att det kommer komma syskonbesked snart. Facebook undviker jag för att det enda som står där är graviditetsbesked….
Jag stänger in mig igen, jag blir osocial och jag vill inte göra så… Men jag vet inte hur jag ska överleva annars, denna längtan gör så j-vla ont!
Bland våra närmaste vänner var vi sist med att få barn och de fick sedan sin tvåa när vi fick L. Jag tror att en av dem vill ha en trea och jag vet inte alls hur det kommer kännas när det beskedet kommer. Min bror fick barn för ett år sedan och då var det bara roligt eftersom vi hade paus i barnförsöken. Nu är jag livrädd för att få syskonbesked där, jag gissar att det kan komma inom det närmaste året, om hans fru får som hon vill i alla fall. Det är så tråkigt att känna att ens liv hämmas och att man inte alltid orkar träffa vissa vänner och ibland inga vänner alls. För tillfället har jag i princip inget behov alls att träffa någon alls. Jag vill bara vara hemma med L och J. Jag håller på att peppa mig för att gå till jobbet och tänker att jag ska gå dit i morgon istället för på tisdag så att jag får en mjukstart med två dagar bara. Jag är så innerligt trött och sover massor men tror att jag nu behöver börja göra saker igen. Igår kväll snörade jag på mig springskorna och gav mig ut i regnet, det var första rundan på evigheter och det var så skönt att få släppa tankarna och bara springa.
SvaraRaderaHoppas du får en trevlig på!
Kram på dig
Hej, jag måste bara fråga er, tror ni inte att alla kvinnor nån gång varse sig man är superfertil eller inte, kan tycka att det känns jobbigt att få "gravid-barn" besked när man själv planerar egna barn. Jag har 1 son & 1 dotter och har haft väldigt lätt för att bli gravid, och vill gärna ha en 3'a men eftersom det aldrig är någon garanti föe att kunna bli gravid så kan jag känna mig stressad i perioder och tänka "tänk om det inte går", jag förstår att det känns extra tufft om man möts av motgångar men det jag ville säga är att alla kvinnor tänker nog så :)
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaJag har aldrig skrivit något om att det inte kan vara jobbigt för andra oavsett om man är superfertil eller har svårt att få barn. Jag skriver om mina känslor och hur jag mår. Jag var inte rädd för babarnbesked innan vi började vår resa och det var heller inte lika jobbigt innan jag fick MA, men de barnbesked jag får nu är barn som kommer födas när våra skulle ha fötts och det gör ont. Om jag hade fått barn snabbt på naturlig väg så vet jag inte hur jag skulle känna om jag ville ha en till och inte visste om det skulle gå eller inte, fast hade jag två som kommit "lätt" så skulle jag kanske inte tänka så mycket på det utan kanske förutsätta att även en trea skulle komma. Men jag kan inte veta för jag har inte varit där. Jag kan på ett sätt hoppas att man inte tänker så när ens barn kommit när man velat det, för då oroar man sig förhoppningsvis för ingenting. Det är först när man börjar inse hur mycket man måste kämpa för att bli gravid som dessa tankar borde uppta ens liv. Jag hoppas att du lyckas bli gravid med din trea. Om mina ord och känslor stör dig så får du helt enkelt sluta läsa vad jag skriver!
RaderaMeN oj, nu tog du nig det jag skrev ganska fel! Var absolut inte menat som kritik, menade bara att ni som har svårare att bli gravida "naturligt" säkert inte är ensamma i era tankar & funderingar :) Jag följer flera bloggar som handlar om ivf/barnlöshet då jag har nära vänner som genomgår detta och för att kunna sätta mig in i hur det KAN se ut. Jag har heller inte spikat en trea utan mer blir det så blir det, jag har redan två som jag är mer än ltcklig över. Hoppas ni snart blir gravida :)
SvaraRaderaDetta kanske låter konstigt, men "ni", fertila, kanske kan känna någon form av stress.... Men jag måste nog dock ärligt erkänna att jag inte tror att du har någon aning om vad det handlar om för typ av känsla om du inte varit där. Jag har kämpat mot barnlösheten i ungefär 7 år och haft turen att få ett barn efter 5 år. Nu har vi försökt sedan jan. 2014 utan ett enda pluss. Jag har svårt att tro att du kan känna liknande som jag när du får ett gravbesked...
RaderaJag vill inte på något sätt säga att jag har ensamrätt på dessa känslor. Du kan självklart känna någon typ av känsla. Men jag tror inte det går att förstå om man inte har denna hemska längtan fastetsad i kroppen från man vaknar på morgonen till man går och lägger sig, varje gång man ser ett spädbarn eller en gravidmage eller får ett gravbesked....
Jag tog det inte som kritik men ville förklara hur jag känner. Vad fint att du läser om andra barnlösa och försöker sätta dig in i hur dina vänner har det!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera#drömmen, jag har aldrig ens påstått att jag skulle ha en minsta förståelse för exakt hur det känns, men däremot är jag både medmänniska och mamma så det är klart jag har en viss förståelse för er situation, däremot tycker jag att man ska akta sig för att mäta grader i helvetet ty alla människor har en ryggsäck de bär på, barnlös eller inte. Jag har som sagt aldrig behövt kämpa men jag läser heller inte för min egen skull utan för att få en bättre förståelse på HUR det kan se ut. Och iom att jag tycker att alla barn, oavsett hur dom blir/blev till, är ett underver så blir jag faktiskt glad när jag får besked om att barn ska födas för de är vår framtid :)
SvaraRadera