Omfödersketräff, MVC, förlossningssamtal, kurator och en rejäl urinvägsinfektion (v 34, 33+4)

I tisdag var vi på en två timmar lång träff för omföderskor på MVC. Det var bra, det pratades lite om förlossning när man redan gjort det en gång men fokus låg på hur det är att bli en till i familjen och för storasyskonet att få ett lilla syskon. Det är nog det vi är mest oroliga för. Vi märker att L har förändrats och det är svårt att veta hur hon mår. Hon sover väldigt oroligt, drömmer mycket och gråter en del i sömnen, är otroligt mammig, vill bara sova i vår säng, vill bli matad, gnäller otroligt mycket och har börjat kissa på sig vissa dagar. Jag funderar på att kontakta BVC och be om lite råd kring hur vi ska tänka och göra. Vi försöker involvera henne och prata med henne om bebisen och hon pratar om mycket om bebisen också. Men jag vet inte om vi pratar för mycket och ganska ska backa på det lite och vänta tills den är här och hon verkligen förstår vad det handlar om. det är så svårt.

Denna vecka har förvärkarna ökat rejält och jag går dessutom på toaletten konstant, blåsan gör ont så fort den minsta full och det är allmänt jobbigt. I onsdags var jag hos barnmorskan och hon skrev en remiss för en odling som jag lämnade igår. Idag ringde läkaren och sa att jag har en ganska ordentlig och ovanlig infektion som är ganska svår att medicinera. Jag har i alla fall fått en antibiotika som jag ska äta i fem dagar och en vecka efter sista tabletten ska jag lämna ett nytt prov för att se om kuren har tagit som den ska. Jag hoppas verkligen den funkar och att förvärkar samt kissandet lugnar ner sig. I övrigt var allt bra hos barnmorskan, SF måttet låg på 32 cm så den ligger på medelkurvan och bebis verkar växa som den ska.

Igår var vi på BB Stockholm för förlossningssamtal och planering. Jag blev ganska ledsen och arg då jag uppfattat det som att vi skulle sätta ett datum för igångsättning då men läkaren nu verkar ha ändrat sig och vill att förlossningen skulle starta av sig själv. Vi försökte förklara varför jag vill ha en igångsättning men jag känner inte att hon riktigt lyssnade. Till slut så bokade vi i alla fall ett nytt samtal v 39+0 och då ska en bedömning göras om hur jag mår och hur mogen jag är. Om jag är mogen för en igångsättning så kan den komma att bli samma dag eller några dagar senare. En remiss skickades i alla fall till narkosläkare som ska kolla min rygg och se var man bäst kan lägga epiduralen och det står i mina anteckningar att jag ska få komma in tidigt för att lägga den. Men samtidigt så kan de ju inte garantera att det finns en plats och det oroar mig väldigt mycket. Jag har i alla fall bestämt mig för att förbereda mig på en spontan start och ska försöka jobba med de tankarna som jag tycker är jobbigt med det och förbereda mig ordentlig. Sen får vi se. Jag hoppas i alla fall att jag ska slippa gå över då det är en stor oro och jag är så rädd att något ska hända bebisen på slutet.

Jag var även hos kuratorn igår och det var skönt att kunna prata igenom allt med henne. Jag fick sätta ord på mina känslor och kunde uttrycka dem bättre. Jag är arg för att jag känner att jag blir motarbetat hela tiden av läkarna. Jag tycker att "alla" andra verkar få snitt och igångsättning för mycket banalera saker och jag förstår inte varför jag inte får det. Jag vet att de tänker på barnets bästa men någonstans anser jag att de borde väga in hur mamman mår och framförallt när barnet är fullgånget och normalt i storlek. Jag har ju fått börja medicinera för att jag mår dåligt och har gått i terapi hela graviditeten för att ta mig igenom den och ovanpå detta har det varit väldigt jobbigt fysiskt. Någonstans borde mitt mående också tas på allvar. Jag känner mig stressad och det påverkar ju bebisen negativt. Tänk om även denna förlossning blir dålig och jag därför får en förlossningsdepression. Jag vill ju få ett bra slut på allt detta och tror verkligen att en igångsättning där jag får känna att jag har lite mer kontroll är det bästa för mig och då är det ju det bästa för barnet. Jag vet liksom inte vad jag ska göra nu. Bara acceptera läget och göra mitt bästa eller prata med barnmorskan och kanske Joanna på BB Stockholm igen och se om jag kan få mer stöd från dem. Känner mig ganska förtvivlad, ledsen och arg. Varför ska allt behöva vara så jobbigt, varför kan jag inte bara tas på allvar.

Tillväxtultraljud, läkarsamtal och depression? (v 29, 28+4)

I onsdags var vi på Ultragyn och mätte tappen (32 mm, så fortfarande bra) och gjorde tillväxtultraljud samt flödesmätning. Bebisen uppskattades till - 3,5 % så den växer precis som den ska och är varken liten eller stor vilket är skönt. Även flödet var bra. Läkaren var väldigt bra och vänlig och vi kände oss väl bemötta. Nästa TUL blir om 4 veckor, vi hoppas att det ser lika bra ut.

Igår var vi på BB Stockholm och träffade vår läkare, Elaine igen. Först fick jag göra en CTG-kurva som var jättefin, bebisens hjärtljud låg på strax under 140 mestadels av tiden. Läkaren säger att allt ser jättebra ut och men att hon är orolig för mitt psykiska mående. Hon tog ju upp detta i julas också och hon tycker att vi behöver göra något åt det för att undvika en förlossningsdepression. Hon säger att jag verkar ha svårt att ta till mig att det ser bra ut och kommer gå bra och att jag är fast i alla misslyckandena. Hennes stora oro är att när bebisen kommer så kommer jag bli mycket sämre och att det då inte finns någon som kan plocka upp där hon avslutar. Tyvärr funkar ju sjukvården så att när bebisen väl är här så kopplas vi helt bort från Specialistmödravården. Hon har därför skickat en remiss till min husläkare så att vi redan nu kan börja ha en kontakt där och hon vill även att jag ska börja medicineras för en depression. Jag kan se var hon kommer ifrån men har så svårt att ta till mig att det stämmer. Jag är så fokuserad på allt det fysiska som är jobbigt att jag liksom kopplat bort det psykiska. När jag sen börjar tänka efter så inser jag ju att jag är så van att kämpa, att få motgångar och kriser att jag är ofrivilligt barnlös, att jag inte vet vad jag ska identifiera mig med nu när vi förhoppningsvis kommer gå i mål efter sex år. Jag vet liksom inte vem jag är längre, jag är ju ofrivilligt barnlös i själen men är jag verkligen det när vi äntligen har lyckats. Har jag rätt att säga och känna att jag fortfarande är det. Borde jag inte bara känna en sån enorm lycka nu när allt ser bra ut. Vi har en frisk flicka här hemma och en frisk bebis i magen. Om tre månader är vi fyra i familjen. Vad händer sen då. Ska livet bara rulla på och ska jag glömma allt som varit. Kan man glömma, det har ju präglat mitt liv i sex år. Kan alla öppna sår bara läka på en sekund lär lillasyskonet ligger på mitt bröst. Jag är livrädd att jag ska krascha, att jag inte ska kunna känna någon lycka, att jag inte ska veta hur jag ska förhålla mig till allt. Och det är väl här någonstans som jag känner att det är värt att testa mediciner och fortsätta med mina samtal, eventuellt koppla in en kurator på vårdcentralen också. Jag är beredd att göra allt för att undvika en djupare depression. Jag vet inte om känner att jag är deprimerad idag men jag är inte lycklig, jag är orolig, extremt trött, har ingen lust och skulle ofta vilja bara dra täcket över huvudet. Jag vill inte må så. Jag vill få en chans att njuta dessa sista månader som gravid och sen kunna njuta av vår nya familjemedlem och om om en läkare som jag litar på och som vid det här laget träffat mig ganska många gånger och som verkligen tar sig tid att lyssna på vad jag säger, även på vad jag kanske säger mellan raderna, är orolig för hur det ska utvecklas och tycker att jag behöver denna hjälp så väljer jag att lyssna på henne. Jag har en tid hos husläkaren om 1,5 vecka och jag har redan tänkt att jag ska boka av den flera gånger, men jag ska gå dit. Samtidigt som jag tänker att äsch det är inte så farligt, jag tar mig igenom detta, jag får bita ihop, det är ju det fysiska som jag tycker är jobbigt. Men någonstans så inser jag ju att det ligger så mycket mer bakom det. Visst är förvärkarna, foglossningen och smärtan i magen jobbigt men det är så mycket annat också. Det här att jag hela tiden tror att något är fel, det kommer väl ifrån att den enda erfarenheten jag har är graviditeten med L och sen missfallet och det är jobbiga graviditeter och även om detta är en annan graviditet så är den väldigt lik den med L och jag jämför dem mycket. Jag måste försöka förhålla mig till att allt är bra och att det inte finns något som säger att det inte kommer gå bra. Det gick ju faktiskt bra med L i slutändan också. Jag har så mycket tankar i mitt huvud kring allt detta och vet inte alls vad jag känner förutom att det känns ganska skönt att någon annan tar beslutet åt mig och att jag litar på den personen.

Läkaren beviljade också igångsättning och nästa gång vi ses, om en månad, ska vi prata mer om formerna kring det när det kan bli. Känns i alla fall som att en tung sten har fallit från mina axlar och även om förlossningen skulle starta innan så vet jag nu att jag inte kommer behöva gå över tiden. Jag är fortsatt sjukskriven 75 % procent från måndag och det känns bra. Jag vill gärna vara lite på jobbet och jag tror verkligen att det kommer göra mig gott. Jag kommer jobba 3-4 dagar i veckan och 3-4 timmar per dag, det känns bra. Då får jag tid att vila mycket men får ända komma och träffa lite kollegor och aktivera huvudet lite.

Trött på allt... (v 28, 27+3)

Jag har förvärkar, jag har ont, jag är så trött på att ligga hemma. Just nu är fan inget kul. Igår fick jag åka in på kontroller igen då förvärkarna kommit med 5-6 min mellan dem i flera timmar. De gör ju inte ont men känns och det är inte normalt att de kommer så regelbundet så då vill de att jag ska komma in. I bilen på väg till Danderyd, tar ca 15 min, kom 3 stycken. Jag kommer dit och min gamla barnmorska är där så det känns bra för jag blir väl bemött och de säger att jag absolut ska komma in. Kopplas upp på CTG och inte en enda sammandragning kommer under 25 min, typiskt eller. Får träffa en bra läkare som känner på magen och säger att en reagerar vid beröring. Hon läser lite journalen och frågar om graviditeten med L. Precis som de alla gör. Får ofta höra, oj vad mycket kontroller man gjorde på SöS. Ja, jag vet, vi var där minst en gång i veckan de sista 10 veckorna. Jag känner mig alltid besvärad. Jag tycker det är så otroligt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Jag skäms för att det är så här samtidigt som jag vet att jag inte kan påverka det. Jag vet att jag gör vad jag kan, jag vilar så mycket det bara går. Försöker verkligen att inte bära eller anstränga mig men samtidigt så måste jag leva. Jag blir galen annars. Läkaren kollar i alla fall tappen och den är nästan 40 mm så helt perfekt. Hon säger att hon inte kan förstå varför jag har så mycket sammandragningar och att det inte är normalt men så länge tappen är opåverkad så är det bara att fortsätta som jag gör.

Idag har det varit lite lugnare igen, får 4-6 stycken i timmen. Däremot har jag ont i magen idag och allt är jobbigt. Jag är så trött på att må såhär. Att känna mig onormal, att vara till besvär, att klaga hela tiden, att inte kunna njuta av att vara gravid. Jag hoppas att jag ska kunna jobba lite igen efter nästa vecka för det skulle göra mig gott psykiskt i alla fall och det är viktigt. Ska bli spännande med tillväxtultraljud nästa vecka. Gissar att bebis är mindre än snittet, magen känns liten även denna gång.

På måndag ska jag och mamma till Yasuragi hela dagen. Vi ska börja med frukost och sen bada, sen ska jag få en mammabehandling och så ska vi äta smarrig lunch och sen bada på eftermiddagen igen. Mamma ska även ta en massage. Det ska bli så skönt men en massage och ligga i det varma vattnet, det ska förhoppningsvis göra min ömma kropp väl.

Ruvardag 9 - Kemisk graviditet?

Under dagen och kvällen igår så tyckte jag att det blev mer rosa. Svårt att säga att det är flytningar men något emellan lutinusklet och flytningar är det. Ibland i trosskyddet och ibland på pappret när jag torkar mig. Jag messade Anna-lena och frågade vad jag skulle göra, de tyckte att jag skulle stanna hemma några dagar och vila. Det är bara tiden som kan visa vad som händer. Jag frågade om jag kan få ta blodprover men de tyckte vi skulle avvakta. Jag kan bli lite irriterad över det. De vet om att det värsta vi IVFare lever med är oron och två blodprov skulle faktiskt kunna dämpa den. Vad är det vi betalar hemläkaren så otroligt mycket pengar för egentligen. Jag blev rätt besviken på dem i alla fall. Har ringt Falun idag och hoppas att de ringer tillbaka snart.

Jag läste om kemisk graviditet igår och tror att det kanske är det. Det som dock talar emot det är att jag tycker att strecket på stickan blir starkare plus att jag fortfarande har en del graviditetssympton så som ont i brösten, spänner/molar i magen, väldigt törstig, varm, lite yr och lätt illamående. Om det är en kemisk graviditet så borde ju dessa bli mindre och inte mer. I morse var det dessutom inte alls lika rosa i lutinuset. Ja, jag håller på att bli galen. Analyserar allt och önskar att jag bara kunde gå i ide tills vi vet mer. Jag vågar inte ta ut något alls i förskott, jag inser att det kan gå vägen men det känns som att så mycket talar för att det inte gör det. Vid en kemisk graviditet så kommer mensen oftast när den normalt kommer och de flesta vet inte om att det för en kort stund varit gravida. Idag är dag 9 och dagen då min blödning brukar komma igång. Det är även 14 dagar sedan ägglossning så i en vanlig månad hade mensen kommit igår eller idag. 

Jag brottas också med det dåliga samvetet att jag inte kan hantera detta bättre, att jag är hemma från jobbet igen, att jag inte räcker till, att jag ibland inte orkar med L och blir så arg på henne när hon bara gnäller. Jag tänker att detta är mitt straff för att jag är en sån usel mamma till henne. Jag känner mig verkligen usel ibland. Igår blev jag så arg över de där jävla napparna att jag hotade med att slänga alla i papperskorgen, hon blev helt förstörd och jag med. Jag hade så dåligt samvete efteråt att jag bara grät. På kvällen så låg jag länge hos henne när hon somnade. Jag hoppas att det är det hon kommer ihåg och inte hur arg jag var. Jag hatar att behöva messa min chef och säga som det är och att jag lir hemma några dagar igen. Jag var ju hemma med förkylning två dagar också och nästa vecka är förskolan stängd i två dagar och då ska jag vara ledig igen. Jag hatar att inte räcka till. Jag undrar när vi ska sluta kämpa för ett barn till och bara acceptera hur det är. Det blir inga fler för jag orkar inte sorgen och misslyckandena. Jag vill så himla gärna bara få vara glad och ha ork till livet!

Det övre testet är från idag och det undre från i lördags.

Barnbesket jag fruktat, och reaktionen på det...

Igår morse fick jag helt oväntat beskedet från min lillebror att de ska ha barn igen. Jag kan helt ärligt säga att benen vek sig och jag fick ta stöd mot väggen. Jag klämde ur mig ett grattis och insåg snabbt att de inte kommer kunna åka med till Jamaica när mamma fyller 60 år. Vi la på luren ganska fort och jag återgick till ett fullpackat konferensrum men kände tårarna komma och skynda mig ut. Grät i närmare en timme och pratade med M i telefon. Kände mig så himla hemsk som faktiskt inte kunde känna glädje för dem. Jag blev ganska chockad över min reaktion. Jag har bävart för detta besked men trodde det skulle dröja lite, dels för att deras sån precis fyllt ett år, dels för att vi ju har bokat den här resan. Det är två aspekter som är jobbiga för mig, på olika sätt. Dels att jag inte kan känna glädje, utan faktiskt bara avundsjuka och min egen sorg. Sorgen över missfallet sköljde över mig igen, jag skulle ju vara den som är gravid nu, det är min tur. Vårt barn är ju tre år, deras precis ett år. Jag känner hur stressen bygger på för höstens behandlingar. Det finns en stor risk att när detta barn föds i januari så är jag ännu inte gravid. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist. Jag är så ledsen över att inte kunna bestämma när och hur många barn jag vill ha. Jag är så ledsen på att detta är vår vardag och att jag måste kämpa med att få den att fungera och inte lägga mig ner och ge upp, nästan varje dag.

Sen är jag också väldigt arg för att de väljer qtt inte vänta lite så att de kunde åka med på mammas resa. Hon fyller bara 60 år en gång och ville verkligen bjuda oss på detta, hon har sett fram emot det så länge. Jag tror också att det är min brors fru som är drivande i detta och hade det varit hennes mamma som de skulle resa med så hade de väntat med att bli gravida. Vad jag förstår på mamma så är min bror ganska ledsen över det hela och tycker det är jobbigt. Han hade nog gärna väntat lite till med att får barn nummer två men hon vill få det gjort så hon kan koncentrera sig på sin karriär sen.

Jag är så arg för vi väntar ju medvetet till september med att göra nya försök så att det ska funka med resan. Vi hade ju kunnat få till ett försök innan sommaren annars men nu har vi ju bokat resan och då får vi ju vänta. Jag förstår inte varför de inte kunde vänta några månader till också. Det är ganska hänsynslöst mot oss alla.

Jag mår verkligen dåligt över hela den här situationen just nu och vet inte riktigt hur vi ska reda ut den. Jag måste nog prata med min bror och förklara hur jag känner. När han berättade för mamma så sa hon till honom att han inte kan förvänta sig att jag ska hoppa högt av glädje och att det nog skulle kännas väldigt jobbigt för mig och att det måste han förstå. Jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas också att jag kommer känna glädje för dem någon dag och även för barnet när det kommer
 Idag vet jag faktiskt inte om det är möjligt.

Jag vet att en av mina bästa vänner funderar och försöker lite för en trea och igår så sa jag till henne hur jag känner och att jag vill veta hon blir med barn men att jag faktiskt inte kan veta hur jag kommer känna eller reagera. Hon var väldigt förstående med detta och jag är så glad för detta. Det är så otroligt tråkigt att behöva känna såhär för något som man borde bli så glad för!

Härlig långhelg på tu man hand och sorg i hjärtat

J och jag har varit i Budapest i 4 dagar och firat vår 5-åriga bröllopsdag. Det har varit så himla mysigt och vi har verkligen haft tid för varandra. Pratat, skrattat och hållit handen massor. Tankade på massa ny energi landade vi på Arlanda och möttes av L och mormor. L hade plockat hundkex och tjöt stolt "att hon hade födelsedag" till mig. Hon hade också ritat varsin teckning till oss.

Jag har en sorg i bröstet just nu, jag vet inte riktigt varför men tror det kan ha att göra med att om vårt första FET hade lyckats hade vi haft BF i dagarna och en tjej som jag följer fick sina tvillingar i förra veckan. Jag klarar inte av att läsa hennes blogg längre för det gör så ont att vi inte fick behålla våra. Jag skulle ha jobbat max 3 veckor till nu och sen gått på mammaledighet vid midsommar. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Längtar med fasa efter september och sprutstart. Är dock livrädd för hur jag ska hantera bakslagen, när mensen kommer och jag vet att vi måste börja om igen. Någonstans i mig så har jag fått för mig att det kommer krävas totalt 7 återföringar innan vi får vårt syskon, det skulle innebära 3 återföringar till. Jag tror inte att vi kommer hinna det i år och då kommer vi att vänta tills mars med nästa försök. Jag vill inte göra samma sak igen och vara nygravid när vi åker till Jamaica. Jag vet att inget går att planera och att det blir som det blir men med vissa saker har jag i alla fall lite att säga till om och det är när vi gör behandlingar. Jag är så trött på att känna mig ledsen och orolig hela tiden. Jag är så trött på att vissa dagar nästan förakta min kropp, dels för hur den ser ut men också för infertiliteten. Jag hade en riktig dipp förra veckan är jag skulle prova ett par byxor som satt som en smäck för ett år sedan och jag nu inte fick upp dem över låren. Jag blev så ledsen för den starka kroppen jag hade tränat upp är som bortblåst och allt är IVFens fel. Jag känner mig tjock, svag och ful för det mesta. Jag försöker träna ordentligt och ska verkligen ta tag i min kost också men det känns så meningslöst på något sätt för att jag vet att i höst börjar skiten igen. Jag kommer inte få eller kunna träna och så fallerar hela jag. Jag ska försöka tänka mer positivt och träna det jag kan även under behandlingarna, typ yoga och lättare styrketräning för jag vet att jag mår så mycket bättre då men det är väldigt svårt att hålla motivationen och orken uppe när man är mitt i skiten. Jag vet att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp men det är så svårt nu. Jag har ett så otroligt komplicerat förhållande till min kropp efter allt detta.

Usch vilket deppigt inlägg det blev men jag behövde skriva av mig....

Svårt att släppa tankarna.....

Det har kommit ett till graviditetsbesked och två små barn under den senaste veckan. Det hugger verkligen till i hjärtat och jag kan inte låta bli att bli ledsen och så fruktansvärt avundsjuk. Jag vill också vara gravid och sen få träffa vårt nya lilla liv. Jag vill inte sitta här med en halvdegig mage och känna mig tom. Jag tänker ofta "nu skulle vi vara i vecka XX, undrar hur stor magen skulle vara nu". Ganska snart skulle jag börja känna dem sparka. Jag är så otroligt ledsen för att vi inte fick behålla dem. Jag tycker att det är så sjukt orättvist att vi efter 4 IVF:er och 9 veckor av illamående ska behöva få gå igenom detta. Jag har så svårt att glädjas åt andra och det gör så ont och jag känner mig hemsk. Jag vill ju inte att andra ska behöva gå igenom vad vi går igenom men jag önskar att vi också slapp det. Jag önskar ibland att andra bara för stund kunde få känna vad jag känner.

Igår var vi ute och firade J och bästa kompisen. Vi åt och drack gott och hade jättetrevligt. Men jag hade hellre inte druckit och ätit vissa saker och haft våra små i magen. Jag vill bara få vara gravid och känna mig gravid och känna små sparkar i magen. Det är det enda jag vill nu. Jag vill planera för en framtid med fler barn och gå och drömma om hur den ska bli men allt det togs ifrån mig. Hela den framtiden som vi sett framför oss bara rycktes bort och det gör fortfarande så jävla ont i hjärtat och ibland fysiskt ont i bröstet.

Jag inser att jag isolerat mig hemma ganska mycket och jag antigen sover bort dagarna eller ligger på soffan och slökollar på TV. Jag borde ta mig ut och komma igång med livet igen men jag har ingen lust och är så trött. Jag tror dock att jag måste tvinga mig för annars skulle jag kunna gå hemma här i all evighet.

Jag önskar att jag kunde veta när det kommer bli bra och vad det är som kommer göra det bra. Jag tror att det inte kommer helt bra förrän jag får hålla vårt andra barn i famnen. Men om det aldrig kommer ske, kommer jag någonsin att känna mig hel igen. Jag är så trött på att kämpa och vara ledsen i själen men visa mig glad utåt. Jag vet att jag inte måste göra det men det är på något sätt lättare att vara glad utåt, ibland så lurar jag mig och tror att allt är bra då. Men inuti mig är jag så himla ledsen och arg och avundsjuk och trött, så innerligt trött på denna kamp för att få uppleva det mest självklara här i livet igen... att bli mamma!