Avstämning hos Claes och kurator

Idag var vi hos Claes för avstämning inför IVF 3 i slutet av sommaren. Allt såg bra ut i livmodern och jag kommer förmodligen börja spruta v 34 för att plocka ägg i v 35/36. Jag kommer börja med 150 enheter Gonal-F i tre dagar och sedan gå ner på 112,5 enheter. Bromssprutan kommer jag börja med redan på dag 5. Vi skulle testa en annan bromsspruta eftersom jag fick massa utslag förra gången. Vi hoppas att detta upplägg ska ge äggen en skjuts men att de sedan inte ska växa för fort och ojämnt. Claes skulle stämma av med Falun och höra vad de tycker om planen också. Vi pratade också om risken med att sätta tillbaka två embryon och Claes sa att har man en gång varit gravid med enäggstvillingar så är risken något större att det händer igen. Vår plan är därför att sätta tillbaka ett embryo åt gången ett par gånger till i alla fall. Om inget händer då så får vi se om vi sätter tillbaka två. Det finns ju en risk att det faktiskt blir 4 foster med två embryon. Även om den är liten så finns den där. Vi sa dock att om det bara blir två embryon och de inte är så bra så kanske vi sätter tillbaka båda ändå. Vi får höra vad embryologen säger. De är ju trots allt experter. Jag har inte några förväntningar alls på detta försök, jag tror det kommer ta några gånger igen och ska försöka hålla fast vid den positiva tanke jag ändå har, att det kommer att ske igen! Jag är däremot lite stressad över att vi bara kommer hinna med två försök i år med största sannolikhet och sen vill jag inte göra något i januari så då blir det först i mars. Det känns så galet långt borta!

Förra tisdagen var jag hos kuratorn. Det kändes så himla bra och jag gick därifrån lite lättare. Vi pratade om allt från försök till missfall till graviditeten med L och förlossningen. Hon förklarade att jag går igenom ett trauma och kris och det är inte konstigt att jag är så sjukt trött. När jag berättade om hur jag reagerat när jag fick barnbeskedet från min bror så sa hon att det var ett trauma för mig och att jag sedan missfallet om inte innan har en otroligt hög stressaktivitet i hjärnan. Jag märker ju det själv genom att jag är så trött och inte kan kan koncentrera mig som jag vill. Jag glömmer saker och är väldigt stressad på jobbet. Jag kan knappt kolla på TV hemma då jag inte kan koncentrera mig utan håller på med tusen saker samtidigt. Jag har börjat läsa mer på kvällarna och tränar mycket för att koppla av. Jag inser att jag måste ta tag i detta för jag kommer förmodligen inte palla med hösten och de motgångar som förmodligen kommer komma. Jag ska träffa henne i morgon igen och det känns så skönt. Jag kommer fortsätta träffa henne tills jag vet känner att jag tagit mig ur detta. Jag känner att jag behöver prata om och bemöta känslorna jag har om att jag inte har rätt att må som jag gör, att andra har det värre och att jag inte borde känna som jag gör. Jag har verkligen problem med att tillåta mig själv att faktiskt tänka tankarna att det vi har gått igenom är väldigt jobbigt och inget som alla går igenom. Men för mig är ju detta det normala, jag läser ju nästan bara om de som har det ännu jobbigare. Jag är helt fascinerad av att folk blir gravida genom att ligga. Fattar liksom inte hur det går till. Jag kommer på mig själv med att identifiera mig som/med den som kämpar för att få ett barn. Det är som att det är allt jag är just nu. Jag är liksom ingen annan, hela livet går ut på att bli gravid och att behålla barnet. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig bra igen efter dessa påfrestningar som vi faktiskt utsätts för. Samtidigt som jag brottas med tankarna att det inte är så farligt, sluta tyck synd om dig själv!

Jag hade utvecklingssamtal med min chef i förra veckan också och vi pratade lite stressen och att våren har varit väldigt jobbig för mig. Han kommer inte att ge mig några nya uppdrag under hösten utan jag får jobba med det jag har så att jag i alla fall inte behöver känna mig stressad på jobbet. Det känns så skönt att ha en chef som tar en på allvar och försöker hitta lösningar som funkar för alla.

Härlig långhelg på tu man hand och sorg i hjärtat

J och jag har varit i Budapest i 4 dagar och firat vår 5-åriga bröllopsdag. Det har varit så himla mysigt och vi har verkligen haft tid för varandra. Pratat, skrattat och hållit handen massor. Tankade på massa ny energi landade vi på Arlanda och möttes av L och mormor. L hade plockat hundkex och tjöt stolt "att hon hade födelsedag" till mig. Hon hade också ritat varsin teckning till oss.

Jag har en sorg i bröstet just nu, jag vet inte riktigt varför men tror det kan ha att göra med att om vårt första FET hade lyckats hade vi haft BF i dagarna och en tjej som jag följer fick sina tvillingar i förra veckan. Jag klarar inte av att läsa hennes blogg längre för det gör så ont att vi inte fick behålla våra. Jag skulle ha jobbat max 3 veckor till nu och sen gått på mammaledighet vid midsommar. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Längtar med fasa efter september och sprutstart. Är dock livrädd för hur jag ska hantera bakslagen, när mensen kommer och jag vet att vi måste börja om igen. Någonstans i mig så har jag fått för mig att det kommer krävas totalt 7 återföringar innan vi får vårt syskon, det skulle innebära 3 återföringar till. Jag tror inte att vi kommer hinna det i år och då kommer vi att vänta tills mars med nästa försök. Jag vill inte göra samma sak igen och vara nygravid när vi åker till Jamaica. Jag vet att inget går att planera och att det blir som det blir men med vissa saker har jag i alla fall lite att säga till om och det är när vi gör behandlingar. Jag är så trött på att känna mig ledsen och orolig hela tiden. Jag är så trött på att vissa dagar nästan förakta min kropp, dels för hur den ser ut men också för infertiliteten. Jag hade en riktig dipp förra veckan är jag skulle prova ett par byxor som satt som en smäck för ett år sedan och jag nu inte fick upp dem över låren. Jag blev så ledsen för den starka kroppen jag hade tränat upp är som bortblåst och allt är IVFens fel. Jag känner mig tjock, svag och ful för det mesta. Jag försöker träna ordentligt och ska verkligen ta tag i min kost också men det känns så meningslöst på något sätt för att jag vet att i höst börjar skiten igen. Jag kommer inte få eller kunna träna och så fallerar hela jag. Jag ska försöka tänka mer positivt och träna det jag kan även under behandlingarna, typ yoga och lättare styrketräning för jag vet att jag mår så mycket bättre då men det är väldigt svårt att hålla motivationen och orken uppe när man är mitt i skiten. Jag vet att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp men det är så svårt nu. Jag har ett så otroligt komplicerat förhållande till min kropp efter allt detta.

Usch vilket deppigt inlägg det blev men jag behövde skriva av mig....

Ägglossningen från helvetet

Hur kan man ha så sjukt ont när man har ägglossning. Efter lunch idag small det till på högra sidan och det gjorde så ont att jag var tvungen att lägga mig i vilrummet på jobbet ett tag. Efter två vanliga och en starkare alvedon så kändes det i alla fall lite bättre. Det håller ofta i sig några timmar och sen är det okej igen. Jag fattar inte riktigt hur naturen har tänkt där för sex är ju typ det sista jag vill ha nu. Helt öm i magen.

Mensen kom som den skulle och jag känner mig lugnare nu, klart jag inte var gravid, jag kan ju inte bli gravid när vi ligger!

Jag har börjat tillåta mig att tänka på nya försök och är pirrig inför dem men samtidigt skräckslagen att jag ska dras ner i ledsamheten och ångesten igen. Samtidigt så känner jag mig säker på att vi kommer att lyckas igen, att det kanske tar några försök men vi kommer att gå ett syskon, jag kan bli gravid och ett missfall är inget missfall. Jag tänker att jag ska försöka behålla denna känsla när vi kör igång igen men vet att det går så fort att hamna i tvivel och negativa tankar igen. Jag ska verkligen försöka vara snällare mot mig själv och tillåta mig känna efter och göra det som känns bäst för mig. Just nu så tränar jag massor och har anmält mig till en triathlon i slutet av augusti igen. Efter det så sätter vi igång igen på nästa mens. Jag hoppas att jag kommer våga och kunna fortsätta träna en del då det gör att jag mår bra och att kroppen stressar ner.

Längtar efter en lång härlig sommar där vi kan tanka energi inför höstens prövningar :)

Jag håller på att bli galen...

Fan jag blir galen snart. Magen svullnar upp och bubblar på eftermiddagen/kvällen, jag kissar mer än vanligt, är sjukt trött, brösten värker till och från och det spänner och drar i livmodern. PRECIS så som det var när embryot fäste senast. Jag vet ju att det är näst intill omöjligt men läser ändå att det för vissa faktiskt är lättare att bli gravid efter en skrapning, har något med att man "gjort rent" att göra samt att kan få en skjuts med rätt hormoner. Jag ni hör ju hur långsökt det låter. Jag blir så arg på mig själv som typ i smyg tänker att jag kanske är gravid. På torsdag kommer ju mensen komma som den ska och jag kommer att känna mig jättekorkad som kanske trodde och hoppades lite. Samtidigt vill jag ju inte riktigt bli gravid nu. Då måste vi ställa in resan i februari och vi skulle få en nyfödd mitt i värsta RS- perioden. Förstår inte varför jag en tänker och analyserar dessa saker. Det är ju inte så. Vi kommer att behöva göra IVF igen efter sommaren och om vi har tur är vi gravida innan året är slut. Det är min förhoppning! Jag hoppas också innerligt att vi inte ska behöva lägga ner närmare 70 000 på ett nytt tre-pack. Det finns så mycket annat kul vi kan göra för de pengarna.

Tur jag har kurs denna vecka och förhoppningsvis kan koppla bort tankar och allt annat och bra invänta mensen mot slutet av veckan....

Jag utmanar mig själv...

Jag måste nog säga att jag mår bra för tillfället. Jag har kommit över MA:et mycket bättre än jag någonsin trodde. Visst gör det ont ibland och jag kan tänka, nu skulle det varit vecka si eller så och undrar hur jag hade mått och sett ut men det går bra. Jag ser fram mot nya försök och känner mig ganska positiv inför dem. Det är skönt med en paus. Jag har börjat cykla till jobbet och träna massor. Jag har utmanat mig själv att springa varannan dag i 30 dagar för att komma igång ordentligt. Minst 3 km ska jag springa varje gång och så lite styrkeövningar efter det. Vädret är så himla härligt och det gör automatiskt att man mår bättre tycker jag. Vi ska köpa en cykelsadel till L så vi kan göra lite utflykter. 

I helgen som var var vi i Lindvallen och L åkte skidor för första gången, hon tyckte det var jättekul och det gick riktigt bra. Hon kunde stå ganska länge och åka rakt fram!

Jag tänker att det kanske kommer ta några återföringar innan det funkar denna gång också och försöker att inte stressa över det för jag tror verkligen att jag tillslut kommer bli gravid igen och få behålla barnet. Jag hoppas att jag är gravid till jul!