Avstämning hos Claes och kurator

Idag var vi hos Claes för avstämning inför IVF 3 i slutet av sommaren. Allt såg bra ut i livmodern och jag kommer förmodligen börja spruta v 34 för att plocka ägg i v 35/36. Jag kommer börja med 150 enheter Gonal-F i tre dagar och sedan gå ner på 112,5 enheter. Bromssprutan kommer jag börja med redan på dag 5. Vi skulle testa en annan bromsspruta eftersom jag fick massa utslag förra gången. Vi hoppas att detta upplägg ska ge äggen en skjuts men att de sedan inte ska växa för fort och ojämnt. Claes skulle stämma av med Falun och höra vad de tycker om planen också. Vi pratade också om risken med att sätta tillbaka två embryon och Claes sa att har man en gång varit gravid med enäggstvillingar så är risken något större att det händer igen. Vår plan är därför att sätta tillbaka ett embryo åt gången ett par gånger till i alla fall. Om inget händer då så får vi se om vi sätter tillbaka två. Det finns ju en risk att det faktiskt blir 4 foster med två embryon. Även om den är liten så finns den där. Vi sa dock att om det bara blir två embryon och de inte är så bra så kanske vi sätter tillbaka båda ändå. Vi får höra vad embryologen säger. De är ju trots allt experter. Jag har inte några förväntningar alls på detta försök, jag tror det kommer ta några gånger igen och ska försöka hålla fast vid den positiva tanke jag ändå har, att det kommer att ske igen! Jag är däremot lite stressad över att vi bara kommer hinna med två försök i år med största sannolikhet och sen vill jag inte göra något i januari så då blir det först i mars. Det känns så galet långt borta!

Förra tisdagen var jag hos kuratorn. Det kändes så himla bra och jag gick därifrån lite lättare. Vi pratade om allt från försök till missfall till graviditeten med L och förlossningen. Hon förklarade att jag går igenom ett trauma och kris och det är inte konstigt att jag är så sjukt trött. När jag berättade om hur jag reagerat när jag fick barnbeskedet från min bror så sa hon att det var ett trauma för mig och att jag sedan missfallet om inte innan har en otroligt hög stressaktivitet i hjärnan. Jag märker ju det själv genom att jag är så trött och inte kan kan koncentrera mig som jag vill. Jag glömmer saker och är väldigt stressad på jobbet. Jag kan knappt kolla på TV hemma då jag inte kan koncentrera mig utan håller på med tusen saker samtidigt. Jag har börjat läsa mer på kvällarna och tränar mycket för att koppla av. Jag inser att jag måste ta tag i detta för jag kommer förmodligen inte palla med hösten och de motgångar som förmodligen kommer komma. Jag ska träffa henne i morgon igen och det känns så skönt. Jag kommer fortsätta träffa henne tills jag vet känner att jag tagit mig ur detta. Jag känner att jag behöver prata om och bemöta känslorna jag har om att jag inte har rätt att må som jag gör, att andra har det värre och att jag inte borde känna som jag gör. Jag har verkligen problem med att tillåta mig själv att faktiskt tänka tankarna att det vi har gått igenom är väldigt jobbigt och inget som alla går igenom. Men för mig är ju detta det normala, jag läser ju nästan bara om de som har det ännu jobbigare. Jag är helt fascinerad av att folk blir gravida genom att ligga. Fattar liksom inte hur det går till. Jag kommer på mig själv med att identifiera mig som/med den som kämpar för att få ett barn. Det är som att det är allt jag är just nu. Jag är liksom ingen annan, hela livet går ut på att bli gravid och att behålla barnet. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig bra igen efter dessa påfrestningar som vi faktiskt utsätts för. Samtidigt som jag brottas med tankarna att det inte är så farligt, sluta tyck synd om dig själv!

Jag hade utvecklingssamtal med min chef i förra veckan också och vi pratade lite stressen och att våren har varit väldigt jobbig för mig. Han kommer inte att ge mig några nya uppdrag under hösten utan jag får jobba med det jag har så att jag i alla fall inte behöver känna mig stressad på jobbet. Det känns så skönt att ha en chef som tar en på allvar och försöker hitta lösningar som funkar för alla.

Ägglossningen från helvetet

Hur kan man ha så sjukt ont när man har ägglossning. Efter lunch idag small det till på högra sidan och det gjorde så ont att jag var tvungen att lägga mig i vilrummet på jobbet ett tag. Efter två vanliga och en starkare alvedon så kändes det i alla fall lite bättre. Det håller ofta i sig några timmar och sen är det okej igen. Jag fattar inte riktigt hur naturen har tänkt där för sex är ju typ det sista jag vill ha nu. Helt öm i magen.

Mensen kom som den skulle och jag känner mig lugnare nu, klart jag inte var gravid, jag kan ju inte bli gravid när vi ligger!

Jag har börjat tillåta mig att tänka på nya försök och är pirrig inför dem men samtidigt skräckslagen att jag ska dras ner i ledsamheten och ångesten igen. Samtidigt så känner jag mig säker på att vi kommer att lyckas igen, att det kanske tar några försök men vi kommer att gå ett syskon, jag kan bli gravid och ett missfall är inget missfall. Jag tänker att jag ska försöka behålla denna känsla när vi kör igång igen men vet att det går så fort att hamna i tvivel och negativa tankar igen. Jag ska verkligen försöka vara snällare mot mig själv och tillåta mig känna efter och göra det som känns bäst för mig. Just nu så tränar jag massor och har anmält mig till en triathlon i slutet av augusti igen. Efter det så sätter vi igång igen på nästa mens. Jag hoppas att jag kommer våga och kunna fortsätta träna en del då det gör att jag mår bra och att kroppen stressar ner.

Längtar efter en lång härlig sommar där vi kan tanka energi inför höstens prövningar :)

Idag hände det...

Jag kände mig lycklig i både kropp och hjärta när jag gick hem i solen. Jag har tagit mig igenom detta också. Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit nu om de hade fått leva men det gör inte lika ont längre. Jag längtar efter att försöka igen och hoppas innerligt att jag ska bli gravid igen under hösten.
Mejlade med Claes idag och vi har bokat in ett möte den 15 juni för undersökning och diskussion om hur vi ska lägga upp nästa behandling som vi kommer börja i augusti. Det är faktiskt inte så långt dit!