Massa stress och snart semester (v 24, 23+3)

I måndags var jag på specialistmödravården igen och mätte tappen, den var nu 32 mm så har blivit lite kortare men inte något att oroa sig för säger läkaren. Hon sa att det kan vara lite olika mellan mätningarna också så inga problem att resa.

Däremot så börjar rapporterna om Zika viruset bli många och inte roliga att läsa och jag insåg att jag inte vågar åka till Jamaica. Risken att smittas är liten men den finns och den risken vill jag inte ta. Vi spenderade därför hela tisdagen med att försöka lösa detta. Från början var det helt omöjligt, vi kunde boka om resan men de kunde samtidigt inte erbjuda oss något annat. Jag pratade med 2 läkare som båda starkt avrådde från att resa men inget spelade någon roll för resebyrån. Så länge UD inte avråder så behöver de inte låta folk boka av. Jag grät och var helt förtvivlad. Vi ville bara få våra pengar tillbaka så att vi kunde hitta en annan resa och komma iväg ändå. Sen när vi ringde Ving en 4:e gång för att se hur vi skulle göra för att boka om. Vi hade tidigare fått information om att de i alla fall hade flygstolar till Phuket nästa torsdag så fick vi höra att vi visst kunde boka av med ett läkarintyg. Detta dubbelkollades och verkade stämma. De hade alltså under dagen ändrat sig. Jag ringde husläkaren och fick ett intyg därifrån och även ett från MVC för säkerhetsskull. Så nu har vi bokat a och får tillbaka pengarna. Så tråkigt att inte komma iväg till Jamaica men det känns som det rätta beslutet, Jamaica finns kvar. Men att risker att bebisen blir gravt hjärnskadat är inte något vi vill. Vi hade otroligt tur och hittade sju biljetter tur och retur till Phuket med Thai och sen ett hotell som ser väldigt mysigt ut på Koh Lanta så vi kommer iväg till värmen i alla fall och får fira mammas 60 årsdag! Det ska bli så himla skönt att komma iväg och Thailand känns tryggt. Jag ska ligga i skuggan och dricka kokosnötshakes och läsa!

Magen har för övrigt haft en riktigt tillväxtfas och är riktigt stor nu. Den är som en fotboll, väldigt rund och rakt ut. Bebisen som nu verkar gå under namnet Bulan ibland är pigg och glad och bökar runt där inne. Jag tror jag börjar lära känna vilka delar som jag känner och det är mycket fötter uppe i revbenen och händer långt ner just nu. Snart har 60 % passerat, helt galet. Vi köpte en byrå i helgen och jag har lagt ner de pyttesmå kläderna som jag har köpt. Jag går och öppnar den lådan ibland och njuter av tanken att få sätta på Bulan de där så små kläderna. Jag undrar så vem du är och om du kommer vara lik din syster eller ha ett helt eget utseende och personlighet. Det ska bli så kul att få träffa dig och lära känna dig. Älskar dig gör vi redan!

KKurator och MVC-besök (v 21, 20+3)

Igår var jag på kontroll hos MVC och allt såg bra ut. Bebisen var otroligt livlig i magen och hon hade fullt sjå att hitta hjärtljuden men tillslut gick det. Behövde ju aldrig bli orolig eftersom jag kände hur den flaxade runt. Mitt blodtryck var väldigt lågt igen (100/50) och järn 108 så det har sjunkit lite men är ganska stabilt. Jag känner mig faktiskt lite piggare i kroppen trots en envis förkylning. Stannade hemma igår och jag tror att det kanske var det som behövdes för på kvällen mådde jag mycket bättre i alla fall. Jag tycker att sammandragningarna har lugnat ner sig ganska mycket för tillfället vilket är väldigt skönt. Både för oron och för kroppen. Nästa besök hos barnmorskan blir efter Jamaicaresan i v 27.

I tisdags var jag hos kuratorn igen. Vi pratade en del om en eventuell depression och vad jag känner och hur jag mår. Vi kom fram till att vi ska träffas lite oftare ett tag och försöka bena ut hur jag känner inför allt. Att vi snart är i mål, att familjen då kanske är komplett. Hur jag ska förhålla mig till alla år av kämpande. Att jag inte kan känna total lycka, min oro mm. Vi pratade om oron och risken för att jag kan få en förlossningsdepression och hur vi ska undvika det. Vi pratade också en del om hur det är mellan J och mig och det var väldigt skönt. Jag skulle inte säga att vi har det dåligt men det är heller inte jättebra. Vi har båda haft ett otroligt jobbigt år, både gemensamt men fysiskt också var för sig. Det tär på vårt förhållande helt enkelt. Vi bråkar inte men vi glider ifrån varandra. Vi är sällan nära varandra, vi är typ aldrig intima och det som oroar mig mest är att vi inte kramas och pussas som vi i alla fall gjort mycket förut. Jag vet att vi behöver jobba på vår relation om vi ska orka med en massa nya småbarnsår och min plan är att vi ska försöka sätta oss ner en kväll och prata igenom hur vi mår och vad vi måste göra. Bara orken kunde infinna sig!

Hur fort ett år går...och halvvägs (v 20, 19+6 - 50 %)

Igår var det ett år sedan vi åkte till Falun och fick tillbaka embryot som visade sig bli enäggstvillingar som vi sedan förlorade. Vi har gått igenom så mycket sorg, oro, rädsla men även hopp och tro på att det kommer bli bra under detta år. Det har varit ett väldigt prövande år och många tårar har runnit. Det är galet hur fort detta år har gått. Jag tänker en hel del på hur vårt liv hade sett ut idag om vi hade fått behålla dem. De hade varit runt 4 månader idag om allt hade gått bra. Hade vi varit helt slutkörda eller hade det flutit på bra. Jag ältar inte men undrar mest hur livet hade blivit. Jag sörjer dem fortfarande och jag sörjer på ett sätt att vi aldrig kommer få bli tvillingföräldrar, det är något speciellt med det. Vi har några bekanta som ska ha tvillingar till våren och jag kan verkligen känna en avundsjuka. Samtidigt så är jag glad över denna extra tid med bara L. Det händer så mycket nu och vi har så kul tillsammans samtidigt som det är otroligt krävande och därför är det skönt att det bara är hon och vi nu. Jag tror att vårt liv helt klart hade sett väldigt annorlunda ut med två små till, vi hade nog blivit mer begränsade än vi kommer att bli med en till och framförallt då det kommer vara fyra år mellan dem. Vi pratar redan om en långresa nästa vinter, något vi inte hade givit oss på med två små. Jag kan redan nu längta efter tre månader i värmen utan krav och måsten. Och att få uppleva det med L när hon är större och verkligen förstår hur härligt det är. Jag tror att saker ibland händer av en anledning och när vi väl får möte den här lilla filuren som boar i min mage nu så kommer det kännas självklart att det är hen vi har väntat på och kämpat för. Gud så vi längtar efter dig där inne...

Avstämning hos Claes och kurator

Idag var vi hos Claes för avstämning inför IVF 3 i slutet av sommaren. Allt såg bra ut i livmodern och jag kommer förmodligen börja spruta v 34 för att plocka ägg i v 35/36. Jag kommer börja med 150 enheter Gonal-F i tre dagar och sedan gå ner på 112,5 enheter. Bromssprutan kommer jag börja med redan på dag 5. Vi skulle testa en annan bromsspruta eftersom jag fick massa utslag förra gången. Vi hoppas att detta upplägg ska ge äggen en skjuts men att de sedan inte ska växa för fort och ojämnt. Claes skulle stämma av med Falun och höra vad de tycker om planen också. Vi pratade också om risken med att sätta tillbaka två embryon och Claes sa att har man en gång varit gravid med enäggstvillingar så är risken något större att det händer igen. Vår plan är därför att sätta tillbaka ett embryo åt gången ett par gånger till i alla fall. Om inget händer då så får vi se om vi sätter tillbaka två. Det finns ju en risk att det faktiskt blir 4 foster med två embryon. Även om den är liten så finns den där. Vi sa dock att om det bara blir två embryon och de inte är så bra så kanske vi sätter tillbaka båda ändå. Vi får höra vad embryologen säger. De är ju trots allt experter. Jag har inte några förväntningar alls på detta försök, jag tror det kommer ta några gånger igen och ska försöka hålla fast vid den positiva tanke jag ändå har, att det kommer att ske igen! Jag är däremot lite stressad över att vi bara kommer hinna med två försök i år med största sannolikhet och sen vill jag inte göra något i januari så då blir det först i mars. Det känns så galet långt borta!

Förra tisdagen var jag hos kuratorn. Det kändes så himla bra och jag gick därifrån lite lättare. Vi pratade om allt från försök till missfall till graviditeten med L och förlossningen. Hon förklarade att jag går igenom ett trauma och kris och det är inte konstigt att jag är så sjukt trött. När jag berättade om hur jag reagerat när jag fick barnbeskedet från min bror så sa hon att det var ett trauma för mig och att jag sedan missfallet om inte innan har en otroligt hög stressaktivitet i hjärnan. Jag märker ju det själv genom att jag är så trött och inte kan kan koncentrera mig som jag vill. Jag glömmer saker och är väldigt stressad på jobbet. Jag kan knappt kolla på TV hemma då jag inte kan koncentrera mig utan håller på med tusen saker samtidigt. Jag har börjat läsa mer på kvällarna och tränar mycket för att koppla av. Jag inser att jag måste ta tag i detta för jag kommer förmodligen inte palla med hösten och de motgångar som förmodligen kommer komma. Jag ska träffa henne i morgon igen och det känns så skönt. Jag kommer fortsätta träffa henne tills jag vet känner att jag tagit mig ur detta. Jag känner att jag behöver prata om och bemöta känslorna jag har om att jag inte har rätt att må som jag gör, att andra har det värre och att jag inte borde känna som jag gör. Jag har verkligen problem med att tillåta mig själv att faktiskt tänka tankarna att det vi har gått igenom är väldigt jobbigt och inget som alla går igenom. Men för mig är ju detta det normala, jag läser ju nästan bara om de som har det ännu jobbigare. Jag är helt fascinerad av att folk blir gravida genom att ligga. Fattar liksom inte hur det går till. Jag kommer på mig själv med att identifiera mig som/med den som kämpar för att få ett barn. Det är som att det är allt jag är just nu. Jag är liksom ingen annan, hela livet går ut på att bli gravid och att behålla barnet. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig bra igen efter dessa påfrestningar som vi faktiskt utsätts för. Samtidigt som jag brottas med tankarna att det inte är så farligt, sluta tyck synd om dig själv!

Jag hade utvecklingssamtal med min chef i förra veckan också och vi pratade lite stressen och att våren har varit väldigt jobbig för mig. Han kommer inte att ge mig några nya uppdrag under hösten utan jag får jobba med det jag har så att jag i alla fall inte behöver känna mig stressad på jobbet. Det känns så skönt att ha en chef som tar en på allvar och försöker hitta lösningar som funkar för alla.

Barnbesket jag fruktat, och reaktionen på det...

Igår morse fick jag helt oväntat beskedet från min lillebror att de ska ha barn igen. Jag kan helt ärligt säga att benen vek sig och jag fick ta stöd mot väggen. Jag klämde ur mig ett grattis och insåg snabbt att de inte kommer kunna åka med till Jamaica när mamma fyller 60 år. Vi la på luren ganska fort och jag återgick till ett fullpackat konferensrum men kände tårarna komma och skynda mig ut. Grät i närmare en timme och pratade med M i telefon. Kände mig så himla hemsk som faktiskt inte kunde känna glädje för dem. Jag blev ganska chockad över min reaktion. Jag har bävart för detta besked men trodde det skulle dröja lite, dels för att deras sån precis fyllt ett år, dels för att vi ju har bokat den här resan. Det är två aspekter som är jobbiga för mig, på olika sätt. Dels att jag inte kan känna glädje, utan faktiskt bara avundsjuka och min egen sorg. Sorgen över missfallet sköljde över mig igen, jag skulle ju vara den som är gravid nu, det är min tur. Vårt barn är ju tre år, deras precis ett år. Jag känner hur stressen bygger på för höstens behandlingar. Det finns en stor risk att när detta barn föds i januari så är jag ännu inte gravid. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist. Jag är så ledsen över att inte kunna bestämma när och hur många barn jag vill ha. Jag är så ledsen på att detta är vår vardag och att jag måste kämpa med att få den att fungera och inte lägga mig ner och ge upp, nästan varje dag.

Sen är jag också väldigt arg för att de väljer qtt inte vänta lite så att de kunde åka med på mammas resa. Hon fyller bara 60 år en gång och ville verkligen bjuda oss på detta, hon har sett fram emot det så länge. Jag tror också att det är min brors fru som är drivande i detta och hade det varit hennes mamma som de skulle resa med så hade de väntat med att bli gravida. Vad jag förstår på mamma så är min bror ganska ledsen över det hela och tycker det är jobbigt. Han hade nog gärna väntat lite till med att får barn nummer två men hon vill få det gjort så hon kan koncentrera sig på sin karriär sen.

Jag är så arg för vi väntar ju medvetet till september med att göra nya försök så att det ska funka med resan. Vi hade ju kunnat få till ett försök innan sommaren annars men nu har vi ju bokat resan och då får vi ju vänta. Jag förstår inte varför de inte kunde vänta några månader till också. Det är ganska hänsynslöst mot oss alla.

Jag mår verkligen dåligt över hela den här situationen just nu och vet inte riktigt hur vi ska reda ut den. Jag måste nog prata med min bror och förklara hur jag känner. När han berättade för mamma så sa hon till honom att han inte kan förvänta sig att jag ska hoppa högt av glädje och att det nog skulle kännas väldigt jobbigt för mig och att det måste han förstå. Jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas också att jag kommer känna glädje för dem någon dag och även för barnet när det kommer
 Idag vet jag faktiskt inte om det är möjligt.

Jag vet att en av mina bästa vänner funderar och försöker lite för en trea och igår så sa jag till henne hur jag känner och att jag vill veta hon blir med barn men att jag faktiskt inte kan veta hur jag kommer känna eller reagera. Hon var väldigt förstående med detta och jag är så glad för detta. Det är så otroligt tråkigt att behöva känna såhär för något som man borde bli så glad för!

Härlig långhelg på tu man hand och sorg i hjärtat

J och jag har varit i Budapest i 4 dagar och firat vår 5-åriga bröllopsdag. Det har varit så himla mysigt och vi har verkligen haft tid för varandra. Pratat, skrattat och hållit handen massor. Tankade på massa ny energi landade vi på Arlanda och möttes av L och mormor. L hade plockat hundkex och tjöt stolt "att hon hade födelsedag" till mig. Hon hade också ritat varsin teckning till oss.

Jag har en sorg i bröstet just nu, jag vet inte riktigt varför men tror det kan ha att göra med att om vårt första FET hade lyckats hade vi haft BF i dagarna och en tjej som jag följer fick sina tvillingar i förra veckan. Jag klarar inte av att läsa hennes blogg längre för det gör så ont att vi inte fick behålla våra. Jag skulle ha jobbat max 3 veckor till nu och sen gått på mammaledighet vid midsommar. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Längtar med fasa efter september och sprutstart. Är dock livrädd för hur jag ska hantera bakslagen, när mensen kommer och jag vet att vi måste börja om igen. Någonstans i mig så har jag fått för mig att det kommer krävas totalt 7 återföringar innan vi får vårt syskon, det skulle innebära 3 återföringar till. Jag tror inte att vi kommer hinna det i år och då kommer vi att vänta tills mars med nästa försök. Jag vill inte göra samma sak igen och vara nygravid när vi åker till Jamaica. Jag vet att inget går att planera och att det blir som det blir men med vissa saker har jag i alla fall lite att säga till om och det är när vi gör behandlingar. Jag är så trött på att känna mig ledsen och orolig hela tiden. Jag är så trött på att vissa dagar nästan förakta min kropp, dels för hur den ser ut men också för infertiliteten. Jag hade en riktig dipp förra veckan är jag skulle prova ett par byxor som satt som en smäck för ett år sedan och jag nu inte fick upp dem över låren. Jag blev så ledsen för den starka kroppen jag hade tränat upp är som bortblåst och allt är IVFens fel. Jag känner mig tjock, svag och ful för det mesta. Jag försöker träna ordentligt och ska verkligen ta tag i min kost också men det känns så meningslöst på något sätt för att jag vet att i höst börjar skiten igen. Jag kommer inte få eller kunna träna och så fallerar hela jag. Jag ska försöka tänka mer positivt och träna det jag kan även under behandlingarna, typ yoga och lättare styrketräning för jag vet att jag mår så mycket bättre då men det är väldigt svårt att hålla motivationen och orken uppe när man är mitt i skiten. Jag vet att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp men det är så svårt nu. Jag har ett så otroligt komplicerat förhållande till min kropp efter allt detta.

Usch vilket deppigt inlägg det blev men jag behövde skriva av mig....

Jag utmanar mig själv...

Jag måste nog säga att jag mår bra för tillfället. Jag har kommit över MA:et mycket bättre än jag någonsin trodde. Visst gör det ont ibland och jag kan tänka, nu skulle det varit vecka si eller så och undrar hur jag hade mått och sett ut men det går bra. Jag ser fram mot nya försök och känner mig ganska positiv inför dem. Det är skönt med en paus. Jag har börjat cykla till jobbet och träna massor. Jag har utmanat mig själv att springa varannan dag i 30 dagar för att komma igång ordentligt. Minst 3 km ska jag springa varje gång och så lite styrkeövningar efter det. Vädret är så himla härligt och det gör automatiskt att man mår bättre tycker jag. Vi ska köpa en cykelsadel till L så vi kan göra lite utflykter. 

I helgen som var var vi i Lindvallen och L åkte skidor för första gången, hon tyckte det var jättekul och det gick riktigt bra. Hon kunde stå ganska länge och åka rakt fram!

Jag tänker att det kanske kommer ta några återföringar innan det funkar denna gång också och försöker att inte stressa över det för jag tror verkligen att jag tillslut kommer bli gravid igen och få behålla barnet. Jag hoppas att jag är gravid till jul!