Igår gav jag in för illamåendet och gick hem från jobbet... (v 8, 7+2)

Efter att ha varit en kräkreflex från att ha spytt på tunnelbanan till jobbet och sedan hela förmiddagen på dagen så plockade jag ihop mig och gick hem. Spyan åker hiss upp och ner och jag mår så sjukt illa. Blir hemma denna vecka så får vi se vad barnmorskan säger på måndag. Då J också är hemma så chansade jag och ringde Claes för att se om vi kan göra VUL idag istället och de hade en tid kl 11.15. Så om en dryg timme vet vi. Jag kan inte släppa MA tankarna och är helt inställd på att det inte slår ett hjärta. Jag kan inte tänka nåt annat. Det finns liksom inte. Är livrädd för hur jag ska reagera, känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det igen. Jag är så himla ledsen över att jag känner så här och att jag måste säga att jag kanske är gravid. Jag kan inte ta bort kanske innan för det är så skört. Det kan tas ifrån mig på en sekund och skyddar jag mig på bästa sätt jag vet. Jag ignorer på något sätt det faktum att hela kroppen skriker att den är gravid för jag har blivit lurad förut. Jag tänker inte gå på det igen.... om en timme kan vårt liv ha förändrats helt igen...

Ruvardag 9 - Kemisk graviditet?

Under dagen och kvällen igår så tyckte jag att det blev mer rosa. Svårt att säga att det är flytningar men något emellan lutinusklet och flytningar är det. Ibland i trosskyddet och ibland på pappret när jag torkar mig. Jag messade Anna-lena och frågade vad jag skulle göra, de tyckte att jag skulle stanna hemma några dagar och vila. Det är bara tiden som kan visa vad som händer. Jag frågade om jag kan få ta blodprover men de tyckte vi skulle avvakta. Jag kan bli lite irriterad över det. De vet om att det värsta vi IVFare lever med är oron och två blodprov skulle faktiskt kunna dämpa den. Vad är det vi betalar hemläkaren så otroligt mycket pengar för egentligen. Jag blev rätt besviken på dem i alla fall. Har ringt Falun idag och hoppas att de ringer tillbaka snart.

Jag läste om kemisk graviditet igår och tror att det kanske är det. Det som dock talar emot det är att jag tycker att strecket på stickan blir starkare plus att jag fortfarande har en del graviditetssympton så som ont i brösten, spänner/molar i magen, väldigt törstig, varm, lite yr och lätt illamående. Om det är en kemisk graviditet så borde ju dessa bli mindre och inte mer. I morse var det dessutom inte alls lika rosa i lutinuset. Ja, jag håller på att bli galen. Analyserar allt och önskar att jag bara kunde gå i ide tills vi vet mer. Jag vågar inte ta ut något alls i förskott, jag inser att det kan gå vägen men det känns som att så mycket talar för att det inte gör det. Vid en kemisk graviditet så kommer mensen oftast när den normalt kommer och de flesta vet inte om att det för en kort stund varit gravida. Idag är dag 9 och dagen då min blödning brukar komma igång. Det är även 14 dagar sedan ägglossning så i en vanlig månad hade mensen kommit igår eller idag. 

Jag brottas också med det dåliga samvetet att jag inte kan hantera detta bättre, att jag är hemma från jobbet igen, att jag inte räcker till, att jag ibland inte orkar med L och blir så arg på henne när hon bara gnäller. Jag tänker att detta är mitt straff för att jag är en sån usel mamma till henne. Jag känner mig verkligen usel ibland. Igår blev jag så arg över de där jävla napparna att jag hotade med att slänga alla i papperskorgen, hon blev helt förstörd och jag med. Jag hade så dåligt samvete efteråt att jag bara grät. På kvällen så låg jag länge hos henne när hon somnade. Jag hoppas att det är det hon kommer ihåg och inte hur arg jag var. Jag hatar att behöva messa min chef och säga som det är och att jag lir hemma några dagar igen. Jag var ju hemma med förkylning två dagar också och nästa vecka är förskolan stängd i två dagar och då ska jag vara ledig igen. Jag hatar att inte räcka till. Jag undrar när vi ska sluta kämpa för ett barn till och bara acceptera hur det är. Det blir inga fler för jag orkar inte sorgen och misslyckandena. Jag vill så himla gärna bara få vara glad och ha ork till livet!

Det övre testet är från idag och det undre från i lördags.

Härlig långhelg på tu man hand och sorg i hjärtat

J och jag har varit i Budapest i 4 dagar och firat vår 5-åriga bröllopsdag. Det har varit så himla mysigt och vi har verkligen haft tid för varandra. Pratat, skrattat och hållit handen massor. Tankade på massa ny energi landade vi på Arlanda och möttes av L och mormor. L hade plockat hundkex och tjöt stolt "att hon hade födelsedag" till mig. Hon hade också ritat varsin teckning till oss.

Jag har en sorg i bröstet just nu, jag vet inte riktigt varför men tror det kan ha att göra med att om vårt första FET hade lyckats hade vi haft BF i dagarna och en tjej som jag följer fick sina tvillingar i förra veckan. Jag klarar inte av att läsa hennes blogg längre för det gör så ont att vi inte fick behålla våra. Jag skulle ha jobbat max 3 veckor till nu och sen gått på mammaledighet vid midsommar. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Längtar med fasa efter september och sprutstart. Är dock livrädd för hur jag ska hantera bakslagen, när mensen kommer och jag vet att vi måste börja om igen. Någonstans i mig så har jag fått för mig att det kommer krävas totalt 7 återföringar innan vi får vårt syskon, det skulle innebära 3 återföringar till. Jag tror inte att vi kommer hinna det i år och då kommer vi att vänta tills mars med nästa försök. Jag vill inte göra samma sak igen och vara nygravid när vi åker till Jamaica. Jag vet att inget går att planera och att det blir som det blir men med vissa saker har jag i alla fall lite att säga till om och det är när vi gör behandlingar. Jag är så trött på att känna mig ledsen och orolig hela tiden. Jag är så trött på att vissa dagar nästan förakta min kropp, dels för hur den ser ut men också för infertiliteten. Jag hade en riktig dipp förra veckan är jag skulle prova ett par byxor som satt som en smäck för ett år sedan och jag nu inte fick upp dem över låren. Jag blev så ledsen för den starka kroppen jag hade tränat upp är som bortblåst och allt är IVFens fel. Jag känner mig tjock, svag och ful för det mesta. Jag försöker träna ordentligt och ska verkligen ta tag i min kost också men det känns så meningslöst på något sätt för att jag vet att i höst börjar skiten igen. Jag kommer inte få eller kunna träna och så fallerar hela jag. Jag ska försöka tänka mer positivt och träna det jag kan även under behandlingarna, typ yoga och lättare styrketräning för jag vet att jag mår så mycket bättre då men det är väldigt svårt att hålla motivationen och orken uppe när man är mitt i skiten. Jag vet att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp men det är så svårt nu. Jag har ett så otroligt komplicerat förhållande till min kropp efter allt detta.

Usch vilket deppigt inlägg det blev men jag behövde skriva av mig....

En vecka har gått....

I måndags skulle vi ha gjort KUB-test och fått se våra små igen. Jag är så tacksam över att vi slapp få veta då. Jag vet inte hur jag mår, helgen var ganska bra. Vi tog det lugnt, var hos bästa vännerna en stund och fick andrum, har myst med L och bara varit med varandra. I måndags kom ångesten, jag tog mig nästan inte upp, i tisdags var det lite bättre. Jag känner att jag behöver prata med någon, dels om det jag befinner mig nu men också om framtiden och hur jag ska kunna hantera den. Jag ringer runt men blir hela tiden hänvisad till någon annan, ingen verkar kunna ta emot mig, det är inte riktigt deras område. Jag ringde MVC i morse och grät, det är första gången på några dagar som tårarna kommer igen. Eller de kom igår när jag pratade men ett annat ställe om att få hjälp, varje gång måste jag berätta vad som hänt och försöka förklara hur jag mår. Det är vidrigt, att behöva upprepa hela tiden. MVC sa i alla fall att Ultragyn där vi fick beskedet har kuratorer så hon tyckte jag skulle ringa dit. Jag har lämnat ett meddelande.

Jag har ingen ork, vill sova hela tiden men försöker göra små saker emellanåt, fixar här hemma, sätter mig i solen på balkongen eller går en kort promenad. Idag ska jag ta itu med klädkammaren, rensa och slänga kläder mm. Jag pratar en del med J, men vi är på så olika plan just nu. Han är orolig för att jag isolerar mig och tror att jag skulle må bättre av att gå till jobbet, jag kan inte förstår hur jag ska kunna jobba på måndag. Tror jag ska ringa husläkaren och se om jag kan få förlängd sjukskrivning mars ut. Jag undrar om folk förstår vad jag går igenom, det är ju bara ett missfall, om än ganska sent, så är det ju vårt första. Det betyder ju ingenting, men jag är livrädd att det är det första av många, att detta är vårt nya hinder, först ha svårt att bli gravid och sen inte kunna behålla graviditeten. Jag skiter egentligen i vad folk tror, det är jag som går igenom detta, det är min kropp som inte fungerar.

Jag ältar om det var något jag gjorde, jag flög ju till Thailand, jag fick massage där, jag frågade läkaren innan och hon ska att det var helt okej, jag tog mediciner mot illamåendet, jag blev magsjuk, jag bar runt på L en massa. Jag vet ju innerst inne att jag inte kunde påverka, men jag kan inte låta bli att tänka tankarna. Om jag blir gravid igen kommer jag inte våga göra något. Jag kommer inte ta en tablett mot illamåendet, hellre ligger jag hemma och mår skit. Jag kommer inte våga riskera något alls.

Jag inser att jag redan är i September och nästa försök, jag försöker tänka bort det, vill inte känna stressen. Behöver hjälp med att vara i nuet,att sörja det som varit och ta en paus. Jag behöver en paus, men vet inte hur jag ska koppla bort tankarna. Jag fyller 36 år på måndag, inser att jag kommer vara minst 37 år innan vi får ett barn till. Jag hoppas att jag ska hinna bli gravid under det året jag är 36. Åldern börja bli en stress, så är det. Men jag vet att mina ägg är fina så vi får hoppas att de fortsätter vara det! Vi ska lyckas, det bara är så. Jag ska få vara höggravid igen och amma mitt nyfödda barn. L ska få ett syskon att växa upp med, det bara är så.

Inga mer veckor....

Hela dagen fram till ultraljudet så tänkte jag att det är i alla fall en, det är väldigt tråkigt om en har stannat av men där är i alla fall en. Tanken på att båda slutat leva fanns inte. Läkaren började med ett vanligt ultraljud och man såg två foster. Hon sa att hon behövde göra ett vaginalt för att se hjärtfrekvens. När jag tänker tillbaka så vet jag att jag tänkte, hur ska vi kunna se något på KUB testet om några dagar, det går ju inte att urskilja något alls. Sen kom de upp på skärmen igen och man såg dem, jag sa titta. Läkaren sa då ganska fort att hon hade tråkiga nyheter. Vi frågade om det var en eller båda och hon sa båda. Jag såg då att de var alldeles för små. De hade inga armar och ben, bara en kropp och ett huvud. Läkaren kollade jättenoga och kunde sen säga att de slutat leva ca v 9+2, Det skilde en millimeter (23 och 24 mm) i storlek så de har slutat leva nästan samtidigt. Här någonstans börjar tårarna rinna både på mig och J. De slutade inte förrän många timmar senare. Jag fick klä på mig och vi satte oss för att prata. Läkaren förklarade att de måste komma ut och det fanns två alternativ, antingen få Cytotec och blöda ut dem hemma eller en skrapning. Jag sa att jag inte få Cytotec då jag fick det när jag sattes igång med L och jag fick ta maxdos och inget hände. Läkaren sa med en gång då att jag absolut inte skulle behöva ta dem då utan att man skulle göra en skrapning. Hon skulle skicka en remiss med en gång men kunde inte säga när det skulle bli, förhoppningsvis inom en vecka. Hon skulle ringa och trycka på så att vi ska slippa vänta så länge. Jag kommer sövas och så får jag komma hem igen på kvällen om allt går bra. Läkaren var fantastiskt bra och hon sa att jag vet att det inte hjälper alls just nu och att det är värre för att ni behöver göra IVF men det här betyder inte att ni inte kommer kunna få ett barn igen. Det är vanligare med missfall/ma vid enäggstvillingar och det är inget vi har gjort eller hade kunnat göra annorlunda. Jag vet att det är så och på något sätt är det självklart skönt att veta men precis som hon säger så hjälper det inte just nu. Jag tycker att livet är så jävla orättvist och fattar inte varför vi ska behöva gå igenom detta. Det känns som att så många saker togs ifrån mig under den där korta stunden det tog att höra orden. Jag skulle ju få bli mamma igen, gå på föräldraledighet och vara hemma hela sommaren. Nu är vi tillbaka på noll och måste börja om från början med nya IVFer. Hur ska jag någonsin kunna känna mig trygg i en graviditet, kommer jag någonsin att kunna slappna av eller kommer hela tiden tro att den har dött.

Det var så vidrigt att gå ut därifrån med tårarna rinnande och se alla som satt där förväntansfulla inför sina ultraljud. Vi tog en taxi hem och jag låg på sängen och grät till jag inte kunde andas. Vi pratade och kramades och insåg att vi kommer igenom det på något sätt.

Jag inser att de har dött ungefär när jag fick den där jobbiga känslan att något hade hänt, jag mådde för bra. Men sen började jag ju må skit igen och tänkte att det bara var några bra dagar. Det är så sjukt att de varit döda i ca 2 veckor men jag både ser ut och känner mig gravid. Jag hatar min fula äckliga kropp som gör detta mot mig. Samtidigt är jag tacksam över att den inte stötte ut dem när vi var i Thailand. Den kanske egentligen är fantastisk min kropp. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat och tankar snurrar om vi någonsin kommer få ett barn till. Vågar vi börja om med IVFer och alla misslyckanden, pallar mitt psyke. Orkar jag, vågar jag satsa allt igen. Jag önskar så att jag var nöjd med ett barn, men längtan efter ett till är för stor. Jag är inte klar, det går för fort, jag vill snusa på bebishud igen. JAG ÄR INTE KLAR!

Vi får se när vi orkar försöka igen, för även om jag känner att jag inte vill mer nu så vet jag att vi kommer försöka igen, vi måste. Det blir en lång paus nu, förmodligen till efter sommaren. Vi måste ro om varandra och ta oss igenom detta och bygga upp kraften att gå vidare igen. Jag ska träna, springa och cykla, kanske köra en triathlon igen för att lägga energin på annat. Det kommer att bli bättre och en dag kommer det att bli bra. Vi ska bara ta oss igenom det här nu. Vi har varandra och framförallt så har vi L. Vår underbara fina fantastiska L som ger oss så mycket glädje och kärlek och samtidigt gör att vi inte kan lägga oss ner och bara skita i allt.