Igår gav jag in för illamåendet och gick hem från jobbet... (v 8, 7+2)

Efter att ha varit en kräkreflex från att ha spytt på tunnelbanan till jobbet och sedan hela förmiddagen på dagen så plockade jag ihop mig och gick hem. Spyan åker hiss upp och ner och jag mår så sjukt illa. Blir hemma denna vecka så får vi se vad barnmorskan säger på måndag. Då J också är hemma så chansade jag och ringde Claes för att se om vi kan göra VUL idag istället och de hade en tid kl 11.15. Så om en dryg timme vet vi. Jag kan inte släppa MA tankarna och är helt inställd på att det inte slår ett hjärta. Jag kan inte tänka nåt annat. Det finns liksom inte. Är livrädd för hur jag ska reagera, känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det igen. Jag är så himla ledsen över att jag känner så här och att jag måste säga att jag kanske är gravid. Jag kan inte ta bort kanske innan för det är så skört. Det kan tas ifrån mig på en sekund och skyddar jag mig på bästa sätt jag vet. Jag ignorer på något sätt det faktum att hela kroppen skriker att den är gravid för jag har blivit lurad förut. Jag tänker inte gå på det igen.... om en timme kan vårt liv ha förändrats helt igen...