Tiden rullar på, kurator och sammandragningar (v 17, 16+3)

Tiden går och likaså veckorna, nu har 40 % passerat och jag är gravid i femte månaden, helt galet. Magen växer och det är ingen tvekan om att jag är gravid nu. Det går ganska bra att jobba men jag måste verkligen vila på eftermiddagen annars kommer illamåendet och huvudvärken som ett brev på posten. I tisdags var jag hemma och sov nästan hela dagen med världens huvudvärd. Tror jag tog ut mig lite för mycket i helgen. Det är så svårt för jag vill ju hitta på saker nu när jag äntligen mår bättre men kroppen är inte där.

Jag var hos kuratorn i tisdags morse (med världen huvudvärk) och vi pratade mycket om graviditeten med L och förlossningen. Hon var ganska chockad över att det vägrade sätta igång mig tidigare men framförallt över att de inte gjorde ett snitt när förlossningen inte kom någonvart efter 26 timmar. Jag vet ju inte riktigt vad jag vill denna gång. Egentligen vill jag ha ett planerat snitt, både för att jag inte vill behöva gå igenom en förlossning igen men också för att jag ska kunna njuta av den sista biten av graviditeten och inte vara konstant orolig över förlossningen. Jag är dock tveksam då jag tror att det blir jobbigare efteråt med ett snitt. Men det kan bli väldigt jobbigt efter en vaginal förlossning också och en sådan kan även sluta i ett akut snitt. Vi pratar mycket om det här hemma och och känner att vi vill få ett planerat snitt godkänt i alla fall och sen får vi se om vi ändrar oss. Vi ska få en remiss till specialistmödravården  och kommer väl träffa dem i mars någon gång.

Sammandragningar har ökat den senaste veckan och det kommer ganska många varje dag, även när jag vilar. De gör inte ont men magen är öm ändå. Idag ringde jag och rådgjorde med MVC men de tyckte det var normalt än så länge och att jag skulle tänka på att vila mycket och inte lyfta/bära tungt. Jag är ju ledig en del över julen nu och förhoppningsvis så blir det bättre då. Är ganska stressigt på jobbet och jag har svårt att koppla bort det då vi har så mycket att göra och jag får dåligt samvete över att jag bara jobbar halvtid samtidigt som jag inser min begränsning. Det är liksom halvtid sjukskriven eller heltid som gäller och med halvtid så hoppas jag att kunna jobba lite längre i graviditeten. Jag får helt enkelt skärpa till mig. Samtidigt skriker kroppen efter att få träna och ryggen/nacken värker. Provade att göra 15 min yoga sen och 10 min avslappning nu på kvällen och det känns skönt och gick bra. I januari ska jag börja på gravidyoga också. Det ska bli skönt. Har fryst mitt Sats-kort då jag inte riktigt vågar träna där. Känns bäst så.

Det börjar sakta vända (v 12, 11+3)

Sedan droppet förra veckan så har jag i alla fall haft lite mer energi i kroppen. Jag fortsatte att må sjukt illa några dagar till men i går och idag så har det sakta känts lite bättre. Det är inte lika intensivt och jag börjar få ett sug efter bra och lagad mat. jag har stora problem med den sura äckliga smaken i munnen och tror det är sura uppstötningar för det hjälper faktiskt med Gaviscon. Jag knaprar dem som en drog :) Jag är fortfarande illamående större delen av min vakna tid och kräkreflexerna kör igång ofta men det är ändå skillnad. Nu är det nog mer som ett mer normalt graviditetsillamående. Jag hoppas på att kunna börja halvtid om 2 veckor, det vore så kul och skönt att få komma tillbaka till jobbet lite. Är så trött på att vara hemma.

Oron ligger och gnager men den är inte lika intensiv längre. Jag vet inte alls hur den lilla mår men det är som att jag insett att jag inte kan påverka. Vi får veta om en vecka idag hur det står till. Jag hoppas och ber att allt är bra men nervositeten börjar bygga upp nu. Hade det inte varit för att illamåendet började släppa i denna vecka när jag väntade L så hade jag varit jätteorolig men den här graviditeten verkar följa den med L ganska bra. Jag tror tom. att sammandragningarna har börjat lite. Jag plockade ur diskmaskinen en dag och sen kände jag hur magen värkte lite och spände sig. Precis som det började med L. Det är sjukt tidigt men de säger ju att saker börjar ännu tidigare med andra graviditeten.

Magen är så himla spänd och jag har verkligen problem med tarmarna. Jag tar Movicol varje dag men ska försöka få mig mig lite katrinplommon och annat också. Tarmarna m¨år verkligen inte bra och det bidrar till illamåendet. Jag tycker inte att magen ser ut att växa men det är ju tidigt och den har ju varit så svullen i flera veckor nu så det är svårt att veta.

Akuten, dropp och hopp (v 11, 10+3)

Den här veckan har inte varit rolig någonstans. I torsdags förra veckan så började jag må lite bättre och orkade till och med gå ut och äta med några vänner på kvällen. På fredagen var illamåendet som bortblåst och oron kom som ett brev på posten, även om vi hade fått se den lilla dagen innan. Lördagen var också helt okej men på söndagen vände det igen. Min oro nådde liksom toppen, det var ju exakt så här det var förra gången. På måndagen mådde jag skit och framför allt så var jag så yr att jag knappt kunde stå och fick hjärtklappning också. Jag ringde Vårguiden som skickade mig till den vanliga akuten för att kolla upp yrseln och hjärtklappningen. Det gick ganska fort och allt såg bra ut. Men mitt HB hade sjunkit från 126 till 113 så det kunde vara förklaringen till tröttheten och yrseln. Varken tisdagen eller onsdagen blev bättre och jag blev mer och mer matt och yr. Då tycker jag ändå att illamåendet inte är lika illa längre och jag får ju i mig både vätska och lite mat varje dag. Ringde i alla fall gynakuten på SöS för att höra vad de sa och de tyckte jag skulle komma in så de kunde kolla näring och vätska. Vi åkte in i morse och fick komma in ganska fort. Man tog blodprover och satte ett vätskedropp. Efter någon timme fick vi träffa läkaren som sa att proverna såg bra ut så det var bara att fortsätta som jag gör men innan jag gick hem skulle jag få ett näringsdropp också för att ge mig lite skjuts på vägen och förhoppningsvis lite mer energi. Jag fick även göra ett snabbt VUL och allt såg bra ut med den lille. Jag var så nervös för jag tyckte hon tog sån tid och höll på så innan hon sa att den rörde på sig och hjärtat slog. Jag gick tillbaka till min säng och J åkte till jobbet då droppet skulle ta ca 3 timmar. Jag lyssnade på lite poddar och musik och plötsligt så började jag gråta för det gick upp för mig att när vi har tagit oss så här långt så är oddsen faktiskt stora att vi kommer ta oss hela vägen. Det är första gången jag känner så, att det faktiskt kanske kommer gå. Vi kommer få träffa detta barn i vår.

Jag har börjat med järntabletter och Movicol för att magen inte ska packa ihop helt. Nu på kvällen känner jag mig faktiskt lite piggare och jag orkade tom plocka ur diskmaskinen. Nu ska vi äta pannkakor och sen ska jag försöka njuta av att inte må sjukt illa för en stund!

28 mm lång och helt perfekt (v 10, 9+3)

Jag har varit så nervös hela veckan inför dagens ultraljud och var helt gråtfärdig när jag la mig på britsen. Behövde inte göra ett VUL utan det blev ett vanligt ultraljud. Jag vågade inte titta på skärmen först men så sa barnmorskan nästan med en gång, allt ser jättebra ut, här se ni hjärtat slå fort och fint och den ligger och rör på sig. Det är ju bara en liten klump än så länge och man kan inte se mycket men vi såg att den liksom vickade på sig. Man kunde se antydan till ben och var huvudet var. Det rann tårar nerför mina kinder, lyckotårar denna gång. Hon mätte den till 28 mm och 9+3, BF 29 maj 2016 vilket är precis korrekt. Jag gick och lämnade blodprover för KUB efter  åt. Vi bokade in KUB 19 november, om 3 veckor idag. Det ska jag klara. Snälla låt allt vara bra då också.

Jag gick till Lindex och köpte en ny BH, mina bröst har växt rejält och jag behöver en skön BH att sova i för de gör ont på nätterna. Jag köpte en present till en kompis som fått barn och som jag ska träffa ikväll. Sen köpte jag en liten body och en filt till den lilla där inne. Jag lovade mig själv innan att, om allt såg bra ut så skulle jag köpa något litet, för det är ett sätt att bekräfta att det är okej. När jag gick hos kuratorn med L så sa hon det till mig. Att de gånger vi har gjort ett ultraljud och vet att allt är bra just då så är det bra att fira det med att köpa något litet för att det ska bli mer verkligt. Det känns konstigt och jag är fortfarande livrädd men jag måste någonstans tvinga mig själv att våga tro och hoppas lite. Fallet kommer att bli enormt oavsett och jag måste försöka njuta lite av det jag har idag. Idag har jag en liten sprattlande bebis i min livmoder som förhoppningsvis kommer till oss om ca 7 månader.

Illamåendet har faktiskt varit lite bättre denna vecka. Det är okej fram till lunchtid och får jag bara i mig något då så håller det sig okej fram till ca 16.00 men sen är det inte kul. Och kvällarna är asjobbiga. Det är svårt att somna för jag mår så illa. Igår kväll tog jag en Prostafen när vi la oss och den gjorde i alla fall att jag kunde somna. Har sovit bra i natt. Det går lite bättre att äta nu i alla fall och jag får i mig nästan ett ordentlig mål varje dag men jag måste småäta massor där emellan. Har gått upp 2 kg än så länge.

Ingen ork alls (vecka 9, 8+6)

Den senaste veckan har inte varit något vidare. Mår sjukt illa i princip hela tiden. Har nu varit hemma från jobbet i nästan två veckor är sjukskriven en månad till till och börja med sen får vi se. Ska dock försöka vara med på en utbildning i morgon och tisdag men är osäker på om jag faktiskt kommer klara det. Klarar knappt av dagarna hemma som bara består i att ligga på soffan eller i sängen men jag ska ge det ett försök.

Har varit på akupunktur två gånger och tycker inte att det hjälper något mot illamåendet, däremot så försvann huvudvärken och hon masserar nacken och ryggen också vilket är behövligt när jag bara ligger ner annars, ska ge det några gånger till tänker jag.

I fredags så träffade jag en läkare på MVC som var väldigt bra (visade sig också vara svärfar till en kollega). Han sa att det är kroppens sätt att ta hand om graviditeten som gör att man mår illa och att vissa får det betydligt värre än andra. Det är ett gott tecken på en hälsosam graviditet. Jag vet ju det men kan ändå inte släppa att jag fortfarande mådde illa efter att tvillingarna stannat av. Men jag inser nu att jag inte mådde så här illa så det är ett gott tecken. Han sa att jag såg lite uttorkad ut och att jag behövde koncentrera mig på att få i mig vätska. Det var prio ett. Sen skulle jag bara äta sånt som jag är sugen på, typ så som jag gör nu. Han tyckte att jag skulle ta Primperan och att det inte alls är kopplat till missfall. Jag tog en igår kväll och har tagit en idag, Vet inte om de hjälper så mycket, mår fortfarande sjukt illa. Känns jobbigt, för jag har på något sätt förlitat mig på att om jag väl tar dem så kommer det bli bättre. Jag märker direkt när jag behöver få i mig något, typ varje till varannan timme för då blir jag sjukt illamående och kroppen försöker kräkas men jag får inte upp något. Mitt lilla hopp just nu är att det faktiskt började vända efter v 12 med L även om det höll i sig till och från nästan halva graviditeten så blev det mycket bättre och det är inte så långt kvar. Jag bara hoppas att det blir likadant denna gång,jag vet inte hur jag ska palla annars. Gråter mig till sömns ganska ofta för att jag är så slut och trött på att må så här. Jag har ingen ork och bråkar ofta med stackars L som inte fattar något. Jag har verkligen sänkt ribban här hemma och försöker att inte stressa upp mig över saker men en tjej med 3 årstrots går en på nerverna även på en bra dag.

Vi pratade även om min livmodertapp och hur vi ska följa upp det. Läkaren tycket att vi skulle kolla den vid v 22-23 och sen igen närmare v 30 då det ofta är då den börjar påverkas för att trycket blir större. Han sa också att det var väldigt positivt att jag faktiskt gick hela vägen med L till slut. Jag hoppas verkligen att allt ser bra ut i v 22 för annars kommer jag inte få åka till Jamaica och det har jag sett fram emot i nästan ett år nu och dessutom kommer de andra som ska med bli så ledsna. Men jag tror det kommer gå bra, det började inte förrän v 30 med L.

Oron kommer och går. Det är mer en skräck att det ska komma blod eller att vi på VUL på torsdag ska få höra, tyvärr. Jag har nog börjat tänka att jag är gravid och kan se framåt samtidigt som jag vet hur skört det är och fortfarande är livrädd för att det ska tas ifrån mig. Jag kan inte säga att jag gläds över att vara gravid för det vågar jag inte samt att jag faktiskt inte har orken just nu. Illamåendet tar musten ur mig jag orkar inget annat. Helt ärligt är det svårt att vara glad när man mår såhär och det känns så himla ledsamt att känna så. Jag har ju kämpat och längtat så länge efter detta och så blir det såhär igen. Det kommer att bli bättre om jag får fortsätta vara gravid det vet jag men just nu är livet ganska piss. Men jag har rätt att känna så, även efter allt kämpande.

I morgon går vi in i v 10, veckan som tvillingarna slutade leva. Det är nervöst. Jag hoppas och ber att vi ska få se ett hjärta slå på torsdag och jag vet att efter det så är risken otroligt liten, men den finns alltid där. Det kan hända närsomhelst men någon gång måste jag börja tro också, bara inte riktigt ännu....

Inskrivning på MVC och illamåendet från helvetet (vecka 9, 8+0)

I lördags mådde jag ganska bra och självklart kom oron samtidigt som det var skönt att få en paus från det eviga illamåendet. I söndags vaknade jag med ett vidrigt illamående som äntligen har släppt lite, nästan två dygn senare. Vi har varit på landet och jag har bara legat i soffan. På vägen hem ville kroppen spy i bilen men det kommer inget. Jag får kräkreflexer och kroppen försöker spy men inget kommer upp. Somnade gråtandes igår kväll efter 1,5 timme. Idag har varit nästan likadan. Jag fick lite paus efter besöket på MVC och fick i mig en hamburgare från McDonalds. Sen satte det igång igen. Fick lägga mig på eftermiddagen innan jag lyckades palla mig iväg för att hämta L på förskolan. Jag har bokat en tid för akupunktur i morgon. Har hört att det kan hjälpa mot illamåendet så tänker att det är värt att testa.

Vi var i alla fall på inskrivning på MVC idag. Tydligen har Joanna som jag gått hos tidigare slutat och det kändes jobbigt. Hon känner ju mig, men vi fick träffa en annan barnmorska, Elisabeth, som kändes bra också. Hon frågade med en gång hur jag ville ha det för att min oro inte skulle bli för stor och vi har nu bokat in ett nytt ultraljud nästa torsdag, sen blir det KUB ca 2,5 vecka efter det. Efter det så får vi se hur jag känner det. Om jag vill kan det bli fler ultraljud eller så kan vi lyssna på hjärtljuden. Vi pratade om allt möjligt och la upp en plan för den närmaste tiden. Efter KUB ska vi dit i v 16 och se hur jag mår sen blir det RUL v 19-20 och sen tillbaka till MVC v 21. Tydligen har de tagit bort ultraljudet i v 32 för IVFgraviditeter men om jag ville göra det så kommer jag få göra det. Vi får se hur jag mår helt enkelt. På fredag ska jag till läkaren och få en sjukskrivning samt prata om vilka mediciner jag ska testa för illamåendet. Jag ska testa lergigan comp fram tills dess och se om de hjälper något. Har tagit en tablett än så länge och den har inte gjort något för mig i alla fall.

L har en sån jävla 3-årstrots just nu. Det är vidrigt och blir ju inte lättare att hantera när jag mår som jag mår. Vi har fått sänka ribban rejält här hemma och det blir tyvärr lite mycket TV för henne men jag pallar inte så mycket annat. Jag får ta igen detta när jag mår bättre. J tar i princip han om allt här hemma vilket jag är evigt tacksam för.

Värden:
Blodtryck 105/55 (inte konstigt att jag är yr hela tiden)
Järn 126
Socker 4,1

Ett litet hjärta slog...

Och för några sekunder försvinner oron sen hittar den en ny nivå. Nu finns det så mycket mer att förlora. Claes säger att missfallsrisken nu är 10%. Med enäggstvillingar är den högre. Nu är det 90 % chans att vi får bli föräldrar igen. Jag tänker mest på de 10% som är emot oss. Det får vara så just nu, det är okej...

Igår gav jag in för illamåendet och gick hem från jobbet... (v 8, 7+2)

Efter att ha varit en kräkreflex från att ha spytt på tunnelbanan till jobbet och sedan hela förmiddagen på dagen så plockade jag ihop mig och gick hem. Spyan åker hiss upp och ner och jag mår så sjukt illa. Blir hemma denna vecka så får vi se vad barnmorskan säger på måndag. Då J också är hemma så chansade jag och ringde Claes för att se om vi kan göra VUL idag istället och de hade en tid kl 11.15. Så om en dryg timme vet vi. Jag kan inte släppa MA tankarna och är helt inställd på att det inte slår ett hjärta. Jag kan inte tänka nåt annat. Det finns liksom inte. Är livrädd för hur jag ska reagera, känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det igen. Jag är så himla ledsen över att jag känner så här och att jag måste säga att jag kanske är gravid. Jag kan inte ta bort kanske innan för det är så skört. Det kan tas ifrån mig på en sekund och skyddar jag mig på bästa sätt jag vet. Jag ignorer på något sätt det faktum att hela kroppen skriker att den är gravid för jag har blivit lurad förut. Jag tänker inte gå på det igen.... om en timme kan vårt liv ha förändrats helt igen...

fortsatt gravid? och illamåendet börjar ta över mitt liv (vecka 7, 6+1)

Sedan några dagar tillbaka är illamåendet ett faktum. Det sitter i nästan hela dagen, är okej på förmiddagen men eftermiddagen och framför allt kvällen är ett helvete. Men så idag har det inte varit lika illa och direkt kommer tankarna. Nu har den dött, nu är det kört! Inte åh vad skönt med någon timmes paus från total spykänsla, kvälningar och yrsel utan mu är det död. Det är det enda jag kan tänka. Samtidigt som jag nästan har ångest över att det förmodligen bara kommer bli värre nu och vara så här i ca 10 veckor innan det börjar vända. Det tär på psyket nåt förbannat. Nu när jag dessutom är totalt medveten om att möjligheten finns att jag går igenom flera veckor av detta för ingenting. Det är ju en sak om det leder till ett barn men när det slutar med MA eller missfall så är det fan ännu vidrigare. Än så länge biter jag ihop på jobbet och totaldäckar när jag kommer hem istället. De senaste kvällarna har varit ett helvete och jag mår så illa när jag lägger mig att jag knappt kan sova. Inge höjdare. Jag har lite saker jag vill få gjort på jobbet och mitt mål är att jobba denna vecka och tom onsdag i nästa vecka i alla fall men är det alltför illa sen så kommer jag se till att bli sjukskriven. Det är ingen som tackar mig för att jag sitter och mår skit på jobbet! Jag vill ju inte ta några tabletter om jag absolut inte måste och jag tänker definitivt inte ta tabletter för att kunna jobba, det  är inte värt det.

1 vecka och 2 dagar kvar till VUL, är så vansinnigt nervös. Är så inställd på att få höra att där inte slår något hjärta. Jag tror att mitt hjärta kommer brista då. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det en gång till. Det får inte hända, jag kan inte!

Ett besök på gynakuten - mild överstimulering och något som var så stort det ska vara

Igår var vi iväg och kollade på bla. Min lillebror som sprang 15 km på Lidingloppet. Vi gick en del och ganska fort en en bit. Jag fick ont i magen och blev väldigt andfådd och konstig i kroppen samt att magen var så himla svullen. Jag ringde Vårdguiden när vi kom hem och de kopplade mig till gynakuten på SöS som ville att vi skulle komma in. Lämnade L hos mormor och kom dit vid 16.30. Fick träffa en sköterska med en gång som skulle ta 3 rör blod. Det gick knappt. Hon använde barnnålen men blodet var så trögt, hon fick gå in på 3 ställen tillslut för att få tre rör. Sen fick vi vänta på läktaren i närmare 4 timmar. Hon sa att de flesta blodproven var okej men några var lite dåliga. Hon klämde och kände och det var ändå okej. Sen gjorde hon VUL och det gjorde skitont på vissa ställen. Äggstockarna var ganska stora men inte extremt och det fanns lite fri vätska i buken. Hon konstaterade en mild överstimulering men sa också att det kan ju vara så att den precis börjat ta fart och vill därför att jag ska komma tillbaka på tisdag för nya prover och VUL för att se vad som händer. Tyvärr gick det inte att hitta någon tid på mottagningen så jag får komma tillbaka till akuten men det ska gå fortare då. Hon visade oss också en hinnsäck som var så stort som den bör vara och en tjock fin slemhinna. Inte för att det egentligen lugnar mig. Jag vet ju att det kan gå fel längre fram. Nu börjar de mest kritiska veckorna men jag ska ta mig igenom dem!

Vi köpte med oss mat hem. Jag var ashungrig vid det här laget och sen har jag sovit 10 timmar i natt. Magen känns fortfarande spänd och öm men det är hanterbart. Jag tror inte fet kommer eskalera denna gång utan förmodligen stanna vid en mild överstimulering. Idag åker jag, L och mormor ut till landet över natten. Ls förskola är stängd i 2 dagar så jag är ledig. Ska bli så skönt att komma ut dit något dygn!

Ruvardag 14 - testdag, gravid v 2-3 och att leva med en oro i varje cell i kroppen....

Idag är den officiella testdagen och typ den enda dagen denna vecka som jag inte tagit ett test! Anna-lena ringde i tisdags och hon tyckte allt lät jättebra så vi bokade in ett VUL den 15 oktober, det är en evighet tills dess och jag kommer förmodligen vara helt slut när vi väl kommer dit. Jag gick tillbaka till jobbets i onsdags och jag mådde illa nästan hela dagen, kändes bra. Men så i går försvann det igen och jag blev tom sugen på kaffe, det sätter i gång oron direkt. Samtidigt så litar jag ju inte ens på symptomen längre eftersom de var kvar förra gången även 2 veckor efter att de hade dött. Jag tog i alla fall ett Clearbluetest igår som visade gravid 2-3 veckor precis som det ska. Mina tankar går dock iväg till att även om det visar så så kan den ha dött för det är en fördröjning i hormonerna. Idag har jag mått lite lite illa och magen är svullen men brösten känns inte alls lika mycket så jag fortsätter att oroa mig. Oron sitter i varje cell i kroppen, i varje andetag jag tar och varje tanke jag tänker så dyker den upp. Den är min ständiga följeslagare. Jag är helt övertygad om att det inte kommer vara ett hjärta som slår om 3 veckor. Jag kan inte släppa det, jag kan inte njuta överhuvudtaget. Jag är livrädd för att höra orden, tyvärr... Jag är livrädd för att behöva uppleva allt det där igen, för hur vi ska orka gå vidare, vågar vi göra fler försök. Ja, jag är livrädd för allt och helt inställd på katastrof. Jag är så otroligt trött och det är väl för att hjärnan går på högvarv, jag kan inte koppla av. Jag vågar inte tro på detta, är så otroligt rädd.

Tre veckor är en evighet, jag vet ju att man kan se tidigare om hjärtat slår men vågar inte ens fråga för jag orkar inte lyssna på hur jag oroar mig i onödan och att det är ju jättebra att vi har kommit så här långt, att jag blev gravid igen. Jag får försöka ta mig igenom dessa tre veckor helt enkelt. Kan ju i alla fall ta ett nytt Clearblue om en vecka och hoppas på gravid +3.

Jag mejlade vår barnmorska på MCV och bad henne boka en tid om fyra veckor. Jag ville helst vänta men hon jobbar bara två dagar i veckan och är väldigt uppbokad så man måste vara ute i god tid. Jag frågade henne om att få göra ett ultraljud efter 10 fulla veckor och hon sa att det skulle vi självklart få göra. Det känns i alla fall skönt. Jag vet att om vi tar oss så långt så kommer jag bli bra omhändertagen och min oro tagen på allvar.

Kuratorn och jag pratade om att ha små delmål. Jag vet att det är vettigt men det är svårt att ens tänka längre än morgondagen.. Jag är så rädd för mer rosa flytningar men ännu räddare för ett MA. Den här ovissheten är vidrig. Jag vet ju inte ens om den fortfarande lever nu, den kan ju ha dött när det där rosa kom eller igår när jag inte mådde lika illa. Nästa delmål är i alla fall ett test som säger gravid +3 nästa torsdag. Det är så långt jag vågar tänka!

Ruvardag 9 - Kemisk graviditet?

Under dagen och kvällen igår så tyckte jag att det blev mer rosa. Svårt att säga att det är flytningar men något emellan lutinusklet och flytningar är det. Ibland i trosskyddet och ibland på pappret när jag torkar mig. Jag messade Anna-lena och frågade vad jag skulle göra, de tyckte att jag skulle stanna hemma några dagar och vila. Det är bara tiden som kan visa vad som händer. Jag frågade om jag kan få ta blodprover men de tyckte vi skulle avvakta. Jag kan bli lite irriterad över det. De vet om att det värsta vi IVFare lever med är oron och två blodprov skulle faktiskt kunna dämpa den. Vad är det vi betalar hemläkaren så otroligt mycket pengar för egentligen. Jag blev rätt besviken på dem i alla fall. Har ringt Falun idag och hoppas att de ringer tillbaka snart.

Jag läste om kemisk graviditet igår och tror att det kanske är det. Det som dock talar emot det är att jag tycker att strecket på stickan blir starkare plus att jag fortfarande har en del graviditetssympton så som ont i brösten, spänner/molar i magen, väldigt törstig, varm, lite yr och lätt illamående. Om det är en kemisk graviditet så borde ju dessa bli mindre och inte mer. I morse var det dessutom inte alls lika rosa i lutinuset. Ja, jag håller på att bli galen. Analyserar allt och önskar att jag bara kunde gå i ide tills vi vet mer. Jag vågar inte ta ut något alls i förskott, jag inser att det kan gå vägen men det känns som att så mycket talar för att det inte gör det. Vid en kemisk graviditet så kommer mensen oftast när den normalt kommer och de flesta vet inte om att det för en kort stund varit gravida. Idag är dag 9 och dagen då min blödning brukar komma igång. Det är även 14 dagar sedan ägglossning så i en vanlig månad hade mensen kommit igår eller idag. 

Jag brottas också med det dåliga samvetet att jag inte kan hantera detta bättre, att jag är hemma från jobbet igen, att jag inte räcker till, att jag ibland inte orkar med L och blir så arg på henne när hon bara gnäller. Jag tänker att detta är mitt straff för att jag är en sån usel mamma till henne. Jag känner mig verkligen usel ibland. Igår blev jag så arg över de där jävla napparna att jag hotade med att slänga alla i papperskorgen, hon blev helt förstörd och jag med. Jag hade så dåligt samvete efteråt att jag bara grät. På kvällen så låg jag länge hos henne när hon somnade. Jag hoppas att det är det hon kommer ihåg och inte hur arg jag var. Jag hatar att behöva messa min chef och säga som det är och att jag lir hemma några dagar igen. Jag var ju hemma med förkylning två dagar också och nästa vecka är förskolan stängd i två dagar och då ska jag vara ledig igen. Jag hatar att inte räcka till. Jag undrar när vi ska sluta kämpa för ett barn till och bara acceptera hur det är. Det blir inga fler för jag orkar inte sorgen och misslyckandena. Jag vill så himla gärna bara få vara glad och ha ork till livet!

Det övre testet är från idag och det undre från i lördags.

Ruvardag 8 - gravid v 1-2

Enligt Clearbluetestet som jag tog igår är jag gravid vecka 1-2. Testlagrets test var också starkare igår och strecket kom fortare vilket borde betyda att HCG stiger. Jag googlade lite och det verkar som att en nidblödning ofta kommer 10-12 dagar efter befruktning, vilket stämmer bra med dagarna nu. Igår tyckte jag att det avtog under dagen och kvällen men sen i morse kom det lite rostfärgat med lutinuskletet. Det kan ju vara rester som sitter kvar. Så länge det inte ökar eller blir rent blod så borde det ju vara okej. Jag är dock väldigt ödmjuk inför tanken på att det kommer gå hela vägen och kroppen och tankarna har gått in i försvarsställning. Jag väntar på ett missfall helt enkelt. Jag har varit gravid två gånger tidigare och aldrig sett något rosa. Det känns dock lättare denna gång, jag har liksom förväntat mig detta. MA:et var en sån chock, jag förstod inte alls hur det kunde hända. Men nu är jag förberedd även om jag vet att jag kommer krascha när det händer. Kroppen känns dock gravid, brösten gör ont, magen spänner och drar, jag är galet törstig och illamåendet gör sig lite påmint till och från. Men så var det ju förra gången också. Jag vet helt enkelt inte vad eller hur jag känner. Jag är mycket lugnare ön vad jag trodde jag skulle vara, jag inser att jag kan inte påverka detta på något sätt alls. Jag är ganska lugn i tanken att tills jag vet annat så är jag ju gravid. Den tanken skrämmer mig så sjukt mycket. Jag vet inte om jag är redo, jag har vant mig så vid motgångar och kampen. Det är svårt att ta in att det kanske faktiskt är över nu. Vi kanske inte behöver göra fler IVFer. Det är så mycket tankar som krockar i mitt huvud. Ena sekunden är jag övertygad om att detta kommer sluta i ett missfall men samtidigt så finns tanken att det kanske är vår tur nu. Det kanske är Ls syskon som klamrar sig fast där inne. Jag kanske kommer att få bli mamma igen. Jag är livrädd för allt inser jag..... för ett missfall, för att lyckas, för vad som kan gå fel, för vad som kan bli rätt.

Ett svagt litet streck och rosa flytningar - ruvardag 6

Redan igår kände jag att det nog kan ha gått vägen. Magen spänner och drar, brösten ömmar på ett konstigt sätt och jag är sjukt törstig. Jag tog ett test i går kväll, hade kanske hållit mig i max 3 timmar. Förväntade mig inte att se något på kvällen på ruvardag 5 men ibland är man knäpp och testar ändå. Men efter 10 min så ser man ett svagt streck, det är inte starkt men jag behövde inte analysera det. Det var ett streck. Sjukt tidigt! Kändes så konstigt. Jag kan inte säga att jag blev överväldigande glad, mest livrädd faktiskt. Har det verkligen funkat, det känns som att det har gått för lätt. Ska det fästa två gånger i rad. Vi borde behöva kämpa mer, förtjänar jag det här. Ja tankarna går runt. Allt känns så skört. Gick ändå och la oss med ett litet leende. Det är ju en början i alla fall. Tog ett nytt test i morse och strecket är likadant. Jag vet att med tvillingarna så tog ett några dagar innan det faktiskt blev starkare så jag är inte så oroligt för hur svagt det är. Men så på eftermiddagen idag så kom det lite rosa flytning. Det är absolut inte mycket eller färskt blod men det är inte vitt. Det är rosa. Det har kommit ytterst lite till och jag tror att det tidigt missfall är ett faktum. Jag har köpt ett clearblue test. Funderar på att ta det i morgon om testlagrets test fortfarande visar ett streck. Kanske borde jag försöka vänta och se vad som händer. Jag både vill och vill inte ta ett nytt test, jag vill inte se "inte gravid" samtidigt så är denna ovisshet så grym. Men även om det står gravid så kan ju missfallet vara ett faktum. Borde försöka vänta och se hur det rosa utvecklar sig. Om det inte blir mer så är det kanske bara sköra slemhinnor. Blir det mer så är det väl ett väldigt tidigt missfall, ett sådant som många inte ens vet om är ett missfall. Jag har ganska ont i magen och lite ont i ryggen vilket inte känns som ett bra tecken. Det kommer att bli en lång helg med mycket toalettpappersanalyserande. Jag är inställd på det värsta och försöker hålla hoppet nere. Jag vågar inte tänka positiva tankar, är fan helt livrädd just nu. Varför måste det vara så här.

Ruvardag 3

I söndags och igår kändes det så himla bra på något sätt. Kan inte sätta ord på vad men det kändes positivt. Det gör mig livrädd, fallet kommer bli stort igen. Idag kommer tvivlet och jag vet inte vad jag ska tro. Det har nog inte lyckats. Jag hatar verkligen denna väntan, det är vidrigt. Maktlösheten är det värsta, att vara så utlämnad, att inte kunna påverka. Är hemma från jobbet igår och idag, har känt mig hängig och har haft ont i halsen så kände att jag lika bra kunde vara hemma och ta det lugnt. Igår sov jag 3 timmar på dagen och sen låg jag bara på soffan, var väldigt skönt.

Det spänner och drar i äggstockarna och molar lite i magen, brösten pirrar lite och jag är väldigt trött. Inga nyheter med andra ord, precis så här det har varit varje gång, oavsett om det lyckats eller inte. Det enda som är lite lite positivt är just att det drar i äggstockarna, det gjorde det när jag plussade sist, samt att jag har svårt att äta. Mår dock inte alls illa som jag gjorde tidigt förra gången, men det var ju tvillingar då och illamåendet kom extremt tidigt så det behöver inte betyda något.

Kommer testa senast på söndag, kanske redan lördag. Vi får se, är lättare att förbereda sig på mensen om testet varit negativt innan tycker jag.

4 befruktade ägg

Av 13 ägg var 8 mogna och 4 befruktades. Känns väl sådär men jag vet att det inte är så bra att få många ägg, de brukar inte vara så bra kvalité. Jag försöker tänka att förra gången var det bara 3 ägg och alla befruktades och 2 blev blastocyster och jag blev gravid i alla fall. När L blev till var det 17 ägg och 8 befruktades och 3 blev blastocyster. Jag har haft ett guldägg i varje plock. Det är så jag måste tänka. Förhoppningsvis så finns det två eller tre kvar på lördag när det är dags för återförning. Just nu känns det som att vi kommer göra ett plock till för att få lite fler embryon till frysen men vi får se. Nu börjar närmare 2 veckor av väntan och tortyr. Först inför lördagen och besked om någon har överlevt och sedan förhoppningsvis ruvningen. Fan vad jag hatar den där ruvningen. Om 2 veckor vet vi. Jag börjar ju alltid blöda en vecka och en dag efter återföring, det är nästa söndag. Tänk då är jag antingen gravid eller så har vi ytterligare en misslyckad IVF bakom oss.

Dagen för äggplock

Klockan 05.00 i morse satte vi oss i bilen och åkte till Falun. Var framme innan 08.00 men fick komma in på ett rum ganska fort. Jag fick en infart och två alvedon. J fick göra sitt och sen fick vi vänta ganska länge. Jag fick en tablett för att motverka illamåendet från smärtlindringen. Vid 09.30 var det vår tur, jag tror vi var sist ut av 3 par. Det var Staffan som skulle göra plocket. Han är bra men verkligen inte så pratsam. Det gick bra att sätta bedövningen men sen började plocket. Han tog den högra sidan först. Den hade vuxit på sig ordentlig och där fanns flera folliklar. Det gör så satans ont på den sidan dock. Jag fick ordentligt med smärtstillande men det hjälper inte. Det gör så satans ont. Den vänstra sidan är bättre och framför allt så släpper det fort när det klart på den sidan. På den högra sidan gjorde det ont i 3 timmar och jag fick en diklofenak också. Totalt blev det 13 ägg, inte alls vad vi förväntat oss och Falun var väldigt förvånade också. De hade räknat med ca 6 ägg. Jag fick lämna blodprover för att se hur hormonvärderna såg ut. Jag fick fragmin och pravidel utskrivet i fall att hormonproverna var höga. De ringde sen när vi var nästan hemma och sa att proverna var bra så jag behöver inte ta dem. Väldigt skönt tycker jag då fragminsprutorna gör satans ont. I morgon ska de ringa och berätta hur många som blivit befruktade. Blir förmodligen plock på lördag. Jag är ganska öm och svullen nu men det går bra och släpper med en alvedon.

Jag hoppas att detta var mitt sista äggplock någonsin men man vet aldrig. Vi har inte bestämt oss för om vi ska byta ut ett plock mot 2 frysförsök eller om vi ska fylla upp frysen ordentligt.

Jag känner mig ganska hoppfull, jag hoppas verkligen att det ska flytta in ett litet guldägg på lördag och stanna till maj nästa år. Det borde fan inte vara omöjligt!

Dagen för Ovitrellesprutan

Idag tar jag de sista sprutorna. Min mage ser ut som en nåldyna och det är svårt att hitta bra ställen att sätta sprutorna på utan att det gör svinont. Igår mådde jag inte bra alls och var övertygad om att en överstimulering är på gång. Pratade med både Falun och Claes som säger att vi kör på men blir jag jättedåligt får jag åka till akuten. Pratade med Anna-lena först och jag blir lite ledsen när jag pratar om hur jag mår för hon säger bara att jag måste sluta oroa mig och att jag inte kan vara överstimulerad. I onsdags så sa hon att jag var ju ändå inte så där dålig förra gången. Jag vet inte vad deras referensramar är men för mig är det ganska allvarligt att vara inlagd i nästan 2 veckor. Jag känner mig lite förminskad. Ja jag kanske är övernojig men jag är ju livrädd för allt. Jag är egentligen inte orolig för överstimulering som så utan att behandlingen ska behöva avbrytas eller att jag nu inte kommer få tillbaka något embryo. Om jag blir gravid så tar jag gärna några veckor på sjukhus, allt jag vill är att få bli gravid och behålla barnet.

Idag känns det i alla fall bättre. Magen är väldigt öm och det gör ont när jag sitter med benen uppåt eller när jag går. Ska bli väldigt spännande att se hur det ser ut på måndag. Om det har blivit lite mer folliklar med ägg i eller om de på den högra sidan inte vuxit ikapp. Idag ska vi träffa våra bästisar vid Nyckelviken och njuta lite av det härliga vädret. Blir ingen tur till landet denna helg. Längtar redan till helg även om jag hoppas att lördagen också innebär en tur till Falun så vill jag hinna mysa lite på landet också!

VUL nummer 2

Nya blodprover och VUL idag. Där var var 6 blåsor mellan 11-15 mm på vänstra sidan, på den högra var de mindre, slemhinnan var fin. Falun ringde på eftermiddagen och meddelade att det blir plock på måndag, de ska ringa igen på fredag med tider. Nu ska jag ta båda sprutorna i 3 dagar till och sen på lördag blir det bromssprutan och sen Ovitrelle. Hade ytterst lite vatten i buken, det ska inte vara någon fara alls och hormonvärdena var bra så överstimulering borde vara uteslutet denna gång. Är väldigt nervös och spänd inför äggplock och befruktning. Det är så långt jag tillåter mig att tänka nu.

Jag frågade Claes om att resa precis när vi fått veta hur det gått och han avrådde mig från att resa om jag blir gravid. Han tycker inte att man ska resa under de första 12 veckorna då allt är så känsligt då. Jag kan inte sluta tänka att resan till Thailand i v 9 med tvillingarna var anledningen till att de dog. Jag vet att jag aldrig kan få veta och att det med största sannolikhet inte är så men tanken finns där. Jag kommer i alla fall inte att göra om det och riskera att det händer igen.

Om livet hade velat annorlunda....

så hade vi nu med största sannolikhet varit trebarnsföräldrar nu. Istället är jag på sprutdag sex på vårt första försök sedan vårt MA. I morse var jag och lämnade blodprov. Inser när jag suttit där och väntat i 40 minuter och det är min tur att jag glömt remissen hemma. Som tur var fick jag tag på Anna-lena som kunde faxa en ny. Sedan var jag på VUL och där fanns 4-5 folliklar som var 10-12 mm. De var så stora som förväntat och även om jag önskade att det var några fler så vet jag att det är bra. Det är kvalitén som räknas i slutändan och de brukar ofta vara bättre kvalité när de inte är så många. Jag började spruta i onsdags med 150 enheter Gonal-f och i lördags kändes det rejält i äggstockarna. I lördags sänkte jag dosen till 112,5 enheter och i söndags la jag även till bromsmedicinen. Nu känns inte äggstockarna alls. Däremot är jag ganska svullen och mådde illa i eftermiddags men det måste vara något annat. Claes trodde att det skulle bli plock på måndag. Jag ska tillbaka på onsdag för nya blodprover och VUL och då bestäms det. Måndag passar mig bättre jobbmässigt så jag hoppas på det. Det innebär återförning på lördagen sen vilket också är skönt. Förutsatt att de odlas till blastocyster men det borde det bli. Har ju alltid blivit så tidigare. Jag vet inte alls hur jag känner inför detta försök. Jag är spänd och förväntansfull för det kan ju faktiskt funka, samtidigt är jag realistisk och tänker att också inte kan funka. Jag hoppas något så innerligt att det ska fungera. Jag är så trött på allt detta, vill bara komma vidare och få tid att läka och bearbeta denna sorg som jag på något sätt har levt i konstant i 5 år nu. I morgon ska jag till kuratorn igen och det ska bli skönt att få ventilera lite även om behovet inte är jättestort så brukar det kännas bra när jag är där. Jag tänker mycket på tvillingarna dock men där väl naturligt nu när de skulle ha varit här. Undrar hur vårt liv hade blivit om de fått leva. Kaos men också så mycket roligt och så mycket kärlek gissar jag.

Grannen ruvar nu på två blastocyster och vi pratar en del om att det måste vara vår tur nu. Det känns som att det är ödet. L och A är lika gamla, vi lyckas hitta varandra i bloggvärlden och inser att vi bor i samma port. Vi har försökt så länge att få syskon, jag blir gravid och får missfall och nu tajmar vi dessa försök väldigt bra. Måste ju bara så att båda ska bli gravida nu! Åh vad jag hoppas för oss båda. Jag vill att denna längtan ska få ett slut....