Förlossningssamtal och en känsla av trygghet (v 27, 26+5)

I torsdags var vi på BB Stockholm och träffade vår gamla barnmorska som numera jobbar där. Det var skönt att träffa någon som känner till lite om oss och hur graviditeten med L var. Vi pratade om den här graviditeten och men mest om förlossningen med L. Vi berättade om våra önskemål och hur vi gärna vill att det ska bli denna gång. Jag förklarade att det som jag upplevde som allra jobbigast var att vi var lämnade ensamma så mycket och inte fick förklarat vad som hände. Jag mår fortfarande dåligt över att jag fick sådan panik när det eskalerade alldeles för fort och att jag verkligen vill ha hjälp att behålla ett lugn denna gång. Jag förklarade att jag vill ha en epidural och att jag är orolig för att den ska vara svår att sätta även denna gång och att det ska gå så fort så att det kanske inte går. Här kommer vårt önskemål om en ingångsättning in. Jag känner att jag vet vad jag ger mig in på med en ingångsättning och att det tog tid eller slutade med sugklocka inte är det som jag upplever som jobbigt med förlossningen utan att det gick så himla fort när vattnet gick. Jag vill epiduralen sätts i god tid i lugn och ro av en specialist så att det inte blir massa stress kring den. Barnmorskan tyckte att detta var rimliga saker att vilja och hon ska skriva en remiss och även prata med vår läkare som förhoppningsvis går med på en igångsättning. Om det sen startar av sig själv innan det datumet så ska det stå i min journal att vi ska få komma in omgående just för epiduralens skull men också för min trygghet. De kommer stå i min journal att jag är en samtalspatient och att de i störta möjliga mån inte ska anvisa mig till ett annat sjukhus.

Barnmorskan berättade även om hur de arbetar på BB Stockholm och det känns annorlunda mot SöS. De är mer i rummet, antigen barnmorskan eller undersköterskan och stämmer av med paret hur de vill ha det. Om man vill vara själv eller ha någon där. De jobbar mer aktivt med att vara ett stöd i den grad föräldrarna vill ha det och försöker verkligen tillmötesgå en behov. Vi fick komma upp på förlossningen och se ett förlossningsrum och ett eftervårdsrum och det var så annorlunda från SöS. Det fanns massor med personal och alla hälsade glatt. Rummen är stor och fina och alla rum har egen toalett och dusch. Något vi aldrig hade på SöS och det var ganska jobbigt att behöva ta sig ut i korridoren för att gå på toa. Rummen hade all teknologi som kan komma att behövas men kändes inte lika sjukhusaktiga.  Vi fick båda en helt annan känsla och bara det gör att jag känner mig lugnare.

Om två veckor ska vi träffa läkaren igen och då får vi se vad hon säger. Jag hoppas verkligen att det inte blir några problem. Om det blir det får vi ta det en sväng till. Vi ska även gå Föda utan Rädsla kursen och försöka förbereda oss mer denna gång. Det känns som att jag var helt oförberedd med L eftersom allt blev så krångligt på slutet och vi inte visste alls hur och när hon skulle komma så jag förberedde mig nästan inget alls och det funkar ju inte riktigt för mig vet jag nu. Jag behöver läsa på och ha verktyg att ta till. Att jag dessutom har gjort det en gång nu och vet lite vad jag har att förvänta mig gör att det faktiskt känns lite lättare också.

Förvärkar har lugnat ner sig lite nu, jag har verkligen vilat massor denna vecka och när jag är still så är de inte lika ofta eller intensiva men så fort jag är aktiv så kommer de tillbaka. Foglossningen känns en del, framförallt på kvällen men det går bra. Jag känner mig lugnare nu och hoppas att två veckor till hemma ska göra susen och att jag kan jobba lite till sen. Mitt mål är att jobba till v 32 i alla fall och sen gör det inget om jag behöver vara hemma på heltid och vila efter det. Men lite till vore kul att få jobba och känna mig lite normal i alla fall.

Ingen ork alls (vecka 9, 8+6)

Den senaste veckan har inte varit något vidare. Mår sjukt illa i princip hela tiden. Har nu varit hemma från jobbet i nästan två veckor är sjukskriven en månad till till och börja med sen får vi se. Ska dock försöka vara med på en utbildning i morgon och tisdag men är osäker på om jag faktiskt kommer klara det. Klarar knappt av dagarna hemma som bara består i att ligga på soffan eller i sängen men jag ska ge det ett försök.

Har varit på akupunktur två gånger och tycker inte att det hjälper något mot illamåendet, däremot så försvann huvudvärken och hon masserar nacken och ryggen också vilket är behövligt när jag bara ligger ner annars, ska ge det några gånger till tänker jag.

I fredags så träffade jag en läkare på MVC som var väldigt bra (visade sig också vara svärfar till en kollega). Han sa att det är kroppens sätt att ta hand om graviditeten som gör att man mår illa och att vissa får det betydligt värre än andra. Det är ett gott tecken på en hälsosam graviditet. Jag vet ju det men kan ändå inte släppa att jag fortfarande mådde illa efter att tvillingarna stannat av. Men jag inser nu att jag inte mådde så här illa så det är ett gott tecken. Han sa att jag såg lite uttorkad ut och att jag behövde koncentrera mig på att få i mig vätska. Det var prio ett. Sen skulle jag bara äta sånt som jag är sugen på, typ så som jag gör nu. Han tyckte att jag skulle ta Primperan och att det inte alls är kopplat till missfall. Jag tog en igår kväll och har tagit en idag, Vet inte om de hjälper så mycket, mår fortfarande sjukt illa. Känns jobbigt, för jag har på något sätt förlitat mig på att om jag väl tar dem så kommer det bli bättre. Jag märker direkt när jag behöver få i mig något, typ varje till varannan timme för då blir jag sjukt illamående och kroppen försöker kräkas men jag får inte upp något. Mitt lilla hopp just nu är att det faktiskt började vända efter v 12 med L även om det höll i sig till och från nästan halva graviditeten så blev det mycket bättre och det är inte så långt kvar. Jag bara hoppas att det blir likadant denna gång,jag vet inte hur jag ska palla annars. Gråter mig till sömns ganska ofta för att jag är så slut och trött på att må så här. Jag har ingen ork och bråkar ofta med stackars L som inte fattar något. Jag har verkligen sänkt ribban här hemma och försöker att inte stressa upp mig över saker men en tjej med 3 årstrots går en på nerverna även på en bra dag.

Vi pratade även om min livmodertapp och hur vi ska följa upp det. Läkaren tycket att vi skulle kolla den vid v 22-23 och sen igen närmare v 30 då det ofta är då den börjar påverkas för att trycket blir större. Han sa också att det var väldigt positivt att jag faktiskt gick hela vägen med L till slut. Jag hoppas verkligen att allt ser bra ut i v 22 för annars kommer jag inte få åka till Jamaica och det har jag sett fram emot i nästan ett år nu och dessutom kommer de andra som ska med bli så ledsna. Men jag tror det kommer gå bra, det började inte förrän v 30 med L.

Oron kommer och går. Det är mer en skräck att det ska komma blod eller att vi på VUL på torsdag ska få höra, tyvärr. Jag har nog börjat tänka att jag är gravid och kan se framåt samtidigt som jag vet hur skört det är och fortfarande är livrädd för att det ska tas ifrån mig. Jag kan inte säga att jag gläds över att vara gravid för det vågar jag inte samt att jag faktiskt inte har orken just nu. Illamåendet tar musten ur mig jag orkar inget annat. Helt ärligt är det svårt att vara glad när man mår såhär och det känns så himla ledsamt att känna så. Jag har ju kämpat och längtat så länge efter detta och så blir det såhär igen. Det kommer att bli bättre om jag får fortsätta vara gravid det vet jag men just nu är livet ganska piss. Men jag har rätt att känna så, även efter allt kämpande.

I morgon går vi in i v 10, veckan som tvillingarna slutade leva. Det är nervöst. Jag hoppas och ber att vi ska få se ett hjärta slå på torsdag och jag vet att efter det så är risken otroligt liten, men den finns alltid där. Det kan hända närsomhelst men någon gång måste jag börja tro också, bara inte riktigt ännu....

Inskrivning på MVC och illamåendet från helvetet (vecka 9, 8+0)

I lördags mådde jag ganska bra och självklart kom oron samtidigt som det var skönt att få en paus från det eviga illamåendet. I söndags vaknade jag med ett vidrigt illamående som äntligen har släppt lite, nästan två dygn senare. Vi har varit på landet och jag har bara legat i soffan. På vägen hem ville kroppen spy i bilen men det kommer inget. Jag får kräkreflexer och kroppen försöker spy men inget kommer upp. Somnade gråtandes igår kväll efter 1,5 timme. Idag har varit nästan likadan. Jag fick lite paus efter besöket på MVC och fick i mig en hamburgare från McDonalds. Sen satte det igång igen. Fick lägga mig på eftermiddagen innan jag lyckades palla mig iväg för att hämta L på förskolan. Jag har bokat en tid för akupunktur i morgon. Har hört att det kan hjälpa mot illamåendet så tänker att det är värt att testa.

Vi var i alla fall på inskrivning på MVC idag. Tydligen har Joanna som jag gått hos tidigare slutat och det kändes jobbigt. Hon känner ju mig, men vi fick träffa en annan barnmorska, Elisabeth, som kändes bra också. Hon frågade med en gång hur jag ville ha det för att min oro inte skulle bli för stor och vi har nu bokat in ett nytt ultraljud nästa torsdag, sen blir det KUB ca 2,5 vecka efter det. Efter det så får vi se hur jag känner det. Om jag vill kan det bli fler ultraljud eller så kan vi lyssna på hjärtljuden. Vi pratade om allt möjligt och la upp en plan för den närmaste tiden. Efter KUB ska vi dit i v 16 och se hur jag mår sen blir det RUL v 19-20 och sen tillbaka till MVC v 21. Tydligen har de tagit bort ultraljudet i v 32 för IVFgraviditeter men om jag ville göra det så kommer jag få göra det. Vi får se hur jag mår helt enkelt. På fredag ska jag till läkaren och få en sjukskrivning samt prata om vilka mediciner jag ska testa för illamåendet. Jag ska testa lergigan comp fram tills dess och se om de hjälper något. Har tagit en tablett än så länge och den har inte gjort något för mig i alla fall.

L har en sån jävla 3-årstrots just nu. Det är vidrigt och blir ju inte lättare att hantera när jag mår som jag mår. Vi har fått sänka ribban rejält här hemma och det blir tyvärr lite mycket TV för henne men jag pallar inte så mycket annat. Jag får ta igen detta när jag mår bättre. J tar i princip han om allt här hemma vilket jag är evigt tacksam för.

Värden:
Blodtryck 105/55 (inte konstigt att jag är yr hela tiden)
Järn 126
Socker 4,1

Ruvardag 9 - Kemisk graviditet?

Under dagen och kvällen igår så tyckte jag att det blev mer rosa. Svårt att säga att det är flytningar men något emellan lutinusklet och flytningar är det. Ibland i trosskyddet och ibland på pappret när jag torkar mig. Jag messade Anna-lena och frågade vad jag skulle göra, de tyckte att jag skulle stanna hemma några dagar och vila. Det är bara tiden som kan visa vad som händer. Jag frågade om jag kan få ta blodprover men de tyckte vi skulle avvakta. Jag kan bli lite irriterad över det. De vet om att det värsta vi IVFare lever med är oron och två blodprov skulle faktiskt kunna dämpa den. Vad är det vi betalar hemläkaren så otroligt mycket pengar för egentligen. Jag blev rätt besviken på dem i alla fall. Har ringt Falun idag och hoppas att de ringer tillbaka snart.

Jag läste om kemisk graviditet igår och tror att det kanske är det. Det som dock talar emot det är att jag tycker att strecket på stickan blir starkare plus att jag fortfarande har en del graviditetssympton så som ont i brösten, spänner/molar i magen, väldigt törstig, varm, lite yr och lätt illamående. Om det är en kemisk graviditet så borde ju dessa bli mindre och inte mer. I morse var det dessutom inte alls lika rosa i lutinuset. Ja, jag håller på att bli galen. Analyserar allt och önskar att jag bara kunde gå i ide tills vi vet mer. Jag vågar inte ta ut något alls i förskott, jag inser att det kan gå vägen men det känns som att så mycket talar för att det inte gör det. Vid en kemisk graviditet så kommer mensen oftast när den normalt kommer och de flesta vet inte om att det för en kort stund varit gravida. Idag är dag 9 och dagen då min blödning brukar komma igång. Det är även 14 dagar sedan ägglossning så i en vanlig månad hade mensen kommit igår eller idag. 

Jag brottas också med det dåliga samvetet att jag inte kan hantera detta bättre, att jag är hemma från jobbet igen, att jag inte räcker till, att jag ibland inte orkar med L och blir så arg på henne när hon bara gnäller. Jag tänker att detta är mitt straff för att jag är en sån usel mamma till henne. Jag känner mig verkligen usel ibland. Igår blev jag så arg över de där jävla napparna att jag hotade med att slänga alla i papperskorgen, hon blev helt förstörd och jag med. Jag hade så dåligt samvete efteråt att jag bara grät. På kvällen så låg jag länge hos henne när hon somnade. Jag hoppas att det är det hon kommer ihåg och inte hur arg jag var. Jag hatar att behöva messa min chef och säga som det är och att jag lir hemma några dagar igen. Jag var ju hemma med förkylning två dagar också och nästa vecka är förskolan stängd i två dagar och då ska jag vara ledig igen. Jag hatar att inte räcka till. Jag undrar när vi ska sluta kämpa för ett barn till och bara acceptera hur det är. Det blir inga fler för jag orkar inte sorgen och misslyckandena. Jag vill så himla gärna bara få vara glad och ha ork till livet!

Det övre testet är från idag och det undre från i lördags.