Om livet hade velat annorlunda....

så hade vi nu med största sannolikhet varit trebarnsföräldrar nu. Istället är jag på sprutdag sex på vårt första försök sedan vårt MA. I morse var jag och lämnade blodprov. Inser när jag suttit där och väntat i 40 minuter och det är min tur att jag glömt remissen hemma. Som tur var fick jag tag på Anna-lena som kunde faxa en ny. Sedan var jag på VUL och där fanns 4-5 folliklar som var 10-12 mm. De var så stora som förväntat och även om jag önskade att det var några fler så vet jag att det är bra. Det är kvalitén som räknas i slutändan och de brukar ofta vara bättre kvalité när de inte är så många. Jag började spruta i onsdags med 150 enheter Gonal-f och i lördags kändes det rejält i äggstockarna. I lördags sänkte jag dosen till 112,5 enheter och i söndags la jag även till bromsmedicinen. Nu känns inte äggstockarna alls. Däremot är jag ganska svullen och mådde illa i eftermiddags men det måste vara något annat. Claes trodde att det skulle bli plock på måndag. Jag ska tillbaka på onsdag för nya blodprover och VUL och då bestäms det. Måndag passar mig bättre jobbmässigt så jag hoppas på det. Det innebär återförning på lördagen sen vilket också är skönt. Förutsatt att de odlas till blastocyster men det borde det bli. Har ju alltid blivit så tidigare. Jag vet inte alls hur jag känner inför detta försök. Jag är spänd och förväntansfull för det kan ju faktiskt funka, samtidigt är jag realistisk och tänker att också inte kan funka. Jag hoppas något så innerligt att det ska fungera. Jag är så trött på allt detta, vill bara komma vidare och få tid att läka och bearbeta denna sorg som jag på något sätt har levt i konstant i 5 år nu. I morgon ska jag till kuratorn igen och det ska bli skönt att få ventilera lite även om behovet inte är jättestort så brukar det kännas bra när jag är där. Jag tänker mycket på tvillingarna dock men där väl naturligt nu när de skulle ha varit här. Undrar hur vårt liv hade blivit om de fått leva. Kaos men också så mycket roligt och så mycket kärlek gissar jag.

Grannen ruvar nu på två blastocyster och vi pratar en del om att det måste vara vår tur nu. Det känns som att det är ödet. L och A är lika gamla, vi lyckas hitta varandra i bloggvärlden och inser att vi bor i samma port. Vi har försökt så länge att få syskon, jag blir gravid och får missfall och nu tajmar vi dessa försök väldigt bra. Måste ju bara så att båda ska bli gravida nu! Åh vad jag hoppas för oss båda. Jag vill att denna längtan ska få ett slut....