J och jag har varit i Budapest i 4 dagar och firat vår 5-åriga bröllopsdag. Det har varit så himla mysigt och vi har verkligen haft tid för varandra. Pratat, skrattat och hållit handen massor. Tankade på massa ny energi landade vi på Arlanda och möttes av L och mormor. L hade plockat hundkex och tjöt stolt "att hon hade födelsedag" till mig. Hon hade också ritat varsin teckning till oss.
Jag har en sorg i bröstet just nu, jag vet inte riktigt varför men tror det kan ha att göra med att om vårt första FET hade lyckats hade vi haft BF i dagarna och en tjej som jag följer fick sina tvillingar i förra veckan. Jag klarar inte av att läsa hennes blogg längre för det gör så ont att vi inte fick behålla våra. Jag skulle ha jobbat max 3 veckor till nu och sen gått på mammaledighet vid midsommar. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Längtar med fasa efter september och sprutstart. Är dock livrädd för hur jag ska hantera bakslagen, när mensen kommer och jag vet att vi måste börja om igen. Någonstans i mig så har jag fått för mig att det kommer krävas totalt 7 återföringar innan vi får vårt syskon, det skulle innebära 3 återföringar till. Jag tror inte att vi kommer hinna det i år och då kommer vi att vänta tills mars med nästa försök. Jag vill inte göra samma sak igen och vara nygravid när vi åker till Jamaica. Jag vet att inget går att planera och att det blir som det blir men med vissa saker har jag i alla fall lite att säga till om och det är när vi gör behandlingar. Jag är så trött på att känna mig ledsen och orolig hela tiden. Jag är så trött på att vissa dagar nästan förakta min kropp, dels för hur den ser ut men också för infertiliteten. Jag hade en riktig dipp förra veckan är jag skulle prova ett par byxor som satt som en smäck för ett år sedan och jag nu inte fick upp dem över låren. Jag blev så ledsen för den starka kroppen jag hade tränat upp är som bortblåst och allt är IVFens fel. Jag känner mig tjock, svag och ful för det mesta. Jag försöker träna ordentligt och ska verkligen ta tag i min kost också men det känns så meningslöst på något sätt för att jag vet att i höst börjar skiten igen. Jag kommer inte få eller kunna träna och så fallerar hela jag. Jag ska försöka tänka mer positivt och träna det jag kan även under behandlingarna, typ yoga och lättare styrketräning för jag vet att jag mår så mycket bättre då men det är väldigt svårt att hålla motivationen och orken uppe när man är mitt i skiten. Jag vet att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp men det är så svårt nu. Jag har ett så otroligt komplicerat förhållande till min kropp efter allt detta.
Usch vilket deppigt inlägg det blev men jag behövde skriva av mig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar