Barnbesket jag fruktat, och reaktionen på det...

Igår morse fick jag helt oväntat beskedet från min lillebror att de ska ha barn igen. Jag kan helt ärligt säga att benen vek sig och jag fick ta stöd mot väggen. Jag klämde ur mig ett grattis och insåg snabbt att de inte kommer kunna åka med till Jamaica när mamma fyller 60 år. Vi la på luren ganska fort och jag återgick till ett fullpackat konferensrum men kände tårarna komma och skynda mig ut. Grät i närmare en timme och pratade med M i telefon. Kände mig så himla hemsk som faktiskt inte kunde känna glädje för dem. Jag blev ganska chockad över min reaktion. Jag har bävart för detta besked men trodde det skulle dröja lite, dels för att deras sån precis fyllt ett år, dels för att vi ju har bokat den här resan. Det är två aspekter som är jobbiga för mig, på olika sätt. Dels att jag inte kan känna glädje, utan faktiskt bara avundsjuka och min egen sorg. Sorgen över missfallet sköljde över mig igen, jag skulle ju vara den som är gravid nu, det är min tur. Vårt barn är ju tre år, deras precis ett år. Jag känner hur stressen bygger på för höstens behandlingar. Det finns en stor risk att när detta barn föds i januari så är jag ännu inte gravid. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist. Jag är så ledsen över att inte kunna bestämma när och hur många barn jag vill ha. Jag är så ledsen på att detta är vår vardag och att jag måste kämpa med att få den att fungera och inte lägga mig ner och ge upp, nästan varje dag.

Sen är jag också väldigt arg för att de väljer qtt inte vänta lite så att de kunde åka med på mammas resa. Hon fyller bara 60 år en gång och ville verkligen bjuda oss på detta, hon har sett fram emot det så länge. Jag tror också att det är min brors fru som är drivande i detta och hade det varit hennes mamma som de skulle resa med så hade de väntat med att bli gravida. Vad jag förstår på mamma så är min bror ganska ledsen över det hela och tycker det är jobbigt. Han hade nog gärna väntat lite till med att får barn nummer två men hon vill få det gjort så hon kan koncentrera sig på sin karriär sen.

Jag är så arg för vi väntar ju medvetet till september med att göra nya försök så att det ska funka med resan. Vi hade ju kunnat få till ett försök innan sommaren annars men nu har vi ju bokat resan och då får vi ju vänta. Jag förstår inte varför de inte kunde vänta några månader till också. Det är ganska hänsynslöst mot oss alla.

Jag mår verkligen dåligt över hela den här situationen just nu och vet inte riktigt hur vi ska reda ut den. Jag måste nog prata med min bror och förklara hur jag känner. När han berättade för mamma så sa hon till honom att han inte kan förvänta sig att jag ska hoppa högt av glädje och att det nog skulle kännas väldigt jobbigt för mig och att det måste han förstå. Jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas också att jag kommer känna glädje för dem någon dag och även för barnet när det kommer
 Idag vet jag faktiskt inte om det är möjligt.

Jag vet att en av mina bästa vänner funderar och försöker lite för en trea och igår så sa jag till henne hur jag känner och att jag vill veta hon blir med barn men att jag faktiskt inte kan veta hur jag kommer känna eller reagera. Hon var väldigt förstående med detta och jag är så glad för detta. Det är så otroligt tråkigt att behöva känna såhär för något som man borde bli så glad för!