Inga mer veckor....

Hela dagen fram till ultraljudet så tänkte jag att det är i alla fall en, det är väldigt tråkigt om en har stannat av men där är i alla fall en. Tanken på att båda slutat leva fanns inte. Läkaren började med ett vanligt ultraljud och man såg två foster. Hon sa att hon behövde göra ett vaginalt för att se hjärtfrekvens. När jag tänker tillbaka så vet jag att jag tänkte, hur ska vi kunna se något på KUB testet om några dagar, det går ju inte att urskilja något alls. Sen kom de upp på skärmen igen och man såg dem, jag sa titta. Läkaren sa då ganska fort att hon hade tråkiga nyheter. Vi frågade om det var en eller båda och hon sa båda. Jag såg då att de var alldeles för små. De hade inga armar och ben, bara en kropp och ett huvud. Läkaren kollade jättenoga och kunde sen säga att de slutat leva ca v 9+2, Det skilde en millimeter (23 och 24 mm) i storlek så de har slutat leva nästan samtidigt. Här någonstans börjar tårarna rinna både på mig och J. De slutade inte förrän många timmar senare. Jag fick klä på mig och vi satte oss för att prata. Läkaren förklarade att de måste komma ut och det fanns två alternativ, antingen få Cytotec och blöda ut dem hemma eller en skrapning. Jag sa att jag inte få Cytotec då jag fick det när jag sattes igång med L och jag fick ta maxdos och inget hände. Läkaren sa med en gång då att jag absolut inte skulle behöva ta dem då utan att man skulle göra en skrapning. Hon skulle skicka en remiss med en gång men kunde inte säga när det skulle bli, förhoppningsvis inom en vecka. Hon skulle ringa och trycka på så att vi ska slippa vänta så länge. Jag kommer sövas och så får jag komma hem igen på kvällen om allt går bra. Läkaren var fantastiskt bra och hon sa att jag vet att det inte hjälper alls just nu och att det är värre för att ni behöver göra IVF men det här betyder inte att ni inte kommer kunna få ett barn igen. Det är vanligare med missfall/ma vid enäggstvillingar och det är inget vi har gjort eller hade kunnat göra annorlunda. Jag vet att det är så och på något sätt är det självklart skönt att veta men precis som hon säger så hjälper det inte just nu. Jag tycker att livet är så jävla orättvist och fattar inte varför vi ska behöva gå igenom detta. Det känns som att så många saker togs ifrån mig under den där korta stunden det tog att höra orden. Jag skulle ju få bli mamma igen, gå på föräldraledighet och vara hemma hela sommaren. Nu är vi tillbaka på noll och måste börja om från början med nya IVFer. Hur ska jag någonsin kunna känna mig trygg i en graviditet, kommer jag någonsin att kunna slappna av eller kommer hela tiden tro att den har dött.

Det var så vidrigt att gå ut därifrån med tårarna rinnande och se alla som satt där förväntansfulla inför sina ultraljud. Vi tog en taxi hem och jag låg på sängen och grät till jag inte kunde andas. Vi pratade och kramades och insåg att vi kommer igenom det på något sätt.

Jag inser att de har dött ungefär när jag fick den där jobbiga känslan att något hade hänt, jag mådde för bra. Men sen började jag ju må skit igen och tänkte att det bara var några bra dagar. Det är så sjukt att de varit döda i ca 2 veckor men jag både ser ut och känner mig gravid. Jag hatar min fula äckliga kropp som gör detta mot mig. Samtidigt är jag tacksam över att den inte stötte ut dem när vi var i Thailand. Den kanske egentligen är fantastisk min kropp. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat och tankar snurrar om vi någonsin kommer få ett barn till. Vågar vi börja om med IVFer och alla misslyckanden, pallar mitt psyke. Orkar jag, vågar jag satsa allt igen. Jag önskar så att jag var nöjd med ett barn, men längtan efter ett till är för stor. Jag är inte klar, det går för fort, jag vill snusa på bebishud igen. JAG ÄR INTE KLAR!

Vi får se när vi orkar försöka igen, för även om jag känner att jag inte vill mer nu så vet jag att vi kommer försöka igen, vi måste. Det blir en lång paus nu, förmodligen till efter sommaren. Vi måste ro om varandra och ta oss igenom detta och bygga upp kraften att gå vidare igen. Jag ska träna, springa och cykla, kanske köra en triathlon igen för att lägga energin på annat. Det kommer att bli bättre och en dag kommer det att bli bra. Vi ska bara ta oss igenom det här nu. Vi har varandra och framförallt så har vi L. Vår underbara fina fantastiska L som ger oss så mycket glädje och kärlek och samtidigt gör att vi inte kan lägga oss ner och bara skita i allt.