I måndags skulle vi ha gjort KUB-test och fått se våra små igen. Jag är så tacksam över att vi slapp få veta då. Jag vet inte hur jag mår, helgen var ganska bra. Vi tog det lugnt, var hos bästa vännerna en stund och fick andrum, har myst med L och bara varit med varandra. I måndags kom ångesten, jag tog mig nästan inte upp, i tisdags var det lite bättre. Jag känner att jag behöver prata med någon, dels om det jag befinner mig nu men också om framtiden och hur jag ska kunna hantera den. Jag ringer runt men blir hela tiden hänvisad till någon annan, ingen verkar kunna ta emot mig, det är inte riktigt deras område. Jag ringde MVC i morse och grät, det är första gången på några dagar som tårarna kommer igen. Eller de kom igår när jag pratade men ett annat ställe om att få hjälp, varje gång måste jag berätta vad som hänt och försöka förklara hur jag mår. Det är vidrigt, att behöva upprepa hela tiden. MVC sa i alla fall att Ultragyn där vi fick beskedet har kuratorer så hon tyckte jag skulle ringa dit. Jag har lämnat ett meddelande.
Jag har ingen ork, vill sova hela tiden men försöker göra små saker emellanåt, fixar här hemma, sätter mig i solen på balkongen eller går en kort promenad. Idag ska jag ta itu med klädkammaren, rensa och slänga kläder mm. Jag pratar en del med J, men vi är på så olika plan just nu. Han är orolig för att jag isolerar mig och tror att jag skulle må bättre av att gå till jobbet, jag kan inte förstår hur jag ska kunna jobba på måndag. Tror jag ska ringa husläkaren och se om jag kan få förlängd sjukskrivning mars ut. Jag undrar om folk förstår vad jag går igenom, det är ju bara ett missfall, om än ganska sent, så är det ju vårt första. Det betyder ju ingenting, men jag är livrädd att det är det första av många, att detta är vårt nya hinder, först ha svårt att bli gravid och sen inte kunna behålla graviditeten. Jag skiter egentligen i vad folk tror, det är jag som går igenom detta, det är min kropp som inte fungerar.
Jag ältar om det var något jag gjorde, jag flög ju till Thailand, jag fick massage där, jag frågade läkaren innan och hon ska att det var helt okej, jag tog mediciner mot illamåendet, jag blev magsjuk, jag bar runt på L en massa. Jag vet ju innerst inne att jag inte kunde påverka, men jag kan inte låta bli att tänka tankarna. Om jag blir gravid igen kommer jag inte våga göra något. Jag kommer inte ta en tablett mot illamåendet, hellre ligger jag hemma och mår skit. Jag kommer inte våga riskera något alls.
Jag inser att jag redan är i September och nästa försök, jag försöker tänka bort det, vill inte känna stressen. Behöver hjälp med att vara i nuet,att sörja det som varit och ta en paus. Jag behöver en paus, men vet inte hur jag ska koppla bort tankarna. Jag fyller 36 år på måndag, inser att jag kommer vara minst 37 år innan vi får ett barn till. Jag hoppas att jag ska hinna bli gravid under det året jag är 36. Åldern börja bli en stress, så är det. Men jag vet att mina ägg är fina så vi får hoppas att de fortsätter vara det! Vi ska lyckas, det bara är så. Jag ska få vara höggravid igen och amma mitt nyfödda barn. L ska få ett syskon att växa upp med, det bara är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar