Tillväxtultraljud, läkarsamtal och depression? (v 29, 28+4)

I onsdags var vi på Ultragyn och mätte tappen (32 mm, så fortfarande bra) och gjorde tillväxtultraljud samt flödesmätning. Bebisen uppskattades till - 3,5 % så den växer precis som den ska och är varken liten eller stor vilket är skönt. Även flödet var bra. Läkaren var väldigt bra och vänlig och vi kände oss väl bemötta. Nästa TUL blir om 4 veckor, vi hoppas att det ser lika bra ut.

Igår var vi på BB Stockholm och träffade vår läkare, Elaine igen. Först fick jag göra en CTG-kurva som var jättefin, bebisens hjärtljud låg på strax under 140 mestadels av tiden. Läkaren säger att allt ser jättebra ut och men att hon är orolig för mitt psykiska mående. Hon tog ju upp detta i julas också och hon tycker att vi behöver göra något åt det för att undvika en förlossningsdepression. Hon säger att jag verkar ha svårt att ta till mig att det ser bra ut och kommer gå bra och att jag är fast i alla misslyckandena. Hennes stora oro är att när bebisen kommer så kommer jag bli mycket sämre och att det då inte finns någon som kan plocka upp där hon avslutar. Tyvärr funkar ju sjukvården så att när bebisen väl är här så kopplas vi helt bort från Specialistmödravården. Hon har därför skickat en remiss till min husläkare så att vi redan nu kan börja ha en kontakt där och hon vill även att jag ska börja medicineras för en depression. Jag kan se var hon kommer ifrån men har så svårt att ta till mig att det stämmer. Jag är så fokuserad på allt det fysiska som är jobbigt att jag liksom kopplat bort det psykiska. När jag sen börjar tänka efter så inser jag ju att jag är så van att kämpa, att få motgångar och kriser att jag är ofrivilligt barnlös, att jag inte vet vad jag ska identifiera mig med nu när vi förhoppningsvis kommer gå i mål efter sex år. Jag vet liksom inte vem jag är längre, jag är ju ofrivilligt barnlös i själen men är jag verkligen det när vi äntligen har lyckats. Har jag rätt att säga och känna att jag fortfarande är det. Borde jag inte bara känna en sån enorm lycka nu när allt ser bra ut. Vi har en frisk flicka här hemma och en frisk bebis i magen. Om tre månader är vi fyra i familjen. Vad händer sen då. Ska livet bara rulla på och ska jag glömma allt som varit. Kan man glömma, det har ju präglat mitt liv i sex år. Kan alla öppna sår bara läka på en sekund lär lillasyskonet ligger på mitt bröst. Jag är livrädd att jag ska krascha, att jag inte ska kunna känna någon lycka, att jag inte ska veta hur jag ska förhålla mig till allt. Och det är väl här någonstans som jag känner att det är värt att testa mediciner och fortsätta med mina samtal, eventuellt koppla in en kurator på vårdcentralen också. Jag är beredd att göra allt för att undvika en djupare depression. Jag vet inte om känner att jag är deprimerad idag men jag är inte lycklig, jag är orolig, extremt trött, har ingen lust och skulle ofta vilja bara dra täcket över huvudet. Jag vill inte må så. Jag vill få en chans att njuta dessa sista månader som gravid och sen kunna njuta av vår nya familjemedlem och om om en läkare som jag litar på och som vid det här laget träffat mig ganska många gånger och som verkligen tar sig tid att lyssna på vad jag säger, även på vad jag kanske säger mellan raderna, är orolig för hur det ska utvecklas och tycker att jag behöver denna hjälp så väljer jag att lyssna på henne. Jag har en tid hos husläkaren om 1,5 vecka och jag har redan tänkt att jag ska boka av den flera gånger, men jag ska gå dit. Samtidigt som jag tänker att äsch det är inte så farligt, jag tar mig igenom detta, jag får bita ihop, det är ju det fysiska som jag tycker är jobbigt. Men någonstans så inser jag ju att det ligger så mycket mer bakom det. Visst är förvärkarna, foglossningen och smärtan i magen jobbigt men det är så mycket annat också. Det här att jag hela tiden tror att något är fel, det kommer väl ifrån att den enda erfarenheten jag har är graviditeten med L och sen missfallet och det är jobbiga graviditeter och även om detta är en annan graviditet så är den väldigt lik den med L och jag jämför dem mycket. Jag måste försöka förhålla mig till att allt är bra och att det inte finns något som säger att det inte kommer gå bra. Det gick ju faktiskt bra med L i slutändan också. Jag har så mycket tankar i mitt huvud kring allt detta och vet inte alls vad jag känner förutom att det känns ganska skönt att någon annan tar beslutet åt mig och att jag litar på den personen.

Läkaren beviljade också igångsättning och nästa gång vi ses, om en månad, ska vi prata mer om formerna kring det när det kan bli. Känns i alla fall som att en tung sten har fallit från mina axlar och även om förlossningen skulle starta innan så vet jag nu att jag inte kommer behöva gå över tiden. Jag är fortsatt sjukskriven 75 % procent från måndag och det känns bra. Jag vill gärna vara lite på jobbet och jag tror verkligen att det kommer göra mig gott. Jag kommer jobba 3-4 dagar i veckan och 3-4 timmar per dag, det känns bra. Då får jag tid att vila mycket men får ända komma och träffa lite kollegor och aktivera huvudet lite.