fredag 11 mars 2016

Tillväxtultraljud, läkarsamtal och depression? (v 29, 28+4)

I onsdags var vi på Ultragyn och mätte tappen (32 mm, så fortfarande bra) och gjorde tillväxtultraljud samt flödesmätning. Bebisen uppskattades till - 3,5 % så den växer precis som den ska och är varken liten eller stor vilket är skönt. Även flödet var bra. Läkaren var väldigt bra och vänlig och vi kände oss väl bemötta. Nästa TUL blir om 4 veckor, vi hoppas att det ser lika bra ut.

Igår var vi på BB Stockholm och träffade vår läkare, Elaine igen. Först fick jag göra en CTG-kurva som var jättefin, bebisens hjärtljud låg på strax under 140 mestadels av tiden. Läkaren säger att allt ser jättebra ut och men att hon är orolig för mitt psykiska mående. Hon tog ju upp detta i julas också och hon tycker att vi behöver göra något åt det för att undvika en förlossningsdepression. Hon säger att jag verkar ha svårt att ta till mig att det ser bra ut och kommer gå bra och att jag är fast i alla misslyckandena. Hennes stora oro är att när bebisen kommer så kommer jag bli mycket sämre och att det då inte finns någon som kan plocka upp där hon avslutar. Tyvärr funkar ju sjukvården så att när bebisen väl är här så kopplas vi helt bort från Specialistmödravården. Hon har därför skickat en remiss till min husläkare så att vi redan nu kan börja ha en kontakt där och hon vill även att jag ska börja medicineras för en depression. Jag kan se var hon kommer ifrån men har så svårt att ta till mig att det stämmer. Jag är så fokuserad på allt det fysiska som är jobbigt att jag liksom kopplat bort det psykiska. När jag sen börjar tänka efter så inser jag ju att jag är så van att kämpa, att få motgångar och kriser att jag är ofrivilligt barnlös, att jag inte vet vad jag ska identifiera mig med nu när vi förhoppningsvis kommer gå i mål efter sex år. Jag vet liksom inte vem jag är längre, jag är ju ofrivilligt barnlös i själen men är jag verkligen det när vi äntligen har lyckats. Har jag rätt att säga och känna att jag fortfarande är det. Borde jag inte bara känna en sån enorm lycka nu när allt ser bra ut. Vi har en frisk flicka här hemma och en frisk bebis i magen. Om tre månader är vi fyra i familjen. Vad händer sen då. Ska livet bara rulla på och ska jag glömma allt som varit. Kan man glömma, det har ju präglat mitt liv i sex år. Kan alla öppna sår bara läka på en sekund lär lillasyskonet ligger på mitt bröst. Jag är livrädd att jag ska krascha, att jag inte ska kunna känna någon lycka, att jag inte ska veta hur jag ska förhålla mig till allt. Och det är väl här någonstans som jag känner att det är värt att testa mediciner och fortsätta med mina samtal, eventuellt koppla in en kurator på vårdcentralen också. Jag är beredd att göra allt för att undvika en djupare depression. Jag vet inte om känner att jag är deprimerad idag men jag är inte lycklig, jag är orolig, extremt trött, har ingen lust och skulle ofta vilja bara dra täcket över huvudet. Jag vill inte må så. Jag vill få en chans att njuta dessa sista månader som gravid och sen kunna njuta av vår nya familjemedlem och om om en läkare som jag litar på och som vid det här laget träffat mig ganska många gånger och som verkligen tar sig tid att lyssna på vad jag säger, även på vad jag kanske säger mellan raderna, är orolig för hur det ska utvecklas och tycker att jag behöver denna hjälp så väljer jag att lyssna på henne. Jag har en tid hos husläkaren om 1,5 vecka och jag har redan tänkt att jag ska boka av den flera gånger, men jag ska gå dit. Samtidigt som jag tänker att äsch det är inte så farligt, jag tar mig igenom detta, jag får bita ihop, det är ju det fysiska som jag tycker är jobbigt. Men någonstans så inser jag ju att det ligger så mycket mer bakom det. Visst är förvärkarna, foglossningen och smärtan i magen jobbigt men det är så mycket annat också. Det här att jag hela tiden tror att något är fel, det kommer väl ifrån att den enda erfarenheten jag har är graviditeten med L och sen missfallet och det är jobbiga graviditeter och även om detta är en annan graviditet så är den väldigt lik den med L och jag jämför dem mycket. Jag måste försöka förhålla mig till att allt är bra och att det inte finns något som säger att det inte kommer gå bra. Det gick ju faktiskt bra med L i slutändan också. Jag har så mycket tankar i mitt huvud kring allt detta och vet inte alls vad jag känner förutom att det känns ganska skönt att någon annan tar beslutet åt mig och att jag litar på den personen.

Läkaren beviljade också igångsättning och nästa gång vi ses, om en månad, ska vi prata mer om formerna kring det när det kan bli. Känns i alla fall som att en tung sten har fallit från mina axlar och även om förlossningen skulle starta innan så vet jag nu att jag inte kommer behöva gå över tiden. Jag är fortsatt sjukskriven 75 % procent från måndag och det känns bra. Jag vill gärna vara lite på jobbet och jag tror verkligen att det kommer göra mig gott. Jag kommer jobba 3-4 dagar i veckan och 3-4 timmar per dag, det känns bra. Då får jag tid att vila mycket men får ända komma och träffa lite kollegor och aktivera huvudet lite.

5 kommentarer:

  1. Åh vännen, vad ledsen jag blir att höra att du mår så dåligt. Men så fantastiskt att din läkare tar det på allvar. Blir så glad att höra det. Allt kommer bli bra, låt det ta tid och låt dig själv känna alla de där sakerna. Du har gått igenom ett helvete om och om igen. Inte konstigt att må därefter.
    Jag finns här om du vill prata, eller inte vill prata
    Kram 💕

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag vet liksom inte vad jag känner. Känns som att det blir en stor grej av det när man sätter namnet depression på det, jag känner mig ju mest trött på allt. Men jag inser ju också att det är det som är själva grejen. Jag ser det bara inte själv. Är väldigt glad att vi har fått träffa en sån bra läkare som verkligen tar mina symptom på allvar även om jag inte själv gett uttryck för att jag känner mig deprimerad. Jag hoppas att jag kan komma ur den onda cirkeln med medicinering och samtal så att jag kan få njuta när bebisen kommer i maj! Kram 💕

      Radera
  2. Känner så med dig vännen, blir ledsen att du ska må så dåligt, men som sagt bra att ni träffat en bra och klok läkare som ser att du inta har det bra just nu och som vill finna där för er och fixar så ni får den hjälp som behövs när bebis kommit. Skönt att höra att vården fungerar i sådana här sammanhang!
    Jag tror också att allt kommer lösa sig tids nog, men resan dit kan vara både tuff och lång, men mer rätt insatser blir det lättare. Var rädd om dig vännen!

    Kram fr B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men gud va många stavfel det blev nu då, sorry! =(

      Radera
    2. Tack fina B. Jag tänkte skriva att det bara är att bita ihop och fortsätta men det är väl precis det jag inte ska göra. Jag ska istället ta den hjälp jag erbjuds och hoppas att jag kommer ur detta på andra sidan med ett mycket bättre mående! Håller tummarna för ert kommande försök! Stor kram H💕

      Radera