Svimmat för första gången, BUP och kurator

Idag under fotvården så svimmade jag för första gången i mitt liv. En sån otroligt konstig och obehaglig känsla. Jag vet inte vad som gjorde att jag svimmade. Jag blev lite stressad under fotvården när hon klippte i en nagel på ett sätt som jag inte ville och det var varmt där inne samt att jag inte hade ätit på ett tag. Jag kände mig yr under en lång tid innan och sen bara tuppade jag av. Fick hjälp att få i mig lite äpple och te och vila en stund och sen kändes det bättre.

Efter detta var J och jag på BUP för att få lite råd och hjälp kring hela syskongrejen och L. Vi har ju märkt att hon är annorlunda och att hon förmodligen påverkats ganska mycket av att jag har varit så dålig. Det är små grejer hon gör och säger och mitt mammahjärta går sönder. Vi fick i alla fall mycket bra tips på hur vi kan göra i framtiden och hur jag ska reparera den skada som har uppstått mellan oss under allt detta. Det känns skönt att veta att vi kommer kunna laga det som blivit fel och att jag inte har förstört henne för all framtid. Vi kände oss båda stärkta efter det.

Sen har jag även varit hos kuratorn och det var så skönt att kunna sitta där och säga och också mena det, jag mår bättre, visst jag har ont väldigt mycket men i huvudet så mår jag bättre, ganska mycket bättre faktiskt. Det är så skönt. Det är små och stora saker på sistone som har gjort att jag börjar känna mig lugnare och trygg och det gör att jag mår bättre. Jag kommer komma ur detta hel. Jag längtar efter att få träffa vår bebis och börja vårt liv som fyra i familjen!

Sjukgymnast, oro och kontroll, Föda utan rädsla och MVC (v 36, 35+3)

I förra veckan var jag hos sjukgymnasten och fick några övningar samt en krycka för att ge vänsterbenet lite stöd när jag går. Jag ska gå så lite som möjligt och göra övningarna varje dag. Svårt att säga om det har gjort någon skillnad. Jag tror kryckan hjälper lite på dagarna när jag faktiskt måste gå någonstans, jag försöker tänka på att ta bussen eller bilen när jag ska någonstans men jag måste ju gå till och från förskolan varje dag och ibland något annat också men det går ganska bra. Det är fortfarande nätterna som är värst. När vi lägger oss vid 22.00 på kvällen så vaknar bebisen och har sin mest aktiva period. Den trycker då på massa nerver och det gör så sjukt ont samt att det triggar igång blåsan hela tiden så det tar ca 1,5 timme innan jag kan somna och då går jag på toa ca 3-6 gånger under den tiden. Helt hopplöst. Igår testade jag värmekudden och det hjälpte lite i alla fall så den får följa med i sängen från nu. Sen vaknar jag ju nästan varje timme av att höfterna värker som bara den och jag måste byta ställning. Väcker även mig själv när jag snarkar. Ja, just nu är nätterna tunga!

Förra torsdagen på eftermiddagen så blev bebisen jättelugn och det höll i sig så vid lunch på fredagen orkade jag inte oroa mig längre utan ringde BB Stockholm och åkte in och gjorde en CTG och ett snabbt ultraljud. Allt såg fint ut i alla fall och jag kunde slappna av och åka ut till landet utan att vara orolig.

I tisdags och igår kväll var vi på Föda utan Rädsla kursen och det var så himla bra. Jag fick nästan lite panik i början när hon började prata och jag ville nästan gå därifrån men nu känns det så himla bra. Jag känner mig mycket mer lugn och trygg i att det kan bli en helt annan upplevelse denna gång och att jag med stöd från J och barnmorskan faktiskt kan föda barn. Är en sån skön känsla och jag förstår på ett helt annat sätt vad som hände förra gången och varför det blev som det blev. Nu ska jag fokusera på att det denna gång ska bli en annan upplevelse och att det är den jag kommer ha med mig i livet.

Igår var jag på kontroll hos MVC och allt såg fint ut, magen växer så det knakar SF mått 34 så den ligger till och med lite över medel nu. Undrar hur stor denna bebis tänker bli. Magen är väldigt hög enligt barnmorskan och bebisen har sin rumpa uppe i mina revben. Jag upplever den inte som så hög men känner dock väldigt mycket rörelse där uppe. Förhoppningsvis sjunker den ner den närmaste veckan. Blocktryck var 110/3, järn 123 och socker var bra. Nu har vi bara en tid till inbokat. Barnmorskan tror absolut att jag kommer bli igångsatt den 23 maj om det är det jag vill och jag är någorlunda mogen. Men om jag känner då att jag orkar några dagar till så kan vi flytta lite på det. Jag känner att det är min livlina just nu men att jag kanske väljer att flytta lite på det om jag inte är mogen och känner att jag orkar några dagar till. Jag kan förstå på ett bättre sätt nu varför de vill att det ska starta av sig själv och jag är inte lika rädd för det nu. Min förhoppning är att det startar av sig själv innan den 23 maj.

Jag känner överlag att mitt mående är bättre även om jag är otroligt trött och har ont så mår jag bättre psykiskt och har lite mer ork till att göra saker. Det är dock väldigt frustrerande att kroppen hela tiden säger ifrån. Jag längtar efter att få tillbaka min kropp och kunna använda den igen. Ser så fram emot att sakta börja träna igen. Ska börja från grunden denna gång och bygga upp en stark och smidig kropp som sen håller hela livet!

Omfödersketräff, MVC, förlossningssamtal, kurator och en rejäl urinvägsinfektion (v 34, 33+4)

I tisdag var vi på en två timmar lång träff för omföderskor på MVC. Det var bra, det pratades lite om förlossning när man redan gjort det en gång men fokus låg på hur det är att bli en till i familjen och för storasyskonet att få ett lilla syskon. Det är nog det vi är mest oroliga för. Vi märker att L har förändrats och det är svårt att veta hur hon mår. Hon sover väldigt oroligt, drömmer mycket och gråter en del i sömnen, är otroligt mammig, vill bara sova i vår säng, vill bli matad, gnäller otroligt mycket och har börjat kissa på sig vissa dagar. Jag funderar på att kontakta BVC och be om lite råd kring hur vi ska tänka och göra. Vi försöker involvera henne och prata med henne om bebisen och hon pratar om mycket om bebisen också. Men jag vet inte om vi pratar för mycket och ganska ska backa på det lite och vänta tills den är här och hon verkligen förstår vad det handlar om. det är så svårt.

Denna vecka har förvärkarna ökat rejält och jag går dessutom på toaletten konstant, blåsan gör ont så fort den minsta full och det är allmänt jobbigt. I onsdags var jag hos barnmorskan och hon skrev en remiss för en odling som jag lämnade igår. Idag ringde läkaren och sa att jag har en ganska ordentlig och ovanlig infektion som är ganska svår att medicinera. Jag har i alla fall fått en antibiotika som jag ska äta i fem dagar och en vecka efter sista tabletten ska jag lämna ett nytt prov för att se om kuren har tagit som den ska. Jag hoppas verkligen den funkar och att förvärkar samt kissandet lugnar ner sig. I övrigt var allt bra hos barnmorskan, SF måttet låg på 32 cm så den ligger på medelkurvan och bebis verkar växa som den ska.

Igår var vi på BB Stockholm för förlossningssamtal och planering. Jag blev ganska ledsen och arg då jag uppfattat det som att vi skulle sätta ett datum för igångsättning då men läkaren nu verkar ha ändrat sig och vill att förlossningen skulle starta av sig själv. Vi försökte förklara varför jag vill ha en igångsättning men jag känner inte att hon riktigt lyssnade. Till slut så bokade vi i alla fall ett nytt samtal v 39+0 och då ska en bedömning göras om hur jag mår och hur mogen jag är. Om jag är mogen för en igångsättning så kan den komma att bli samma dag eller några dagar senare. En remiss skickades i alla fall till narkosläkare som ska kolla min rygg och se var man bäst kan lägga epiduralen och det står i mina anteckningar att jag ska få komma in tidigt för att lägga den. Men samtidigt så kan de ju inte garantera att det finns en plats och det oroar mig väldigt mycket. Jag har i alla fall bestämt mig för att förbereda mig på en spontan start och ska försöka jobba med de tankarna som jag tycker är jobbigt med det och förbereda mig ordentlig. Sen får vi se. Jag hoppas i alla fall att jag ska slippa gå över då det är en stor oro och jag är så rädd att något ska hända bebisen på slutet.

Jag var även hos kuratorn igår och det var skönt att kunna prata igenom allt med henne. Jag fick sätta ord på mina känslor och kunde uttrycka dem bättre. Jag är arg för att jag känner att jag blir motarbetat hela tiden av läkarna. Jag tycker att "alla" andra verkar få snitt och igångsättning för mycket banalera saker och jag förstår inte varför jag inte får det. Jag vet att de tänker på barnets bästa men någonstans anser jag att de borde väga in hur mamman mår och framförallt när barnet är fullgånget och normalt i storlek. Jag har ju fått börja medicinera för att jag mår dåligt och har gått i terapi hela graviditeten för att ta mig igenom den och ovanpå detta har det varit väldigt jobbigt fysiskt. Någonstans borde mitt mående också tas på allvar. Jag känner mig stressad och det påverkar ju bebisen negativt. Tänk om även denna förlossning blir dålig och jag därför får en förlossningsdepression. Jag vill ju få ett bra slut på allt detta och tror verkligen att en igångsättning där jag får känna att jag har lite mer kontroll är det bästa för mig och då är det ju det bästa för barnet. Jag vet liksom inte vad jag ska göra nu. Bara acceptera läget och göra mitt bästa eller prata med barnmorskan och kanske Joanna på BB Stockholm igen och se om jag kan få mer stöd från dem. Känner mig ganska förtvivlad, ledsen och arg. Varför ska allt behöva vara så jobbigt, varför kan jag inte bara tas på allvar.

TUL och barnvagn (v 33, 32+1)

I morse var vi på tillväxtultraljud och allt såg bra ut. Bulan har ett lite större huvud och mage än snittet men korta ben så beräkningen blev -1,3 % (knappt 2 kg nu om jag minns rätt) hen växer med andra ord precis som hen ska och flödet var bra också så nu blir det nog inga fler mätningar. Skönt känner jag, det var stressigt med L att gå varje vecka.

Jag förbokade en vagn idag. Vi ska köpa en ny Britax GO Big som förhoppningsvis kommer i början av juni. Vi har ju kvar vår gamla så vi får använda den om vagnen inte hinner komma innan bebisen kommer. Jag hämtade också ut en Bugaboo sufflett som jag beställt för att ha på Bryax Go liggdelen. den passade perfekt och ger så mycket mer skydd än Britax egna. L och jag bäddade vagnen när vi kom hem från förskolan. Det var mysigt.

Jag mår rätt bra. Känner av foglossning och förvärkar en del, framförallt på eftermiddagen/kvällen men jag känner att jag mår så mycket bättre psykiskt. Jag vet inte om det är tabletterna eller mer vila och mindre stress som gör det men det är så skönt att må bättre. Allt känns inte lika hopplöst längre och jag kan faktiskt njuta en del. I morgon ska jag åka till jobbet och plocka ihop mitt skrivbord och lämna in datorn mm. Är så skumt att jag inte kommer tillbaka förrän september 2017. Då har jag ju varit hemma mer eller mindre i två år. Det ska bli så mysigt att få vara hemma med en liten bebis igen och uppleva allt igen och se L få uppleva att få ett syskon. Hon pratar massor om bebisen nu och jag tror hon kommer tycka det är mysigt när den kommer.