när lilla K kom till världen...

På måndagen 16 maj så var jag på en hinnsvepning hos barnmorskan som konstaterade att läget med tappen etc var oförändrat sen förra veckan. Jag kände inget mer under måndagen men på tisdagen så började jag få mer mensmol men inga starka regelbundna värkar. Jag var helt slut och på kvällen ringde jag Specialistmödravården för att fråga om jag kunde få komma in på en kontroll och få med mig något starkare att sova på då jag knappt sovit på en vecka. Vi åkte in efter middagen och mamma kom för att passa L. Vi la in väskorna i bilen men var helt inställda på att få åka hem igen. Väl där så sätter de en CTG och kurvan var inte helt okej. Bulans hjärtslag var uppe i 170-190 under en lång tid och barnmorskan hade då ringt efter en läkare. Det stabiliserade sig mot slutet men läkaren sa att det kunde vara ett tecken på att moderkakan var på väg att lägga av. Hon gjorde en undersökning och jag var fortfarande ca 3 cm öppen och lite kanter kvar på tappen. Vi pratade om hur jag mådde och vad min önskan var och hon sa då att hon skulle försöka boka in mig dagen efter eller dagen efter det för en igångsättning. Hon förstod mig verkligen. En ny CTG kopplades och den var bättre men inte helt bra. Läkaren kom tillbaka och sa att de behövde ha koll på mig och att det var helt fullt fram till måndag men att det var lugnt uppe på förlossningen just nu så om vi ville så kunde jag bli igångsatt nu. Annars skulle vi få vänta till måndag men komma in på kontroller förmodligen varje dag fram tills dess. Vi bestämde oss för att köra. Blev lite av en chock, hade verkligen inte räknat med det och blev med en gång väldigt nervös. Shit var jag redo, skulle jag klara detta. Jag blev inskriven och fick en infart i armen sen fick vi komma upp till förlossningen. Det bestämdes att eftersom läget med bebis var okej så skulle de börja med att sätta en gel som mjukar upp det sista av tappen och eventuellt startar förlossningen under natten och om det inte kom igång av sig själv då så skulle de ta hål på hinnorna nästa dag. Vi fick ett rum och gelen las samt en ny CTG. Jag somnade en stund men sen tilltog värken och jag en ny koll gjordes men inget hade hänt så det bestämdes att jag skulle få en bricanylspruta för att stanna av värkarna och morfin för att kunna sova. Jag sov ca 1,5 timme sen vaknade jag av värk i bröstet, tror inte att jag tål morfin, och kunde inte somna om. Men jag låg och vilade och kände bebisen i magen och försökte njuta av de sista sparkarna och buffarna från bebisen i magen. Snart skulle vi ju få träffa hen. Vi gick upp vid 7 och åt frukost i lugn och ro och sen flyttades vi till ett förlossningsrum. Narkosläkaren kom vid 9.30 och förberedde för epiduralen vilket gick hur smidigt som helt. En ny CTG gjordes och strax innan 11 fick barnmorskan efter några försök hål på hinnorna. Vi lämnades ensamma ett tag med instruktion om att vi skulle ringa på henne så fort vi ville. Värkarna började bli starkare och komma tätare ganska fort och efter en timme kom de med ca 90 sek mellan och gjorde riktigt ont så jag ville ha lustgas men ändrade mig snabbt och bad om att epiduralen skulle fyllas på. Barnmorskan fyllde på epiduralen och visade mig hur jag skulle använda lustgasen under tiden som det tog innan epidaralen började värka. Hon gjorde en ny koll och jag var nu öppen 7-8 cm, här gick det undan. Epiduralen tog till slut men bara på den vänstra sidan. Den högra var inte bedövad alls men jag hade fått kläm på lustgasen och tyckte att det funkade bra med den. Det var som att det gick okej när det bara var en sida som gjorde ont. Jag tog värk för värk och fick pauser emellan och det var så galet häftigt, jag hade kontroll och kände att jag klarar detta, jag kan detta. Strax före 14 började värkarna avta lite och jag var då öppen 10 cm men bebisen hade var ovanför spinae så jag kunde inte krysta ännu. Jag fick ställa mig upp och testa lite olika positioner för att hen skulle åka ner men inget hände. Efter ca 2 timmar satte de värkstimulerande dropp och värkarna tog fart men bebisen satt fast. När det hade gått 3 timmar så var något tvunget att hända. Bebisen var för högt upp för en sugklocka så om jag inte kunde krysta ner hen så skulle jag bli tvungen att snittas. Vi bestämde att jag skulle försöka krysta utan krystvärkar och se vad som hände.
Jag fick ligga på rygg och ta stöd med benen och så fick jag ett lakan som sköterskan höll i andra änden på och så drog vi åt varsitt håll när jag fick en värk. De märkte att bebisen kom neråt och jag kämpade på. I 33 minuter tog jag i för allt jag hade och kl 17.36 kom hon ut och upp på min mage. Hon var lite blå och ville inte skrika ordentligt så de höll på och klappade på henne mm men hon ville inte riktigt vara med. Det tog fler minuter innan vi fick se vad det var för kön. J fick klippa navelsträngen och sen gick de ut med henne för att suga vätska ur lungorna. Det var dock en överbarnmorska som inte tyckte det behövdes så J och hon kom in igen. Min moderkaka ville inte lossna så jag hade 3 barnmorskor som höll på och dra och klämma och tycka och ge mig massa sprutor men inget hände. Plötsligt så kände jag hur lilltjejen bara försvinner på mitt bröst och jag kollar och hon är helt blå och andas inte. Jag har ingen aning om vad jag sa men det blev fart på alla och man rusade ut med henne och J. Jag låg där jag låg med en moderkaka som satt fast men kände mig inte så orolig. Nu var hon ju ute så då kan de hjälpa henne. Efter ca 10 min kom en barnmorska in och sa att hon mådde okej nu men att hon behövde övervakas på Neo då hon slutat andas och hennes syresättning samt puls varit väldigt lågt. De kom in med henne innan de gick ner och hon var uppkopplad till massa maskiner, såg ganska läskigt ut. Hela den här grejen har dock varit mycket jobbigare för J som behövde stå bredvid och se ca 10 personer stå över vårt barn som inte andades och han visste inte alls hur allvarligt det var. Han sa efteråt att han trodde att hon skulle dö. Tillslut så fick de loss min moderkaka men jag förlorade ganska mycket blod då livmodern inte ville dra ihop sig ordentligt så det tog ytterligare tid och så fick jag sys med 1 stygn vardera på 3 ställen. Jag var helt slut vid det här laget. Jag fick åka ner till Neo i en rullstol och där satt J med henne i famnen. Hon hade blivit av med Cpapen och de kollade nu bara syresättning, hjärta och puls på henne men hon mådde bra. Vi blev kvar ett tag till och sen fick vi komma upp till förlossningsrummet igen. Vi fick den efterlängtade brickan med mackor och jag fick även lite fil med socker. Först trodde jag inte att jag skulle kunna äta men när jag väl börjat så insåg jag hur hungrig jag var. vid 22.30 fick vi komma till ett eftervårdsrum och jag tog en dusch, ammade lite och sen somnade jag och sov 6 timmar utan att vakna alls. Jag var helt slut. J hade inte sovit så mycket då han var orolig för bebisen. Dagen efter vilade och sov vi mest. Jag fick lämnade prover för att kolla hur mitt blodvärde var då jag förlorat ca 1,5 liter blod men det såg bra ut så behövde inte få blod eller järntillskott i spruta utan bara äta järntabletter  i några veckor. Jag hade grymma eftervärkar och fick äta starka alvedon och Ipren. På kvällen flyttades vi till Patienthotellet då de ville ha kvar oss en natt till. Och på fredagen fick vi äntligen åka hem igen. Lilla K fick gulsot vilket skulle kollas upp igen på återbesöket på söndagen.

Vi kom hem och så gick J och hämtade L på förskolan och hon var väldigt nyfiken på bebisen och väldigt glad att det var en lillasyster. Hon är väldigt stolt över henne men inte speciellt intresserad vilket är skönt. Hon vill inte hålla på och hålla och bära henne hela tiden men klappar på henne och pussar på henne ibland.

På lördagen började jag blöda massor igen och när vi var på återbesök på söndagen så kollades även jag upp och det visade sig att jag fått en infektion i livmodern så jag fick stark antibiotika och tabletter som skulle dra ihop livmodern mer. Jag har haft ganska ont och ätit smärtstillande i nästan 2 veckor men nu börjar det kännas bra i kroppen igen och jag orkar lite mer. Jag har rasat 12 kilo på 2 veckor och alla de besvär jag hade under graviditeten är borta. Det är så skönt!

Det man tror hände med lilla K är att hennes lungor klibbade ihop igen då  hon inte skrek ordentligt när hon föddes. Det är inget som kommer hända igen och hon är helt frisk men där och då var det rejält läskigt för oss. Läkarna har dock övertygat oss om att det är ganska vanligt och vi behöver inte oroa oss.

Lilla Klara Sigrid Margit föddes kl 17.36 onsdagen den 18 maj och var 48 cm lång och 3 555 g tung. Hon har massa blont hår och är ganska lik sin syster men ändå inte.

Förlossningen var det häftigaste jag upplevt och jag ville inte att den skulle ta slut i vissa stunder. Jag fick sådan revansch på min förra förlossning och är så sjukt stolt över mig själv och J. Jag är otroligt tacksam för de 2 barnmorskor som peppade mig igenom det och gav mig så mycket beröm och styrka. Jag gjorde det, jag födde vårt barn, det gjorde helvetes ont och jag klarade det!

Vi är i mål efter 6 långa år, det går inte att beskriva känslan....

Lillasyster är här (v 39, 38+2)

Kl 17.36 igår gjorde lillasyster entré med dunder och brak, 3550 g, 48 cm. Vi mår bra men är rätt omtumlade allihopa!

Förvärkar, mensvärk och hinnsvepning (v 39, 38+1)

Sedan en vecka tillbaka har jag nu haft förvärkar och mensvärk till och från dygnet runt. De gör inte speciellt ont men är ändå kännbara, mensvärken kommer oftare men är fortfarande inte så jobbig. Det kan hålla på i flera timmar ganska tätt, allt från 7- 20 min emellan men när jag tror att det äntligen är på gång så klingar det av. Jag är helt slut. Sover verkligen piss, om jag får 3 timmar i sträck är det fantastiskt. Kan inte somna på kvällarna för bebis drar igång som en galning och det gör så ont överallt. Förra torsdagen lossnade en stor del av slemproppen men inget mer händer. I går var jag hos barnmorskan som gjorde en ordentlig hinnsvepning och konstaterade jag fortfarande var öppen drygt 3 cm. Har fått lite starkare och framförallt längre förvärkar med mensvärk men det vill inte kicka igång. Känns så hopplöst. Jag har så sjukt ont i ljumskarna att jag knappt kan gå alls så är fast i lägenheten och i soffan. Är så sjukt uttråkad på det. På måndag är det i alla fall dags för läkarsamtal på BB Stockholm och jag kommer bryta ihop om jag inte sätts igång då. Min barnmorska är helt säker på att jag kommer sättas igång men jag vågar liksom inte hoppas. Har dock bestämt mig för att typ vägra gå därifrån utan bebisen utanför magen. Jag måste få tillbaka min kropp och orka ta hand om L här hemma också.

Fruktansvärd smärta i ljumskarna, sista MVC besöket och saker händer i kroppen (38, 37+2)

Igår gick jag lite utan kryckorna och herregud vad ont jag hade på eftermiddagen och kvällen, skrek rakt ut flera gånger. Bebisen rör sig mycket i magen och det trycker nedåt vilket inte hjälper heller. Hade förvärkar hela kvällen med ca 10 min emellan men lyckades somna i alla fall.

I morse var vi hos barnmorskan och allt såg bra ut. Blodtr 110/65 och SF mått 36, tror aldrig magen blev så här stor med L. Barnmorskan tycker dock inte att det känns som ett speciellt stort barn så det är förmodligen lite hur den ligger som gör att magen är stor. Hon hade svårt att känna om det verkligen var huvudet som låg nedåt för det låg så djupt så hon ville göra ett ultraljud. Innan det så skulle hon kolla om jag fått åderbråck och även känna på tappen för att se om det har hänt något.  Såg inte ut som n0gra åderbråck utan svullnaden är normal. jag höll sen på att börja gråta av lycka och lättnad när hon sa att bara 0,5 cm är kvar av tappen och jag är öppen 3-4 cm och att definitivt var huvudet som låg väldigt lång ner. Hon kunde känna hur bebisen vred på det. Hon svepte runt lite och hoppades att det skulle reta igång lite värkar. Än så länge är det som tidigare men jag håller tummarna att det ska öka. sjukt häftigt! Det är ganska tidigt att vara så öppen i 37+2 så hon trodde på förlossning innan datum för igångsättning med  om det inte blir så så är förutsättningarna för igångsättning perfekta nu. Jag är redo och det är bara de riktiga värkarna som saknas. Känns helt galet att den kan komma närsomhelst nu. Hjälp! I helgen vore inte fel  :) Gud vad jag längtar efter den lilla krabaten nu.

Svimmat för första gången, BUP och kurator

Idag under fotvården så svimmade jag för första gången i mitt liv. En sån otroligt konstig och obehaglig känsla. Jag vet inte vad som gjorde att jag svimmade. Jag blev lite stressad under fotvården när hon klippte i en nagel på ett sätt som jag inte ville och det var varmt där inne samt att jag inte hade ätit på ett tag. Jag kände mig yr under en lång tid innan och sen bara tuppade jag av. Fick hjälp att få i mig lite äpple och te och vila en stund och sen kändes det bättre.

Efter detta var J och jag på BUP för att få lite råd och hjälp kring hela syskongrejen och L. Vi har ju märkt att hon är annorlunda och att hon förmodligen påverkats ganska mycket av att jag har varit så dålig. Det är små grejer hon gör och säger och mitt mammahjärta går sönder. Vi fick i alla fall mycket bra tips på hur vi kan göra i framtiden och hur jag ska reparera den skada som har uppstått mellan oss under allt detta. Det känns skönt att veta att vi kommer kunna laga det som blivit fel och att jag inte har förstört henne för all framtid. Vi kände oss båda stärkta efter det.

Sen har jag även varit hos kuratorn och det var så skönt att kunna sitta där och säga och också mena det, jag mår bättre, visst jag har ont väldigt mycket men i huvudet så mår jag bättre, ganska mycket bättre faktiskt. Det är så skönt. Det är små och stora saker på sistone som har gjort att jag börjar känna mig lugnare och trygg och det gör att jag mår bättre. Jag kommer komma ur detta hel. Jag längtar efter att få träffa vår bebis och börja vårt liv som fyra i familjen!

Sjukgymnast, oro och kontroll, Föda utan rädsla och MVC (v 36, 35+3)

I förra veckan var jag hos sjukgymnasten och fick några övningar samt en krycka för att ge vänsterbenet lite stöd när jag går. Jag ska gå så lite som möjligt och göra övningarna varje dag. Svårt att säga om det har gjort någon skillnad. Jag tror kryckan hjälper lite på dagarna när jag faktiskt måste gå någonstans, jag försöker tänka på att ta bussen eller bilen när jag ska någonstans men jag måste ju gå till och från förskolan varje dag och ibland något annat också men det går ganska bra. Det är fortfarande nätterna som är värst. När vi lägger oss vid 22.00 på kvällen så vaknar bebisen och har sin mest aktiva period. Den trycker då på massa nerver och det gör så sjukt ont samt att det triggar igång blåsan hela tiden så det tar ca 1,5 timme innan jag kan somna och då går jag på toa ca 3-6 gånger under den tiden. Helt hopplöst. Igår testade jag värmekudden och det hjälpte lite i alla fall så den får följa med i sängen från nu. Sen vaknar jag ju nästan varje timme av att höfterna värker som bara den och jag måste byta ställning. Väcker även mig själv när jag snarkar. Ja, just nu är nätterna tunga!

Förra torsdagen på eftermiddagen så blev bebisen jättelugn och det höll i sig så vid lunch på fredagen orkade jag inte oroa mig längre utan ringde BB Stockholm och åkte in och gjorde en CTG och ett snabbt ultraljud. Allt såg fint ut i alla fall och jag kunde slappna av och åka ut till landet utan att vara orolig.

I tisdags och igår kväll var vi på Föda utan Rädsla kursen och det var så himla bra. Jag fick nästan lite panik i början när hon började prata och jag ville nästan gå därifrån men nu känns det så himla bra. Jag känner mig mycket mer lugn och trygg i att det kan bli en helt annan upplevelse denna gång och att jag med stöd från J och barnmorskan faktiskt kan föda barn. Är en sån skön känsla och jag förstår på ett helt annat sätt vad som hände förra gången och varför det blev som det blev. Nu ska jag fokusera på att det denna gång ska bli en annan upplevelse och att det är den jag kommer ha med mig i livet.

Igår var jag på kontroll hos MVC och allt såg fint ut, magen växer så det knakar SF mått 34 så den ligger till och med lite över medel nu. Undrar hur stor denna bebis tänker bli. Magen är väldigt hög enligt barnmorskan och bebisen har sin rumpa uppe i mina revben. Jag upplever den inte som så hög men känner dock väldigt mycket rörelse där uppe. Förhoppningsvis sjunker den ner den närmaste veckan. Blocktryck var 110/3, järn 123 och socker var bra. Nu har vi bara en tid till inbokat. Barnmorskan tror absolut att jag kommer bli igångsatt den 23 maj om det är det jag vill och jag är någorlunda mogen. Men om jag känner då att jag orkar några dagar till så kan vi flytta lite på det. Jag känner att det är min livlina just nu men att jag kanske väljer att flytta lite på det om jag inte är mogen och känner att jag orkar några dagar till. Jag kan förstå på ett bättre sätt nu varför de vill att det ska starta av sig själv och jag är inte lika rädd för det nu. Min förhoppning är att det startar av sig själv innan den 23 maj.

Jag känner överlag att mitt mående är bättre även om jag är otroligt trött och har ont så mår jag bättre psykiskt och har lite mer ork till att göra saker. Det är dock väldigt frustrerande att kroppen hela tiden säger ifrån. Jag längtar efter att få tillbaka min kropp och kunna använda den igen. Ser så fram emot att sakta börja träna igen. Ska börja från grunden denna gång och bygga upp en stark och smidig kropp som sen håller hela livet!

Omfödersketräff, MVC, förlossningssamtal, kurator och en rejäl urinvägsinfektion (v 34, 33+4)

I tisdag var vi på en två timmar lång träff för omföderskor på MVC. Det var bra, det pratades lite om förlossning när man redan gjort det en gång men fokus låg på hur det är att bli en till i familjen och för storasyskonet att få ett lilla syskon. Det är nog det vi är mest oroliga för. Vi märker att L har förändrats och det är svårt att veta hur hon mår. Hon sover väldigt oroligt, drömmer mycket och gråter en del i sömnen, är otroligt mammig, vill bara sova i vår säng, vill bli matad, gnäller otroligt mycket och har börjat kissa på sig vissa dagar. Jag funderar på att kontakta BVC och be om lite råd kring hur vi ska tänka och göra. Vi försöker involvera henne och prata med henne om bebisen och hon pratar om mycket om bebisen också. Men jag vet inte om vi pratar för mycket och ganska ska backa på det lite och vänta tills den är här och hon verkligen förstår vad det handlar om. det är så svårt.

Denna vecka har förvärkarna ökat rejält och jag går dessutom på toaletten konstant, blåsan gör ont så fort den minsta full och det är allmänt jobbigt. I onsdags var jag hos barnmorskan och hon skrev en remiss för en odling som jag lämnade igår. Idag ringde läkaren och sa att jag har en ganska ordentlig och ovanlig infektion som är ganska svår att medicinera. Jag har i alla fall fått en antibiotika som jag ska äta i fem dagar och en vecka efter sista tabletten ska jag lämna ett nytt prov för att se om kuren har tagit som den ska. Jag hoppas verkligen den funkar och att förvärkar samt kissandet lugnar ner sig. I övrigt var allt bra hos barnmorskan, SF måttet låg på 32 cm så den ligger på medelkurvan och bebis verkar växa som den ska.

Igår var vi på BB Stockholm för förlossningssamtal och planering. Jag blev ganska ledsen och arg då jag uppfattat det som att vi skulle sätta ett datum för igångsättning då men läkaren nu verkar ha ändrat sig och vill att förlossningen skulle starta av sig själv. Vi försökte förklara varför jag vill ha en igångsättning men jag känner inte att hon riktigt lyssnade. Till slut så bokade vi i alla fall ett nytt samtal v 39+0 och då ska en bedömning göras om hur jag mår och hur mogen jag är. Om jag är mogen för en igångsättning så kan den komma att bli samma dag eller några dagar senare. En remiss skickades i alla fall till narkosläkare som ska kolla min rygg och se var man bäst kan lägga epiduralen och det står i mina anteckningar att jag ska få komma in tidigt för att lägga den. Men samtidigt så kan de ju inte garantera att det finns en plats och det oroar mig väldigt mycket. Jag har i alla fall bestämt mig för att förbereda mig på en spontan start och ska försöka jobba med de tankarna som jag tycker är jobbigt med det och förbereda mig ordentlig. Sen får vi se. Jag hoppas i alla fall att jag ska slippa gå över då det är en stor oro och jag är så rädd att något ska hända bebisen på slutet.

Jag var även hos kuratorn igår och det var skönt att kunna prata igenom allt med henne. Jag fick sätta ord på mina känslor och kunde uttrycka dem bättre. Jag är arg för att jag känner att jag blir motarbetat hela tiden av läkarna. Jag tycker att "alla" andra verkar få snitt och igångsättning för mycket banalera saker och jag förstår inte varför jag inte får det. Jag vet att de tänker på barnets bästa men någonstans anser jag att de borde väga in hur mamman mår och framförallt när barnet är fullgånget och normalt i storlek. Jag har ju fått börja medicinera för att jag mår dåligt och har gått i terapi hela graviditeten för att ta mig igenom den och ovanpå detta har det varit väldigt jobbigt fysiskt. Någonstans borde mitt mående också tas på allvar. Jag känner mig stressad och det påverkar ju bebisen negativt. Tänk om även denna förlossning blir dålig och jag därför får en förlossningsdepression. Jag vill ju få ett bra slut på allt detta och tror verkligen att en igångsättning där jag får känna att jag har lite mer kontroll är det bästa för mig och då är det ju det bästa för barnet. Jag vet liksom inte vad jag ska göra nu. Bara acceptera läget och göra mitt bästa eller prata med barnmorskan och kanske Joanna på BB Stockholm igen och se om jag kan få mer stöd från dem. Känner mig ganska förtvivlad, ledsen och arg. Varför ska allt behöva vara så jobbigt, varför kan jag inte bara tas på allvar.