Dagarna rullar på.... (v 14, 13+3)

Halvvägs in i v 14, dagarna rullar på. Jag är fortfarande hemma på heltid men nästa vecka ska jag försöka börja jobba halvtid igen. Det känns väldigt skönt, jag längtar efter lite stimulans och socialt sällskap. Jag mår så mycket bättre även om vissa dagar är jobbiga med illamående och huvudvärken kommer oftare så är det så mycket bättre. Magen krånglar en del och även om jag tycker att jag sköter den så känner jag mig förstoppad ganska ofta och då får jag så ont i magen. Bebismagen växer också och den är öm. Precis som den var med L, den ömmar och det är svårt att sitta och leka med L redan nu. Det spänner och drar i ligamenten när jag gör en plötslig rörelse eller reser mig eller vänder mig i sängen. Men jag är inte orolig, jag vet att det var precis likadant med L och min livmoder var superöm hela graviditeten, jag känner av sammandragningar en del också nu. Om 1,5 vecka ska vi till barnmorskan och lyssna på hjärtat och jag ska fråga lite om ömheten då och vad jag kan göra för lindra det. Jag har som ett lugn i kroppen nu. Oron finns i bakgrunden men den är inte alls lika påtaglig och jag kan resonera kring den. Sätta ord på den och statistik på den. Det känns lättare. Men jag tycker att dessa "spökveckor" är jobbiga. Symptomen minskar och det är för tidigt för att känna bebisen. Även om man känner att livmodern växer och illamåendet finns i bakgrunden så är det jobbigt. Tanken att den har dött kommer några gånger varje dag men jag måste lära mig att hantera oron och leva med den. Den kommer alltid finnas där, precis som den finns för att något ska hända L eller någon annan som står mig nära. Man kan inte sluta leva och låta oron ta över. Det finns så mycket vi inte kan påverka här i livet och det får inte ta över.

Jag pratade med kuratorn om hur framtiden ser ut om något faktiskt skulle hända. Om det här inte slutar bra. Jag inser idag att jag är klar med IVFer, jag orkar inte gå igenom det igen. Jag kan inte utsätta mig för det en gång till. Det tar för mycket av vårt liv och det är ett bra liv vi har. Det är inte antalet barn som visar hur bra ens liv är. Det är så mycket annat som är viktigt. Vi har L och hon är allt och lite till, bebisen i magen är en enda stor bonus.

L är så söt hon frågar ofta om hon får känna på magen och hon säger, vad stoor din mage är. Vi förklarar att den kommer bli jättestor och snart kommer hon kunna känna när den sparkar. Igår sa hon att bebisen kan sova i hennes säng men sen ångrade hon sig. Bara hon och mamma får sova i den. Men hon skulle önska sig en säng till bebisen i 4 års present :) Jag tror hon kommer bli en fin storasyster min älskade L.

Vi berättade för L

Glömde ju skriva att vi berättade för L igår att anledningen till att mammas mage är stor (något hon kommenterat) är för att det ligger en bebis där inne. Vi visade ultraljudsbilden och hon sa att hon ville ha en lillasyster men sen ändrade hon sig och ville ha en storebror. Försökte förklara att hon ska bli storasyster. Då blev hon glad för hon ville leka med bebisen. Förklarade då att den kommer sova mycket i början och inte kunna leka så mycket. Sen sa vi att när hon fyller 4 år så kommer bebisen vara här. Jag frågade om hon trodde att hon skulle få någon present av bebisen men då förklarade hon med ett skratt att den kan ju inte köpa nåt, den kan ju inte gå. L tycker att lillsyskon ska heta Pippi Långstrump i alla fall så det får bli bruksnamnet! Sen var hon inte så intresserad längre, underbara unge!

KUB test och veckans mage (v 13, 12+3)

På förmiddagen var vi på ultraljud och gjorde KUB testet. Jag har varit nervös hela veckan och började gråta innan vi började för jag var så otroligt rädd att den dött. Men barnmorskan sa snabbt, här ser man den och hjärtat slår så fint. Den låg exemplariskt och hoppade till ibland. Först hade den armarna framför ansiktet men sen sträckte den upp dem bakom huvudet. Det är så otroligt häftigt att se, man vill aldrig gå därifrån. Barnmorskan tog tid på sig och mätte flera gånger och lät oss verkligen titta vilket var skönt. Resultatet blev 1:20 000 vilket jag verkligen inte hade räknat med. Jag trodde att jag var för gammal för det men det är jag tydligen inte. Vi fick med oss två fina bilder och ett stort leende på läpparna. Nu är riskerna att något ska hända otroligt små och jag försöker verkligen tänka så men den lilla djävulen på andra axeln säger vem tror du att du är, klart något kommer gå fel. Jag försöker att njuta. Jag kan njuta av magen och tanken på att jag är gravid men har fortfarande svårt att se hela vägen till ett friskt levande barn i slutet av maj. Men det kommer förhoppningsvis så småningom. Vi bokade RUL till 8 januari, 7 veckor dit, känns som en evighet men tiden går fort. Vi har ju ett besök hos barnmorskan innan det också för att lyssna på hjärtljuden. Jag fick min sjukskrivning förlängd men har tänkt börja jobba 50 % om 1,5 vecka. Det ska bli så kul, jag längtar verkligen efter både jobbet och kollegorna och att ha något att göra på dagarna. I morgon ska jag ge mig på lite gravidyoga och nästa vecka tänkte jag faktiskt försöka styrketräna lite.

Magen har exploderat. Köpte en kjol och ett par mammabyxor idag så att jag har lite kläder till när jag ska börja jobba. Älskar den här delen, när magen börjar synas och jag känner mig verkligen fin!

Är nästan läskigt hur bra jag börjar må (v12, 11+6)

Både fredag och lördag har varit väldigt bra. Visst illamåendet finns i bakgrunden men det är en sådan skillnad. Jag är sugen på riktigt mat och lagade en grym middag med oxfilé, potatisgratäng, sallad och bearnaisesås igår kväll och det var så gott. Vi var i parken med L och jag klarade det bra. Nu på morgonen har jag bakat frukostfrallor och jag har inte vaknat med ett illamående! På kvällarna kommer det smygande och jag måste äta något litet innan jag lägger mig. Jag tar en prostafen ibland på kvällen för att mota bort illamåendet men framförallt göra mig lite trött för jag har väldigt svårt att somna. Men i det stora hela är det en sådan otrolig skillnad. Tänker att jag kanske kan börja jobba halvtid om en vecka, men vi får se. Det kan komma bakslag och jag märker också hur illamåendet eskalerar när jag är fysiskt aktiv så är förmodligen bättre att vänta ut det ordentligt och slippa ett rejält bakslag.

Oron gnagar förstås och jag försöker möte den samtidigt som jag sen försöker mota bort den. Jag kan inte påverka och på torsdag får vi veta. Jag vet också att det är normalt att börja må bättre nu och framförallt att jag gjorde det med L. Jag tycker att magen växer, inte bara att den är uppblåst utan att en liten bula börjar komma längst ner. Jag kommer falla långt om inte allt är bra på torsdag, det måste vara bra, det kan inte vara annat....

Det börjar sakta vända (v 12, 11+3)

Sedan droppet förra veckan så har jag i alla fall haft lite mer energi i kroppen. Jag fortsatte att må sjukt illa några dagar till men i går och idag så har det sakta känts lite bättre. Det är inte lika intensivt och jag börjar få ett sug efter bra och lagad mat. jag har stora problem med den sura äckliga smaken i munnen och tror det är sura uppstötningar för det hjälper faktiskt med Gaviscon. Jag knaprar dem som en drog :) Jag är fortfarande illamående större delen av min vakna tid och kräkreflexerna kör igång ofta men det är ändå skillnad. Nu är det nog mer som ett mer normalt graviditetsillamående. Jag hoppas på att kunna börja halvtid om 2 veckor, det vore så kul och skönt att få komma tillbaka till jobbet lite. Är så trött på att vara hemma.

Oron ligger och gnager men den är inte lika intensiv längre. Jag vet inte alls hur den lilla mår men det är som att jag insett att jag inte kan påverka. Vi får veta om en vecka idag hur det står till. Jag hoppas och ber att allt är bra men nervositeten börjar bygga upp nu. Hade det inte varit för att illamåendet började släppa i denna vecka när jag väntade L så hade jag varit jätteorolig men den här graviditeten verkar följa den med L ganska bra. Jag tror tom. att sammandragningarna har börjat lite. Jag plockade ur diskmaskinen en dag och sen kände jag hur magen värkte lite och spände sig. Precis som det började med L. Det är sjukt tidigt men de säger ju att saker börjar ännu tidigare med andra graviditeten.

Magen är så himla spänd och jag har verkligen problem med tarmarna. Jag tar Movicol varje dag men ska försöka få mig mig lite katrinplommon och annat också. Tarmarna m¨år verkligen inte bra och det bidrar till illamåendet. Jag tycker inte att magen ser ut att växa men det är ju tidigt och den har ju varit så svullen i flera veckor nu så det är svårt att veta.

Akuten, dropp och hopp (v 11, 10+3)

Den här veckan har inte varit rolig någonstans. I torsdags förra veckan så började jag må lite bättre och orkade till och med gå ut och äta med några vänner på kvällen. På fredagen var illamåendet som bortblåst och oron kom som ett brev på posten, även om vi hade fått se den lilla dagen innan. Lördagen var också helt okej men på söndagen vände det igen. Min oro nådde liksom toppen, det var ju exakt så här det var förra gången. På måndagen mådde jag skit och framför allt så var jag så yr att jag knappt kunde stå och fick hjärtklappning också. Jag ringde Vårguiden som skickade mig till den vanliga akuten för att kolla upp yrseln och hjärtklappningen. Det gick ganska fort och allt såg bra ut. Men mitt HB hade sjunkit från 126 till 113 så det kunde vara förklaringen till tröttheten och yrseln. Varken tisdagen eller onsdagen blev bättre och jag blev mer och mer matt och yr. Då tycker jag ändå att illamåendet inte är lika illa längre och jag får ju i mig både vätska och lite mat varje dag. Ringde i alla fall gynakuten på SöS för att höra vad de sa och de tyckte jag skulle komma in så de kunde kolla näring och vätska. Vi åkte in i morse och fick komma in ganska fort. Man tog blodprover och satte ett vätskedropp. Efter någon timme fick vi träffa läkaren som sa att proverna såg bra ut så det var bara att fortsätta som jag gör men innan jag gick hem skulle jag få ett näringsdropp också för att ge mig lite skjuts på vägen och förhoppningsvis lite mer energi. Jag fick även göra ett snabbt VUL och allt såg bra ut med den lille. Jag var så nervös för jag tyckte hon tog sån tid och höll på så innan hon sa att den rörde på sig och hjärtat slog. Jag gick tillbaka till min säng och J åkte till jobbet då droppet skulle ta ca 3 timmar. Jag lyssnade på lite poddar och musik och plötsligt så började jag gråta för det gick upp för mig att när vi har tagit oss så här långt så är oddsen faktiskt stora att vi kommer ta oss hela vägen. Det är första gången jag känner så, att det faktiskt kanske kommer gå. Vi kommer få träffa detta barn i vår.

Jag har börjat med järntabletter och Movicol för att magen inte ska packa ihop helt. Nu på kvällen känner jag mig faktiskt lite piggare och jag orkade tom plocka ur diskmaskinen. Nu ska vi äta pannkakor och sen ska jag försöka njuta av att inte må sjukt illa för en stund!