Förlossningssamtal och en känsla av trygghet (v 27, 26+5)

I torsdags var vi på BB Stockholm och träffade vår gamla barnmorska som numera jobbar där. Det var skönt att träffa någon som känner till lite om oss och hur graviditeten med L var. Vi pratade om den här graviditeten och men mest om förlossningen med L. Vi berättade om våra önskemål och hur vi gärna vill att det ska bli denna gång. Jag förklarade att det som jag upplevde som allra jobbigast var att vi var lämnade ensamma så mycket och inte fick förklarat vad som hände. Jag mår fortfarande dåligt över att jag fick sådan panik när det eskalerade alldeles för fort och att jag verkligen vill ha hjälp att behålla ett lugn denna gång. Jag förklarade att jag vill ha en epidural och att jag är orolig för att den ska vara svår att sätta även denna gång och att det ska gå så fort så att det kanske inte går. Här kommer vårt önskemål om en ingångsättning in. Jag känner att jag vet vad jag ger mig in på med en ingångsättning och att det tog tid eller slutade med sugklocka inte är det som jag upplever som jobbigt med förlossningen utan att det gick så himla fort när vattnet gick. Jag vill epiduralen sätts i god tid i lugn och ro av en specialist så att det inte blir massa stress kring den. Barnmorskan tyckte att detta var rimliga saker att vilja och hon ska skriva en remiss och även prata med vår läkare som förhoppningsvis går med på en igångsättning. Om det sen startar av sig själv innan det datumet så ska det stå i min journal att vi ska få komma in omgående just för epiduralens skull men också för min trygghet. De kommer stå i min journal att jag är en samtalspatient och att de i störta möjliga mån inte ska anvisa mig till ett annat sjukhus.

Barnmorskan berättade även om hur de arbetar på BB Stockholm och det känns annorlunda mot SöS. De är mer i rummet, antigen barnmorskan eller undersköterskan och stämmer av med paret hur de vill ha det. Om man vill vara själv eller ha någon där. De jobbar mer aktivt med att vara ett stöd i den grad föräldrarna vill ha det och försöker verkligen tillmötesgå en behov. Vi fick komma upp på förlossningen och se ett förlossningsrum och ett eftervårdsrum och det var så annorlunda från SöS. Det fanns massor med personal och alla hälsade glatt. Rummen är stor och fina och alla rum har egen toalett och dusch. Något vi aldrig hade på SöS och det var ganska jobbigt att behöva ta sig ut i korridoren för att gå på toa. Rummen hade all teknologi som kan komma att behövas men kändes inte lika sjukhusaktiga.  Vi fick båda en helt annan känsla och bara det gör att jag känner mig lugnare.

Om två veckor ska vi träffa läkaren igen och då får vi se vad hon säger. Jag hoppas verkligen att det inte blir några problem. Om det blir det får vi ta det en sväng till. Vi ska även gå Föda utan Rädsla kursen och försöka förbereda oss mer denna gång. Det känns som att jag var helt oförberedd med L eftersom allt blev så krångligt på slutet och vi inte visste alls hur och när hon skulle komma så jag förberedde mig nästan inget alls och det funkar ju inte riktigt för mig vet jag nu. Jag behöver läsa på och ha verktyg att ta till. Att jag dessutom har gjort det en gång nu och vet lite vad jag har att förvänta mig gör att det faktiskt känns lite lättare också.

Förvärkar har lugnat ner sig lite nu, jag har verkligen vilat massor denna vecka och när jag är still så är de inte lika ofta eller intensiva men så fort jag är aktiv så kommer de tillbaka. Foglossningen känns en del, framförallt på kvällen men det går bra. Jag känner mig lugnare nu och hoppas att två veckor till hemma ska göra susen och att jag kan jobba lite till sen. Mitt mål är att jobba till v 32 i alla fall och sen gör det inget om jag behöver vara hemma på heltid och vila efter det. Men lite till vore kul att få jobba och känna mig lite normal i alla fall.

Förvärkar som läkaren säger och heltidssjukskrivning (v 27, 26+1)

Är helt färdig av sammandragningarna/förvärkar. De kommer med ca 10-15 min mellanrum all min vakna tid. Var hos barnmorskan i morse där jag brast i gråt för jag mår så dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag hatar att det är så jobbigt och påfrestande att vara gravid, att jag inte bara kan få njuta. Barnmorskan tyckte att det var dags att gå hem på heltid men att läkaren får avgöra i slutändan. Vi lyssnade på hjärtljuden som slog perfekt (145 slag per minut), SF-mått 24, precis som med L i samma vecka, inom normalen men under snittet. Barnmorskan kollade på kurvan med L och såg att den dippade mot slutet varför hon ville ha ett tillväxtultraljud även i v 32 så en remiss är skickad för det. Blodtryck var 110/60, järn 109 och blodsocker 6,3. Ska försöka äta mer järnrik kost så att jag inte behöver äta mer järntillskott.

Efter barnmorskan åkte jag vidare till läkaren. Hon ansåg att jag behövde vara sjukskriven på heltid i ett par veckor så nu blir jag hemma till 10 mars då vi ska ses igen och se hur jag mår. Hon kollade tappen som svar fin men säger att jag måste vila och koppla av för att försöka få ner antalet förvärkar. Lite yoga och bad är bra också så att kroppen får stretcha och koppla av också. Hon trodde att jag har lite foglossning också. Jag skulle även lämna ett nytt urinprov i morgon, på morgonurin för att göra en ny odling. Sen ska jag ta MRSA prover då vi var på sjukhus i Thailand med L. Även om jag inte behandlades för något så ville hon kolla upp det för att vara på den säkra sidan.

Har nu spenderat eftermiddagen på soffan och känner mig lite piggare men så fort jag rör mig så börjar det göra ont igen. Förvärkarna kommer ca var 10:e minut. Hela magen blir sne och man ser bebisens kropp så tydligt. Ikväll blir det yoga och sen ett bad tror jag.

sammandragningar, mensvärk, ilningar och en tur till Specialistmödravården (v 27, 26+0)

Nu är vi hemma igen efter två härliga men jobbiga veckor i Thailand. Tyvärr har de flesta i sällskapet varit sjuka på ett eller annat sätt och två stycken är fortfarande kvar i Thailand, inlagda på sjukhus med denguefeber. De första 8-10 dagarna hade jag nästan inga sammandragningar alls och jag märkte verkligen hur stress påverkar dem. När sedan L fick hög feber och vi började oroa oss för denguefeber även på henne så satte de igång igen. L visade sig ha en infektion, troligen i halsen, och vi kunde slappna av men sammandragningarna gav sig inte. På resan hem var de ganska jobbiga och framförallt så hade jag börjat få mensvärk i ryggen och ilningar ner mot underlivet. Vi kom hem tidigt igår morse och jag la mig och sov i några timmar. När jag vaknade så hade de inte avtagit utan kom ca var 10:e minut när jag fortfarande låg i sängen. Jag ringde Specialistmödravården och de trodde att jag kanske fått en urinvägsinfektion. Jag fick order om att inte kissa på fyra timmar och sen komma in för kontroller. Det är sjukt svårt att hålla sig i fyra timmar fick jag erfara men tillslut kunde vi åka in. Stickan visade inget men de skickade det på odling. Efter ca 1,5 timme kom en totalt ointresserad manlig läkare och pratade med mig och undrade vad problemet var. Jag beskrev hur jag tyckte att sammandragningarna ändrat karaktär i och med att de kändes mer, samt mensvärken och ilningar ner mot underlivet. Han klämde på magen som är jätteöm och undrade om det inte var mina tarmar som gjorde ont. Jag förklarade att det inte är det, det gör ju ont utanpå magen när man tar på den. När jag förklarade hur sammandragningarna känns så himlade han med ögonen. J sa att vi har oroliga för att tappen börjat påverkas och han sa typ, ja vi kan ju göra en koll. Han mätte den till 41 mm, vilket jag undrar över, så lång har den ju aldrig varit, men det såg i alla fall bra ut. J frågade om ömheten på magen kunde ha med sammandragningarna att göra och så säger läkaren att om jag de sammandragningar som jag säger att jag har och har haft så länge så skulle tappen vara påverkad. Han menade alltså att jag bara hittar på, eller? De gjorde ingen CTG för att kolla hur ofta de kom och hur bebisen mådde under sammandragningarna heller. Jag hatar verkligen detta. Jag försöker verkligen att inte vara till besvär och jag vet att man kan ha väldigt mycket sammandragningar utan att det är någon fara. Däremot så lämnas det ju upp till mig att känna av när de ändrar karaktär och kanske börjar påverka min tapp. Det är inte så lätt. Läkaren har sagt att om de fortsätter komma i vila eller jag får värk i ryggen så ska jag ringa och det var ju precis det jag gjorde. Jag blir så arg när jag då bemöts på detta sätt. Ingen skulle vara gladare än jag om jag bara fick ha en normal okomplicerad graviditet men det verkar ju inte bli så denna gång heller. Jag känner mig otroligt utlämnad, hur ska jag kunna veta när det inte är normalt. Hur mycket ont ska jag behöva ha. I morgon ska jag till barnmorskan och läkaren på MVC vilket känns skönt i alla fall. Jag hoppas att de kan ge mig lite bekräftelse och trygghet igen. Jag är hemma idag och i morgon och ska bara vila. En del av mig är så redo att sjukskrivas på heltid nu men en annan del vill gärna jobba ett tag till. Jag tror dock tyvärr att jobbet bidrar väldigt mycket till sammandragningarna då det är ganska stressigt och mycket att göra och jag känner att jag inte riktigt räcker till när jag bara jobbar halvtid. Jag ska prata med barnmorskan och läkaren om det i morgon och se vad de säger. Idag är det lite bättre i vila i alla fall men så fort jag gör saker så sätter det igång igen och magen är rejält öm.

Massa stress och snart semester (v 24, 23+3)

I måndags var jag på specialistmödravården igen och mätte tappen, den var nu 32 mm så har blivit lite kortare men inte något att oroa sig för säger läkaren. Hon sa att det kan vara lite olika mellan mätningarna också så inga problem att resa.

Däremot så börjar rapporterna om Zika viruset bli många och inte roliga att läsa och jag insåg att jag inte vågar åka till Jamaica. Risken att smittas är liten men den finns och den risken vill jag inte ta. Vi spenderade därför hela tisdagen med att försöka lösa detta. Från början var det helt omöjligt, vi kunde boka om resan men de kunde samtidigt inte erbjuda oss något annat. Jag pratade med 2 läkare som båda starkt avrådde från att resa men inget spelade någon roll för resebyrån. Så länge UD inte avråder så behöver de inte låta folk boka av. Jag grät och var helt förtvivlad. Vi ville bara få våra pengar tillbaka så att vi kunde hitta en annan resa och komma iväg ändå. Sen när vi ringde Ving en 4:e gång för att se hur vi skulle göra för att boka om. Vi hade tidigare fått information om att de i alla fall hade flygstolar till Phuket nästa torsdag så fick vi höra att vi visst kunde boka av med ett läkarintyg. Detta dubbelkollades och verkade stämma. De hade alltså under dagen ändrat sig. Jag ringde husläkaren och fick ett intyg därifrån och även ett från MVC för säkerhetsskull. Så nu har vi bokat a och får tillbaka pengarna. Så tråkigt att inte komma iväg till Jamaica men det känns som det rätta beslutet, Jamaica finns kvar. Men att risker att bebisen blir gravt hjärnskadat är inte något vi vill. Vi hade otroligt tur och hittade sju biljetter tur och retur till Phuket med Thai och sen ett hotell som ser väldigt mysigt ut på Koh Lanta så vi kommer iväg till värmen i alla fall och får fira mammas 60 årsdag! Det ska bli så himla skönt att komma iväg och Thailand känns tryggt. Jag ska ligga i skuggan och dricka kokosnötshakes och läsa!

Magen har för övrigt haft en riktigt tillväxtfas och är riktigt stor nu. Den är som en fotboll, väldigt rund och rakt ut. Bebisen som nu verkar gå under namnet Bulan ibland är pigg och glad och bökar runt där inne. Jag tror jag börjar lära känna vilka delar som jag känner och det är mycket fötter uppe i revbenen och händer långt ner just nu. Snart har 60 % passerat, helt galet. Vi köpte en byrå i helgen och jag har lagt ner de pyttesmå kläderna som jag har köpt. Jag går och öppnar den lådan ibland och njuter av tanken att få sätta på Bulan de där så små kläderna. Jag undrar så vem du är och om du kommer vara lik din syster eller ha ett helt eget utseende och personlighet. Det ska bli så kul att få träffa dig och lära känna dig. Älskar dig gör vi redan!