Ruvardag 9 - Kemisk graviditet?

Under dagen och kvällen igår så tyckte jag att det blev mer rosa. Svårt att säga att det är flytningar men något emellan lutinusklet och flytningar är det. Ibland i trosskyddet och ibland på pappret när jag torkar mig. Jag messade Anna-lena och frågade vad jag skulle göra, de tyckte att jag skulle stanna hemma några dagar och vila. Det är bara tiden som kan visa vad som händer. Jag frågade om jag kan få ta blodprover men de tyckte vi skulle avvakta. Jag kan bli lite irriterad över det. De vet om att det värsta vi IVFare lever med är oron och två blodprov skulle faktiskt kunna dämpa den. Vad är det vi betalar hemläkaren så otroligt mycket pengar för egentligen. Jag blev rätt besviken på dem i alla fall. Har ringt Falun idag och hoppas att de ringer tillbaka snart.

Jag läste om kemisk graviditet igår och tror att det kanske är det. Det som dock talar emot det är att jag tycker att strecket på stickan blir starkare plus att jag fortfarande har en del graviditetssympton så som ont i brösten, spänner/molar i magen, väldigt törstig, varm, lite yr och lätt illamående. Om det är en kemisk graviditet så borde ju dessa bli mindre och inte mer. I morse var det dessutom inte alls lika rosa i lutinuset. Ja, jag håller på att bli galen. Analyserar allt och önskar att jag bara kunde gå i ide tills vi vet mer. Jag vågar inte ta ut något alls i förskott, jag inser att det kan gå vägen men det känns som att så mycket talar för att det inte gör det. Vid en kemisk graviditet så kommer mensen oftast när den normalt kommer och de flesta vet inte om att det för en kort stund varit gravida. Idag är dag 9 och dagen då min blödning brukar komma igång. Det är även 14 dagar sedan ägglossning så i en vanlig månad hade mensen kommit igår eller idag. 

Jag brottas också med det dåliga samvetet att jag inte kan hantera detta bättre, att jag är hemma från jobbet igen, att jag inte räcker till, att jag ibland inte orkar med L och blir så arg på henne när hon bara gnäller. Jag tänker att detta är mitt straff för att jag är en sån usel mamma till henne. Jag känner mig verkligen usel ibland. Igår blev jag så arg över de där jävla napparna att jag hotade med att slänga alla i papperskorgen, hon blev helt förstörd och jag med. Jag hade så dåligt samvete efteråt att jag bara grät. På kvällen så låg jag länge hos henne när hon somnade. Jag hoppas att det är det hon kommer ihåg och inte hur arg jag var. Jag hatar att behöva messa min chef och säga som det är och att jag lir hemma några dagar igen. Jag var ju hemma med förkylning två dagar också och nästa vecka är förskolan stängd i två dagar och då ska jag vara ledig igen. Jag hatar att inte räcka till. Jag undrar när vi ska sluta kämpa för ett barn till och bara acceptera hur det är. Det blir inga fler för jag orkar inte sorgen och misslyckandena. Jag vill så himla gärna bara få vara glad och ha ork till livet!

Det övre testet är från idag och det undre från i lördags.

Ruvardag 8 - gravid v 1-2

Enligt Clearbluetestet som jag tog igår är jag gravid vecka 1-2. Testlagrets test var också starkare igår och strecket kom fortare vilket borde betyda att HCG stiger. Jag googlade lite och det verkar som att en nidblödning ofta kommer 10-12 dagar efter befruktning, vilket stämmer bra med dagarna nu. Igår tyckte jag att det avtog under dagen och kvällen men sen i morse kom det lite rostfärgat med lutinuskletet. Det kan ju vara rester som sitter kvar. Så länge det inte ökar eller blir rent blod så borde det ju vara okej. Jag är dock väldigt ödmjuk inför tanken på att det kommer gå hela vägen och kroppen och tankarna har gått in i försvarsställning. Jag väntar på ett missfall helt enkelt. Jag har varit gravid två gånger tidigare och aldrig sett något rosa. Det känns dock lättare denna gång, jag har liksom förväntat mig detta. MA:et var en sån chock, jag förstod inte alls hur det kunde hända. Men nu är jag förberedd även om jag vet att jag kommer krascha när det händer. Kroppen känns dock gravid, brösten gör ont, magen spänner och drar, jag är galet törstig och illamåendet gör sig lite påmint till och från. Men så var det ju förra gången också. Jag vet helt enkelt inte vad eller hur jag känner. Jag är mycket lugnare ön vad jag trodde jag skulle vara, jag inser att jag kan inte påverka detta på något sätt alls. Jag är ganska lugn i tanken att tills jag vet annat så är jag ju gravid. Den tanken skrämmer mig så sjukt mycket. Jag vet inte om jag är redo, jag har vant mig så vid motgångar och kampen. Det är svårt att ta in att det kanske faktiskt är över nu. Vi kanske inte behöver göra fler IVFer. Det är så mycket tankar som krockar i mitt huvud. Ena sekunden är jag övertygad om att detta kommer sluta i ett missfall men samtidigt så finns tanken att det kanske är vår tur nu. Det kanske är Ls syskon som klamrar sig fast där inne. Jag kanske kommer att få bli mamma igen. Jag är livrädd för allt inser jag..... för ett missfall, för att lyckas, för vad som kan gå fel, för vad som kan bli rätt.

Ett svagt litet streck och rosa flytningar - ruvardag 6

Redan igår kände jag att det nog kan ha gått vägen. Magen spänner och drar, brösten ömmar på ett konstigt sätt och jag är sjukt törstig. Jag tog ett test i går kväll, hade kanske hållit mig i max 3 timmar. Förväntade mig inte att se något på kvällen på ruvardag 5 men ibland är man knäpp och testar ändå. Men efter 10 min så ser man ett svagt streck, det är inte starkt men jag behövde inte analysera det. Det var ett streck. Sjukt tidigt! Kändes så konstigt. Jag kan inte säga att jag blev överväldigande glad, mest livrädd faktiskt. Har det verkligen funkat, det känns som att det har gått för lätt. Ska det fästa två gånger i rad. Vi borde behöva kämpa mer, förtjänar jag det här. Ja tankarna går runt. Allt känns så skört. Gick ändå och la oss med ett litet leende. Det är ju en början i alla fall. Tog ett nytt test i morse och strecket är likadant. Jag vet att med tvillingarna så tog ett några dagar innan det faktiskt blev starkare så jag är inte så oroligt för hur svagt det är. Men så på eftermiddagen idag så kom det lite rosa flytning. Det är absolut inte mycket eller färskt blod men det är inte vitt. Det är rosa. Det har kommit ytterst lite till och jag tror att det tidigt missfall är ett faktum. Jag har köpt ett clearblue test. Funderar på att ta det i morgon om testlagrets test fortfarande visar ett streck. Kanske borde jag försöka vänta och se vad som händer. Jag både vill och vill inte ta ett nytt test, jag vill inte se "inte gravid" samtidigt så är denna ovisshet så grym. Men även om det står gravid så kan ju missfallet vara ett faktum. Borde försöka vänta och se hur det rosa utvecklar sig. Om det inte blir mer så är det kanske bara sköra slemhinnor. Blir det mer så är det väl ett väldigt tidigt missfall, ett sådant som många inte ens vet om är ett missfall. Jag har ganska ont i magen och lite ont i ryggen vilket inte känns som ett bra tecken. Det kommer att bli en lång helg med mycket toalettpappersanalyserande. Jag är inställd på det värsta och försöker hålla hoppet nere. Jag vågar inte tänka positiva tankar, är fan helt livrädd just nu. Varför måste det vara så här.

En till frysen

Ett av de återstående embryona gick att frysa. Det innebär att vi inte kan byta ett Ett mot två FET. Det innebär att vi antingen gör ett till plock och ET under hösten eller betalar 12 000 kr för ett FET. Oavsett så innebär det att vi förmodligen bara kan göra ett försök till i år och sedan får vi vänta till mars efter att vi varit i Jamaica. Det stressar mig otroligt att det bara blir 2 försök under hösten och sen 3-4 månader paus igen. Tiden bara försvinner. Idag känns det så jäkla motigt och deppigt. Jag är så himla trött på allt detta. Kan det inte bara få gå vår väg!

Ruvardag 3

I söndags och igår kändes det så himla bra på något sätt. Kan inte sätta ord på vad men det kändes positivt. Det gör mig livrädd, fallet kommer bli stort igen. Idag kommer tvivlet och jag vet inte vad jag ska tro. Det har nog inte lyckats. Jag hatar verkligen denna väntan, det är vidrigt. Maktlösheten är det värsta, att vara så utlämnad, att inte kunna påverka. Är hemma från jobbet igår och idag, har känt mig hängig och har haft ont i halsen så kände att jag lika bra kunde vara hemma och ta det lugnt. Igår sov jag 3 timmar på dagen och sen låg jag bara på soffan, var väldigt skönt.

Det spänner och drar i äggstockarna och molar lite i magen, brösten pirrar lite och jag är väldigt trött. Inga nyheter med andra ord, precis så här det har varit varje gång, oavsett om det lyckats eller inte. Det enda som är lite lite positivt är just att det drar i äggstockarna, det gjorde det när jag plussade sist, samt att jag har svårt att äta. Mår dock inte alls illa som jag gjorde tidigt förra gången, men det var ju tvillingar då och illamåendet kom extremt tidigt så det behöver inte betyda något.

Kommer testa senast på söndag, kanske redan lördag. Vi får se, är lättare att förbereda sig på mensen om testet varit negativt innan tycker jag.

En liten blastocyst har flyttat in...

Kl 11.15 idag flyttade femman in. Den var väldigt fin sa Staffan. De andra tre levde fortfarande men var inte jättebra så han var osäker på om de skulle kunna frysas. De ska odlas vidare till i morgon så får vi se. Vi fick se en film på femman från dag ett till idag. Skithäftigt att se hur den delade sig och utvecklades. Jag är fortfarande rätt öm och väldigt svullen men det var nästan ingen vätska alls så det ska nog gå bra. Jag fick kortison, blodförtunnande och två extra hormonstöd. Precis som förra gången. Nu börjar väntan och rädslan. Först en vecka innan vi vet om den fastnat och om den har det vet jag inte hir jag kommer hantera allt. Är ju livrädd för att få ett MA eller missfall igen. Får bli en dag i taget helt enkelt. Jag hoppas och så innerligt att femman ska stanna hela vägen till maj.

4 befruktade ägg

Av 13 ägg var 8 mogna och 4 befruktades. Känns väl sådär men jag vet att det inte är så bra att få många ägg, de brukar inte vara så bra kvalité. Jag försöker tänka att förra gången var det bara 3 ägg och alla befruktades och 2 blev blastocyster och jag blev gravid i alla fall. När L blev till var det 17 ägg och 8 befruktades och 3 blev blastocyster. Jag har haft ett guldägg i varje plock. Det är så jag måste tänka. Förhoppningsvis så finns det två eller tre kvar på lördag när det är dags för återförning. Just nu känns det som att vi kommer göra ett plock till för att få lite fler embryon till frysen men vi får se. Nu börjar närmare 2 veckor av väntan och tortyr. Först inför lördagen och besked om någon har överlevt och sedan förhoppningsvis ruvningen. Fan vad jag hatar den där ruvningen. Om 2 veckor vet vi. Jag börjar ju alltid blöda en vecka och en dag efter återföring, det är nästa söndag. Tänk då är jag antingen gravid eller så har vi ytterligare en misslyckad IVF bakom oss.