Allt såg bra ut och illamåendet gör sig påmint allt oftare....

Var tillbaka på SöS för nya prover och VUL. Proverna såg bra ut idag. De vita blodkropparna som var lite höga förra gången hade sjunkit. Det fanns lite vätska i buken och äggstockarna är lite stora och ömma men i det stora hela ser allt bra ut så inga fler kontroller behövs. Där var en fin hinnsäck men inget mer, precis som förväntat i v 5+1. Läkaren sa att hon kunde känna att livmodern var förstorad vilket var ett bra tecken. Jag tror att det växer som det ska men jag är väl medveten om att det kan ändras på en sekund. Livet är skört. Jag har börjat må illa från lunch och resten av dagen. Det kommer och går och är fullt hanterbart så länge jag får i mig saker med jämna mellanrum. Tröttheten börjar kicka in också och brösten ömmar. Vågar inte hoppas för mycket men hoppet finns...

Ett besök på gynakuten - mild överstimulering och något som var så stort det ska vara

Igår var vi iväg och kollade på bla. Min lillebror som sprang 15 km på Lidingloppet. Vi gick en del och ganska fort en en bit. Jag fick ont i magen och blev väldigt andfådd och konstig i kroppen samt att magen var så himla svullen. Jag ringde Vårdguiden när vi kom hem och de kopplade mig till gynakuten på SöS som ville att vi skulle komma in. Lämnade L hos mormor och kom dit vid 16.30. Fick träffa en sköterska med en gång som skulle ta 3 rör blod. Det gick knappt. Hon använde barnnålen men blodet var så trögt, hon fick gå in på 3 ställen tillslut för att få tre rör. Sen fick vi vänta på läktaren i närmare 4 timmar. Hon sa att de flesta blodproven var okej men några var lite dåliga. Hon klämde och kände och det var ändå okej. Sen gjorde hon VUL och det gjorde skitont på vissa ställen. Äggstockarna var ganska stora men inte extremt och det fanns lite fri vätska i buken. Hon konstaterade en mild överstimulering men sa också att det kan ju vara så att den precis börjat ta fart och vill därför att jag ska komma tillbaka på tisdag för nya prover och VUL för att se vad som händer. Tyvärr gick det inte att hitta någon tid på mottagningen så jag får komma tillbaka till akuten men det ska gå fortare då. Hon visade oss också en hinnsäck som var så stort som den bör vara och en tjock fin slemhinna. Inte för att det egentligen lugnar mig. Jag vet ju att det kan gå fel längre fram. Nu börjar de mest kritiska veckorna men jag ska ta mig igenom dem!

Vi köpte med oss mat hem. Jag var ashungrig vid det här laget och sen har jag sovit 10 timmar i natt. Magen känns fortfarande spänd och öm men det är hanterbart. Jag tror inte fet kommer eskalera denna gång utan förmodligen stanna vid en mild överstimulering. Idag åker jag, L och mormor ut till landet över natten. Ls förskola är stängd i 2 dagar så jag är ledig. Ska bli så skönt att komma ut dit något dygn!

Ruvardag 14 - testdag, gravid v 2-3 och att leva med en oro i varje cell i kroppen....

Idag är den officiella testdagen och typ den enda dagen denna vecka som jag inte tagit ett test! Anna-lena ringde i tisdags och hon tyckte allt lät jättebra så vi bokade in ett VUL den 15 oktober, det är en evighet tills dess och jag kommer förmodligen vara helt slut när vi väl kommer dit. Jag gick tillbaka till jobbets i onsdags och jag mådde illa nästan hela dagen, kändes bra. Men så i går försvann det igen och jag blev tom sugen på kaffe, det sätter i gång oron direkt. Samtidigt så litar jag ju inte ens på symptomen längre eftersom de var kvar förra gången även 2 veckor efter att de hade dött. Jag tog i alla fall ett Clearbluetest igår som visade gravid 2-3 veckor precis som det ska. Mina tankar går dock iväg till att även om det visar så så kan den ha dött för det är en fördröjning i hormonerna. Idag har jag mått lite lite illa och magen är svullen men brösten känns inte alls lika mycket så jag fortsätter att oroa mig. Oron sitter i varje cell i kroppen, i varje andetag jag tar och varje tanke jag tänker så dyker den upp. Den är min ständiga följeslagare. Jag är helt övertygad om att det inte kommer vara ett hjärta som slår om 3 veckor. Jag kan inte släppa det, jag kan inte njuta överhuvudtaget. Jag är livrädd för att höra orden, tyvärr... Jag är livrädd för att behöva uppleva allt det där igen, för hur vi ska orka gå vidare, vågar vi göra fler försök. Ja, jag är livrädd för allt och helt inställd på katastrof. Jag är så otroligt trött och det är väl för att hjärnan går på högvarv, jag kan inte koppla av. Jag vågar inte tro på detta, är så otroligt rädd.

Tre veckor är en evighet, jag vet ju att man kan se tidigare om hjärtat slår men vågar inte ens fråga för jag orkar inte lyssna på hur jag oroar mig i onödan och att det är ju jättebra att vi har kommit så här långt, att jag blev gravid igen. Jag får försöka ta mig igenom dessa tre veckor helt enkelt. Kan ju i alla fall ta ett nytt Clearblue om en vecka och hoppas på gravid +3.

Jag mejlade vår barnmorska på MCV och bad henne boka en tid om fyra veckor. Jag ville helst vänta men hon jobbar bara två dagar i veckan och är väldigt uppbokad så man måste vara ute i god tid. Jag frågade henne om att få göra ett ultraljud efter 10 fulla veckor och hon sa att det skulle vi självklart få göra. Det känns i alla fall skönt. Jag vet att om vi tar oss så långt så kommer jag bli bra omhändertagen och min oro tagen på allvar.

Kuratorn och jag pratade om att ha små delmål. Jag vet att det är vettigt men det är svårt att ens tänka längre än morgondagen.. Jag är så rädd för mer rosa flytningar men ännu räddare för ett MA. Den här ovissheten är vidrig. Jag vet ju inte ens om den fortfarande lever nu, den kan ju ha dött när det där rosa kom eller igår när jag inte mådde lika illa. Nästa delmål är i alla fall ett test som säger gravid +3 nästa torsdag. Det är så långt jag vågar tänka!

Ruvardag 10 - Inget rosa på nästan två dygn och kurator

Igår morse var lutinuskletet nästan inget rosa alls och sedan dess kommer bara vitt! Jag vet inte vad det betyder men om det är en kemisk graviditet så borde mensen ha kommit igång istället för att det rosa har avstannat. Det kan fortfarande vara ett MA eller bli ett missfall vilken dag som helst men just nu är just nu och jag måste försöka tro på att jag är gravid. Bara att uttala ordet är läskigt. Jag säger hellre att jag tagit ett positivt test, det är inte lika laddat. Att säga att vi ska ha barn igen känns flera mil borta, en alldeles för stor tanke för just nu.

Jag var hos kuratorn i morse och det var skönt. Vi pratade om rädslan, skräcken och oron och hur jag ska hantera den närmaste tiden. Just nu är det timme för timme, toalettbesök för toalettbesök. Jag måste acceptera oron och låta den vara där, den är befogad och jag kan inte förtränga den. Vi pratade om jobbet och hur jobbigt jag tycker det är att inte prestera 110 % att just nu bara vara good enough. Vi pratade om att det är så det måste få vara nu. IVF och graviditet och oro måste få komma i första rummet ett tag. Jag vet att ingen på jobbet uppfattar det som att jag inte är bra nog, det är bara min press. Jag ska ta en dag i taget där också. Den här hösten blir en dag i taget helt enkelt. Första delmålet är ett test som visar v 2-3 på lördag. Ett litet steg i taget helt enkelt. Jag måste acceptera att jag inte kommer njuta alls av de första månaderna i denna eventuella graviditet. Det handlar bara om att överleva dagen nu, men det får vara så. Jag vet hur skört det är och allt man drömt om kan försvinna på en minut. Jag tar inte ut något i förskott!

Just nu njuter jag av att illamåendet gör sig påmint allt oftare....

Ruvardag 9 - Kemisk graviditet?

Under dagen och kvällen igår så tyckte jag att det blev mer rosa. Svårt att säga att det är flytningar men något emellan lutinusklet och flytningar är det. Ibland i trosskyddet och ibland på pappret när jag torkar mig. Jag messade Anna-lena och frågade vad jag skulle göra, de tyckte att jag skulle stanna hemma några dagar och vila. Det är bara tiden som kan visa vad som händer. Jag frågade om jag kan få ta blodprover men de tyckte vi skulle avvakta. Jag kan bli lite irriterad över det. De vet om att det värsta vi IVFare lever med är oron och två blodprov skulle faktiskt kunna dämpa den. Vad är det vi betalar hemläkaren så otroligt mycket pengar för egentligen. Jag blev rätt besviken på dem i alla fall. Har ringt Falun idag och hoppas att de ringer tillbaka snart.

Jag läste om kemisk graviditet igår och tror att det kanske är det. Det som dock talar emot det är att jag tycker att strecket på stickan blir starkare plus att jag fortfarande har en del graviditetssympton så som ont i brösten, spänner/molar i magen, väldigt törstig, varm, lite yr och lätt illamående. Om det är en kemisk graviditet så borde ju dessa bli mindre och inte mer. I morse var det dessutom inte alls lika rosa i lutinuset. Ja, jag håller på att bli galen. Analyserar allt och önskar att jag bara kunde gå i ide tills vi vet mer. Jag vågar inte ta ut något alls i förskott, jag inser att det kan gå vägen men det känns som att så mycket talar för att det inte gör det. Vid en kemisk graviditet så kommer mensen oftast när den normalt kommer och de flesta vet inte om att det för en kort stund varit gravida. Idag är dag 9 och dagen då min blödning brukar komma igång. Det är även 14 dagar sedan ägglossning så i en vanlig månad hade mensen kommit igår eller idag. 

Jag brottas också med det dåliga samvetet att jag inte kan hantera detta bättre, att jag är hemma från jobbet igen, att jag inte räcker till, att jag ibland inte orkar med L och blir så arg på henne när hon bara gnäller. Jag tänker att detta är mitt straff för att jag är en sån usel mamma till henne. Jag känner mig verkligen usel ibland. Igår blev jag så arg över de där jävla napparna att jag hotade med att slänga alla i papperskorgen, hon blev helt förstörd och jag med. Jag hade så dåligt samvete efteråt att jag bara grät. På kvällen så låg jag länge hos henne när hon somnade. Jag hoppas att det är det hon kommer ihåg och inte hur arg jag var. Jag hatar att behöva messa min chef och säga som det är och att jag lir hemma några dagar igen. Jag var ju hemma med förkylning två dagar också och nästa vecka är förskolan stängd i två dagar och då ska jag vara ledig igen. Jag hatar att inte räcka till. Jag undrar när vi ska sluta kämpa för ett barn till och bara acceptera hur det är. Det blir inga fler för jag orkar inte sorgen och misslyckandena. Jag vill så himla gärna bara få vara glad och ha ork till livet!

Det övre testet är från idag och det undre från i lördags.

Ruvardag 8 - gravid v 1-2

Enligt Clearbluetestet som jag tog igår är jag gravid vecka 1-2. Testlagrets test var också starkare igår och strecket kom fortare vilket borde betyda att HCG stiger. Jag googlade lite och det verkar som att en nidblödning ofta kommer 10-12 dagar efter befruktning, vilket stämmer bra med dagarna nu. Igår tyckte jag att det avtog under dagen och kvällen men sen i morse kom det lite rostfärgat med lutinuskletet. Det kan ju vara rester som sitter kvar. Så länge det inte ökar eller blir rent blod så borde det ju vara okej. Jag är dock väldigt ödmjuk inför tanken på att det kommer gå hela vägen och kroppen och tankarna har gått in i försvarsställning. Jag väntar på ett missfall helt enkelt. Jag har varit gravid två gånger tidigare och aldrig sett något rosa. Det känns dock lättare denna gång, jag har liksom förväntat mig detta. MA:et var en sån chock, jag förstod inte alls hur det kunde hända. Men nu är jag förberedd även om jag vet att jag kommer krascha när det händer. Kroppen känns dock gravid, brösten gör ont, magen spänner och drar, jag är galet törstig och illamåendet gör sig lite påmint till och från. Men så var det ju förra gången också. Jag vet helt enkelt inte vad eller hur jag känner. Jag är mycket lugnare ön vad jag trodde jag skulle vara, jag inser att jag kan inte påverka detta på något sätt alls. Jag är ganska lugn i tanken att tills jag vet annat så är jag ju gravid. Den tanken skrämmer mig så sjukt mycket. Jag vet inte om jag är redo, jag har vant mig så vid motgångar och kampen. Det är svårt att ta in att det kanske faktiskt är över nu. Vi kanske inte behöver göra fler IVFer. Det är så mycket tankar som krockar i mitt huvud. Ena sekunden är jag övertygad om att detta kommer sluta i ett missfall men samtidigt så finns tanken att det kanske är vår tur nu. Det kanske är Ls syskon som klamrar sig fast där inne. Jag kanske kommer att få bli mamma igen. Jag är livrädd för allt inser jag..... för ett missfall, för att lyckas, för vad som kan gå fel, för vad som kan bli rätt.

Ett svagt litet streck och rosa flytningar - ruvardag 6

Redan igår kände jag att det nog kan ha gått vägen. Magen spänner och drar, brösten ömmar på ett konstigt sätt och jag är sjukt törstig. Jag tog ett test i går kväll, hade kanske hållit mig i max 3 timmar. Förväntade mig inte att se något på kvällen på ruvardag 5 men ibland är man knäpp och testar ändå. Men efter 10 min så ser man ett svagt streck, det är inte starkt men jag behövde inte analysera det. Det var ett streck. Sjukt tidigt! Kändes så konstigt. Jag kan inte säga att jag blev överväldigande glad, mest livrädd faktiskt. Har det verkligen funkat, det känns som att det har gått för lätt. Ska det fästa två gånger i rad. Vi borde behöva kämpa mer, förtjänar jag det här. Ja tankarna går runt. Allt känns så skört. Gick ändå och la oss med ett litet leende. Det är ju en början i alla fall. Tog ett nytt test i morse och strecket är likadant. Jag vet att med tvillingarna så tog ett några dagar innan det faktiskt blev starkare så jag är inte så oroligt för hur svagt det är. Men så på eftermiddagen idag så kom det lite rosa flytning. Det är absolut inte mycket eller färskt blod men det är inte vitt. Det är rosa. Det har kommit ytterst lite till och jag tror att det tidigt missfall är ett faktum. Jag har köpt ett clearblue test. Funderar på att ta det i morgon om testlagrets test fortfarande visar ett streck. Kanske borde jag försöka vänta och se vad som händer. Jag både vill och vill inte ta ett nytt test, jag vill inte se "inte gravid" samtidigt så är denna ovisshet så grym. Men även om det står gravid så kan ju missfallet vara ett faktum. Borde försöka vänta och se hur det rosa utvecklar sig. Om det inte blir mer så är det kanske bara sköra slemhinnor. Blir det mer så är det väl ett väldigt tidigt missfall, ett sådant som många inte ens vet om är ett missfall. Jag har ganska ont i magen och lite ont i ryggen vilket inte känns som ett bra tecken. Det kommer att bli en lång helg med mycket toalettpappersanalyserande. Jag är inställd på det värsta och försöker hålla hoppet nere. Jag vågar inte tänka positiva tankar, är fan helt livrädd just nu. Varför måste det vara så här.