Avstämning hos Claes och kurator

Idag var vi hos Claes för avstämning inför IVF 3 i slutet av sommaren. Allt såg bra ut i livmodern och jag kommer förmodligen börja spruta v 34 för att plocka ägg i v 35/36. Jag kommer börja med 150 enheter Gonal-F i tre dagar och sedan gå ner på 112,5 enheter. Bromssprutan kommer jag börja med redan på dag 5. Vi skulle testa en annan bromsspruta eftersom jag fick massa utslag förra gången. Vi hoppas att detta upplägg ska ge äggen en skjuts men att de sedan inte ska växa för fort och ojämnt. Claes skulle stämma av med Falun och höra vad de tycker om planen också. Vi pratade också om risken med att sätta tillbaka två embryon och Claes sa att har man en gång varit gravid med enäggstvillingar så är risken något större att det händer igen. Vår plan är därför att sätta tillbaka ett embryo åt gången ett par gånger till i alla fall. Om inget händer då så får vi se om vi sätter tillbaka två. Det finns ju en risk att det faktiskt blir 4 foster med två embryon. Även om den är liten så finns den där. Vi sa dock att om det bara blir två embryon och de inte är så bra så kanske vi sätter tillbaka båda ändå. Vi får höra vad embryologen säger. De är ju trots allt experter. Jag har inte några förväntningar alls på detta försök, jag tror det kommer ta några gånger igen och ska försöka hålla fast vid den positiva tanke jag ändå har, att det kommer att ske igen! Jag är däremot lite stressad över att vi bara kommer hinna med två försök i år med största sannolikhet och sen vill jag inte göra något i januari så då blir det först i mars. Det känns så galet långt borta!

Förra tisdagen var jag hos kuratorn. Det kändes så himla bra och jag gick därifrån lite lättare. Vi pratade om allt från försök till missfall till graviditeten med L och förlossningen. Hon förklarade att jag går igenom ett trauma och kris och det är inte konstigt att jag är så sjukt trött. När jag berättade om hur jag reagerat när jag fick barnbeskedet från min bror så sa hon att det var ett trauma för mig och att jag sedan missfallet om inte innan har en otroligt hög stressaktivitet i hjärnan. Jag märker ju det själv genom att jag är så trött och inte kan kan koncentrera mig som jag vill. Jag glömmer saker och är väldigt stressad på jobbet. Jag kan knappt kolla på TV hemma då jag inte kan koncentrera mig utan håller på med tusen saker samtidigt. Jag har börjat läsa mer på kvällarna och tränar mycket för att koppla av. Jag inser att jag måste ta tag i detta för jag kommer förmodligen inte palla med hösten och de motgångar som förmodligen kommer komma. Jag ska träffa henne i morgon igen och det känns så skönt. Jag kommer fortsätta träffa henne tills jag vet känner att jag tagit mig ur detta. Jag känner att jag behöver prata om och bemöta känslorna jag har om att jag inte har rätt att må som jag gör, att andra har det värre och att jag inte borde känna som jag gör. Jag har verkligen problem med att tillåta mig själv att faktiskt tänka tankarna att det vi har gått igenom är väldigt jobbigt och inget som alla går igenom. Men för mig är ju detta det normala, jag läser ju nästan bara om de som har det ännu jobbigare. Jag är helt fascinerad av att folk blir gravida genom att ligga. Fattar liksom inte hur det går till. Jag kommer på mig själv med att identifiera mig som/med den som kämpar för att få ett barn. Det är som att det är allt jag är just nu. Jag är liksom ingen annan, hela livet går ut på att bli gravid och att behålla barnet. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig bra igen efter dessa påfrestningar som vi faktiskt utsätts för. Samtidigt som jag brottas med tankarna att det inte är så farligt, sluta tyck synd om dig själv!

Jag hade utvecklingssamtal med min chef i förra veckan också och vi pratade lite stressen och att våren har varit väldigt jobbig för mig. Han kommer inte att ge mig några nya uppdrag under hösten utan jag får jobba med det jag har så att jag i alla fall inte behöver känna mig stressad på jobbet. Det känns så skönt att ha en chef som tar en på allvar och försöker hitta lösningar som funkar för alla.

Barnbesket jag fruktat, och reaktionen på det...

Igår morse fick jag helt oväntat beskedet från min lillebror att de ska ha barn igen. Jag kan helt ärligt säga att benen vek sig och jag fick ta stöd mot väggen. Jag klämde ur mig ett grattis och insåg snabbt att de inte kommer kunna åka med till Jamaica när mamma fyller 60 år. Vi la på luren ganska fort och jag återgick till ett fullpackat konferensrum men kände tårarna komma och skynda mig ut. Grät i närmare en timme och pratade med M i telefon. Kände mig så himla hemsk som faktiskt inte kunde känna glädje för dem. Jag blev ganska chockad över min reaktion. Jag har bävart för detta besked men trodde det skulle dröja lite, dels för att deras sån precis fyllt ett år, dels för att vi ju har bokat den här resan. Det är två aspekter som är jobbiga för mig, på olika sätt. Dels att jag inte kan känna glädje, utan faktiskt bara avundsjuka och min egen sorg. Sorgen över missfallet sköljde över mig igen, jag skulle ju vara den som är gravid nu, det är min tur. Vårt barn är ju tre år, deras precis ett år. Jag känner hur stressen bygger på för höstens behandlingar. Det finns en stor risk att när detta barn föds i januari så är jag ännu inte gravid. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist. Jag är så ledsen över att inte kunna bestämma när och hur många barn jag vill ha. Jag är så ledsen på att detta är vår vardag och att jag måste kämpa med att få den att fungera och inte lägga mig ner och ge upp, nästan varje dag.

Sen är jag också väldigt arg för att de väljer qtt inte vänta lite så att de kunde åka med på mammas resa. Hon fyller bara 60 år en gång och ville verkligen bjuda oss på detta, hon har sett fram emot det så länge. Jag tror också att det är min brors fru som är drivande i detta och hade det varit hennes mamma som de skulle resa med så hade de väntat med att bli gravida. Vad jag förstår på mamma så är min bror ganska ledsen över det hela och tycker det är jobbigt. Han hade nog gärna väntat lite till med att får barn nummer två men hon vill få det gjort så hon kan koncentrera sig på sin karriär sen.

Jag är så arg för vi väntar ju medvetet till september med att göra nya försök så att det ska funka med resan. Vi hade ju kunnat få till ett försök innan sommaren annars men nu har vi ju bokat resan och då får vi ju vänta. Jag förstår inte varför de inte kunde vänta några månader till också. Det är ganska hänsynslöst mot oss alla.

Jag mår verkligen dåligt över hela den här situationen just nu och vet inte riktigt hur vi ska reda ut den. Jag måste nog prata med min bror och förklara hur jag känner. När han berättade för mamma så sa hon till honom att han inte kan förvänta sig att jag ska hoppa högt av glädje och att det nog skulle kännas väldigt jobbigt för mig och att det måste han förstå. Jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas också att jag kommer känna glädje för dem någon dag och även för barnet när det kommer
 Idag vet jag faktiskt inte om det är möjligt.

Jag vet att en av mina bästa vänner funderar och försöker lite för en trea och igår så sa jag till henne hur jag känner och att jag vill veta hon blir med barn men att jag faktiskt inte kan veta hur jag kommer känna eller reagera. Hon var väldigt förstående med detta och jag är så glad för detta. Det är så otroligt tråkigt att behöva känna såhär för något som man borde bli så glad för!