Jag kunde inte riktigt släppa oron och dessutom så gör magen mer ont så jag ringde MVC i morse och de sa att jag skulle ringa förlossningen. Jag fick prata med en trevlig barnmorska som sa att jag absolut skulle komma in. Hon tyckte det lät som att jag kanske hade fått en urinvägsinfektion. Jag fick lämna urinprov och sen träffa en barnmorska som faktiskt hade väldigt svårt att hitta några hjärtljud. Hon skulle precis gå och hämta ultraljudsmaskinen när hon fick in hjärtslagen i kanske 30 sek. Det gick inte heller att urskilja riktiga rörelser från bebisen så jag hann bli lite nervös. Sen fick jag träffa en läkare som kollade med ultraljud och även ett VUL. Bebisen såg bra ut och där fanns bra med fostervatten. Även tappen var lång och fin. Hon klämde på magen och det gör verkligen ont. Hon ville också kolla upp att jag är så törstig så jag fick lämna blodprov för att kolla socker. De tog även en sänka för att se om det kan vara en infektion (tex blindtarmen) som gör ont men jag tror inte det. Jag hade i alla fall +2 vita blodkroppar i urinet så det ska skickas på odling. Jag tror att smärtan i livmodern är från sammandragningarna plus att jag har klämt så mycket på magen i helgen. Jag känner mig i alla fall lugnare och hoppas att det får hålla i sig ett tag och att bebisen börjar sparka lite mer igen.
Jag var även hos kuratorn i morse och det var skönt. Vi pratade mycket om min oro och min rädsla och hur jag känner inför förlossning. Jag måste börja fundera på hur jag verkligen vill ha det och prata med J om det. Jag är så otroligt rädd för att något ska gå fel, jag litar inte på att min kropp klarar av att föda ett barn. Jag är så rädd för att allt ansvar ska ligga på mig. Det är så mycket tankar som snurrar nu. Måste försöka reda ut dem och kanske sätta ord på dem. På måndag ska vi träffa den läkare som jag känner förtroende för och jag ska prata med henne om min oro och se om jag kan få fortsätta gå hos henne och inte den som nu bokade in mig för fortsatt planering. Jag kände inte samma förtroende för henne. Jag inser att det är en väldigt viktig del i det hela. Att känna förtroende.
Känner med dig, känner oron fast jag inte är gravid själv..men kan verkligen leva mig in i det du skriver. Usch va jobbigt det måste vara, ena veckan fullt liv där inne å andra veckan nästan helt stilla..vem skulle inte bli orolig för det?!
SvaraRaderaSkickar dig en massa styrke kramar <3
Tack B. Ja det är verkligen en balansgång att hantera oron och inte låta den ta över men samtidigt bevaka den. Skulle ju aldrig förlåta mig själv om jag ignorerar den för att jag inte vill att den ska ta över och så händer något med bebis. Nu är den lite livligare igen så det känns bättre :) Jag håller tummarna för att ni får till ett försök nu innan din födelsedag och att du får världens bästa födelsedagspresent! Stor kram H
SvaraRaderaTack goa H!! <3
Radera