Den tiden i månaden när det lilla hoppet tänds...

En vecka sedan ägglossning och en vecka kvar till mens. Vi fick till det vid ägglossningen och även om jag vet att det är kört så finns tankarna där och jag har svårt att släppa dem. För vi vet ju inte, det kan ju faktiskt gå av sig själv och tydligen kan det blir lite lättare efter en skrapning. Blir ju inte bättre av att jag är komatrött, konstant kissnödig, sjukt törstig och att det spänner kring livmodern. Jag vet ju att mensen kommer komma nästa vecka och jag blir så ledsen och arg över att det ska vara så här varje månad. Kan jag inte bara få vara och inte ha stenkoll på var i min cykel jag är. Enda sättet är att skydda sig, då funkar det bra. Men det känns konstigt att skydda sig när vi faktiskt vill bli gravida, men pausen jag behöver blir inte lika bra när det är så här. Ja ja, bara att försöka koppla bort och vara helt inställd på att mensen kommer mot slutet av nästa vecka. Jag tror att det är så att jag håller på att bli sjuk för kroppen är jäkligt trött, har ju tränat väldigt hårt i 2 veckor och idag började halsen och öronen göra lite ont och dessutom kliar ögonen som fan av pollen, så det är nog därför jag är komatrött i alla fall!

Igår fick en nära vän sin lilla son och jag är så glad för deras skull men kan samtidigt känna en sån avundsjuka på allt de har framför sig. Jag vill också vara i en bebisbubbla :) Men glad är jag och ser fram mot att få träffa den lilla killen!

Jag utmanar mig själv...

Jag måste nog säga att jag mår bra för tillfället. Jag har kommit över MA:et mycket bättre än jag någonsin trodde. Visst gör det ont ibland och jag kan tänka, nu skulle det varit vecka si eller så och undrar hur jag hade mått och sett ut men det går bra. Jag ser fram mot nya försök och känner mig ganska positiv inför dem. Det är skönt med en paus. Jag har börjat cykla till jobbet och träna massor. Jag har utmanat mig själv att springa varannan dag i 30 dagar för att komma igång ordentligt. Minst 3 km ska jag springa varje gång och så lite styrkeövningar efter det. Vädret är så himla härligt och det gör automatiskt att man mår bättre tycker jag. Vi ska köpa en cykelsadel till L så vi kan göra lite utflykter. 

I helgen som var var vi i Lindvallen och L åkte skidor för första gången, hon tyckte det var jättekul och det gick riktigt bra. Hon kunde stå ganska länge och åka rakt fram!

Jag tänker att det kanske kommer ta några återföringar innan det funkar denna gång också och försöker att inte stressa över det för jag tror verkligen att jag tillslut kommer bli gravid igen och få behålla barnet. Jag hoppas att jag är gravid till jul!

kroppen har fattat galoppen

4 veckor efter skrapningen kom mensen. Kroppen har redan fattat vad den ska göra. Jag är spänd och förväntansfull inför en ny behandling i augusti!

Idag hände det...

Jag kände mig lycklig i både kropp och hjärta när jag gick hem i solen. Jag har tagit mig igenom detta också. Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit nu om de hade fått leva men det gör inte lika ont längre. Jag längtar efter att försöka igen och hoppas innerligt att jag ska bli gravid igen under hösten.
Mejlade med Claes idag och vi har bokat in ett möte den 15 juni för undersökning och diskussion om hur vi ska lägga upp nästa behandling som vi kommer börja i augusti. Det är faktiskt inte så långt dit!

någonting verkar fel med min mage...

Natten till i lördags vaknade jag av att jag hade väldigt ont i vänstra sidan av magen, typ som vid ägglossning. Jag sov sen dåligt hela natten och vaknade av magsmärta till och från. På morgonen hade värken flyttat sig upp till under revbenen och jag hade verkligen ont. Tänkte att jag kanske åkt på en magsjuka men mådde inte illa alls, Jag försökte få i mig lite frukost men fick gå och lägga mig igen. Sov till och från i 4 timmar, hade otroligt ont. På eftermiddagen började det även göra ont i nedre delen av magen och i ländryggen, känns nästan som värkar, klassisk ägglossning för mig. Värken i övre delen av magen höll också i sig. Vid 20.30 tog jag två citodon och sen la jag mig. Vaknade vid midnatt med fruktansvärd värk i övre delen av magen, bröstet och ryggen. Vi ringde mamma så att hon kunde komma hit och kolla L medan vi skulle gå över gatan till akuten. Men jag kunde inte gå, ramlade ihop i hallen av smärtan och J ringde tillslut en ambulans. Jag lyckades ta mig tillbaka till sängen och ambulansen kom. De konstaterade snabbt att det inte var hjärtat, vilket jag aldrig trodde, jag hade bara så fruktansvärt ont. Efter ett tag lättade den värsta värken och jag fick hjälp att gå över gatan till akuten. Vi blev kvar där i 5 timmar och de tog en massa prover. Fick träffa både en kirurg och en medicinläkare. De kom fram till att de tror att det är en slags magsjuka men inte den vanliga där man kräks och smittar massor. Mitt kaliumvärde var lågt vilket de inte riktigt kunde komma på varför men det kan bli så när man har mycket diarréer vilket jag inte tycker att jag har haft. De visste helt enkelt inte. Läkaren gav mig kaliumtabletter och så måste jag kolla upp värdet igen om någon vecka. Jag ska dessutom ta vätskeersättning varje dag ett tag. Jag fick även med mig Citodon att ta om smärtan inte ger sig eller kommer tillbaka. Eftersom vi varit i Thailand nyligen och jag även blev dålig där så har jag fått lämna avföringsprover för att utesluta ovanliga magbakterier eller parasiter. Jag sov ordentligt när vi kom hem, fick smärtstillande på sjukhuset också och när jag vaknade igår morse så var värken nästan borta. Jag var ganska matt under gårdagen men idag mår jag som vanligt igen. Läkaren sa att det också kunde vara gallsten. Jag har ju tagit bort min galla men tydligen kan man få gallsten ändå. Det är dock väldigt ovanligt så han trodde mer på magsjuka.
Förmodligen har jag ägglossning på gång också och det var värken i nedre delen av magen och ryggen. Jag fick även Omeprazol för att han trodde att jag kanske har problem med sura uppstötningar även om jag inte känner att jag har det.

Jag kan nu inte sluta tänka att jag fick någon konstig magsjuka där nere och att det var den som gjorde att tvillingarna dog. Det dog ju ca 2 dagar efter att jag var dålig. Barnmorskan ord innan vi åkte "bli inte magsjuk" ekar i mitt huvud. Jag undrar vad hon menade med det. Läkaren sa dock inget innan vi åkte och hon sa att om jag blev dålig så var det viktigt att dricka och få i mig vätskeersättning. Men jag kan inte låta bli att undra, tänk om. Jag vet ju att det inte är mitt fel att jag blev magsjuk men jag valde ju att åka till Thailand och därigenom utsatte jag mig för risken. Idag skulle vi ha gått in i v 16, magen hade nog varit rejäl och illamåendet förhoppningsvis börjat lätta. Gud vad jag saknar att vara gravid!