28 mm lång och helt perfekt (v 10, 9+3)

Jag har varit så nervös hela veckan inför dagens ultraljud och var helt gråtfärdig när jag la mig på britsen. Behövde inte göra ett VUL utan det blev ett vanligt ultraljud. Jag vågade inte titta på skärmen först men så sa barnmorskan nästan med en gång, allt ser jättebra ut, här se ni hjärtat slå fort och fint och den ligger och rör på sig. Det är ju bara en liten klump än så länge och man kan inte se mycket men vi såg att den liksom vickade på sig. Man kunde se antydan till ben och var huvudet var. Det rann tårar nerför mina kinder, lyckotårar denna gång. Hon mätte den till 28 mm och 9+3, BF 29 maj 2016 vilket är precis korrekt. Jag gick och lämnade blodprover för KUB efter  åt. Vi bokade in KUB 19 november, om 3 veckor idag. Det ska jag klara. Snälla låt allt vara bra då också.

Jag gick till Lindex och köpte en ny BH, mina bröst har växt rejält och jag behöver en skön BH att sova i för de gör ont på nätterna. Jag köpte en present till en kompis som fått barn och som jag ska träffa ikväll. Sen köpte jag en liten body och en filt till den lilla där inne. Jag lovade mig själv innan att, om allt såg bra ut så skulle jag köpa något litet, för det är ett sätt att bekräfta att det är okej. När jag gick hos kuratorn med L så sa hon det till mig. Att de gånger vi har gjort ett ultraljud och vet att allt är bra just då så är det bra att fira det med att köpa något litet för att det ska bli mer verkligt. Det känns konstigt och jag är fortfarande livrädd men jag måste någonstans tvinga mig själv att våga tro och hoppas lite. Fallet kommer att bli enormt oavsett och jag måste försöka njuta lite av det jag har idag. Idag har jag en liten sprattlande bebis i min livmoder som förhoppningsvis kommer till oss om ca 7 månader.

Illamåendet har faktiskt varit lite bättre denna vecka. Det är okej fram till lunchtid och får jag bara i mig något då så håller det sig okej fram till ca 16.00 men sen är det inte kul. Och kvällarna är asjobbiga. Det är svårt att somna för jag mår så illa. Igår kväll tog jag en Prostafen när vi la oss och den gjorde i alla fall att jag kunde somna. Har sovit bra i natt. Det går lite bättre att äta nu i alla fall och jag får i mig nästan ett ordentlig mål varje dag men jag måste småäta massor där emellan. Har gått upp 2 kg än så länge.

Ingen ork alls (vecka 9, 8+6)

Den senaste veckan har inte varit något vidare. Mår sjukt illa i princip hela tiden. Har nu varit hemma från jobbet i nästan två veckor är sjukskriven en månad till till och börja med sen får vi se. Ska dock försöka vara med på en utbildning i morgon och tisdag men är osäker på om jag faktiskt kommer klara det. Klarar knappt av dagarna hemma som bara består i att ligga på soffan eller i sängen men jag ska ge det ett försök.

Har varit på akupunktur två gånger och tycker inte att det hjälper något mot illamåendet, däremot så försvann huvudvärken och hon masserar nacken och ryggen också vilket är behövligt när jag bara ligger ner annars, ska ge det några gånger till tänker jag.

I fredags så träffade jag en läkare på MVC som var väldigt bra (visade sig också vara svärfar till en kollega). Han sa att det är kroppens sätt att ta hand om graviditeten som gör att man mår illa och att vissa får det betydligt värre än andra. Det är ett gott tecken på en hälsosam graviditet. Jag vet ju det men kan ändå inte släppa att jag fortfarande mådde illa efter att tvillingarna stannat av. Men jag inser nu att jag inte mådde så här illa så det är ett gott tecken. Han sa att jag såg lite uttorkad ut och att jag behövde koncentrera mig på att få i mig vätska. Det var prio ett. Sen skulle jag bara äta sånt som jag är sugen på, typ så som jag gör nu. Han tyckte att jag skulle ta Primperan och att det inte alls är kopplat till missfall. Jag tog en igår kväll och har tagit en idag, Vet inte om de hjälper så mycket, mår fortfarande sjukt illa. Känns jobbigt, för jag har på något sätt förlitat mig på att om jag väl tar dem så kommer det bli bättre. Jag märker direkt när jag behöver få i mig något, typ varje till varannan timme för då blir jag sjukt illamående och kroppen försöker kräkas men jag får inte upp något. Mitt lilla hopp just nu är att det faktiskt började vända efter v 12 med L även om det höll i sig till och från nästan halva graviditeten så blev det mycket bättre och det är inte så långt kvar. Jag bara hoppas att det blir likadant denna gång,jag vet inte hur jag ska palla annars. Gråter mig till sömns ganska ofta för att jag är så slut och trött på att må så här. Jag har ingen ork och bråkar ofta med stackars L som inte fattar något. Jag har verkligen sänkt ribban här hemma och försöker att inte stressa upp mig över saker men en tjej med 3 årstrots går en på nerverna även på en bra dag.

Vi pratade även om min livmodertapp och hur vi ska följa upp det. Läkaren tycket att vi skulle kolla den vid v 22-23 och sen igen närmare v 30 då det ofta är då den börjar påverkas för att trycket blir större. Han sa också att det var väldigt positivt att jag faktiskt gick hela vägen med L till slut. Jag hoppas verkligen att allt ser bra ut i v 22 för annars kommer jag inte få åka till Jamaica och det har jag sett fram emot i nästan ett år nu och dessutom kommer de andra som ska med bli så ledsna. Men jag tror det kommer gå bra, det började inte förrän v 30 med L.

Oron kommer och går. Det är mer en skräck att det ska komma blod eller att vi på VUL på torsdag ska få höra, tyvärr. Jag har nog börjat tänka att jag är gravid och kan se framåt samtidigt som jag vet hur skört det är och fortfarande är livrädd för att det ska tas ifrån mig. Jag kan inte säga att jag gläds över att vara gravid för det vågar jag inte samt att jag faktiskt inte har orken just nu. Illamåendet tar musten ur mig jag orkar inget annat. Helt ärligt är det svårt att vara glad när man mår såhär och det känns så himla ledsamt att känna så. Jag har ju kämpat och längtat så länge efter detta och så blir det såhär igen. Det kommer att bli bättre om jag får fortsätta vara gravid det vet jag men just nu är livet ganska piss. Men jag har rätt att känna så, även efter allt kämpande.

I morgon går vi in i v 10, veckan som tvillingarna slutade leva. Det är nervöst. Jag hoppas och ber att vi ska få se ett hjärta slå på torsdag och jag vet att efter det så är risken otroligt liten, men den finns alltid där. Det kan hända närsomhelst men någon gång måste jag börja tro också, bara inte riktigt ännu....

Inskrivning på MVC och illamåendet från helvetet (vecka 9, 8+0)

I lördags mådde jag ganska bra och självklart kom oron samtidigt som det var skönt att få en paus från det eviga illamåendet. I söndags vaknade jag med ett vidrigt illamående som äntligen har släppt lite, nästan två dygn senare. Vi har varit på landet och jag har bara legat i soffan. På vägen hem ville kroppen spy i bilen men det kommer inget. Jag får kräkreflexer och kroppen försöker spy men inget kommer upp. Somnade gråtandes igår kväll efter 1,5 timme. Idag har varit nästan likadan. Jag fick lite paus efter besöket på MVC och fick i mig en hamburgare från McDonalds. Sen satte det igång igen. Fick lägga mig på eftermiddagen innan jag lyckades palla mig iväg för att hämta L på förskolan. Jag har bokat en tid för akupunktur i morgon. Har hört att det kan hjälpa mot illamåendet så tänker att det är värt att testa.

Vi var i alla fall på inskrivning på MVC idag. Tydligen har Joanna som jag gått hos tidigare slutat och det kändes jobbigt. Hon känner ju mig, men vi fick träffa en annan barnmorska, Elisabeth, som kändes bra också. Hon frågade med en gång hur jag ville ha det för att min oro inte skulle bli för stor och vi har nu bokat in ett nytt ultraljud nästa torsdag, sen blir det KUB ca 2,5 vecka efter det. Efter det så får vi se hur jag känner det. Om jag vill kan det bli fler ultraljud eller så kan vi lyssna på hjärtljuden. Vi pratade om allt möjligt och la upp en plan för den närmaste tiden. Efter KUB ska vi dit i v 16 och se hur jag mår sen blir det RUL v 19-20 och sen tillbaka till MVC v 21. Tydligen har de tagit bort ultraljudet i v 32 för IVFgraviditeter men om jag ville göra det så kommer jag få göra det. Vi får se hur jag mår helt enkelt. På fredag ska jag till läkaren och få en sjukskrivning samt prata om vilka mediciner jag ska testa för illamåendet. Jag ska testa lergigan comp fram tills dess och se om de hjälper något. Har tagit en tablett än så länge och den har inte gjort något för mig i alla fall.

L har en sån jävla 3-årstrots just nu. Det är vidrigt och blir ju inte lättare att hantera när jag mår som jag mår. Vi har fått sänka ribban rejält här hemma och det blir tyvärr lite mycket TV för henne men jag pallar inte så mycket annat. Jag får ta igen detta när jag mår bättre. J tar i princip han om allt här hemma vilket jag är evigt tacksam för.

Värden:
Blodtryck 105/55 (inte konstigt att jag är yr hela tiden)
Järn 126
Socker 4,1

Ett litet hjärta slog...

Och för några sekunder försvinner oron sen hittar den en ny nivå. Nu finns det så mycket mer att förlora. Claes säger att missfallsrisken nu är 10%. Med enäggstvillingar är den högre. Nu är det 90 % chans att vi får bli föräldrar igen. Jag tänker mest på de 10% som är emot oss. Det får vara så just nu, det är okej...

Igår gav jag in för illamåendet och gick hem från jobbet... (v 8, 7+2)

Efter att ha varit en kräkreflex från att ha spytt på tunnelbanan till jobbet och sedan hela förmiddagen på dagen så plockade jag ihop mig och gick hem. Spyan åker hiss upp och ner och jag mår så sjukt illa. Blir hemma denna vecka så får vi se vad barnmorskan säger på måndag. Då J också är hemma så chansade jag och ringde Claes för att se om vi kan göra VUL idag istället och de hade en tid kl 11.15. Så om en dryg timme vet vi. Jag kan inte släppa MA tankarna och är helt inställd på att det inte slår ett hjärta. Jag kan inte tänka nåt annat. Det finns liksom inte. Är livrädd för hur jag ska reagera, känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det igen. Jag är så himla ledsen över att jag känner så här och att jag måste säga att jag kanske är gravid. Jag kan inte ta bort kanske innan för det är så skört. Det kan tas ifrån mig på en sekund och skyddar jag mig på bästa sätt jag vet. Jag ignorer på något sätt det faktum att hela kroppen skriker att den är gravid för jag har blivit lurad förut. Jag tänker inte gå på det igen.... om en timme kan vårt liv ha förändrats helt igen...

fortsatt gravid? och illamåendet börjar ta över mitt liv (vecka 7, 6+1)

Sedan några dagar tillbaka är illamåendet ett faktum. Det sitter i nästan hela dagen, är okej på förmiddagen men eftermiddagen och framför allt kvällen är ett helvete. Men så idag har det inte varit lika illa och direkt kommer tankarna. Nu har den dött, nu är det kört! Inte åh vad skönt med någon timmes paus från total spykänsla, kvälningar och yrsel utan mu är det död. Det är det enda jag kan tänka. Samtidigt som jag nästan har ångest över att det förmodligen bara kommer bli värre nu och vara så här i ca 10 veckor innan det börjar vända. Det tär på psyket nåt förbannat. Nu när jag dessutom är totalt medveten om att möjligheten finns att jag går igenom flera veckor av detta för ingenting. Det är ju en sak om det leder till ett barn men när det slutar med MA eller missfall så är det fan ännu vidrigare. Än så länge biter jag ihop på jobbet och totaldäckar när jag kommer hem istället. De senaste kvällarna har varit ett helvete och jag mår så illa när jag lägger mig att jag knappt kan sova. Inge höjdare. Jag har lite saker jag vill få gjort på jobbet och mitt mål är att jobba denna vecka och tom onsdag i nästa vecka i alla fall men är det alltför illa sen så kommer jag se till att bli sjukskriven. Det är ingen som tackar mig för att jag sitter och mår skit på jobbet! Jag vill ju inte ta några tabletter om jag absolut inte måste och jag tänker definitivt inte ta tabletter för att kunna jobba, det  är inte värt det.

1 vecka och 2 dagar kvar till VUL, är så vansinnigt nervös. Är så inställd på att få höra att där inte slår något hjärta. Jag tror att mitt hjärta kommer brista då. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det en gång till. Det får inte hända, jag kan inte!