Det blev ett besök på förlossningen ändå (v 23, 22+0)

Jag kunde inte riktigt släppa oron och dessutom så gör magen mer ont så jag ringde MVC i morse och de sa att jag skulle ringa förlossningen. Jag fick prata med en trevlig barnmorska som sa att jag absolut skulle komma in. Hon tyckte det lät som att jag kanske hade fått en urinvägsinfektion. Jag fick lämna urinprov och sen träffa en barnmorska som faktiskt hade väldigt svårt att hitta några hjärtljud. Hon skulle precis gå och hämta ultraljudsmaskinen när hon fick in hjärtslagen i kanske 30 sek. Det gick inte heller att urskilja riktiga rörelser från bebisen så jag hann bli lite nervös. Sen fick jag träffa en läkare som kollade med ultraljud och även ett VUL. Bebisen såg bra ut och där fanns bra med fostervatten. Även tappen var lång och fin. Hon klämde på magen och det gör verkligen ont. Hon ville också kolla upp att jag är så törstig så jag fick lämna blodprov för att kolla socker. De tog även en sänka för att se om det kan vara en infektion (tex blindtarmen) som gör ont men jag tror inte det. Jag hade i alla fall +2 vita blodkroppar i urinet så det ska skickas på odling. Jag tror att smärtan i livmodern är från sammandragningarna plus att jag har klämt så mycket på magen i helgen. Jag känner mig i alla fall lugnare och hoppas att det får hålla i sig ett tag och att bebisen börjar sparka lite mer igen.

Jag var även hos kuratorn i morse och det var skönt. Vi pratade mycket om min oro och min rädsla och hur jag känner inför förlossning. Jag måste börja fundera på hur jag verkligen vill ha det och prata med J om det. Jag är så otroligt rädd för att något ska gå fel, jag litar inte på att min kropp klarar av att föda ett barn. Jag är så rädd för att allt ansvar ska ligga på mig. Det är så mycket tankar som snurrar nu. Måste försöka reda ut dem och kanske sätta ord på dem. På måndag ska vi träffa den läkare som jag känner förtroende för och jag ska prata med henne om min oro och se om jag kan få fortsätta gå hos henne och inte den som nu bokade in mig för fortsatt planering. Jag kände inte samma förtroende för henne. Jag inser att det är en väldigt viktig del i det hela. Att känna förtroende.

Orolig helg (v 22, 21+6)

I helgen har bebisen varit väldigt lugn och jag har knappt känt den röra sig. Jag har druckit kallt och bråkat med den men bara fått lite eller inget gensvar. I morse fick jag panik och satt och grät. Bestämde mig för att ringa förlossningen, visste om jag tillhör dem från idag eller i morgon. Det var i morgon men den snälla barnmorskan lyssnade och gav råd ändå. Hon sa att det var helt normalt för den kan lägga sig med ryggen utåt. Hon samtidigt att eftersom jag känt den så mycket och ganska länge så förstod hon att jag var orolig. Om jag kände att jag behövde stilla oron och koppla av så skulle vi absolut åka on till gynakuten. Jag bestämde mig för att ge det ett försök till och mannen försökte lyssna med dopplern och tillslut gick fick vi respons i form av några sparkar. Jag tycker det är svårt att veta om det är hjärtat man hör i dopplern eller flödet i navelsträngen men tänker att om den har dött så borde flödet inte finnas heller men jag vet inte om det stämmer. Det kändes i alla fall lugnare när jag känt några ordentliga buffar. Vi har varit iväg hela dagen och då sover den oftast. Nu på kvällen har jag bråkat massa med den igen och då svarar den så jag känner mig lugnare. Inser dock att oron verkligen ligger nära och hur fruktansvärt rädd jag är att den ska dö.

På den bra sidan så fick vi en liggdel till vagnen och lite tillbehör av våra vänner. Vi ska även köpa en spjälsäng och barnsäng till landet av dem samt babysitter och gåstol för en billig peng.

Mätning av tappen och läkarsamtal (v 22, 21+0)

Var på Danderyd idag för kontroll av tappen som fortfarande var 37 mm så väldigt bra. Träffade en ny läkare som hade lite annan syn på det hela ön den vi träffade sist. Hon hade verkligen läst hela min journal med Ls graviditet. Hon tyckte inte att det var nödvändigt med fler kontroller efter den om två veckor om det inte not all förmodan såg annorlunda ut då. Hon sa att inget tyder på att jag kommer föda tidigt då jag inte födde L för tidigt. Hon trodde att den här graviditeten skulle bli jobbigare och sammandragningarna värre men att inget tyder på att förlossningen kommer starta i förtid. Hon bokade in ett TUL i v 29 för att kolla flödet och storlek på bebis. Om allt ser bra ut då behövs inga fler kontroller om SF måttet växer som det ska.

Vi pratade lite förlossning och hon tryckte en del på att det bästa verkligen är en normal förlossning som startar av sig själv. Hon sa att det kommer gå fortare denna gång och att man ofta får mycket bättre/starkare värkar som omföderska. På henne lät det positivt. Jag tycker de var starka nog förra gången! Hon anser att en narkosspecialist ska sätta epiduralen och det är här vi får diskutera igångsättning för att vara säker på att den hinner sättas i tid och i lugn och ro. Vi skulle prata med om detta efter TUL. Jag uttryckte min oro för att det ska bli et jobbigt slut på graviditet även igen och att jag igen ska vara helt slut när jag väl ska föda. Hon sa att de ska göra allt de kan för att jag ska ha det så bra som möjligt. Jag är ganska förvirrad över allt men inser också att det är svårt att ge svar på hur det kommer bli. Ingen vet ju. Jag ska jobba på tanken på en normal förlossning som startar av sig själv och även tanken på att gå över tiden. Jag försöker hitta vad det är som gör att jag är så rädd att gå över tiden. Varför jag hellre fäder tidigt. Jag tror det har med oro och kontroll att göra. Jag är så ofattbart rädd att barnet ska dö i magen. Jag ska prata med kuratorn om detta och även med Joanna (förra barnmorskan på MVC) i mitt aurorasamtal. Jag ska läsa på och förbereda mig så mycket jag kan för en förlossning. Tror även vi ska gå en profylaxkurs. Jag ska försöka ta allt som det kommer och inte oroa mig i förväg för sådant jag inte kan påverka nu. Låter bra va?! Frågan är bara hur det går. Jag är livrädd för att släppa kontrollen. Tänk om något går fel.

KKurator och MVC-besök (v 21, 20+3)

Igår var jag på kontroll hos MVC och allt såg bra ut. Bebisen var otroligt livlig i magen och hon hade fullt sjå att hitta hjärtljuden men tillslut gick det. Behövde ju aldrig bli orolig eftersom jag kände hur den flaxade runt. Mitt blodtryck var väldigt lågt igen (100/50) och järn 108 så det har sjunkit lite men är ganska stabilt. Jag känner mig faktiskt lite piggare i kroppen trots en envis förkylning. Stannade hemma igår och jag tror att det kanske var det som behövdes för på kvällen mådde jag mycket bättre i alla fall. Jag tycker att sammandragningarna har lugnat ner sig ganska mycket för tillfället vilket är väldigt skönt. Både för oron och för kroppen. Nästa besök hos barnmorskan blir efter Jamaicaresan i v 27.

I tisdags var jag hos kuratorn igen. Vi pratade en del om en eventuell depression och vad jag känner och hur jag mår. Vi kom fram till att vi ska träffas lite oftare ett tag och försöka bena ut hur jag känner inför allt. Att vi snart är i mål, att familjen då kanske är komplett. Hur jag ska förhålla mig till alla år av kämpande. Att jag inte kan känna total lycka, min oro mm. Vi pratade om oron och risken för att jag kan få en förlossningsdepression och hur vi ska undvika det. Vi pratade också en del om hur det är mellan J och mig och det var väldigt skönt. Jag skulle inte säga att vi har det dåligt men det är heller inte jättebra. Vi har båda haft ett otroligt jobbigt år, både gemensamt men fysiskt också var för sig. Det tär på vårt förhållande helt enkelt. Vi bråkar inte men vi glider ifrån varandra. Vi är sällan nära varandra, vi är typ aldrig intima och det som oroar mig mest är att vi inte kramas och pussas som vi i alla fall gjort mycket förut. Jag vet att vi behöver jobba på vår relation om vi ska orka med en massa nya småbarnsår och min plan är att vi ska försöka sätta oss ner en kväll och prata igenom hur vi mår och vad vi måste göra. Bara orken kunde infinna sig!

Hur fort ett år går...och halvvägs (v 20, 19+6 - 50 %)

Igår var det ett år sedan vi åkte till Falun och fick tillbaka embryot som visade sig bli enäggstvillingar som vi sedan förlorade. Vi har gått igenom så mycket sorg, oro, rädsla men även hopp och tro på att det kommer bli bra under detta år. Det har varit ett väldigt prövande år och många tårar har runnit. Det är galet hur fort detta år har gått. Jag tänker en hel del på hur vårt liv hade sett ut idag om vi hade fått behålla dem. De hade varit runt 4 månader idag om allt hade gått bra. Hade vi varit helt slutkörda eller hade det flutit på bra. Jag ältar inte men undrar mest hur livet hade blivit. Jag sörjer dem fortfarande och jag sörjer på ett sätt att vi aldrig kommer få bli tvillingföräldrar, det är något speciellt med det. Vi har några bekanta som ska ha tvillingar till våren och jag kan verkligen känna en avundsjuka. Samtidigt så är jag glad över denna extra tid med bara L. Det händer så mycket nu och vi har så kul tillsammans samtidigt som det är otroligt krävande och därför är det skönt att det bara är hon och vi nu. Jag tror att vårt liv helt klart hade sett väldigt annorlunda ut med två små till, vi hade nog blivit mer begränsade än vi kommer att bli med en till och framförallt då det kommer vara fyra år mellan dem. Vi pratar redan om en långresa nästa vinter, något vi inte hade givit oss på med två små. Jag kan redan nu längta efter tre månader i värmen utan krav och måsten. Och att få uppleva det med L när hon är större och verkligen förstår hur härligt det är. Jag tror att saker ibland händer av en anledning och när vi väl får möte den här lilla filuren som boar i min mage nu så kommer det kännas självklart att det är hen vi har väntat på och kämpat för. Gud så vi längtar efter dig där inne...

RUL, cervixmätning och läkarsamtal (v 20, 19+1)

Tror ingen av oss sov något vidare alls i natt, jag var riktigt nervös och J förkyld. Vi var på Danderyd i god tid då det inte var någon trafik alls. Vi fick först komma in för mätning av tappen och den var lång och fin (37 mm), eller i alla fall så lång som den kan vara efter en konisering. Läkaren kunde heller inte se att den påverkades när jag fick en sammandragning så det var väldigt bra.

Sen fick vi träffa en annan läkare som gjorde rutinultraljudet. Allt såg bra ut och hon tog sig tid och förklarade vad hon tittade på och visade oss alla fingrarna, fötter, ögon näsa mm. Vi kollade bort när hon höll på vid höfterna och vet alltså inte vad det är för en liten filur därinne. Förutom att den är perfekt och väldigt livlig. Jag tycker den är mycket livligare än L var. Jag känner den flera gånger varje dag. Häromdagen kände J för första gången. Undrar om den kommer vara lika livlig utanför magen.

Sen gick vi ner till BB Stockholms Specialistmödravård. Det var så annorlunda mot SöS. Mycket lugnare och fräschare lokaler. Det kändes så harmoniskt på något vis. Där var några med en alldeles nyfödd liten och gud så små de är. Gud så jag längtar efter de där första nyfödda veckorna.
Vi fick träffa en väldigt trevlig överläkare som bad mig berätta lite om graviditeten med L och så sa hon lite om vad hon trodde. Hon tyckte inte att det lät som att min tapp är för svag och kommer öppna sig helt plötsligt utan att det är sammandragningarna/värkarna och trycket av barnet som tillslut påverkar den. Jag frågade henne om det kan ha varit så att kroppen kände av att flödet inte var så bra och därför ville starta förlossningen där i v 30 med L och hon sa att hon trodde att det kan vara så. Att kroppen på något sätt ändå känner på sig. Hon sa att det var väldigt positivt att jag ändå gick hela vägen och att de ska göra allt för att det blir så igen. Jag ska gå på kontroller varannan vecka till att börja med och så får vi ta det allteftersom. Som det såg ut idag så kan vi åka till Jamaica. Vi har två kontroller till innan resan och hoppas att tappen inte ska ha påverkats under den tiden. Hon sa att det är för tidigt att planera för förlossningen men jag kände att hon ändå lyssnade när jag sa att det hade varit otroligt jobbigt för mig och att jag tycker att jag borde ha blivit igångsatt tidigare. Hon sa också att en igångsättning ofta är lättare andra gången. Jag velar otroligt i vad jag vill men lutar just nu åt att jag vill föda vaginalt men vi får se hur graviditeten utvecklar sig. Jag känner att det har stor betydelse helt enkelt. Jag fick i alla fall bra förtroende för BB Stockholm och de läkare vi har träffat än så länge har varit väldigt bra och verkligen lyssnat på mig.

Som belöning för allt så köpte vi lite små söta kläder på Newbie efteråt. Åh vad jag längtar efter att få sätta dem på vår lilla bebis.

Läkartid för mätning av tappen och depression? (v 19, 18+4)

Var hos läkaren på MVC i onsdags och fick träffa den läkare som vi träffade när vi precis fått veta att vi väntade tvillingarna. Jag gillade verkligen henne då och även nu. Vi pratade om min trötthet och att jag inte förstod vad den kom ifrån och hon tittade på mig sa att hon tror jag har en depression och att jag bör gå tillbaka till husläkaren och prata om det och förmodligen få antidepressiva. Hon sa att barnet inte mår bra av att jag mår dåligt. Det känns så stort på något sätt att jag skulle vara deprimerad, jag är ju bara så trött och orkar inget och har tappat aptiten både på mat och livet, men jag skyller det ju på tröttheten. Har inte tänkt att tröttheten har en annan källa än att kroppen är trött. Jag läste på en del om depression och graviditet och inser att det förmodligen är så. Läkaren sa att med tanke på allt som varit, alla IVFer, MA:et och allt runtomkring så är det inte konstigt att jag känner mig nere. Nu när allt äntligen verkar gå bra så är det svårt att bara vara lycklig. Jag är ju fortfarande så orolig för allt. Jag inser att jag är otroligt stressad över hur resten av graviditeten kommer bli. Jag är orolig för att det ska bli precis som med L och kanske ännu värre. Det är ju på väg dit redan nu. Jag är rädd att jag inte ska orka helt enkelt! Jag ska till kuratorn snart igen och ska ta upp det här med henne då och se vad hon tror. Eventuellt får jag väl prata med husläkaren igen och kanske börja med tabletter. Jag vill ju inte att det ska bli värre och framförallt inte efter förlossningen.

Sen pratade vi om sammandragningarna och hon tyckte inte om att de kom så mycket som de gör i vila. Hon ville att detta kollades upp snart och inte om 4 veckor. Så nu har vi en tid på Danderyd på tisdag för RUL och mätning av tappen och sen en läkartid på Specialistmödravården efteråt för att lägga upp en plan. Hon sa att i värsta fall, om tappen är påverkar, så kommer man sätta ett cerklage. Jag tror dock inte att tappen kommer vara påverkar men det är skönt att få det kollat och sen veta att de kommer göra fortsatta kontroller resten av graviditeten. Jag hoppas så sjukt mycket att allt ser bra ut så att vi kan åka till Jamaica om 5 veckor. Jag längtar som en galning efter den resan och känner att jag verkligen behöver den och jag det är så många som påverkas om jag inte får åka. Men vi får ta en vecka i taget och hålla tummarna.