Går bara och väntar på att blödningen ska komma igång. Sedan eftermiddagen igår så har det till och från kommit lite rosa men det ökar inte och blir liksom inget av det. Är så jävla frustrerad. Jag vet ju att det är över så varför kan inte kroppen bara fatta galoppen och börja blöda ordentligt.
Igår så googlade jag så att ögonen var röda på olika saker som kan påverka fertiliteten, läste om sockerdieter och massa annat. Tror att jag nog ska försöka ta bort allt onödigt socker ett tag då jag märker att jag har svårt att vara utan det och att kroppen är pluffsig och jag är trött hela tiden. Så från måndag så tar vi nya tag. Bort med allt onödigt socker och börja träna igen. Jäklar vad jag längtar efter träningen. Ska börja springa lugnt igen och ta mig till gymmet och styrketräna. Inte som en galning men så att jag mår bra, 3-4 gånger i veckan ska jag träna och sen ska jag försöka gå mer. Ska fråga grannen om vi ska göra det tillsammans :)
Jag funderar mycket på varför det inte funkade denna gång. Embryot var ju perfekt. Jag tror att det är stimuleringen som blev fel och att jag fick ta Suprefact istället för Ovitrelle. Vi måste hitta en lösning till detta.
Jag kontaktade också en psykolog igår och får se hur jag gör. Känner att jag behöver prata med någon men vet inte hur vi ska ha råd att förutom de 10 000-tals kronorna vi lägger ner på IVF dessutom betala 1000 kr för 45 min samtal. Ska försöka kolla upp om det går att få hjälp via Landstinget. Omde nu inte tycker att vi har rätt att få ett syskon betalt så kanske de i alla fall kan hjälpa till så att vi slipper gå ner oss helt i den avgrund det innebär när det inte funkar. Jag gick hos en tjej på BUP under graviditeten som jag verkligen gillade men jag vet inte om jag får gå hos henne. Kanske skulle ringa och fråga i alla fall.
Vi pratade lite löst om adoption i morse men vi vet inte. För mig så är det lösningen på att jag vill ge L ett syskon och att jag vill ha ett barn till men det jag egentligen vill är ju att få vara gravid och få uppleva bebistiden igen. Jag vet inte alls, det skulle nog vara fantastiskt men det är också en otrolig process och lång väntan. Än är vi inte där i alla fall. Vi har fler IVFer kvar känner jag. Inser att jag någonstans också måste börja tänka tanken att vi kanske bara får L, att det kanske är så det blir och att vi kommer att klara det också. Men det är så skrämmande, jag är inte klar med bebisperioden, det har gått för fort, hon är så stor men ändå så liten. Jag vill få bebissnusa igen, ha vakna nätter, amma, få uppleva allt det där igen. JAG ÄR INTE KLAR!
Både vi och bloggen kommer i alla fall ta en paus när snart och så får vi se när vi orkar starta om. Ska se fram mot julen och en lång ledighet och sen 2,5 härliga veckor i Thailand i februari. Det känns skönt att det är lite saker inplanerade så känns det inte så långt till mars.
Ååå typiskt!! Allt som såg så bra ut, det var ju ett riktigt fint guldägg som ni fick tillbaka. Men under har skett förr H!!! Det är inte helt kört än, man kan faktiskt blöda fast man är gravid. Det gjorde min syster flera gånger när hon väntade sin första dotter..läskigt..men det gick vägen. F är 19 år idag =)
SvaraRaderaHåller mina tummar för oss!!
Varma Kramar fr B
Tack för pepp, jag är helt säker på att det är kört även om blödningen inte kommer igång. Tror det är Progynon som skjuter på den. Har rosa flytningar men ingen riktig mens. Har testat idag och det var tvärminus igen, bara 2 dagar kvar till TD så känns som ett säkert test. Är så arg för jag mår så illa och magen spänner och drar, inte alls som vid mensvärk. Jag väljer dock att tro på testet och inser att det inte blev något denna gång heller! Hoppas det går bättre för dig :) Stor kram
Radera