Dagen för äggplock

Klockan 05.00 i morse satte vi oss i bilen och åkte till Falun. Var framme innan 08.00 men fick komma in på ett rum ganska fort. Jag fick en infart och två alvedon. J fick göra sitt och sen fick vi vänta ganska länge. Jag fick en tablett för att motverka illamåendet från smärtlindringen. Vid 09.30 var det vår tur, jag tror vi var sist ut av 3 par. Det var Staffan som skulle göra plocket. Han är bra men verkligen inte så pratsam. Det gick bra att sätta bedövningen men sen började plocket. Han tog den högra sidan först. Den hade vuxit på sig ordentlig och där fanns flera folliklar. Det gör så satans ont på den sidan dock. Jag fick ordentligt med smärtstillande men det hjälper inte. Det gör så satans ont. Den vänstra sidan är bättre och framför allt så släpper det fort när det klart på den sidan. På den högra sidan gjorde det ont i 3 timmar och jag fick en diklofenak också. Totalt blev det 13 ägg, inte alls vad vi förväntat oss och Falun var väldigt förvånade också. De hade räknat med ca 6 ägg. Jag fick lämna blodprover för att se hur hormonvärderna såg ut. Jag fick fragmin och pravidel utskrivet i fall att hormonproverna var höga. De ringde sen när vi var nästan hemma och sa att proverna var bra så jag behöver inte ta dem. Väldigt skönt tycker jag då fragminsprutorna gör satans ont. I morgon ska de ringa och berätta hur många som blivit befruktade. Blir förmodligen plock på lördag. Jag är ganska öm och svullen nu men det går bra och släpper med en alvedon.

Jag hoppas att detta var mitt sista äggplock någonsin men man vet aldrig. Vi har inte bestämt oss för om vi ska byta ut ett plock mot 2 frysförsök eller om vi ska fylla upp frysen ordentligt.

Jag känner mig ganska hoppfull, jag hoppas verkligen att det ska flytta in ett litet guldägg på lördag och stanna till maj nästa år. Det borde fan inte vara omöjligt!

Dagen för Ovitrellesprutan

Idag tar jag de sista sprutorna. Min mage ser ut som en nåldyna och det är svårt att hitta bra ställen att sätta sprutorna på utan att det gör svinont. Igår mådde jag inte bra alls och var övertygad om att en överstimulering är på gång. Pratade med både Falun och Claes som säger att vi kör på men blir jag jättedåligt får jag åka till akuten. Pratade med Anna-lena först och jag blir lite ledsen när jag pratar om hur jag mår för hon säger bara att jag måste sluta oroa mig och att jag inte kan vara överstimulerad. I onsdags så sa hon att jag var ju ändå inte så där dålig förra gången. Jag vet inte vad deras referensramar är men för mig är det ganska allvarligt att vara inlagd i nästan 2 veckor. Jag känner mig lite förminskad. Ja jag kanske är övernojig men jag är ju livrädd för allt. Jag är egentligen inte orolig för överstimulering som så utan att behandlingen ska behöva avbrytas eller att jag nu inte kommer få tillbaka något embryo. Om jag blir gravid så tar jag gärna några veckor på sjukhus, allt jag vill är att få bli gravid och behålla barnet.

Idag känns det i alla fall bättre. Magen är väldigt öm och det gör ont när jag sitter med benen uppåt eller när jag går. Ska bli väldigt spännande att se hur det ser ut på måndag. Om det har blivit lite mer folliklar med ägg i eller om de på den högra sidan inte vuxit ikapp. Idag ska vi träffa våra bästisar vid Nyckelviken och njuta lite av det härliga vädret. Blir ingen tur till landet denna helg. Längtar redan till helg även om jag hoppas att lördagen också innebär en tur till Falun så vill jag hinna mysa lite på landet också!

VUL nummer 2

Nya blodprover och VUL idag. Där var var 6 blåsor mellan 11-15 mm på vänstra sidan, på den högra var de mindre, slemhinnan var fin. Falun ringde på eftermiddagen och meddelade att det blir plock på måndag, de ska ringa igen på fredag med tider. Nu ska jag ta båda sprutorna i 3 dagar till och sen på lördag blir det bromssprutan och sen Ovitrelle. Hade ytterst lite vatten i buken, det ska inte vara någon fara alls och hormonvärdena var bra så överstimulering borde vara uteslutet denna gång. Är väldigt nervös och spänd inför äggplock och befruktning. Det är så långt jag tillåter mig att tänka nu.

Jag frågade Claes om att resa precis när vi fått veta hur det gått och han avrådde mig från att resa om jag blir gravid. Han tycker inte att man ska resa under de första 12 veckorna då allt är så känsligt då. Jag kan inte sluta tänka att resan till Thailand i v 9 med tvillingarna var anledningen till att de dog. Jag vet att jag aldrig kan få veta och att det med största sannolikhet inte är så men tanken finns där. Jag kommer i alla fall inte att göra om det och riskera att det händer igen.

Om livet hade velat annorlunda....

så hade vi nu med största sannolikhet varit trebarnsföräldrar nu. Istället är jag på sprutdag sex på vårt första försök sedan vårt MA. I morse var jag och lämnade blodprov. Inser när jag suttit där och väntat i 40 minuter och det är min tur att jag glömt remissen hemma. Som tur var fick jag tag på Anna-lena som kunde faxa en ny. Sedan var jag på VUL och där fanns 4-5 folliklar som var 10-12 mm. De var så stora som förväntat och även om jag önskade att det var några fler så vet jag att det är bra. Det är kvalitén som räknas i slutändan och de brukar ofta vara bättre kvalité när de inte är så många. Jag började spruta i onsdags med 150 enheter Gonal-f och i lördags kändes det rejält i äggstockarna. I lördags sänkte jag dosen till 112,5 enheter och i söndags la jag även till bromsmedicinen. Nu känns inte äggstockarna alls. Däremot är jag ganska svullen och mådde illa i eftermiddags men det måste vara något annat. Claes trodde att det skulle bli plock på måndag. Jag ska tillbaka på onsdag för nya blodprover och VUL och då bestäms det. Måndag passar mig bättre jobbmässigt så jag hoppas på det. Det innebär återförning på lördagen sen vilket också är skönt. Förutsatt att de odlas till blastocyster men det borde det bli. Har ju alltid blivit så tidigare. Jag vet inte alls hur jag känner inför detta försök. Jag är spänd och förväntansfull för det kan ju faktiskt funka, samtidigt är jag realistisk och tänker att också inte kan funka. Jag hoppas något så innerligt att det ska fungera. Jag är så trött på allt detta, vill bara komma vidare och få tid att läka och bearbeta denna sorg som jag på något sätt har levt i konstant i 5 år nu. I morgon ska jag till kuratorn igen och det ska bli skönt att få ventilera lite även om behovet inte är jättestort så brukar det kännas bra när jag är där. Jag tänker mycket på tvillingarna dock men där väl naturligt nu när de skulle ha varit här. Undrar hur vårt liv hade blivit om de fått leva. Kaos men också så mycket roligt och så mycket kärlek gissar jag.

Grannen ruvar nu på två blastocyster och vi pratar en del om att det måste vara vår tur nu. Det känns som att det är ödet. L och A är lika gamla, vi lyckas hitta varandra i bloggvärlden och inser att vi bor i samma port. Vi har försökt så länge att få syskon, jag blir gravid och får missfall och nu tajmar vi dessa försök väldigt bra. Måste ju bara så att båda ska bli gravida nu! Åh vad jag hoppas för oss båda. Jag vill att denna längtan ska få ett slut....

Livet just nu...

Ligger i soffan i vardagsrummet i vår nyköpta sommarstuga, läser en bok, dricker ett glas vin och lyssnar på Monica Zetterlund på radion. Vi fick nycklarna hit i onsdags och jag kommer ofta på mig själv med att känna lycka och lugn i själen. Jag mår faktiskt bra. Det är ca 2 veckor till sprutstart och det känns mest spännande. Jag mår bra och jag hoppas jag kan behålla denna känsla i höst när allt blir jobbigt. Sommaren har varit bra även om den mest regnat bort men nu har vi haft några härliga dagar. L har fått en studsmatta och den lycka som lyser om henne när hon hoppar i den får mig att le och bara känna glädje. Vi har haft det så mysigt vi tre på semester även om det är ganska mycket trots och framförallt gnäll ibland men oftast har vi det härligt. Det är så himla skönt att kunna känna lycka och att sorgen och lyckan nu går bredvid varandra men att det också funkar. Jag tillåter dem båda att ta plats och det gör att livet funkar bra. Jag tänker mycket tvillingarna, de skulle ju komma snart. Jag funderar på hur vårt liv hade sett ut och hur det skulle bli. Vi hade inte haft en sommarstuga i alla fall och den älskar jag, så visst kan jag se bra saker som har kommit ur all skit. Sorgen idag är nog mest för hela barnlöshetgrejen, att vi ska behöva kämpa så. Att det ska sätta sådana spår i allt man gör. Men samtidigt är jag så lycklig för allt jag har.

Avstämning hos Claes och kurator

Idag var vi hos Claes för avstämning inför IVF 3 i slutet av sommaren. Allt såg bra ut i livmodern och jag kommer förmodligen börja spruta v 34 för att plocka ägg i v 35/36. Jag kommer börja med 150 enheter Gonal-F i tre dagar och sedan gå ner på 112,5 enheter. Bromssprutan kommer jag börja med redan på dag 5. Vi skulle testa en annan bromsspruta eftersom jag fick massa utslag förra gången. Vi hoppas att detta upplägg ska ge äggen en skjuts men att de sedan inte ska växa för fort och ojämnt. Claes skulle stämma av med Falun och höra vad de tycker om planen också. Vi pratade också om risken med att sätta tillbaka två embryon och Claes sa att har man en gång varit gravid med enäggstvillingar så är risken något större att det händer igen. Vår plan är därför att sätta tillbaka ett embryo åt gången ett par gånger till i alla fall. Om inget händer då så får vi se om vi sätter tillbaka två. Det finns ju en risk att det faktiskt blir 4 foster med två embryon. Även om den är liten så finns den där. Vi sa dock att om det bara blir två embryon och de inte är så bra så kanske vi sätter tillbaka båda ändå. Vi får höra vad embryologen säger. De är ju trots allt experter. Jag har inte några förväntningar alls på detta försök, jag tror det kommer ta några gånger igen och ska försöka hålla fast vid den positiva tanke jag ändå har, att det kommer att ske igen! Jag är däremot lite stressad över att vi bara kommer hinna med två försök i år med största sannolikhet och sen vill jag inte göra något i januari så då blir det först i mars. Det känns så galet långt borta!

Förra tisdagen var jag hos kuratorn. Det kändes så himla bra och jag gick därifrån lite lättare. Vi pratade om allt från försök till missfall till graviditeten med L och förlossningen. Hon förklarade att jag går igenom ett trauma och kris och det är inte konstigt att jag är så sjukt trött. När jag berättade om hur jag reagerat när jag fick barnbeskedet från min bror så sa hon att det var ett trauma för mig och att jag sedan missfallet om inte innan har en otroligt hög stressaktivitet i hjärnan. Jag märker ju det själv genom att jag är så trött och inte kan kan koncentrera mig som jag vill. Jag glömmer saker och är väldigt stressad på jobbet. Jag kan knappt kolla på TV hemma då jag inte kan koncentrera mig utan håller på med tusen saker samtidigt. Jag har börjat läsa mer på kvällarna och tränar mycket för att koppla av. Jag inser att jag måste ta tag i detta för jag kommer förmodligen inte palla med hösten och de motgångar som förmodligen kommer komma. Jag ska träffa henne i morgon igen och det känns så skönt. Jag kommer fortsätta träffa henne tills jag vet känner att jag tagit mig ur detta. Jag känner att jag behöver prata om och bemöta känslorna jag har om att jag inte har rätt att må som jag gör, att andra har det värre och att jag inte borde känna som jag gör. Jag har verkligen problem med att tillåta mig själv att faktiskt tänka tankarna att det vi har gått igenom är väldigt jobbigt och inget som alla går igenom. Men för mig är ju detta det normala, jag läser ju nästan bara om de som har det ännu jobbigare. Jag är helt fascinerad av att folk blir gravida genom att ligga. Fattar liksom inte hur det går till. Jag kommer på mig själv med att identifiera mig som/med den som kämpar för att få ett barn. Det är som att det är allt jag är just nu. Jag är liksom ingen annan, hela livet går ut på att bli gravid och att behålla barnet. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig bra igen efter dessa påfrestningar som vi faktiskt utsätts för. Samtidigt som jag brottas med tankarna att det inte är så farligt, sluta tyck synd om dig själv!

Jag hade utvecklingssamtal med min chef i förra veckan också och vi pratade lite stressen och att våren har varit väldigt jobbig för mig. Han kommer inte att ge mig några nya uppdrag under hösten utan jag får jobba med det jag har så att jag i alla fall inte behöver känna mig stressad på jobbet. Det känns så skönt att ha en chef som tar en på allvar och försöker hitta lösningar som funkar för alla.

Barnbesket jag fruktat, och reaktionen på det...

Igår morse fick jag helt oväntat beskedet från min lillebror att de ska ha barn igen. Jag kan helt ärligt säga att benen vek sig och jag fick ta stöd mot väggen. Jag klämde ur mig ett grattis och insåg snabbt att de inte kommer kunna åka med till Jamaica när mamma fyller 60 år. Vi la på luren ganska fort och jag återgick till ett fullpackat konferensrum men kände tårarna komma och skynda mig ut. Grät i närmare en timme och pratade med M i telefon. Kände mig så himla hemsk som faktiskt inte kunde känna glädje för dem. Jag blev ganska chockad över min reaktion. Jag har bävart för detta besked men trodde det skulle dröja lite, dels för att deras sån precis fyllt ett år, dels för att vi ju har bokat den här resan. Det är två aspekter som är jobbiga för mig, på olika sätt. Dels att jag inte kan känna glädje, utan faktiskt bara avundsjuka och min egen sorg. Sorgen över missfallet sköljde över mig igen, jag skulle ju vara den som är gravid nu, det är min tur. Vårt barn är ju tre år, deras precis ett år. Jag känner hur stressen bygger på för höstens behandlingar. Det finns en stor risk att när detta barn föds i januari så är jag ännu inte gravid. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist. Jag är så ledsen över att inte kunna bestämma när och hur många barn jag vill ha. Jag är så ledsen på att detta är vår vardag och att jag måste kämpa med att få den att fungera och inte lägga mig ner och ge upp, nästan varje dag.

Sen är jag också väldigt arg för att de väljer qtt inte vänta lite så att de kunde åka med på mammas resa. Hon fyller bara 60 år en gång och ville verkligen bjuda oss på detta, hon har sett fram emot det så länge. Jag tror också att det är min brors fru som är drivande i detta och hade det varit hennes mamma som de skulle resa med så hade de väntat med att bli gravida. Vad jag förstår på mamma så är min bror ganska ledsen över det hela och tycker det är jobbigt. Han hade nog gärna väntat lite till med att får barn nummer två men hon vill få det gjort så hon kan koncentrera sig på sin karriär sen.

Jag är så arg för vi väntar ju medvetet till september med att göra nya försök så att det ska funka med resan. Vi hade ju kunnat få till ett försök innan sommaren annars men nu har vi ju bokat resan och då får vi ju vänta. Jag förstår inte varför de inte kunde vänta några månader till också. Det är ganska hänsynslöst mot oss alla.

Jag mår verkligen dåligt över hela den här situationen just nu och vet inte riktigt hur vi ska reda ut den. Jag måste nog prata med min bror och förklara hur jag känner. När han berättade för mamma så sa hon till honom att han inte kan förvänta sig att jag ska hoppa högt av glädje och att det nog skulle kännas väldigt jobbigt för mig och att det måste han förstå. Jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas också att jag kommer känna glädje för dem någon dag och även för barnet när det kommer
 Idag vet jag faktiskt inte om det är möjligt.

Jag vet att en av mina bästa vänner funderar och försöker lite för en trea och igår så sa jag till henne hur jag känner och att jag vill veta hon blir med barn men att jag faktiskt inte kan veta hur jag kommer känna eller reagera. Hon var väldigt förstående med detta och jag är så glad för detta. Det är så otroligt tråkigt att behöva känna såhär för något som man borde bli så glad för!