Mvc besök (v 32, 31+3)

Idag var jag hos barnmorskan och allt såg bra ut. SF-mått 30, så precis på kurvan. Hon tycker bebisen känns normalstor. Blir spännande med TUL nästa vecka. Järnvärdet hade sjunkit ganska mycket på 2 veckor så får börja med tabletterna igen. Bebis ligger långt ner och är inte rockar.

Jag mår faktiskt bättre just nu, svårt att veta varför men jag börjar se ett slut. Jag känner dock av medicinen lite i kroppen. Den är lite rastlös och jag får väldiga kryssningar i benen på kvällarna. Jag har ingen press på mig, nu är jag hemma tills bebis kommer och kan göra så mycket som jag orkar. Jag försöker komma ut varje dag och gå en sväng. Känner att det är bra för yrseln som är allra värst på förmiddagen och sen blir det lite bättre på eftermiddagen. Sammandragningarna har minskat. På dagen är det ett par i timmen och på kvällen ökar det lite. De känns rätt bra och det blir som ett tryck i underlivet. Blir spännande att se om det påverkar tappen, vi ska ju mäta den om 2 veckor igen. Däremot känner jag av foglossningen ganska mycket. Fortfarande bara i blygdbenet vilket är skönt i alla fall!
Barnmorskan lugnade mig mycket angående medicinen och hon satt att nästan var tredje gravid hon träffar äter den och hon har inte haft någon vars bebis fått utsättsningssymptom. Känner mig tryggare nu. Vi har bestämt oss för att köpa ett andningslarm denna gång då jag är mer nervös. Känns som en vettig investering så att jag kan slappna av mer. Jag har även köpt en ny skötväska och ett babygym av en kompis. Nu har vi nästan allt, ska beställa en bärsele bara.

I helgen var vi ute på landet 2 nätter och det var så mysigt. Vi har inte varit där sedan oktober. Vi har krattat och fixat ute, grillat korv och ätit lunch ute i solen. Det är som balsam för själen att vara där ute. Jag mår så mycket bättre. Nu är det max 8 veckor kvar, helt galet. Hoppas verkligen att jag kan få njuta av den här sista tiden.

Ett år äldre och hur jag mår... (v 31, 30+2)

Idag fyller jag 37 år, undrar ofta vart tiden tar vägen. Känner mig ungefär likadan som när jag var 30 år. Har egentligen inga problem med att bli äldre men det som är jobbigt är att alla andra blir äldre också, mina föräldrar etc och att livet inte är evigt. Jag vill att tiden bara ska stanna där vi är nu. Nu är en bra tid på något sätt.

Jag lyckades jobba 25 % förra veckan även om jag hade väldigt ont av foglossningen och var helt slut på eftermiddagen. Men så i lördags fick jag plötsligt väldigt svårt att andas, det kändes som att någon satt på mitt bröst. Det släppte inte på hela dagen och på kvällen ringde jag 1177 som sa att jag skulle ringa närakuten. De hade inga tider och sa att jag behövde gå till akuten. Där blev jag kvar i 5 timmar medan utredde om jag hade fått en propp i lungorna. Det är ganska svårt att göra det när man är gravid för det blodprov man tar visar nästan alltid förhöjda värden när man är gravid och det gjorde mitt med. Läkaren tyckte att det var så pass högt att man ville göra en skiktröntgen. Det innebär ju att utsätta både mig och bebisen för strålning och vi diskuterade det ett tag. Hon sa att det var mitt val men hon tyckte att det var medicinskt befogat med tanke på mina symptom. Jag kände att jag skulle oroa mig mer om jag inte gjorde en och att man kan faktiskt kan dö av en propp medan man inte alls vet hur en skiktröntgen påverkar bebisen mm. Den visade i alla ingen propp vilket var väldigt skönt och jag fick gå hem igen. Andningssvårigheten har dock hållit i sig och i måndags kräktes jag på trottoaren på väg till förskolan med L. Jag bröt ihop helt och tog mig aldrig till jobbet. Kände verkligen att jag orkar inte mer nu. Jag är helt färdig. På tisdagen åkte jag till jobbet i alla fall. Väl där känner jag mig helt yr och svimfärdig och sen blir det som flimmer framför ögonen och hela kroppen sticks och känns konstig. En kollega såg mig och ledde mig till vilrummet där jag blev liggande ett tag. Ringde till Specialistmödravården och berättade vad som hänt under helgen och hur jag mådde. De ville ha in mig för att se om de kunde hitta något eller göra något för att hjälpa mig. J kom och hämtade mig på jobbet och så åkte vi dit. De gjorde en CTG som såg bra ut men man såg tydligt hur anspänd livmodern är. Blodtycket var lågt som vanligt och det är nog en stor bov i det hela. Läkaren testade hur blodtycket reagerar när jag ställer mig upp mm och mitt blodtryck hinner liksom inte med. Läkaren var så himla bra och ställde massa frågor och förklarade massa saker. Hon kollade tappen (35 mm) och även bebisen som röjde runt som en galning som vanligt. Hon hittade i alla fall inget som kunde orsaka andningssvårigheten och ville att jag skulle gå till akuten och göra ett EKG igen och att de skulle ta det hela ett varv till. Hon sa också att eftersom jag hade astma när jag var yngre så kan det vara den som ger mig problem i och med graviditeten. Vi valde i alla fall att inte gå till akuten igår då jag skulle till husläkaren idag och de eventuellt kunde göra ett EKG där.

I morse var jag hos husläkaren och han var verkligen bra. Jag var i ca 40 minuter och de tog ett EKG som såg bra ut. Jag fick bricanyl utskrivet och så sa han att jag skulle använda nässpray i en vecka och sen gå tillbaka till Nasonex och se om nästäppan blir bättre. Jag har tagit en puff bricanyl idag och ett sprut med nässpray och känner redan skillnad framförallt i näsan. Jag kan liksom andas, är så skönt! Läkaren skrev också ut antidepressiva och så sjukskrev han mig på heltid graviditeten ut. Sen ska jag tillbaka till honom om 2 veckor för att se hur det går. Det hela kändes väldigt bra och han stämde även av med Specialistmödravården att den medicin han ville sätta in var okej. Jag är verkligen tvådelad när det kommer till sjukskrivningen för jag vill ju jobba men samtidigt så känner jag mig stressad över att kroppen säger ifrån så skarpt när jag jobbar. Men jag tänker att nu vet jag att det är resten av graviditeten och att jag får försöka hitta på något litet varje dag och passa på att träffa kompisar som är föräldralediga mm. Om jag får vila mycket och inte stressa över saker så kanske jag kommer må bättre och kan njuta lite mer av dessa sista månader

När jag skulle hämta ut medicinen på apoteket så ifrågasatte apotekaren om jag verkligen skulle äta medicinen. Hon visade tydligt att hon inte tyckte det var bra när jag var så långt gången i graviditeten. Jag sa att två läkare har kommit fram till att jag ska äta den och då får jag lita på dem. Då sa hon typ, ja jag ska inte säga vad jag tycker. Hon erbjöd mig ett alternativ som ska vara samma och prisskillnaden var väldigt stor så efter att ha försäkrat mig om att de var samma medicin så tog jag den billigare. Nu på kvällen har jag tagit den första tabletten och då läste vi även bipacksedeln och det var inte så kul. Både J och jag blev väldigt tveksamma så jag ringde Specialistmödravården för att dubbelkolla och den barnmorskan sa att om läkaren där sagt att jag kan äta den så ska jag inte bry om mig bipacksedeln. Jag har googlat lite på den nu och de flesta verkar fasa ut den innan förlossningen men det ska jag ju inte göra. Jag tror dessutom att den han skrev ut inte har riktigt lika mycket bieffekter på barnet som den jag sen fick så jag ska gå tillbaka i morgon och be att få byta till den jag egentligen skulle ha. Det måste man ju kunna göra. Jag känner att blev så stressad av den där apotekaren att jag bara ville därifrån och tog den som hon föreslog.

MVC och fixerad bebis (v 30, 29+2)

Har jobbat 3 timmar i måndags och tisdags och idag har jag min hemmadag. Känns precis lagom, det är kul att vara på jobbet lite men jag är så trött och har ont så är skönt att kunna ta det lugnt på morgonen och sen gå hem efter lunch och sova en stund och bara ta det lugnt.

Idag har jag varit på MVC, vi pratade lite om mitt mående och framtiden och det känns skönt. Mitt järnvärde hade gått upp till 133 så jag kan sluta med tabletterna. SF måttet var 28 så magen hade växt ikapp, hjärtat slog med 145 slag/minut och blodtryck 110/60. Bebisen är fixerad redan. Ganska tidigt för andra barnet men inget konstigt och inget tecken på att förlossningen är nära. Däremot så kan det påverka livmodertappen vid sammandragningar då trycket ner blir större. Jag skulle vara uppmärksam på mensvärk. Efter att barnmorskan hade känt vid bäckenet så hade jag så jäkla ont, fick gå hem i snigelfart. Har haft ganska ont hela kvällen och fått vila massor.
Ska ringa en sjukgymnast och se om de kan hjälpa mig med lite övningar för foglossningen och ryggen generellt.

I helgen träffade vi bästa vännerna och jag berättade om min depression. Det var skönt att prata med dem båda och särskilt eftersom mannen i familjen också har har haft/har en depression. I lördags fick L sova hos sin mormor så att jag kunde få en paus från allt, det var väldigt skönt även om jag saknade henne och hade dåligt samvete för att jag inte orkar med henne och lämnar bort henne. Men jag vet att hon älskar att vara med sin mormor. Jag behöver pausen för orka helt enkelt och då får det vara så. L mår inte dåligt av att vara där en del.

Idag har vi gått igenom vår ekonomi och upplägget för föräldraledigheten och det känns bra. Jag har varit stressad över hur vi ska få det att gå ihop men nu känns det bra. Vi planerar även att åka till Thailand januari till mars nästa år och bara hänga, hela lilla familjen!

Tillväxtultraljud, läkarsamtal och depression? (v 29, 28+4)

I onsdags var vi på Ultragyn och mätte tappen (32 mm, så fortfarande bra) och gjorde tillväxtultraljud samt flödesmätning. Bebisen uppskattades till - 3,5 % så den växer precis som den ska och är varken liten eller stor vilket är skönt. Även flödet var bra. Läkaren var väldigt bra och vänlig och vi kände oss väl bemötta. Nästa TUL blir om 4 veckor, vi hoppas att det ser lika bra ut.

Igår var vi på BB Stockholm och träffade vår läkare, Elaine igen. Först fick jag göra en CTG-kurva som var jättefin, bebisens hjärtljud låg på strax under 140 mestadels av tiden. Läkaren säger att allt ser jättebra ut och men att hon är orolig för mitt psykiska mående. Hon tog ju upp detta i julas också och hon tycker att vi behöver göra något åt det för att undvika en förlossningsdepression. Hon säger att jag verkar ha svårt att ta till mig att det ser bra ut och kommer gå bra och att jag är fast i alla misslyckandena. Hennes stora oro är att när bebisen kommer så kommer jag bli mycket sämre och att det då inte finns någon som kan plocka upp där hon avslutar. Tyvärr funkar ju sjukvården så att när bebisen väl är här så kopplas vi helt bort från Specialistmödravården. Hon har därför skickat en remiss till min husläkare så att vi redan nu kan börja ha en kontakt där och hon vill även att jag ska börja medicineras för en depression. Jag kan se var hon kommer ifrån men har så svårt att ta till mig att det stämmer. Jag är så fokuserad på allt det fysiska som är jobbigt att jag liksom kopplat bort det psykiska. När jag sen börjar tänka efter så inser jag ju att jag är så van att kämpa, att få motgångar och kriser att jag är ofrivilligt barnlös, att jag inte vet vad jag ska identifiera mig med nu när vi förhoppningsvis kommer gå i mål efter sex år. Jag vet liksom inte vem jag är längre, jag är ju ofrivilligt barnlös i själen men är jag verkligen det när vi äntligen har lyckats. Har jag rätt att säga och känna att jag fortfarande är det. Borde jag inte bara känna en sån enorm lycka nu när allt ser bra ut. Vi har en frisk flicka här hemma och en frisk bebis i magen. Om tre månader är vi fyra i familjen. Vad händer sen då. Ska livet bara rulla på och ska jag glömma allt som varit. Kan man glömma, det har ju präglat mitt liv i sex år. Kan alla öppna sår bara läka på en sekund lär lillasyskonet ligger på mitt bröst. Jag är livrädd att jag ska krascha, att jag inte ska kunna känna någon lycka, att jag inte ska veta hur jag ska förhålla mig till allt. Och det är väl här någonstans som jag känner att det är värt att testa mediciner och fortsätta med mina samtal, eventuellt koppla in en kurator på vårdcentralen också. Jag är beredd att göra allt för att undvika en djupare depression. Jag vet inte om känner att jag är deprimerad idag men jag är inte lycklig, jag är orolig, extremt trött, har ingen lust och skulle ofta vilja bara dra täcket över huvudet. Jag vill inte må så. Jag vill få en chans att njuta dessa sista månader som gravid och sen kunna njuta av vår nya familjemedlem och om om en läkare som jag litar på och som vid det här laget träffat mig ganska många gånger och som verkligen tar sig tid att lyssna på vad jag säger, även på vad jag kanske säger mellan raderna, är orolig för hur det ska utvecklas och tycker att jag behöver denna hjälp så väljer jag att lyssna på henne. Jag har en tid hos husläkaren om 1,5 vecka och jag har redan tänkt att jag ska boka av den flera gånger, men jag ska gå dit. Samtidigt som jag tänker att äsch det är inte så farligt, jag tar mig igenom detta, jag får bita ihop, det är ju det fysiska som jag tycker är jobbigt. Men någonstans så inser jag ju att det ligger så mycket mer bakom det. Visst är förvärkarna, foglossningen och smärtan i magen jobbigt men det är så mycket annat också. Det här att jag hela tiden tror att något är fel, det kommer väl ifrån att den enda erfarenheten jag har är graviditeten med L och sen missfallet och det är jobbiga graviditeter och även om detta är en annan graviditet så är den väldigt lik den med L och jag jämför dem mycket. Jag måste försöka förhålla mig till att allt är bra och att det inte finns något som säger att det inte kommer gå bra. Det gick ju faktiskt bra med L i slutändan också. Jag har så mycket tankar i mitt huvud kring allt detta och vet inte alls vad jag känner förutom att det känns ganska skönt att någon annan tar beslutet åt mig och att jag litar på den personen.

Läkaren beviljade också igångsättning och nästa gång vi ses, om en månad, ska vi prata mer om formerna kring det när det kan bli. Känns i alla fall som att en tung sten har fallit från mina axlar och även om förlossningen skulle starta innan så vet jag nu att jag inte kommer behöva gå över tiden. Jag är fortsatt sjukskriven 75 % procent från måndag och det känns bra. Jag vill gärna vara lite på jobbet och jag tror verkligen att det kommer göra mig gott. Jag kommer jobba 3-4 dagar i veckan och 3-4 timmar per dag, det känns bra. Då får jag tid att vila mycket men får ända komma och träffa lite kollegor och aktivera huvudet lite.

Trött på allt... (v 28, 27+3)

Jag har förvärkar, jag har ont, jag är så trött på att ligga hemma. Just nu är fan inget kul. Igår fick jag åka in på kontroller igen då förvärkarna kommit med 5-6 min mellan dem i flera timmar. De gör ju inte ont men känns och det är inte normalt att de kommer så regelbundet så då vill de att jag ska komma in. I bilen på väg till Danderyd, tar ca 15 min, kom 3 stycken. Jag kommer dit och min gamla barnmorska är där så det känns bra för jag blir väl bemött och de säger att jag absolut ska komma in. Kopplas upp på CTG och inte en enda sammandragning kommer under 25 min, typiskt eller. Får träffa en bra läkare som känner på magen och säger att en reagerar vid beröring. Hon läser lite journalen och frågar om graviditeten med L. Precis som de alla gör. Får ofta höra, oj vad mycket kontroller man gjorde på SöS. Ja, jag vet, vi var där minst en gång i veckan de sista 10 veckorna. Jag känner mig alltid besvärad. Jag tycker det är så otroligt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Jag skäms för att det är så här samtidigt som jag vet att jag inte kan påverka det. Jag vet att jag gör vad jag kan, jag vilar så mycket det bara går. Försöker verkligen att inte bära eller anstränga mig men samtidigt så måste jag leva. Jag blir galen annars. Läkaren kollar i alla fall tappen och den är nästan 40 mm så helt perfekt. Hon säger att hon inte kan förstå varför jag har så mycket sammandragningar och att det inte är normalt men så länge tappen är opåverkad så är det bara att fortsätta som jag gör.

Idag har det varit lite lugnare igen, får 4-6 stycken i timmen. Däremot har jag ont i magen idag och allt är jobbigt. Jag är så trött på att må såhär. Att känna mig onormal, att vara till besvär, att klaga hela tiden, att inte kunna njuta av att vara gravid. Jag hoppas att jag ska kunna jobba lite igen efter nästa vecka för det skulle göra mig gott psykiskt i alla fall och det är viktigt. Ska bli spännande med tillväxtultraljud nästa vecka. Gissar att bebis är mindre än snittet, magen känns liten även denna gång.

På måndag ska jag och mamma till Yasuragi hela dagen. Vi ska börja med frukost och sen bada, sen ska jag få en mammabehandling och så ska vi äta smarrig lunch och sen bada på eftermiddagen igen. Mamma ska även ta en massage. Det ska bli så skönt men en massage och ligga i det varma vattnet, det ska förhoppningsvis göra min ömma kropp väl.

Förlossningssamtal och en känsla av trygghet (v 27, 26+5)

I torsdags var vi på BB Stockholm och träffade vår gamla barnmorska som numera jobbar där. Det var skönt att träffa någon som känner till lite om oss och hur graviditeten med L var. Vi pratade om den här graviditeten och men mest om förlossningen med L. Vi berättade om våra önskemål och hur vi gärna vill att det ska bli denna gång. Jag förklarade att det som jag upplevde som allra jobbigast var att vi var lämnade ensamma så mycket och inte fick förklarat vad som hände. Jag mår fortfarande dåligt över att jag fick sådan panik när det eskalerade alldeles för fort och att jag verkligen vill ha hjälp att behålla ett lugn denna gång. Jag förklarade att jag vill ha en epidural och att jag är orolig för att den ska vara svår att sätta även denna gång och att det ska gå så fort så att det kanske inte går. Här kommer vårt önskemål om en ingångsättning in. Jag känner att jag vet vad jag ger mig in på med en ingångsättning och att det tog tid eller slutade med sugklocka inte är det som jag upplever som jobbigt med förlossningen utan att det gick så himla fort när vattnet gick. Jag vill epiduralen sätts i god tid i lugn och ro av en specialist så att det inte blir massa stress kring den. Barnmorskan tyckte att detta var rimliga saker att vilja och hon ska skriva en remiss och även prata med vår läkare som förhoppningsvis går med på en igångsättning. Om det sen startar av sig själv innan det datumet så ska det stå i min journal att vi ska få komma in omgående just för epiduralens skull men också för min trygghet. De kommer stå i min journal att jag är en samtalspatient och att de i störta möjliga mån inte ska anvisa mig till ett annat sjukhus.

Barnmorskan berättade även om hur de arbetar på BB Stockholm och det känns annorlunda mot SöS. De är mer i rummet, antigen barnmorskan eller undersköterskan och stämmer av med paret hur de vill ha det. Om man vill vara själv eller ha någon där. De jobbar mer aktivt med att vara ett stöd i den grad föräldrarna vill ha det och försöker verkligen tillmötesgå en behov. Vi fick komma upp på förlossningen och se ett förlossningsrum och ett eftervårdsrum och det var så annorlunda från SöS. Det fanns massor med personal och alla hälsade glatt. Rummen är stor och fina och alla rum har egen toalett och dusch. Något vi aldrig hade på SöS och det var ganska jobbigt att behöva ta sig ut i korridoren för att gå på toa. Rummen hade all teknologi som kan komma att behövas men kändes inte lika sjukhusaktiga.  Vi fick båda en helt annan känsla och bara det gör att jag känner mig lugnare.

Om två veckor ska vi träffa läkaren igen och då får vi se vad hon säger. Jag hoppas verkligen att det inte blir några problem. Om det blir det får vi ta det en sväng till. Vi ska även gå Föda utan Rädsla kursen och försöka förbereda oss mer denna gång. Det känns som att jag var helt oförberedd med L eftersom allt blev så krångligt på slutet och vi inte visste alls hur och när hon skulle komma så jag förberedde mig nästan inget alls och det funkar ju inte riktigt för mig vet jag nu. Jag behöver läsa på och ha verktyg att ta till. Att jag dessutom har gjort det en gång nu och vet lite vad jag har att förvänta mig gör att det faktiskt känns lite lättare också.

Förvärkar har lugnat ner sig lite nu, jag har verkligen vilat massor denna vecka och när jag är still så är de inte lika ofta eller intensiva men så fort jag är aktiv så kommer de tillbaka. Foglossningen känns en del, framförallt på kvällen men det går bra. Jag känner mig lugnare nu och hoppas att två veckor till hemma ska göra susen och att jag kan jobba lite till sen. Mitt mål är att jobba till v 32 i alla fall och sen gör det inget om jag behöver vara hemma på heltid och vila efter det. Men lite till vore kul att få jobba och känna mig lite normal i alla fall.

Förvärkar som läkaren säger och heltidssjukskrivning (v 27, 26+1)

Är helt färdig av sammandragningarna/förvärkar. De kommer med ca 10-15 min mellanrum all min vakna tid. Var hos barnmorskan i morse där jag brast i gråt för jag mår så dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag hatar att det är så jobbigt och påfrestande att vara gravid, att jag inte bara kan få njuta. Barnmorskan tyckte att det var dags att gå hem på heltid men att läkaren får avgöra i slutändan. Vi lyssnade på hjärtljuden som slog perfekt (145 slag per minut), SF-mått 24, precis som med L i samma vecka, inom normalen men under snittet. Barnmorskan kollade på kurvan med L och såg att den dippade mot slutet varför hon ville ha ett tillväxtultraljud även i v 32 så en remiss är skickad för det. Blodtryck var 110/60, järn 109 och blodsocker 6,3. Ska försöka äta mer järnrik kost så att jag inte behöver äta mer järntillskott.

Efter barnmorskan åkte jag vidare till läkaren. Hon ansåg att jag behövde vara sjukskriven på heltid i ett par veckor så nu blir jag hemma till 10 mars då vi ska ses igen och se hur jag mår. Hon kollade tappen som svar fin men säger att jag måste vila och koppla av för att försöka få ner antalet förvärkar. Lite yoga och bad är bra också så att kroppen får stretcha och koppla av också. Hon trodde att jag har lite foglossning också. Jag skulle även lämna ett nytt urinprov i morgon, på morgonurin för att göra en ny odling. Sen ska jag ta MRSA prover då vi var på sjukhus i Thailand med L. Även om jag inte behandlades för något så ville hon kolla upp det för att vara på den säkra sidan.

Har nu spenderat eftermiddagen på soffan och känner mig lite piggare men så fort jag rör mig så börjar det göra ont igen. Förvärkarna kommer ca var 10:e minut. Hela magen blir sne och man ser bebisens kropp så tydligt. Ikväll blir det yoga och sen ett bad tror jag.