Om livet hade velat annorlunda....

så hade vi nu med största sannolikhet varit trebarnsföräldrar nu. Istället är jag på sprutdag sex på vårt första försök sedan vårt MA. I morse var jag och lämnade blodprov. Inser när jag suttit där och väntat i 40 minuter och det är min tur att jag glömt remissen hemma. Som tur var fick jag tag på Anna-lena som kunde faxa en ny. Sedan var jag på VUL och där fanns 4-5 folliklar som var 10-12 mm. De var så stora som förväntat och även om jag önskade att det var några fler så vet jag att det är bra. Det är kvalitén som räknas i slutändan och de brukar ofta vara bättre kvalité när de inte är så många. Jag började spruta i onsdags med 150 enheter Gonal-f och i lördags kändes det rejält i äggstockarna. I lördags sänkte jag dosen till 112,5 enheter och i söndags la jag även till bromsmedicinen. Nu känns inte äggstockarna alls. Däremot är jag ganska svullen och mådde illa i eftermiddags men det måste vara något annat. Claes trodde att det skulle bli plock på måndag. Jag ska tillbaka på onsdag för nya blodprover och VUL och då bestäms det. Måndag passar mig bättre jobbmässigt så jag hoppas på det. Det innebär återförning på lördagen sen vilket också är skönt. Förutsatt att de odlas till blastocyster men det borde det bli. Har ju alltid blivit så tidigare. Jag vet inte alls hur jag känner inför detta försök. Jag är spänd och förväntansfull för det kan ju faktiskt funka, samtidigt är jag realistisk och tänker att också inte kan funka. Jag hoppas något så innerligt att det ska fungera. Jag är så trött på allt detta, vill bara komma vidare och få tid att läka och bearbeta denna sorg som jag på något sätt har levt i konstant i 5 år nu. I morgon ska jag till kuratorn igen och det ska bli skönt att få ventilera lite även om behovet inte är jättestort så brukar det kännas bra när jag är där. Jag tänker mycket på tvillingarna dock men där väl naturligt nu när de skulle ha varit här. Undrar hur vårt liv hade blivit om de fått leva. Kaos men också så mycket roligt och så mycket kärlek gissar jag.

Grannen ruvar nu på två blastocyster och vi pratar en del om att det måste vara vår tur nu. Det känns som att det är ödet. L och A är lika gamla, vi lyckas hitta varandra i bloggvärlden och inser att vi bor i samma port. Vi har försökt så länge att få syskon, jag blir gravid och får missfall och nu tajmar vi dessa försök väldigt bra. Måste ju bara så att båda ska bli gravida nu! Åh vad jag hoppas för oss båda. Jag vill att denna längtan ska få ett slut....

Livet just nu...

Ligger i soffan i vardagsrummet i vår nyköpta sommarstuga, läser en bok, dricker ett glas vin och lyssnar på Monica Zetterlund på radion. Vi fick nycklarna hit i onsdags och jag kommer ofta på mig själv med att känna lycka och lugn i själen. Jag mår faktiskt bra. Det är ca 2 veckor till sprutstart och det känns mest spännande. Jag mår bra och jag hoppas jag kan behålla denna känsla i höst när allt blir jobbigt. Sommaren har varit bra även om den mest regnat bort men nu har vi haft några härliga dagar. L har fått en studsmatta och den lycka som lyser om henne när hon hoppar i den får mig att le och bara känna glädje. Vi har haft det så mysigt vi tre på semester även om det är ganska mycket trots och framförallt gnäll ibland men oftast har vi det härligt. Det är så himla skönt att kunna känna lycka och att sorgen och lyckan nu går bredvid varandra men att det också funkar. Jag tillåter dem båda att ta plats och det gör att livet funkar bra. Jag tänker mycket tvillingarna, de skulle ju komma snart. Jag funderar på hur vårt liv hade sett ut och hur det skulle bli. Vi hade inte haft en sommarstuga i alla fall och den älskar jag, så visst kan jag se bra saker som har kommit ur all skit. Sorgen idag är nog mest för hela barnlöshetgrejen, att vi ska behöva kämpa så. Att det ska sätta sådana spår i allt man gör. Men samtidigt är jag så lycklig för allt jag har.

Avstämning hos Claes och kurator

Idag var vi hos Claes för avstämning inför IVF 3 i slutet av sommaren. Allt såg bra ut i livmodern och jag kommer förmodligen börja spruta v 34 för att plocka ägg i v 35/36. Jag kommer börja med 150 enheter Gonal-F i tre dagar och sedan gå ner på 112,5 enheter. Bromssprutan kommer jag börja med redan på dag 5. Vi skulle testa en annan bromsspruta eftersom jag fick massa utslag förra gången. Vi hoppas att detta upplägg ska ge äggen en skjuts men att de sedan inte ska växa för fort och ojämnt. Claes skulle stämma av med Falun och höra vad de tycker om planen också. Vi pratade också om risken med att sätta tillbaka två embryon och Claes sa att har man en gång varit gravid med enäggstvillingar så är risken något större att det händer igen. Vår plan är därför att sätta tillbaka ett embryo åt gången ett par gånger till i alla fall. Om inget händer då så får vi se om vi sätter tillbaka två. Det finns ju en risk att det faktiskt blir 4 foster med två embryon. Även om den är liten så finns den där. Vi sa dock att om det bara blir två embryon och de inte är så bra så kanske vi sätter tillbaka båda ändå. Vi får höra vad embryologen säger. De är ju trots allt experter. Jag har inte några förväntningar alls på detta försök, jag tror det kommer ta några gånger igen och ska försöka hålla fast vid den positiva tanke jag ändå har, att det kommer att ske igen! Jag är däremot lite stressad över att vi bara kommer hinna med två försök i år med största sannolikhet och sen vill jag inte göra något i januari så då blir det först i mars. Det känns så galet långt borta!

Förra tisdagen var jag hos kuratorn. Det kändes så himla bra och jag gick därifrån lite lättare. Vi pratade om allt från försök till missfall till graviditeten med L och förlossningen. Hon förklarade att jag går igenom ett trauma och kris och det är inte konstigt att jag är så sjukt trött. När jag berättade om hur jag reagerat när jag fick barnbeskedet från min bror så sa hon att det var ett trauma för mig och att jag sedan missfallet om inte innan har en otroligt hög stressaktivitet i hjärnan. Jag märker ju det själv genom att jag är så trött och inte kan kan koncentrera mig som jag vill. Jag glömmer saker och är väldigt stressad på jobbet. Jag kan knappt kolla på TV hemma då jag inte kan koncentrera mig utan håller på med tusen saker samtidigt. Jag har börjat läsa mer på kvällarna och tränar mycket för att koppla av. Jag inser att jag måste ta tag i detta för jag kommer förmodligen inte palla med hösten och de motgångar som förmodligen kommer komma. Jag ska träffa henne i morgon igen och det känns så skönt. Jag kommer fortsätta träffa henne tills jag vet känner att jag tagit mig ur detta. Jag känner att jag behöver prata om och bemöta känslorna jag har om att jag inte har rätt att må som jag gör, att andra har det värre och att jag inte borde känna som jag gör. Jag har verkligen problem med att tillåta mig själv att faktiskt tänka tankarna att det vi har gått igenom är väldigt jobbigt och inget som alla går igenom. Men för mig är ju detta det normala, jag läser ju nästan bara om de som har det ännu jobbigare. Jag är helt fascinerad av att folk blir gravida genom att ligga. Fattar liksom inte hur det går till. Jag kommer på mig själv med att identifiera mig som/med den som kämpar för att få ett barn. Det är som att det är allt jag är just nu. Jag är liksom ingen annan, hela livet går ut på att bli gravid och att behålla barnet. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig bra igen efter dessa påfrestningar som vi faktiskt utsätts för. Samtidigt som jag brottas med tankarna att det inte är så farligt, sluta tyck synd om dig själv!

Jag hade utvecklingssamtal med min chef i förra veckan också och vi pratade lite stressen och att våren har varit väldigt jobbig för mig. Han kommer inte att ge mig några nya uppdrag under hösten utan jag får jobba med det jag har så att jag i alla fall inte behöver känna mig stressad på jobbet. Det känns så skönt att ha en chef som tar en på allvar och försöker hitta lösningar som funkar för alla.

Barnbesket jag fruktat, och reaktionen på det...

Igår morse fick jag helt oväntat beskedet från min lillebror att de ska ha barn igen. Jag kan helt ärligt säga att benen vek sig och jag fick ta stöd mot väggen. Jag klämde ur mig ett grattis och insåg snabbt att de inte kommer kunna åka med till Jamaica när mamma fyller 60 år. Vi la på luren ganska fort och jag återgick till ett fullpackat konferensrum men kände tårarna komma och skynda mig ut. Grät i närmare en timme och pratade med M i telefon. Kände mig så himla hemsk som faktiskt inte kunde känna glädje för dem. Jag blev ganska chockad över min reaktion. Jag har bävart för detta besked men trodde det skulle dröja lite, dels för att deras sån precis fyllt ett år, dels för att vi ju har bokat den här resan. Det är två aspekter som är jobbiga för mig, på olika sätt. Dels att jag inte kan känna glädje, utan faktiskt bara avundsjuka och min egen sorg. Sorgen över missfallet sköljde över mig igen, jag skulle ju vara den som är gravid nu, det är min tur. Vårt barn är ju tre år, deras precis ett år. Jag känner hur stressen bygger på för höstens behandlingar. Det finns en stor risk att när detta barn föds i januari så är jag ännu inte gravid. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist. Jag är så ledsen över att inte kunna bestämma när och hur många barn jag vill ha. Jag är så ledsen på att detta är vår vardag och att jag måste kämpa med att få den att fungera och inte lägga mig ner och ge upp, nästan varje dag.

Sen är jag också väldigt arg för att de väljer qtt inte vänta lite så att de kunde åka med på mammas resa. Hon fyller bara 60 år en gång och ville verkligen bjuda oss på detta, hon har sett fram emot det så länge. Jag tror också att det är min brors fru som är drivande i detta och hade det varit hennes mamma som de skulle resa med så hade de väntat med att bli gravida. Vad jag förstår på mamma så är min bror ganska ledsen över det hela och tycker det är jobbigt. Han hade nog gärna väntat lite till med att får barn nummer två men hon vill få det gjort så hon kan koncentrera sig på sin karriär sen.

Jag är så arg för vi väntar ju medvetet till september med att göra nya försök så att det ska funka med resan. Vi hade ju kunnat få till ett försök innan sommaren annars men nu har vi ju bokat resan och då får vi ju vänta. Jag förstår inte varför de inte kunde vänta några månader till också. Det är ganska hänsynslöst mot oss alla.

Jag mår verkligen dåligt över hela den här situationen just nu och vet inte riktigt hur vi ska reda ut den. Jag måste nog prata med min bror och förklara hur jag känner. När han berättade för mamma så sa hon till honom att han inte kan förvänta sig att jag ska hoppa högt av glädje och att det nog skulle kännas väldigt jobbigt för mig och att det måste han förstå. Jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas också att jag kommer känna glädje för dem någon dag och även för barnet när det kommer
 Idag vet jag faktiskt inte om det är möjligt.

Jag vet att en av mina bästa vänner funderar och försöker lite för en trea och igår så sa jag till henne hur jag känner och att jag vill veta hon blir med barn men att jag faktiskt inte kan veta hur jag kommer känna eller reagera. Hon var väldigt förstående med detta och jag är så glad för detta. Det är så otroligt tråkigt att behöva känna såhär för något som man borde bli så glad för!

Härlig långhelg på tu man hand och sorg i hjärtat

J och jag har varit i Budapest i 4 dagar och firat vår 5-åriga bröllopsdag. Det har varit så himla mysigt och vi har verkligen haft tid för varandra. Pratat, skrattat och hållit handen massor. Tankade på massa ny energi landade vi på Arlanda och möttes av L och mormor. L hade plockat hundkex och tjöt stolt "att hon hade födelsedag" till mig. Hon hade också ritat varsin teckning till oss.

Jag har en sorg i bröstet just nu, jag vet inte riktigt varför men tror det kan ha att göra med att om vårt första FET hade lyckats hade vi haft BF i dagarna och en tjej som jag följer fick sina tvillingar i förra veckan. Jag klarar inte av att läsa hennes blogg längre för det gör så ont att vi inte fick behålla våra. Jag skulle ha jobbat max 3 veckor till nu och sen gått på mammaledighet vid midsommar. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Längtar med fasa efter september och sprutstart. Är dock livrädd för hur jag ska hantera bakslagen, när mensen kommer och jag vet att vi måste börja om igen. Någonstans i mig så har jag fått för mig att det kommer krävas totalt 7 återföringar innan vi får vårt syskon, det skulle innebära 3 återföringar till. Jag tror inte att vi kommer hinna det i år och då kommer vi att vänta tills mars med nästa försök. Jag vill inte göra samma sak igen och vara nygravid när vi åker till Jamaica. Jag vet att inget går att planera och att det blir som det blir men med vissa saker har jag i alla fall lite att säga till om och det är när vi gör behandlingar. Jag är så trött på att känna mig ledsen och orolig hela tiden. Jag är så trött på att vissa dagar nästan förakta min kropp, dels för hur den ser ut men också för infertiliteten. Jag hade en riktig dipp förra veckan är jag skulle prova ett par byxor som satt som en smäck för ett år sedan och jag nu inte fick upp dem över låren. Jag blev så ledsen för den starka kroppen jag hade tränat upp är som bortblåst och allt är IVFens fel. Jag känner mig tjock, svag och ful för det mesta. Jag försöker träna ordentligt och ska verkligen ta tag i min kost också men det känns så meningslöst på något sätt för att jag vet att i höst börjar skiten igen. Jag kommer inte få eller kunna träna och så fallerar hela jag. Jag ska försöka tänka mer positivt och träna det jag kan även under behandlingarna, typ yoga och lättare styrketräning för jag vet att jag mår så mycket bättre då men det är väldigt svårt att hålla motivationen och orken uppe när man är mitt i skiten. Jag vet att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp men det är så svårt nu. Jag har ett så otroligt komplicerat förhållande till min kropp efter allt detta.

Usch vilket deppigt inlägg det blev men jag behövde skriva av mig....

Ägglossningen från helvetet

Hur kan man ha så sjukt ont när man har ägglossning. Efter lunch idag small det till på högra sidan och det gjorde så ont att jag var tvungen att lägga mig i vilrummet på jobbet ett tag. Efter två vanliga och en starkare alvedon så kändes det i alla fall lite bättre. Det håller ofta i sig några timmar och sen är det okej igen. Jag fattar inte riktigt hur naturen har tänkt där för sex är ju typ det sista jag vill ha nu. Helt öm i magen.

Mensen kom som den skulle och jag känner mig lugnare nu, klart jag inte var gravid, jag kan ju inte bli gravid när vi ligger!

Jag har börjat tillåta mig att tänka på nya försök och är pirrig inför dem men samtidigt skräckslagen att jag ska dras ner i ledsamheten och ångesten igen. Samtidigt så känner jag mig säker på att vi kommer att lyckas igen, att det kanske tar några försök men vi kommer att gå ett syskon, jag kan bli gravid och ett missfall är inget missfall. Jag tänker att jag ska försöka behålla denna känsla när vi kör igång igen men vet att det går så fort att hamna i tvivel och negativa tankar igen. Jag ska verkligen försöka vara snällare mot mig själv och tillåta mig känna efter och göra det som känns bäst för mig. Just nu så tränar jag massor och har anmält mig till en triathlon i slutet av augusti igen. Efter det så sätter vi igång igen på nästa mens. Jag hoppas att jag kommer våga och kunna fortsätta träna en del då det gör att jag mår bra och att kroppen stressar ner.

Längtar efter en lång härlig sommar där vi kan tanka energi inför höstens prövningar :)

Jag håller på att bli galen...

Fan jag blir galen snart. Magen svullnar upp och bubblar på eftermiddagen/kvällen, jag kissar mer än vanligt, är sjukt trött, brösten värker till och från och det spänner och drar i livmodern. PRECIS så som det var när embryot fäste senast. Jag vet ju att det är näst intill omöjligt men läser ändå att det för vissa faktiskt är lättare att bli gravid efter en skrapning, har något med att man "gjort rent" att göra samt att kan få en skjuts med rätt hormoner. Jag ni hör ju hur långsökt det låter. Jag blir så arg på mig själv som typ i smyg tänker att jag kanske är gravid. På torsdag kommer ju mensen komma som den ska och jag kommer att känna mig jättekorkad som kanske trodde och hoppades lite. Samtidigt vill jag ju inte riktigt bli gravid nu. Då måste vi ställa in resan i februari och vi skulle få en nyfödd mitt i värsta RS- perioden. Förstår inte varför jag en tänker och analyserar dessa saker. Det är ju inte så. Vi kommer att behöva göra IVF igen efter sommaren och om vi har tur är vi gravida innan året är slut. Det är min förhoppning! Jag hoppas också innerligt att vi inte ska behöva lägga ner närmare 70 000 på ett nytt tre-pack. Det finns så mycket annat kul vi kan göra för de pengarna.

Tur jag har kurs denna vecka och förhoppningsvis kan koppla bort tankar och allt annat och bra invänta mensen mot slutet av veckan....