Den tiden i månaden när det lilla hoppet tänds...

En vecka sedan ägglossning och en vecka kvar till mens. Vi fick till det vid ägglossningen och även om jag vet att det är kört så finns tankarna där och jag har svårt att släppa dem. För vi vet ju inte, det kan ju faktiskt gå av sig själv och tydligen kan det blir lite lättare efter en skrapning. Blir ju inte bättre av att jag är komatrött, konstant kissnödig, sjukt törstig och att det spänner kring livmodern. Jag vet ju att mensen kommer komma nästa vecka och jag blir så ledsen och arg över att det ska vara så här varje månad. Kan jag inte bara få vara och inte ha stenkoll på var i min cykel jag är. Enda sättet är att skydda sig, då funkar det bra. Men det känns konstigt att skydda sig när vi faktiskt vill bli gravida, men pausen jag behöver blir inte lika bra när det är så här. Ja ja, bara att försöka koppla bort och vara helt inställd på att mensen kommer mot slutet av nästa vecka. Jag tror att det är så att jag håller på att bli sjuk för kroppen är jäkligt trött, har ju tränat väldigt hårt i 2 veckor och idag började halsen och öronen göra lite ont och dessutom kliar ögonen som fan av pollen, så det är nog därför jag är komatrött i alla fall!

Igår fick en nära vän sin lilla son och jag är så glad för deras skull men kan samtidigt känna en sån avundsjuka på allt de har framför sig. Jag vill också vara i en bebisbubbla :) Men glad är jag och ser fram mot att få träffa den lilla killen!

Jag utmanar mig själv...

Jag måste nog säga att jag mår bra för tillfället. Jag har kommit över MA:et mycket bättre än jag någonsin trodde. Visst gör det ont ibland och jag kan tänka, nu skulle det varit vecka si eller så och undrar hur jag hade mått och sett ut men det går bra. Jag ser fram mot nya försök och känner mig ganska positiv inför dem. Det är skönt med en paus. Jag har börjat cykla till jobbet och träna massor. Jag har utmanat mig själv att springa varannan dag i 30 dagar för att komma igång ordentligt. Minst 3 km ska jag springa varje gång och så lite styrkeövningar efter det. Vädret är så himla härligt och det gör automatiskt att man mår bättre tycker jag. Vi ska köpa en cykelsadel till L så vi kan göra lite utflykter. 

I helgen som var var vi i Lindvallen och L åkte skidor för första gången, hon tyckte det var jättekul och det gick riktigt bra. Hon kunde stå ganska länge och åka rakt fram!

Jag tänker att det kanske kommer ta några återföringar innan det funkar denna gång också och försöker att inte stressa över det för jag tror verkligen att jag tillslut kommer bli gravid igen och få behålla barnet. Jag hoppas att jag är gravid till jul!

kroppen har fattat galoppen

4 veckor efter skrapningen kom mensen. Kroppen har redan fattat vad den ska göra. Jag är spänd och förväntansfull inför en ny behandling i augusti!

Idag hände det...

Jag kände mig lycklig i både kropp och hjärta när jag gick hem i solen. Jag har tagit mig igenom detta också. Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit nu om de hade fått leva men det gör inte lika ont längre. Jag längtar efter att försöka igen och hoppas innerligt att jag ska bli gravid igen under hösten.
Mejlade med Claes idag och vi har bokat in ett möte den 15 juni för undersökning och diskussion om hur vi ska lägga upp nästa behandling som vi kommer börja i augusti. Det är faktiskt inte så långt dit!

någonting verkar fel med min mage...

Natten till i lördags vaknade jag av att jag hade väldigt ont i vänstra sidan av magen, typ som vid ägglossning. Jag sov sen dåligt hela natten och vaknade av magsmärta till och från. På morgonen hade värken flyttat sig upp till under revbenen och jag hade verkligen ont. Tänkte att jag kanske åkt på en magsjuka men mådde inte illa alls, Jag försökte få i mig lite frukost men fick gå och lägga mig igen. Sov till och från i 4 timmar, hade otroligt ont. På eftermiddagen började det även göra ont i nedre delen av magen och i ländryggen, känns nästan som värkar, klassisk ägglossning för mig. Värken i övre delen av magen höll också i sig. Vid 20.30 tog jag två citodon och sen la jag mig. Vaknade vid midnatt med fruktansvärd värk i övre delen av magen, bröstet och ryggen. Vi ringde mamma så att hon kunde komma hit och kolla L medan vi skulle gå över gatan till akuten. Men jag kunde inte gå, ramlade ihop i hallen av smärtan och J ringde tillslut en ambulans. Jag lyckades ta mig tillbaka till sängen och ambulansen kom. De konstaterade snabbt att det inte var hjärtat, vilket jag aldrig trodde, jag hade bara så fruktansvärt ont. Efter ett tag lättade den värsta värken och jag fick hjälp att gå över gatan till akuten. Vi blev kvar där i 5 timmar och de tog en massa prover. Fick träffa både en kirurg och en medicinläkare. De kom fram till att de tror att det är en slags magsjuka men inte den vanliga där man kräks och smittar massor. Mitt kaliumvärde var lågt vilket de inte riktigt kunde komma på varför men det kan bli så när man har mycket diarréer vilket jag inte tycker att jag har haft. De visste helt enkelt inte. Läkaren gav mig kaliumtabletter och så måste jag kolla upp värdet igen om någon vecka. Jag ska dessutom ta vätskeersättning varje dag ett tag. Jag fick även med mig Citodon att ta om smärtan inte ger sig eller kommer tillbaka. Eftersom vi varit i Thailand nyligen och jag även blev dålig där så har jag fått lämna avföringsprover för att utesluta ovanliga magbakterier eller parasiter. Jag sov ordentligt när vi kom hem, fick smärtstillande på sjukhuset också och när jag vaknade igår morse så var värken nästan borta. Jag var ganska matt under gårdagen men idag mår jag som vanligt igen. Läkaren sa att det också kunde vara gallsten. Jag har ju tagit bort min galla men tydligen kan man få gallsten ändå. Det är dock väldigt ovanligt så han trodde mer på magsjuka.
Förmodligen har jag ägglossning på gång också och det var värken i nedre delen av magen och ryggen. Jag fick även Omeprazol för att han trodde att jag kanske har problem med sura uppstötningar även om jag inte känner att jag har det.

Jag kan nu inte sluta tänka att jag fick någon konstig magsjuka där nere och att det var den som gjorde att tvillingarna dog. Det dog ju ca 2 dagar efter att jag var dålig. Barnmorskan ord innan vi åkte "bli inte magsjuk" ekar i mitt huvud. Jag undrar vad hon menade med det. Läkaren sa dock inget innan vi åkte och hon sa att om jag blev dålig så var det viktigt att dricka och få i mig vätskeersättning. Men jag kan inte låta bli att undra, tänk om. Jag vet ju att det inte är mitt fel att jag blev magsjuk men jag valde ju att åka till Thailand och därigenom utsatte jag mig för risken. Idag skulle vi ha gått in i v 16, magen hade nog varit rejäl och illamåendet förhoppningsvis börjat lätta. Gud vad jag saknar att vara gravid!

Svårt att släppa tankarna.....

Det har kommit ett till graviditetsbesked och två små barn under den senaste veckan. Det hugger verkligen till i hjärtat och jag kan inte låta bli att bli ledsen och så fruktansvärt avundsjuk. Jag vill också vara gravid och sen få träffa vårt nya lilla liv. Jag vill inte sitta här med en halvdegig mage och känna mig tom. Jag tänker ofta "nu skulle vi vara i vecka XX, undrar hur stor magen skulle vara nu". Ganska snart skulle jag börja känna dem sparka. Jag är så otroligt ledsen för att vi inte fick behålla dem. Jag tycker att det är så sjukt orättvist att vi efter 4 IVF:er och 9 veckor av illamående ska behöva få gå igenom detta. Jag har så svårt att glädjas åt andra och det gör så ont och jag känner mig hemsk. Jag vill ju inte att andra ska behöva gå igenom vad vi går igenom men jag önskar att vi också slapp det. Jag önskar ibland att andra bara för stund kunde få känna vad jag känner.

Igår var vi ute och firade J och bästa kompisen. Vi åt och drack gott och hade jättetrevligt. Men jag hade hellre inte druckit och ätit vissa saker och haft våra små i magen. Jag vill bara få vara gravid och känna mig gravid och känna små sparkar i magen. Det är det enda jag vill nu. Jag vill planera för en framtid med fler barn och gå och drömma om hur den ska bli men allt det togs ifrån mig. Hela den framtiden som vi sett framför oss bara rycktes bort och det gör fortfarande så jävla ont i hjärtat och ibland fysiskt ont i bröstet.

Jag inser att jag isolerat mig hemma ganska mycket och jag antigen sover bort dagarna eller ligger på soffan och slökollar på TV. Jag borde ta mig ut och komma igång med livet igen men jag har ingen lust och är så trött. Jag tror dock att jag måste tvinga mig för annars skulle jag kunna gå hemma här i all evighet.

Jag önskar att jag kunde veta när det kommer bli bra och vad det är som kommer göra det bra. Jag tror att det inte kommer helt bra förrän jag får hålla vårt andra barn i famnen. Men om det aldrig kommer ske, kommer jag någonsin att känna mig hel igen. Jag är så trött på att kämpa och vara ledsen i själen men visa mig glad utåt. Jag vet att jag inte måste göra det men det är på något sätt lättare att vara glad utåt, ibland så lurar jag mig och tror att allt är bra då. Men inuti mig är jag så himla ledsen och arg och avundsjuk och trött, så innerligt trött på denna kamp för att få uppleva det mest självklara här i livet igen... att bli mamma!

Ett år äldre....

Igår blev jag 36 år och för första gången i mitt liv tyckte jag att det var jobbigt att fylla år. Det är inte att bli äldre som är jobbigt egentligen men att jag nu satt här utan att vara gravid med vårt syskon till L och insikten om att det kan komma en födelsedag till utan att jag är det. Jag gillar egentligen att bli äldre, jag tycker livet är så mycket bättre idag än när jag var 20-nånting men det finns också en stress nu.

Underbara J berättade att han hade bokat en resa för oss två till Budapest i slutet av maj när vi har 5-årig bröllopsdag. Han hade bokat den medan jag låg nedsövd och skrapades. Han tyckte att vi behövde något att se fram emot och lite tid tillsammans bara vi. Det ska bli så himla härligt! L hade med lite hjälp av J köpt badsalt och hudlotion. Vi åt hemmagjorda hamburgare och drack ett glas vin. Min bror och hans son bjöd mig på lunch tidigare på dagen. Det var en bra dag även om vi inte firade så mycket. På kvällen bokade vi även resan till Jamaica i februari nästa år när mamma fyller 60 år. Vi blir 10 stycken totalt som åker, ska bli så himla härligt!

Jag har de senaste dagarna har rätt ont i sidorna till och från och känner igen det från ägglossningssmärta men tänkte att det kan det ju inte vara. Ringde sjukhuset igår för att fråga och hon sa att det kan det vara, den kan vara på gång och kanske komma i helgen då det är 2 veckor sedan skrapningen då. Vissa kommer tydligen igång ganska fort igen. Inte för att det spelar någon roll för någon som ändå inte kan bi gravid, men det är ju skönt att kroppen i alla fall verkar fatta galoppen där. Jag börjar redan längta till och se fram mot hösten och fortsatta IVFer. Jag längtar efter att få se det är efterlängtade strecket växa fram och undrar hur många försök det kommer ta. Jag hoppas vi ska slippa köpa ett nytt trepack men måste vi så gör vi det! Jag hoppas att jag kommer vara gravid om ett år, det är det enda jag önskar mig just nu....