Svårt att släppa tankarna.....

Det har kommit ett till graviditetsbesked och två små barn under den senaste veckan. Det hugger verkligen till i hjärtat och jag kan inte låta bli att bli ledsen och så fruktansvärt avundsjuk. Jag vill också vara gravid och sen få träffa vårt nya lilla liv. Jag vill inte sitta här med en halvdegig mage och känna mig tom. Jag tänker ofta "nu skulle vi vara i vecka XX, undrar hur stor magen skulle vara nu". Ganska snart skulle jag börja känna dem sparka. Jag är så otroligt ledsen för att vi inte fick behålla dem. Jag tycker att det är så sjukt orättvist att vi efter 4 IVF:er och 9 veckor av illamående ska behöva få gå igenom detta. Jag har så svårt att glädjas åt andra och det gör så ont och jag känner mig hemsk. Jag vill ju inte att andra ska behöva gå igenom vad vi går igenom men jag önskar att vi också slapp det. Jag önskar ibland att andra bara för stund kunde få känna vad jag känner.

Igår var vi ute och firade J och bästa kompisen. Vi åt och drack gott och hade jättetrevligt. Men jag hade hellre inte druckit och ätit vissa saker och haft våra små i magen. Jag vill bara få vara gravid och känna mig gravid och känna små sparkar i magen. Det är det enda jag vill nu. Jag vill planera för en framtid med fler barn och gå och drömma om hur den ska bli men allt det togs ifrån mig. Hela den framtiden som vi sett framför oss bara rycktes bort och det gör fortfarande så jävla ont i hjärtat och ibland fysiskt ont i bröstet.

Jag inser att jag isolerat mig hemma ganska mycket och jag antigen sover bort dagarna eller ligger på soffan och slökollar på TV. Jag borde ta mig ut och komma igång med livet igen men jag har ingen lust och är så trött. Jag tror dock att jag måste tvinga mig för annars skulle jag kunna gå hemma här i all evighet.

Jag önskar att jag kunde veta när det kommer bli bra och vad det är som kommer göra det bra. Jag tror att det inte kommer helt bra förrän jag får hålla vårt andra barn i famnen. Men om det aldrig kommer ske, kommer jag någonsin att känna mig hel igen. Jag är så trött på att kämpa och vara ledsen i själen men visa mig glad utåt. Jag vet att jag inte måste göra det men det är på något sätt lättare att vara glad utåt, ibland så lurar jag mig och tror att allt är bra då. Men inuti mig är jag så himla ledsen och arg och avundsjuk och trött, så innerligt trött på denna kamp för att få uppleva det mest självklara här i livet igen... att bli mamma!

Ett år äldre....

Igår blev jag 36 år och för första gången i mitt liv tyckte jag att det var jobbigt att fylla år. Det är inte att bli äldre som är jobbigt egentligen men att jag nu satt här utan att vara gravid med vårt syskon till L och insikten om att det kan komma en födelsedag till utan att jag är det. Jag gillar egentligen att bli äldre, jag tycker livet är så mycket bättre idag än när jag var 20-nånting men det finns också en stress nu.

Underbara J berättade att han hade bokat en resa för oss två till Budapest i slutet av maj när vi har 5-årig bröllopsdag. Han hade bokat den medan jag låg nedsövd och skrapades. Han tyckte att vi behövde något att se fram emot och lite tid tillsammans bara vi. Det ska bli så himla härligt! L hade med lite hjälp av J köpt badsalt och hudlotion. Vi åt hemmagjorda hamburgare och drack ett glas vin. Min bror och hans son bjöd mig på lunch tidigare på dagen. Det var en bra dag även om vi inte firade så mycket. På kvällen bokade vi även resan till Jamaica i februari nästa år när mamma fyller 60 år. Vi blir 10 stycken totalt som åker, ska bli så himla härligt!

Jag har de senaste dagarna har rätt ont i sidorna till och från och känner igen det från ägglossningssmärta men tänkte att det kan det ju inte vara. Ringde sjukhuset igår för att fråga och hon sa att det kan det vara, den kan vara på gång och kanske komma i helgen då det är 2 veckor sedan skrapningen då. Vissa kommer tydligen igång ganska fort igen. Inte för att det spelar någon roll för någon som ändå inte kan bi gravid, men det är ju skönt att kroppen i alla fall verkar fatta galoppen där. Jag börjar redan längta till och se fram mot hösten och fortsatta IVFer. Jag längtar efter att få se det är efterlängtade strecket växa fram och undrar hur många försök det kommer ta. Jag hoppas vi ska slippa köpa ett nytt trepack men måste vi så gör vi det! Jag hoppas att jag kommer vara gravid om ett år, det är det enda jag önskar mig just nu....

Att några få ord kan göra så ont....

J kom hem med middag och slängde ur sig i förbifarten att han pratat med sin mamma som berättade att hans kusin ska ha barn i september. Jag blev chockad över min egen reaktion, för det gjorde fysiskt ont i bröstet.

Min svärmor och jag har inte en jättebra relation och jag tycker att hon ofta är en skvallerkärring som lägger sig i hur vi uppfostrar L och mest gnäller på allt och alla. Jag frågade om hon hade ringt för att berätta det men det visar sig att när J ringde henne för att berätta att jag inte orkade ringa tillbaka häromdagen när hon ringt mig för att jag helt enkelt inte orkar prata med folk, så kläcker hon ur sig detta. Jag kan känna WTF, har du ingen känsla alls. Vi har precis förlorat våra barn som skulle ha fötts i september och när J ringer och berättar att jag mår väldigt dåligt så kontrar du med att ge ett graviditetsbesked, bara för att du har sånt jävla behov av att vara först med att berätta. Jag har också en känsla av att hon berättar för alla som vill och inte vill höra om det vi går igenom. Hon har liksom ingen spärr. Jag är så irriterad och arg nu!

Jag har mått bättre de senaste dagarna men detta besked var verkligen tungt och det kommer förmodligen vara så ett tag. Jag är glad för deras skull, det är jag men jag känner inte för att hoppa runt av glädje. Jag vill faktiskt inte veta om någon ska ha barn just nu. Det gör för ont.

Fortsatt sjukskrivning....

Fick en tid hos kuratorn igår eftermiddag och det var så skönt att få prata och gråta och få bekräftat att det jag känner är helt normalt. Jag får vara arg, ledsen och tycka att det är orättvist. Det är helt normalt efter allt som har hänt. Jag insåg också att jag inte är redo att gå till jobbet på måndag. Jag behöver mer tid att bearbeta allt om det ska bli bra tillslut. Jag fick fortsatt sjukskrivning 2 veckor till av husläkaren idag så nu slipper jag oroa mig för det.

En vecka har gått....

I måndags skulle vi ha gjort KUB-test och fått se våra små igen. Jag är så tacksam över att vi slapp få veta då. Jag vet inte hur jag mår, helgen var ganska bra. Vi tog det lugnt, var hos bästa vännerna en stund och fick andrum, har myst med L och bara varit med varandra. I måndags kom ångesten, jag tog mig nästan inte upp, i tisdags var det lite bättre. Jag känner att jag behöver prata med någon, dels om det jag befinner mig nu men också om framtiden och hur jag ska kunna hantera den. Jag ringer runt men blir hela tiden hänvisad till någon annan, ingen verkar kunna ta emot mig, det är inte riktigt deras område. Jag ringde MVC i morse och grät, det är första gången på några dagar som tårarna kommer igen. Eller de kom igår när jag pratade men ett annat ställe om att få hjälp, varje gång måste jag berätta vad som hänt och försöka förklara hur jag mår. Det är vidrigt, att behöva upprepa hela tiden. MVC sa i alla fall att Ultragyn där vi fick beskedet har kuratorer så hon tyckte jag skulle ringa dit. Jag har lämnat ett meddelande.

Jag har ingen ork, vill sova hela tiden men försöker göra små saker emellanåt, fixar här hemma, sätter mig i solen på balkongen eller går en kort promenad. Idag ska jag ta itu med klädkammaren, rensa och slänga kläder mm. Jag pratar en del med J, men vi är på så olika plan just nu. Han är orolig för att jag isolerar mig och tror att jag skulle må bättre av att gå till jobbet, jag kan inte förstår hur jag ska kunna jobba på måndag. Tror jag ska ringa husläkaren och se om jag kan få förlängd sjukskrivning mars ut. Jag undrar om folk förstår vad jag går igenom, det är ju bara ett missfall, om än ganska sent, så är det ju vårt första. Det betyder ju ingenting, men jag är livrädd att det är det första av många, att detta är vårt nya hinder, först ha svårt att bli gravid och sen inte kunna behålla graviditeten. Jag skiter egentligen i vad folk tror, det är jag som går igenom detta, det är min kropp som inte fungerar.

Jag ältar om det var något jag gjorde, jag flög ju till Thailand, jag fick massage där, jag frågade läkaren innan och hon ska att det var helt okej, jag tog mediciner mot illamåendet, jag blev magsjuk, jag bar runt på L en massa. Jag vet ju innerst inne att jag inte kunde påverka, men jag kan inte låta bli att tänka tankarna. Om jag blir gravid igen kommer jag inte våga göra något. Jag kommer inte ta en tablett mot illamåendet, hellre ligger jag hemma och mår skit. Jag kommer inte våga riskera något alls.

Jag inser att jag redan är i September och nästa försök, jag försöker tänka bort det, vill inte känna stressen. Behöver hjälp med att vara i nuet,att sörja det som varit och ta en paus. Jag behöver en paus, men vet inte hur jag ska koppla bort tankarna. Jag fyller 36 år på måndag, inser att jag kommer vara minst 37 år innan vi får ett barn till. Jag hoppas att jag ska hinna bli gravid under det året jag är 36. Åldern börja bli en stress, så är det. Men jag vet att mina ägg är fina så vi får hoppas att de fortsätter vara det! Vi ska lyckas, det bara är så. Jag ska få vara höggravid igen och amma mitt nyfödda barn. L ska få ett syskon att växa upp med, det bara är så.

För en vecka sedan....

För en vecka sedan hade vi precis kommit innan för dörren igen efter två härliga veckor i Thailand. Vi levde fortfarande i tron om att två små hjärtan slog och och utvecklades i mig. Vi var lyckliga, fortfarande ganska omtumlade av beskedet att det var två och hur vårt liv skulle förändras. Jag mådde dåligt, magen var enorm och brösten lika så. Vi skulle kolla på hus, vi planerade för ett helt annat liv. Om jag inte frågat läkaren i tisdags om det där ultraljudet hade vi fortfarande varit där i den där bubblan. Vi hade gått på visning i morgon och berättat för vänner idag. Sen hade helvetet kommit på måndag istället när vi skulle göra vårt KUB och ta reda på om det fanns en skiljevägg. En annan läkare hade varit den som gav oss beskedet. Som skulle ha sagt, tyvärr.... Jag är i alla fall tacksam över att vi slapp få veta på måndag.

Igår kl 07.00 infann vi oss på sjukhuset. Det var ett ungt par där också, jag tänkte att de ska säkert göra abort, de såg ganska glada ut och skojade med varandra. Jag tänkte att det är fan inte rättvist att det varje dag finns dem som frivilligt avslutar sina graviditeter för att de råkat bli med barn vid fel tidpunkt och då kan man ju bara ta bort det. Det är fan inte rättvist när vi ska behöva kämpa så för att bli gravida och sen gå igenom detta. Jag var i alla fall först in. Är väldigt glad för detta för jag hade fått ta 3 Cytotec på morgonen och de hade börjat värka nu. Jag rullades iväg mot operationen och kände mig bara tom. Blev väldigt fint omhändertagen och kommer nu ihåg att tårarna rann när läkaren frågade hur det var. Ja, hur fan tror du, du ska suga ut mina två efterlängtade bebisar som jag gått igenom 4 IVF:er för att bli gravid med och som vi sett små hjärtan ticka hos och som sen bara dog, utan att jag märkte något. Hur tror någon att jag mår. Jag vet ju inte ens själv. Jag sövdes och allt gick fort och bra. Efteråt sov nästan 3,5 timme medan J satt bredvid. Jag fick smörgås och gå och kissa och så fick vi åka hem. Helt tomma. Jag kände direkt i kroppen att det var tomt, magen spände inte lika mycket och det kändes bara tomt. Vi köpte med oss lunch och åkte hem. Min pappa kom förbi för att ge mig en kram. J jobbade lite och jag kollade på en serie. Vi hämtade L på förskolan och gick till parken, köpte hämtmat, min mamma kom förbi, vi nattade L och sen öppnade vi en flaska bubbel och jag blev full. Gick och la oss och kände oss tomma. Kände oss snuvade på det liv som vi skulle ha fått med dessa två barn, på huset vi skulle köpa, på mammaledigheten jag skulle gå på, på vagnen vi skulle köpa. Ja snuvade på allt som vi hade framför oss med dessa två nya små liv.

För en kort kort stund när jag vaknar på morgonen så har jag glömt och då känns allt bra, sen kommer jag ihåg och så vet jag inte hur jag känner. Jag väntar på en reaktion. Jag känner igen mig själv i att jag bara vill gå vidare, träffa vänner, träna, fixa här hemma. Men jag försöker sätta stopp, vi ska ha en lugn helg bara vi, jag ska börja träna igen, men först när jag slutat blöda, fixa här hemma tillåter jag mig dock. Jag är sjukskriven nästa vecka för att sörja. Ja det står så i min sjukskrivning. Jag är osäker på om en vecka räcker, är det meningen att jag ska ligga i sängen och gråta en vecka och sen resa mig och vara bra eller hur gör man. Jag har aldrig utsatts för denna sorg eller smärta förut. Men jag har ju gått igenom sorg och jobbiga händelser. Jag har ju dessutom levt med den kris det är att försöka få först ett barn och sedan ett syskon under ganska många år och jag vet att sorgen, krisen, ja allt vad det nu är sköljer över en helt plötsligt, det kan vara något man ser, eller hör, något någon säger. Jag gissar att det kommer vara samma nu och jag kan/vill ju inte vara sjukskriven för alltid. Livet måste någonstans fortsätta, L måste tas om hand om, mat måste lagas, lägenheten städas, räkningar betalas. Jag tänker att jag måste tillåta mig att sörja och bearbeta när jag behöver, det går inte att sätta en tid på när jag ska vara klar. Jag är tacksam för veckan jag får hemma, att vänja mig med saknaden av det liv som skulle vara, men sen hoppas jag att jag ska kunna hitta en trygghet och tröst i det liv jag också faktiskt har.

Vi kommer inte göra några försök förrän tidigast efter sommaren. Dels för att vi, men mest jag och min kropp behöver en paus, vi har kört på i ett sedan september förra året i princip. Vi behöver en paus. Men också för att vi ska göra en resa i februari nästa år och jag vill verkligen göra den och då måste vi planera "hur gravid jag kan vara" för att vi ska kunna åka. Om det mot alla odds skulle lyckas på första försöket och vi dessutom får behålla det. Jag fyller 36 år om 2 veckor, jag blir äldre, men jag tänker att jag fortfarande är så pass ung att 2-3 månader hit eller dit inte kommer vara avgörande. Jag hoppas jag har rätt. Men mina läkare säger att jag har många fina ägg, mitt problem är ju nästan att jag har för många, så jag tänker att före eller efter sommaren inte spelar någon roll. Jag tänker också att det gör inget om vi har 3 eller 5 år mellan barnen så länge vi har dem. När det är äldre kommer de ha varandra oavsett ålder mellan dem. Man kan inte alltid planera när man ska ha sina barn. Vet ni att det är så många som inte vet om det, som bara, jo men vi ska nog skaffa barn som föds till våren, det är praktiskt och så kör vi på ett syskon några år senare, och så blir det så. Tänk att leva i den världen. Man jag försöker också tänka att de nog missar mycket, när de tar det
så för givet, men jag vet inte om jag bara lurar mig själv där.

Nu ska jag äta frukost med mina hjärtan och njuta av den soliga dagen och det fina jag faktiskt har i mitt liv, sen kanske jag kommer gråta en skvätt över det jag inte har. Någon dag måste jag skicka tillbaka de mammakläder jag beställt och som landade i brevlådan dagen efter beskedet. Som kompensation har jag idag beställt lite nya fina vårkläder som inte är mammakläder!

Inga mer veckor....

Hela dagen fram till ultraljudet så tänkte jag att det är i alla fall en, det är väldigt tråkigt om en har stannat av men där är i alla fall en. Tanken på att båda slutat leva fanns inte. Läkaren började med ett vanligt ultraljud och man såg två foster. Hon sa att hon behövde göra ett vaginalt för att se hjärtfrekvens. När jag tänker tillbaka så vet jag att jag tänkte, hur ska vi kunna se något på KUB testet om några dagar, det går ju inte att urskilja något alls. Sen kom de upp på skärmen igen och man såg dem, jag sa titta. Läkaren sa då ganska fort att hon hade tråkiga nyheter. Vi frågade om det var en eller båda och hon sa båda. Jag såg då att de var alldeles för små. De hade inga armar och ben, bara en kropp och ett huvud. Läkaren kollade jättenoga och kunde sen säga att de slutat leva ca v 9+2, Det skilde en millimeter (23 och 24 mm) i storlek så de har slutat leva nästan samtidigt. Här någonstans börjar tårarna rinna både på mig och J. De slutade inte förrän många timmar senare. Jag fick klä på mig och vi satte oss för att prata. Läkaren förklarade att de måste komma ut och det fanns två alternativ, antingen få Cytotec och blöda ut dem hemma eller en skrapning. Jag sa att jag inte få Cytotec då jag fick det när jag sattes igång med L och jag fick ta maxdos och inget hände. Läkaren sa med en gång då att jag absolut inte skulle behöva ta dem då utan att man skulle göra en skrapning. Hon skulle skicka en remiss med en gång men kunde inte säga när det skulle bli, förhoppningsvis inom en vecka. Hon skulle ringa och trycka på så att vi ska slippa vänta så länge. Jag kommer sövas och så får jag komma hem igen på kvällen om allt går bra. Läkaren var fantastiskt bra och hon sa att jag vet att det inte hjälper alls just nu och att det är värre för att ni behöver göra IVF men det här betyder inte att ni inte kommer kunna få ett barn igen. Det är vanligare med missfall/ma vid enäggstvillingar och det är inget vi har gjort eller hade kunnat göra annorlunda. Jag vet att det är så och på något sätt är det självklart skönt att veta men precis som hon säger så hjälper det inte just nu. Jag tycker att livet är så jävla orättvist och fattar inte varför vi ska behöva gå igenom detta. Det känns som att så många saker togs ifrån mig under den där korta stunden det tog att höra orden. Jag skulle ju få bli mamma igen, gå på föräldraledighet och vara hemma hela sommaren. Nu är vi tillbaka på noll och måste börja om från början med nya IVFer. Hur ska jag någonsin kunna känna mig trygg i en graviditet, kommer jag någonsin att kunna slappna av eller kommer hela tiden tro att den har dött.

Det var så vidrigt att gå ut därifrån med tårarna rinnande och se alla som satt där förväntansfulla inför sina ultraljud. Vi tog en taxi hem och jag låg på sängen och grät till jag inte kunde andas. Vi pratade och kramades och insåg att vi kommer igenom det på något sätt.

Jag inser att de har dött ungefär när jag fick den där jobbiga känslan att något hade hänt, jag mådde för bra. Men sen började jag ju må skit igen och tänkte att det bara var några bra dagar. Det är så sjukt att de varit döda i ca 2 veckor men jag både ser ut och känner mig gravid. Jag hatar min fula äckliga kropp som gör detta mot mig. Samtidigt är jag tacksam över att den inte stötte ut dem när vi var i Thailand. Den kanske egentligen är fantastisk min kropp. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat och tankar snurrar om vi någonsin kommer få ett barn till. Vågar vi börja om med IVFer och alla misslyckanden, pallar mitt psyke. Orkar jag, vågar jag satsa allt igen. Jag önskar så att jag var nöjd med ett barn, men längtan efter ett till är för stor. Jag är inte klar, det går för fort, jag vill snusa på bebishud igen. JAG ÄR INTE KLAR!

Vi får se när vi orkar försöka igen, för även om jag känner att jag inte vill mer nu så vet jag att vi kommer försöka igen, vi måste. Det blir en lång paus nu, förmodligen till efter sommaren. Vi måste ro om varandra och ta oss igenom detta och bygga upp kraften att gå vidare igen. Jag ska träna, springa och cykla, kanske köra en triathlon igen för att lägga energin på annat. Det kommer att bli bättre och en dag kommer det att bli bra. Vi ska bara ta oss igenom det här nu. Vi har varandra och framförallt så har vi L. Vår underbara fina fantastiska L som ger oss så mycket glädje och kärlek och samtidigt gör att vi inte kan lägga oss ner och bara skita i allt.

v 12 (11+2) sjukskrivning och kanske bara en kvar

Ringde MVC idag för att fråga om Pimperan och fick en tid hos läkaren på eftermiddagen för att diskutera sjukskrivning mm. Läkaren sa att jag absolut skulle äta Pimperan om det behövs så nu känns det tryggare. Han sjukskrev mig dock 50 % mars ut så att jag kan vila och ta det lugnt då det verkar hjälpa bra mot illamåendet.

Jag frågade om han kunde göra ett ultraljud då jag så gärna vill veta om båda lever. Han sa att deras maskin var jättedålig men han kunde försöka. Maskinen var verkligen dålig och kunde knappt urskilja något alls. Men efter ett tag så sa han att den ena såg bra ut men den andra var väldigt svår att se och den såg lite liten ut men han kunde inte säga nåt mer då det var för svårt att se. Han var i alla fall snäll och skickade en remiss för VUL så att vi skulle slippa vänta tills måndag. De ringde från Ultragyn ganska snabbt och vi har fått en tid i morgon kl 13.30. Jag är så sjukt nervös nu och inställd på att det bara är en kvar. Känns så otroligt ledsamt och sorgligt. Vi skulle ju få två barn till, inte ett. Åh vad jag hoppas att det bara var maskinen som var väldigt dålig. Snälla låt dem må bra.

v 12 (11+0) huvudvärk och dålig mage

Idag går vi in i v 12 och det känns som att tiden går rätt fort. Har mått ganska illa igen de senaste dagarna och spyan har åkt hiss flertalet gånger. Vi kom hem från Thailand igår morse och var rätt trötta så somnade redan 20.30 igår kväll. Jag fick huvudvärk igår kväll och den håller sig envist fast idag också. har dessutom ganska ont i magen och är dålig i magen så det blir inte många knop här hemma just nu. Har dock lovat mamma att åka med henne till Ikea i eftermiddag så jag hoppas det ska gå bra.

Magen börjar verkligen synas nu och brösten har också växt en del. Vill inte riktigt säga något på jobbet ännu så ska försöka dölja den under denna vecka på jobbet i alla fall. Vill få ultraljudet nästa vecka gjort innan jag säger något. Är väldigt nervös över vad vi kommer få se. Jag hoppas så innerligt att det fortfarande finns två små liv där inne och att de har i alla fall en tunn skiljevägg. Om det inte finns någon skiljevägg så kommer de ju vara här om ca 20 veckor. Det är ju ingenting!

Har beställt en klänning, en topp och 2 linnen från Asos idag som jag hoppas kommer passa bra när magen växer. Fick även hem ett par svarta mammajeans och ett par tunnare byxor från Lindex som var väldigt sköna.

v 11 (10+0) jobbiga tankar

Har mått bra i 4 dagar nu vilket är så himla skönt men också jobbigt. Direkt så kommer tankarna att de har dött. Det är så otroligt jobbigt att ha denna ovisshet hela tiden. 2 veckor till nästa ultraljud och det är ju en evighet. Är så sjukt nervös att läkaren ska säga att en eller båda har slutat växa. Googlar ihjäl mig på statistiken kring MA men blir inte klokare. Försöker tänka att det är MYCKET större sannolikhet att allt är bra än att båda har dött. Försöker tänka att livet inte kam vara så orättvist att vi/jag ska behöva gå igenom IVF och illamående mm för att sedan få veta att allt skitit sig. Men jaf vet ju att livet kan vara så orättvist. Men nu är det vår tur. Vi ska få tvillingar som belöning för allt vi gått igenom!

Om nu allt är bra så är jag orolig för att de inte har en skiljevägg då jag googlat ultraljudsbilder. På vår bild ser man verkligen ingen skiljevägg alls men på de bilder jag sett så ser man den tydligt redan på tidigt VUL. Ska bli så skönt att få göra ultraljud om 2 veckor och få lite mer klarhet i om det fortfarande är 2 och om det finns en skiljevägg. Snälla låt allt vara bra!