när lilla K kom till världen...

På måndagen 16 maj så var jag på en hinnsvepning hos barnmorskan som konstaterade att läget med tappen etc var oförändrat sen förra veckan. Jag kände inget mer under måndagen men på tisdagen så började jag få mer mensmol men inga starka regelbundna värkar. Jag var helt slut och på kvällen ringde jag Specialistmödravården för att fråga om jag kunde få komma in på en kontroll och få med mig något starkare att sova på då jag knappt sovit på en vecka. Vi åkte in efter middagen och mamma kom för att passa L. Vi la in väskorna i bilen men var helt inställda på att få åka hem igen. Väl där så sätter de en CTG och kurvan var inte helt okej. Bulans hjärtslag var uppe i 170-190 under en lång tid och barnmorskan hade då ringt efter en läkare. Det stabiliserade sig mot slutet men läkaren sa att det kunde vara ett tecken på att moderkakan var på väg att lägga av. Hon gjorde en undersökning och jag var fortfarande ca 3 cm öppen och lite kanter kvar på tappen. Vi pratade om hur jag mådde och vad min önskan var och hon sa då att hon skulle försöka boka in mig dagen efter eller dagen efter det för en igångsättning. Hon förstod mig verkligen. En ny CTG kopplades och den var bättre men inte helt bra. Läkaren kom tillbaka och sa att de behövde ha koll på mig och att det var helt fullt fram till måndag men att det var lugnt uppe på förlossningen just nu så om vi ville så kunde jag bli igångsatt nu. Annars skulle vi få vänta till måndag men komma in på kontroller förmodligen varje dag fram tills dess. Vi bestämde oss för att köra. Blev lite av en chock, hade verkligen inte räknat med det och blev med en gång väldigt nervös. Shit var jag redo, skulle jag klara detta. Jag blev inskriven och fick en infart i armen sen fick vi komma upp till förlossningen. Det bestämdes att eftersom läget med bebis var okej så skulle de börja med att sätta en gel som mjukar upp det sista av tappen och eventuellt startar förlossningen under natten och om det inte kom igång av sig själv då så skulle de ta hål på hinnorna nästa dag. Vi fick ett rum och gelen las samt en ny CTG. Jag somnade en stund men sen tilltog värken och jag en ny koll gjordes men inget hade hänt så det bestämdes att jag skulle få en bricanylspruta för att stanna av värkarna och morfin för att kunna sova. Jag sov ca 1,5 timme sen vaknade jag av värk i bröstet, tror inte att jag tål morfin, och kunde inte somna om. Men jag låg och vilade och kände bebisen i magen och försökte njuta av de sista sparkarna och buffarna från bebisen i magen. Snart skulle vi ju få träffa hen. Vi gick upp vid 7 och åt frukost i lugn och ro och sen flyttades vi till ett förlossningsrum. Narkosläkaren kom vid 9.30 och förberedde för epiduralen vilket gick hur smidigt som helt. En ny CTG gjordes och strax innan 11 fick barnmorskan efter några försök hål på hinnorna. Vi lämnades ensamma ett tag med instruktion om att vi skulle ringa på henne så fort vi ville. Värkarna började bli starkare och komma tätare ganska fort och efter en timme kom de med ca 90 sek mellan och gjorde riktigt ont så jag ville ha lustgas men ändrade mig snabbt och bad om att epiduralen skulle fyllas på. Barnmorskan fyllde på epiduralen och visade mig hur jag skulle använda lustgasen under tiden som det tog innan epidaralen började värka. Hon gjorde en ny koll och jag var nu öppen 7-8 cm, här gick det undan. Epiduralen tog till slut men bara på den vänstra sidan. Den högra var inte bedövad alls men jag hade fått kläm på lustgasen och tyckte att det funkade bra med den. Det var som att det gick okej när det bara var en sida som gjorde ont. Jag tog värk för värk och fick pauser emellan och det var så galet häftigt, jag hade kontroll och kände att jag klarar detta, jag kan detta. Strax före 14 började värkarna avta lite och jag var då öppen 10 cm men bebisen hade var ovanför spinae så jag kunde inte krysta ännu. Jag fick ställa mig upp och testa lite olika positioner för att hen skulle åka ner men inget hände. Efter ca 2 timmar satte de värkstimulerande dropp och värkarna tog fart men bebisen satt fast. När det hade gått 3 timmar så var något tvunget att hända. Bebisen var för högt upp för en sugklocka så om jag inte kunde krysta ner hen så skulle jag bli tvungen att snittas. Vi bestämde att jag skulle försöka krysta utan krystvärkar och se vad som hände.
Jag fick ligga på rygg och ta stöd med benen och så fick jag ett lakan som sköterskan höll i andra änden på och så drog vi åt varsitt håll när jag fick en värk. De märkte att bebisen kom neråt och jag kämpade på. I 33 minuter tog jag i för allt jag hade och kl 17.36 kom hon ut och upp på min mage. Hon var lite blå och ville inte skrika ordentligt så de höll på och klappade på henne mm men hon ville inte riktigt vara med. Det tog fler minuter innan vi fick se vad det var för kön. J fick klippa navelsträngen och sen gick de ut med henne för att suga vätska ur lungorna. Det var dock en överbarnmorska som inte tyckte det behövdes så J och hon kom in igen. Min moderkaka ville inte lossna så jag hade 3 barnmorskor som höll på och dra och klämma och tycka och ge mig massa sprutor men inget hände. Plötsligt så kände jag hur lilltjejen bara försvinner på mitt bröst och jag kollar och hon är helt blå och andas inte. Jag har ingen aning om vad jag sa men det blev fart på alla och man rusade ut med henne och J. Jag låg där jag låg med en moderkaka som satt fast men kände mig inte så orolig. Nu var hon ju ute så då kan de hjälpa henne. Efter ca 10 min kom en barnmorska in och sa att hon mådde okej nu men att hon behövde övervakas på Neo då hon slutat andas och hennes syresättning samt puls varit väldigt lågt. De kom in med henne innan de gick ner och hon var uppkopplad till massa maskiner, såg ganska läskigt ut. Hela den här grejen har dock varit mycket jobbigare för J som behövde stå bredvid och se ca 10 personer stå över vårt barn som inte andades och han visste inte alls hur allvarligt det var. Han sa efteråt att han trodde att hon skulle dö. Tillslut så fick de loss min moderkaka men jag förlorade ganska mycket blod då livmodern inte ville dra ihop sig ordentligt så det tog ytterligare tid och så fick jag sys med 1 stygn vardera på 3 ställen. Jag var helt slut vid det här laget. Jag fick åka ner till Neo i en rullstol och där satt J med henne i famnen. Hon hade blivit av med Cpapen och de kollade nu bara syresättning, hjärta och puls på henne men hon mådde bra. Vi blev kvar ett tag till och sen fick vi komma upp till förlossningsrummet igen. Vi fick den efterlängtade brickan med mackor och jag fick även lite fil med socker. Först trodde jag inte att jag skulle kunna äta men när jag väl börjat så insåg jag hur hungrig jag var. vid 22.30 fick vi komma till ett eftervårdsrum och jag tog en dusch, ammade lite och sen somnade jag och sov 6 timmar utan att vakna alls. Jag var helt slut. J hade inte sovit så mycket då han var orolig för bebisen. Dagen efter vilade och sov vi mest. Jag fick lämnade prover för att kolla hur mitt blodvärde var då jag förlorat ca 1,5 liter blod men det såg bra ut så behövde inte få blod eller järntillskott i spruta utan bara äta järntabletter  i några veckor. Jag hade grymma eftervärkar och fick äta starka alvedon och Ipren. På kvällen flyttades vi till Patienthotellet då de ville ha kvar oss en natt till. Och på fredagen fick vi äntligen åka hem igen. Lilla K fick gulsot vilket skulle kollas upp igen på återbesöket på söndagen.

Vi kom hem och så gick J och hämtade L på förskolan och hon var väldigt nyfiken på bebisen och väldigt glad att det var en lillasyster. Hon är väldigt stolt över henne men inte speciellt intresserad vilket är skönt. Hon vill inte hålla på och hålla och bära henne hela tiden men klappar på henne och pussar på henne ibland.

På lördagen började jag blöda massor igen och när vi var på återbesök på söndagen så kollades även jag upp och det visade sig att jag fått en infektion i livmodern så jag fick stark antibiotika och tabletter som skulle dra ihop livmodern mer. Jag har haft ganska ont och ätit smärtstillande i nästan 2 veckor men nu börjar det kännas bra i kroppen igen och jag orkar lite mer. Jag har rasat 12 kilo på 2 veckor och alla de besvär jag hade under graviditeten är borta. Det är så skönt!

Det man tror hände med lilla K är att hennes lungor klibbade ihop igen då  hon inte skrek ordentligt när hon föddes. Det är inget som kommer hända igen och hon är helt frisk men där och då var det rejält läskigt för oss. Läkarna har dock övertygat oss om att det är ganska vanligt och vi behöver inte oroa oss.

Lilla Klara Sigrid Margit föddes kl 17.36 onsdagen den 18 maj och var 48 cm lång och 3 555 g tung. Hon har massa blont hår och är ganska lik sin syster men ändå inte.

Förlossningen var det häftigaste jag upplevt och jag ville inte att den skulle ta slut i vissa stunder. Jag fick sådan revansch på min förra förlossning och är så sjukt stolt över mig själv och J. Jag är otroligt tacksam för de 2 barnmorskor som peppade mig igenom det och gav mig så mycket beröm och styrka. Jag gjorde det, jag födde vårt barn, det gjorde helvetes ont och jag klarade det!

Vi är i mål efter 6 långa år, det går inte att beskriva känslan....

Lillasyster är här (v 39, 38+2)

Kl 17.36 igår gjorde lillasyster entré med dunder och brak, 3550 g, 48 cm. Vi mår bra men är rätt omtumlade allihopa!

Förvärkar, mensvärk och hinnsvepning (v 39, 38+1)

Sedan en vecka tillbaka har jag nu haft förvärkar och mensvärk till och från dygnet runt. De gör inte speciellt ont men är ändå kännbara, mensvärken kommer oftare men är fortfarande inte så jobbig. Det kan hålla på i flera timmar ganska tätt, allt från 7- 20 min emellan men när jag tror att det äntligen är på gång så klingar det av. Jag är helt slut. Sover verkligen piss, om jag får 3 timmar i sträck är det fantastiskt. Kan inte somna på kvällarna för bebis drar igång som en galning och det gör så ont överallt. Förra torsdagen lossnade en stor del av slemproppen men inget mer händer. I går var jag hos barnmorskan som gjorde en ordentlig hinnsvepning och konstaterade jag fortfarande var öppen drygt 3 cm. Har fått lite starkare och framförallt längre förvärkar med mensvärk men det vill inte kicka igång. Känns så hopplöst. Jag har så sjukt ont i ljumskarna att jag knappt kan gå alls så är fast i lägenheten och i soffan. Är så sjukt uttråkad på det. På måndag är det i alla fall dags för läkarsamtal på BB Stockholm och jag kommer bryta ihop om jag inte sätts igång då. Min barnmorska är helt säker på att jag kommer sättas igång men jag vågar liksom inte hoppas. Har dock bestämt mig för att typ vägra gå därifrån utan bebisen utanför magen. Jag måste få tillbaka min kropp och orka ta hand om L här hemma också.

Fruktansvärd smärta i ljumskarna, sista MVC besöket och saker händer i kroppen (38, 37+2)

Igår gick jag lite utan kryckorna och herregud vad ont jag hade på eftermiddagen och kvällen, skrek rakt ut flera gånger. Bebisen rör sig mycket i magen och det trycker nedåt vilket inte hjälper heller. Hade förvärkar hela kvällen med ca 10 min emellan men lyckades somna i alla fall.

I morse var vi hos barnmorskan och allt såg bra ut. Blodtr 110/65 och SF mått 36, tror aldrig magen blev så här stor med L. Barnmorskan tycker dock inte att det känns som ett speciellt stort barn så det är förmodligen lite hur den ligger som gör att magen är stor. Hon hade svårt att känna om det verkligen var huvudet som låg nedåt för det låg så djupt så hon ville göra ett ultraljud. Innan det så skulle hon kolla om jag fått åderbråck och även känna på tappen för att se om det har hänt något.  Såg inte ut som n0gra åderbråck utan svullnaden är normal. jag höll sen på att börja gråta av lycka och lättnad när hon sa att bara 0,5 cm är kvar av tappen och jag är öppen 3-4 cm och att definitivt var huvudet som låg väldigt lång ner. Hon kunde känna hur bebisen vred på det. Hon svepte runt lite och hoppades att det skulle reta igång lite värkar. Än så länge är det som tidigare men jag håller tummarna att det ska öka. sjukt häftigt! Det är ganska tidigt att vara så öppen i 37+2 så hon trodde på förlossning innan datum för igångsättning med  om det inte blir så så är förutsättningarna för igångsättning perfekta nu. Jag är redo och det är bara de riktiga värkarna som saknas. Känns helt galet att den kan komma närsomhelst nu. Hjälp! I helgen vore inte fel  :) Gud vad jag längtar efter den lilla krabaten nu.

Svimmat för första gången, BUP och kurator

Idag under fotvården så svimmade jag för första gången i mitt liv. En sån otroligt konstig och obehaglig känsla. Jag vet inte vad som gjorde att jag svimmade. Jag blev lite stressad under fotvården när hon klippte i en nagel på ett sätt som jag inte ville och det var varmt där inne samt att jag inte hade ätit på ett tag. Jag kände mig yr under en lång tid innan och sen bara tuppade jag av. Fick hjälp att få i mig lite äpple och te och vila en stund och sen kändes det bättre.

Efter detta var J och jag på BUP för att få lite råd och hjälp kring hela syskongrejen och L. Vi har ju märkt att hon är annorlunda och att hon förmodligen påverkats ganska mycket av att jag har varit så dålig. Det är små grejer hon gör och säger och mitt mammahjärta går sönder. Vi fick i alla fall mycket bra tips på hur vi kan göra i framtiden och hur jag ska reparera den skada som har uppstått mellan oss under allt detta. Det känns skönt att veta att vi kommer kunna laga det som blivit fel och att jag inte har förstört henne för all framtid. Vi kände oss båda stärkta efter det.

Sen har jag även varit hos kuratorn och det var så skönt att kunna sitta där och säga och också mena det, jag mår bättre, visst jag har ont väldigt mycket men i huvudet så mår jag bättre, ganska mycket bättre faktiskt. Det är så skönt. Det är små och stora saker på sistone som har gjort att jag börjar känna mig lugnare och trygg och det gör att jag mår bättre. Jag kommer komma ur detta hel. Jag längtar efter att få träffa vår bebis och börja vårt liv som fyra i familjen!

Sjukgymnast, oro och kontroll, Föda utan rädsla och MVC (v 36, 35+3)

I förra veckan var jag hos sjukgymnasten och fick några övningar samt en krycka för att ge vänsterbenet lite stöd när jag går. Jag ska gå så lite som möjligt och göra övningarna varje dag. Svårt att säga om det har gjort någon skillnad. Jag tror kryckan hjälper lite på dagarna när jag faktiskt måste gå någonstans, jag försöker tänka på att ta bussen eller bilen när jag ska någonstans men jag måste ju gå till och från förskolan varje dag och ibland något annat också men det går ganska bra. Det är fortfarande nätterna som är värst. När vi lägger oss vid 22.00 på kvällen så vaknar bebisen och har sin mest aktiva period. Den trycker då på massa nerver och det gör så sjukt ont samt att det triggar igång blåsan hela tiden så det tar ca 1,5 timme innan jag kan somna och då går jag på toa ca 3-6 gånger under den tiden. Helt hopplöst. Igår testade jag värmekudden och det hjälpte lite i alla fall så den får följa med i sängen från nu. Sen vaknar jag ju nästan varje timme av att höfterna värker som bara den och jag måste byta ställning. Väcker även mig själv när jag snarkar. Ja, just nu är nätterna tunga!

Förra torsdagen på eftermiddagen så blev bebisen jättelugn och det höll i sig så vid lunch på fredagen orkade jag inte oroa mig längre utan ringde BB Stockholm och åkte in och gjorde en CTG och ett snabbt ultraljud. Allt såg fint ut i alla fall och jag kunde slappna av och åka ut till landet utan att vara orolig.

I tisdags och igår kväll var vi på Föda utan Rädsla kursen och det var så himla bra. Jag fick nästan lite panik i början när hon började prata och jag ville nästan gå därifrån men nu känns det så himla bra. Jag känner mig mycket mer lugn och trygg i att det kan bli en helt annan upplevelse denna gång och att jag med stöd från J och barnmorskan faktiskt kan föda barn. Är en sån skön känsla och jag förstår på ett helt annat sätt vad som hände förra gången och varför det blev som det blev. Nu ska jag fokusera på att det denna gång ska bli en annan upplevelse och att det är den jag kommer ha med mig i livet.

Igår var jag på kontroll hos MVC och allt såg fint ut, magen växer så det knakar SF mått 34 så den ligger till och med lite över medel nu. Undrar hur stor denna bebis tänker bli. Magen är väldigt hög enligt barnmorskan och bebisen har sin rumpa uppe i mina revben. Jag upplever den inte som så hög men känner dock väldigt mycket rörelse där uppe. Förhoppningsvis sjunker den ner den närmaste veckan. Blocktryck var 110/3, järn 123 och socker var bra. Nu har vi bara en tid till inbokat. Barnmorskan tror absolut att jag kommer bli igångsatt den 23 maj om det är det jag vill och jag är någorlunda mogen. Men om jag känner då att jag orkar några dagar till så kan vi flytta lite på det. Jag känner att det är min livlina just nu men att jag kanske väljer att flytta lite på det om jag inte är mogen och känner att jag orkar några dagar till. Jag kan förstå på ett bättre sätt nu varför de vill att det ska starta av sig själv och jag är inte lika rädd för det nu. Min förhoppning är att det startar av sig själv innan den 23 maj.

Jag känner överlag att mitt mående är bättre även om jag är otroligt trött och har ont så mår jag bättre psykiskt och har lite mer ork till att göra saker. Det är dock väldigt frustrerande att kroppen hela tiden säger ifrån. Jag längtar efter att få tillbaka min kropp och kunna använda den igen. Ser så fram emot att sakta börja träna igen. Ska börja från grunden denna gång och bygga upp en stark och smidig kropp som sen håller hela livet!

Omfödersketräff, MVC, förlossningssamtal, kurator och en rejäl urinvägsinfektion (v 34, 33+4)

I tisdag var vi på en två timmar lång träff för omföderskor på MVC. Det var bra, det pratades lite om förlossning när man redan gjort det en gång men fokus låg på hur det är att bli en till i familjen och för storasyskonet att få ett lilla syskon. Det är nog det vi är mest oroliga för. Vi märker att L har förändrats och det är svårt att veta hur hon mår. Hon sover väldigt oroligt, drömmer mycket och gråter en del i sömnen, är otroligt mammig, vill bara sova i vår säng, vill bli matad, gnäller otroligt mycket och har börjat kissa på sig vissa dagar. Jag funderar på att kontakta BVC och be om lite råd kring hur vi ska tänka och göra. Vi försöker involvera henne och prata med henne om bebisen och hon pratar om mycket om bebisen också. Men jag vet inte om vi pratar för mycket och ganska ska backa på det lite och vänta tills den är här och hon verkligen förstår vad det handlar om. det är så svårt.

Denna vecka har förvärkarna ökat rejält och jag går dessutom på toaletten konstant, blåsan gör ont så fort den minsta full och det är allmänt jobbigt. I onsdags var jag hos barnmorskan och hon skrev en remiss för en odling som jag lämnade igår. Idag ringde läkaren och sa att jag har en ganska ordentlig och ovanlig infektion som är ganska svår att medicinera. Jag har i alla fall fått en antibiotika som jag ska äta i fem dagar och en vecka efter sista tabletten ska jag lämna ett nytt prov för att se om kuren har tagit som den ska. Jag hoppas verkligen den funkar och att förvärkar samt kissandet lugnar ner sig. I övrigt var allt bra hos barnmorskan, SF måttet låg på 32 cm så den ligger på medelkurvan och bebis verkar växa som den ska.

Igår var vi på BB Stockholm för förlossningssamtal och planering. Jag blev ganska ledsen och arg då jag uppfattat det som att vi skulle sätta ett datum för igångsättning då men läkaren nu verkar ha ändrat sig och vill att förlossningen skulle starta av sig själv. Vi försökte förklara varför jag vill ha en igångsättning men jag känner inte att hon riktigt lyssnade. Till slut så bokade vi i alla fall ett nytt samtal v 39+0 och då ska en bedömning göras om hur jag mår och hur mogen jag är. Om jag är mogen för en igångsättning så kan den komma att bli samma dag eller några dagar senare. En remiss skickades i alla fall till narkosläkare som ska kolla min rygg och se var man bäst kan lägga epiduralen och det står i mina anteckningar att jag ska få komma in tidigt för att lägga den. Men samtidigt så kan de ju inte garantera att det finns en plats och det oroar mig väldigt mycket. Jag har i alla fall bestämt mig för att förbereda mig på en spontan start och ska försöka jobba med de tankarna som jag tycker är jobbigt med det och förbereda mig ordentlig. Sen får vi se. Jag hoppas i alla fall att jag ska slippa gå över då det är en stor oro och jag är så rädd att något ska hända bebisen på slutet.

Jag var även hos kuratorn igår och det var skönt att kunna prata igenom allt med henne. Jag fick sätta ord på mina känslor och kunde uttrycka dem bättre. Jag är arg för att jag känner att jag blir motarbetat hela tiden av läkarna. Jag tycker att "alla" andra verkar få snitt och igångsättning för mycket banalera saker och jag förstår inte varför jag inte får det. Jag vet att de tänker på barnets bästa men någonstans anser jag att de borde väga in hur mamman mår och framförallt när barnet är fullgånget och normalt i storlek. Jag har ju fått börja medicinera för att jag mår dåligt och har gått i terapi hela graviditeten för att ta mig igenom den och ovanpå detta har det varit väldigt jobbigt fysiskt. Någonstans borde mitt mående också tas på allvar. Jag känner mig stressad och det påverkar ju bebisen negativt. Tänk om även denna förlossning blir dålig och jag därför får en förlossningsdepression. Jag vill ju få ett bra slut på allt detta och tror verkligen att en igångsättning där jag får känna att jag har lite mer kontroll är det bästa för mig och då är det ju det bästa för barnet. Jag vet liksom inte vad jag ska göra nu. Bara acceptera läget och göra mitt bästa eller prata med barnmorskan och kanske Joanna på BB Stockholm igen och se om jag kan få mer stöd från dem. Känner mig ganska förtvivlad, ledsen och arg. Varför ska allt behöva vara så jobbigt, varför kan jag inte bara tas på allvar.

TUL och barnvagn (v 33, 32+1)

I morse var vi på tillväxtultraljud och allt såg bra ut. Bulan har ett lite större huvud och mage än snittet men korta ben så beräkningen blev -1,3 % (knappt 2 kg nu om jag minns rätt) hen växer med andra ord precis som hen ska och flödet var bra också så nu blir det nog inga fler mätningar. Skönt känner jag, det var stressigt med L att gå varje vecka.

Jag förbokade en vagn idag. Vi ska köpa en ny Britax GO Big som förhoppningsvis kommer i början av juni. Vi har ju kvar vår gamla så vi får använda den om vagnen inte hinner komma innan bebisen kommer. Jag hämtade också ut en Bugaboo sufflett som jag beställt för att ha på Bryax Go liggdelen. den passade perfekt och ger så mycket mer skydd än Britax egna. L och jag bäddade vagnen när vi kom hem från förskolan. Det var mysigt.

Jag mår rätt bra. Känner av foglossning och förvärkar en del, framförallt på eftermiddagen/kvällen men jag känner att jag mår så mycket bättre psykiskt. Jag vet inte om det är tabletterna eller mer vila och mindre stress som gör det men det är så skönt att må bättre. Allt känns inte lika hopplöst längre och jag kan faktiskt njuta en del. I morgon ska jag åka till jobbet och plocka ihop mitt skrivbord och lämna in datorn mm. Är så skumt att jag inte kommer tillbaka förrän september 2017. Då har jag ju varit hemma mer eller mindre i två år. Det ska bli så mysigt att få vara hemma med en liten bebis igen och uppleva allt igen och se L få uppleva att få ett syskon. Hon pratar massor om bebisen nu och jag tror hon kommer tycka det är mysigt när den kommer.

Mvc besök (v 32, 31+3)

Idag var jag hos barnmorskan och allt såg bra ut. SF-mått 30, så precis på kurvan. Hon tycker bebisen känns normalstor. Blir spännande med TUL nästa vecka. Järnvärdet hade sjunkit ganska mycket på 2 veckor så får börja med tabletterna igen. Bebis ligger långt ner och är inte rockar.

Jag mår faktiskt bättre just nu, svårt att veta varför men jag börjar se ett slut. Jag känner dock av medicinen lite i kroppen. Den är lite rastlös och jag får väldiga kryssningar i benen på kvällarna. Jag har ingen press på mig, nu är jag hemma tills bebis kommer och kan göra så mycket som jag orkar. Jag försöker komma ut varje dag och gå en sväng. Känner att det är bra för yrseln som är allra värst på förmiddagen och sen blir det lite bättre på eftermiddagen. Sammandragningarna har minskat. På dagen är det ett par i timmen och på kvällen ökar det lite. De känns rätt bra och det blir som ett tryck i underlivet. Blir spännande att se om det påverkar tappen, vi ska ju mäta den om 2 veckor igen. Däremot känner jag av foglossningen ganska mycket. Fortfarande bara i blygdbenet vilket är skönt i alla fall!
Barnmorskan lugnade mig mycket angående medicinen och hon satt att nästan var tredje gravid hon träffar äter den och hon har inte haft någon vars bebis fått utsättsningssymptom. Känner mig tryggare nu. Vi har bestämt oss för att köpa ett andningslarm denna gång då jag är mer nervös. Känns som en vettig investering så att jag kan slappna av mer. Jag har även köpt en ny skötväska och ett babygym av en kompis. Nu har vi nästan allt, ska beställa en bärsele bara.

I helgen var vi ute på landet 2 nätter och det var så mysigt. Vi har inte varit där sedan oktober. Vi har krattat och fixat ute, grillat korv och ätit lunch ute i solen. Det är som balsam för själen att vara där ute. Jag mår så mycket bättre. Nu är det max 8 veckor kvar, helt galet. Hoppas verkligen att jag kan få njuta av den här sista tiden.

Ett år äldre och hur jag mår... (v 31, 30+2)

Idag fyller jag 37 år, undrar ofta vart tiden tar vägen. Känner mig ungefär likadan som när jag var 30 år. Har egentligen inga problem med att bli äldre men det som är jobbigt är att alla andra blir äldre också, mina föräldrar etc och att livet inte är evigt. Jag vill att tiden bara ska stanna där vi är nu. Nu är en bra tid på något sätt.

Jag lyckades jobba 25 % förra veckan även om jag hade väldigt ont av foglossningen och var helt slut på eftermiddagen. Men så i lördags fick jag plötsligt väldigt svårt att andas, det kändes som att någon satt på mitt bröst. Det släppte inte på hela dagen och på kvällen ringde jag 1177 som sa att jag skulle ringa närakuten. De hade inga tider och sa att jag behövde gå till akuten. Där blev jag kvar i 5 timmar medan utredde om jag hade fått en propp i lungorna. Det är ganska svårt att göra det när man är gravid för det blodprov man tar visar nästan alltid förhöjda värden när man är gravid och det gjorde mitt med. Läkaren tyckte att det var så pass högt att man ville göra en skiktröntgen. Det innebär ju att utsätta både mig och bebisen för strålning och vi diskuterade det ett tag. Hon sa att det var mitt val men hon tyckte att det var medicinskt befogat med tanke på mina symptom. Jag kände att jag skulle oroa mig mer om jag inte gjorde en och att man kan faktiskt kan dö av en propp medan man inte alls vet hur en skiktröntgen påverkar bebisen mm. Den visade i alla ingen propp vilket var väldigt skönt och jag fick gå hem igen. Andningssvårigheten har dock hållit i sig och i måndags kräktes jag på trottoaren på väg till förskolan med L. Jag bröt ihop helt och tog mig aldrig till jobbet. Kände verkligen att jag orkar inte mer nu. Jag är helt färdig. På tisdagen åkte jag till jobbet i alla fall. Väl där känner jag mig helt yr och svimfärdig och sen blir det som flimmer framför ögonen och hela kroppen sticks och känns konstig. En kollega såg mig och ledde mig till vilrummet där jag blev liggande ett tag. Ringde till Specialistmödravården och berättade vad som hänt under helgen och hur jag mådde. De ville ha in mig för att se om de kunde hitta något eller göra något för att hjälpa mig. J kom och hämtade mig på jobbet och så åkte vi dit. De gjorde en CTG som såg bra ut men man såg tydligt hur anspänd livmodern är. Blodtycket var lågt som vanligt och det är nog en stor bov i det hela. Läkaren testade hur blodtycket reagerar när jag ställer mig upp mm och mitt blodtryck hinner liksom inte med. Läkaren var så himla bra och ställde massa frågor och förklarade massa saker. Hon kollade tappen (35 mm) och även bebisen som röjde runt som en galning som vanligt. Hon hittade i alla fall inget som kunde orsaka andningssvårigheten och ville att jag skulle gå till akuten och göra ett EKG igen och att de skulle ta det hela ett varv till. Hon sa också att eftersom jag hade astma när jag var yngre så kan det vara den som ger mig problem i och med graviditeten. Vi valde i alla fall att inte gå till akuten igår då jag skulle till husläkaren idag och de eventuellt kunde göra ett EKG där.

I morse var jag hos husläkaren och han var verkligen bra. Jag var i ca 40 minuter och de tog ett EKG som såg bra ut. Jag fick bricanyl utskrivet och så sa han att jag skulle använda nässpray i en vecka och sen gå tillbaka till Nasonex och se om nästäppan blir bättre. Jag har tagit en puff bricanyl idag och ett sprut med nässpray och känner redan skillnad framförallt i näsan. Jag kan liksom andas, är så skönt! Läkaren skrev också ut antidepressiva och så sjukskrev han mig på heltid graviditeten ut. Sen ska jag tillbaka till honom om 2 veckor för att se hur det går. Det hela kändes väldigt bra och han stämde även av med Specialistmödravården att den medicin han ville sätta in var okej. Jag är verkligen tvådelad när det kommer till sjukskrivningen för jag vill ju jobba men samtidigt så känner jag mig stressad över att kroppen säger ifrån så skarpt när jag jobbar. Men jag tänker att nu vet jag att det är resten av graviditeten och att jag får försöka hitta på något litet varje dag och passa på att träffa kompisar som är föräldralediga mm. Om jag får vila mycket och inte stressa över saker så kanske jag kommer må bättre och kan njuta lite mer av dessa sista månader

När jag skulle hämta ut medicinen på apoteket så ifrågasatte apotekaren om jag verkligen skulle äta medicinen. Hon visade tydligt att hon inte tyckte det var bra när jag var så långt gången i graviditeten. Jag sa att två läkare har kommit fram till att jag ska äta den och då får jag lita på dem. Då sa hon typ, ja jag ska inte säga vad jag tycker. Hon erbjöd mig ett alternativ som ska vara samma och prisskillnaden var väldigt stor så efter att ha försäkrat mig om att de var samma medicin så tog jag den billigare. Nu på kvällen har jag tagit den första tabletten och då läste vi även bipacksedeln och det var inte så kul. Både J och jag blev väldigt tveksamma så jag ringde Specialistmödravården för att dubbelkolla och den barnmorskan sa att om läkaren där sagt att jag kan äta den så ska jag inte bry om mig bipacksedeln. Jag har googlat lite på den nu och de flesta verkar fasa ut den innan förlossningen men det ska jag ju inte göra. Jag tror dessutom att den han skrev ut inte har riktigt lika mycket bieffekter på barnet som den jag sen fick så jag ska gå tillbaka i morgon och be att få byta till den jag egentligen skulle ha. Det måste man ju kunna göra. Jag känner att blev så stressad av den där apotekaren att jag bara ville därifrån och tog den som hon föreslog.

MVC och fixerad bebis (v 30, 29+2)

Har jobbat 3 timmar i måndags och tisdags och idag har jag min hemmadag. Känns precis lagom, det är kul att vara på jobbet lite men jag är så trött och har ont så är skönt att kunna ta det lugnt på morgonen och sen gå hem efter lunch och sova en stund och bara ta det lugnt.

Idag har jag varit på MVC, vi pratade lite om mitt mående och framtiden och det känns skönt. Mitt järnvärde hade gått upp till 133 så jag kan sluta med tabletterna. SF måttet var 28 så magen hade växt ikapp, hjärtat slog med 145 slag/minut och blodtryck 110/60. Bebisen är fixerad redan. Ganska tidigt för andra barnet men inget konstigt och inget tecken på att förlossningen är nära. Däremot så kan det påverka livmodertappen vid sammandragningar då trycket ner blir större. Jag skulle vara uppmärksam på mensvärk. Efter att barnmorskan hade känt vid bäckenet så hade jag så jäkla ont, fick gå hem i snigelfart. Har haft ganska ont hela kvällen och fått vila massor.
Ska ringa en sjukgymnast och se om de kan hjälpa mig med lite övningar för foglossningen och ryggen generellt.

I helgen träffade vi bästa vännerna och jag berättade om min depression. Det var skönt att prata med dem båda och särskilt eftersom mannen i familjen också har har haft/har en depression. I lördags fick L sova hos sin mormor så att jag kunde få en paus från allt, det var väldigt skönt även om jag saknade henne och hade dåligt samvete för att jag inte orkar med henne och lämnar bort henne. Men jag vet att hon älskar att vara med sin mormor. Jag behöver pausen för orka helt enkelt och då får det vara så. L mår inte dåligt av att vara där en del.

Idag har vi gått igenom vår ekonomi och upplägget för föräldraledigheten och det känns bra. Jag har varit stressad över hur vi ska få det att gå ihop men nu känns det bra. Vi planerar även att åka till Thailand januari till mars nästa år och bara hänga, hela lilla familjen!

Tillväxtultraljud, läkarsamtal och depression? (v 29, 28+4)

I onsdags var vi på Ultragyn och mätte tappen (32 mm, så fortfarande bra) och gjorde tillväxtultraljud samt flödesmätning. Bebisen uppskattades till - 3,5 % så den växer precis som den ska och är varken liten eller stor vilket är skönt. Även flödet var bra. Läkaren var väldigt bra och vänlig och vi kände oss väl bemötta. Nästa TUL blir om 4 veckor, vi hoppas att det ser lika bra ut.

Igår var vi på BB Stockholm och träffade vår läkare, Elaine igen. Först fick jag göra en CTG-kurva som var jättefin, bebisens hjärtljud låg på strax under 140 mestadels av tiden. Läkaren säger att allt ser jättebra ut och men att hon är orolig för mitt psykiska mående. Hon tog ju upp detta i julas också och hon tycker att vi behöver göra något åt det för att undvika en förlossningsdepression. Hon säger att jag verkar ha svårt att ta till mig att det ser bra ut och kommer gå bra och att jag är fast i alla misslyckandena. Hennes stora oro är att när bebisen kommer så kommer jag bli mycket sämre och att det då inte finns någon som kan plocka upp där hon avslutar. Tyvärr funkar ju sjukvården så att när bebisen väl är här så kopplas vi helt bort från Specialistmödravården. Hon har därför skickat en remiss till min husläkare så att vi redan nu kan börja ha en kontakt där och hon vill även att jag ska börja medicineras för en depression. Jag kan se var hon kommer ifrån men har så svårt att ta till mig att det stämmer. Jag är så fokuserad på allt det fysiska som är jobbigt att jag liksom kopplat bort det psykiska. När jag sen börjar tänka efter så inser jag ju att jag är så van att kämpa, att få motgångar och kriser att jag är ofrivilligt barnlös, att jag inte vet vad jag ska identifiera mig med nu när vi förhoppningsvis kommer gå i mål efter sex år. Jag vet liksom inte vem jag är längre, jag är ju ofrivilligt barnlös i själen men är jag verkligen det när vi äntligen har lyckats. Har jag rätt att säga och känna att jag fortfarande är det. Borde jag inte bara känna en sån enorm lycka nu när allt ser bra ut. Vi har en frisk flicka här hemma och en frisk bebis i magen. Om tre månader är vi fyra i familjen. Vad händer sen då. Ska livet bara rulla på och ska jag glömma allt som varit. Kan man glömma, det har ju präglat mitt liv i sex år. Kan alla öppna sår bara läka på en sekund lär lillasyskonet ligger på mitt bröst. Jag är livrädd att jag ska krascha, att jag inte ska kunna känna någon lycka, att jag inte ska veta hur jag ska förhålla mig till allt. Och det är väl här någonstans som jag känner att det är värt att testa mediciner och fortsätta med mina samtal, eventuellt koppla in en kurator på vårdcentralen också. Jag är beredd att göra allt för att undvika en djupare depression. Jag vet inte om känner att jag är deprimerad idag men jag är inte lycklig, jag är orolig, extremt trött, har ingen lust och skulle ofta vilja bara dra täcket över huvudet. Jag vill inte må så. Jag vill få en chans att njuta dessa sista månader som gravid och sen kunna njuta av vår nya familjemedlem och om om en läkare som jag litar på och som vid det här laget träffat mig ganska många gånger och som verkligen tar sig tid att lyssna på vad jag säger, även på vad jag kanske säger mellan raderna, är orolig för hur det ska utvecklas och tycker att jag behöver denna hjälp så väljer jag att lyssna på henne. Jag har en tid hos husläkaren om 1,5 vecka och jag har redan tänkt att jag ska boka av den flera gånger, men jag ska gå dit. Samtidigt som jag tänker att äsch det är inte så farligt, jag tar mig igenom detta, jag får bita ihop, det är ju det fysiska som jag tycker är jobbigt. Men någonstans så inser jag ju att det ligger så mycket mer bakom det. Visst är förvärkarna, foglossningen och smärtan i magen jobbigt men det är så mycket annat också. Det här att jag hela tiden tror att något är fel, det kommer väl ifrån att den enda erfarenheten jag har är graviditeten med L och sen missfallet och det är jobbiga graviditeter och även om detta är en annan graviditet så är den väldigt lik den med L och jag jämför dem mycket. Jag måste försöka förhålla mig till att allt är bra och att det inte finns något som säger att det inte kommer gå bra. Det gick ju faktiskt bra med L i slutändan också. Jag har så mycket tankar i mitt huvud kring allt detta och vet inte alls vad jag känner förutom att det känns ganska skönt att någon annan tar beslutet åt mig och att jag litar på den personen.

Läkaren beviljade också igångsättning och nästa gång vi ses, om en månad, ska vi prata mer om formerna kring det när det kan bli. Känns i alla fall som att en tung sten har fallit från mina axlar och även om förlossningen skulle starta innan så vet jag nu att jag inte kommer behöva gå över tiden. Jag är fortsatt sjukskriven 75 % procent från måndag och det känns bra. Jag vill gärna vara lite på jobbet och jag tror verkligen att det kommer göra mig gott. Jag kommer jobba 3-4 dagar i veckan och 3-4 timmar per dag, det känns bra. Då får jag tid att vila mycket men får ända komma och träffa lite kollegor och aktivera huvudet lite.

Trött på allt... (v 28, 27+3)

Jag har förvärkar, jag har ont, jag är så trött på att ligga hemma. Just nu är fan inget kul. Igår fick jag åka in på kontroller igen då förvärkarna kommit med 5-6 min mellan dem i flera timmar. De gör ju inte ont men känns och det är inte normalt att de kommer så regelbundet så då vill de att jag ska komma in. I bilen på väg till Danderyd, tar ca 15 min, kom 3 stycken. Jag kommer dit och min gamla barnmorska är där så det känns bra för jag blir väl bemött och de säger att jag absolut ska komma in. Kopplas upp på CTG och inte en enda sammandragning kommer under 25 min, typiskt eller. Får träffa en bra läkare som känner på magen och säger att en reagerar vid beröring. Hon läser lite journalen och frågar om graviditeten med L. Precis som de alla gör. Får ofta höra, oj vad mycket kontroller man gjorde på SöS. Ja, jag vet, vi var där minst en gång i veckan de sista 10 veckorna. Jag känner mig alltid besvärad. Jag tycker det är så otroligt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Jag skäms för att det är så här samtidigt som jag vet att jag inte kan påverka det. Jag vet att jag gör vad jag kan, jag vilar så mycket det bara går. Försöker verkligen att inte bära eller anstränga mig men samtidigt så måste jag leva. Jag blir galen annars. Läkaren kollar i alla fall tappen och den är nästan 40 mm så helt perfekt. Hon säger att hon inte kan förstå varför jag har så mycket sammandragningar och att det inte är normalt men så länge tappen är opåverkad så är det bara att fortsätta som jag gör.

Idag har det varit lite lugnare igen, får 4-6 stycken i timmen. Däremot har jag ont i magen idag och allt är jobbigt. Jag är så trött på att må såhär. Att känna mig onormal, att vara till besvär, att klaga hela tiden, att inte kunna njuta av att vara gravid. Jag hoppas att jag ska kunna jobba lite igen efter nästa vecka för det skulle göra mig gott psykiskt i alla fall och det är viktigt. Ska bli spännande med tillväxtultraljud nästa vecka. Gissar att bebis är mindre än snittet, magen känns liten även denna gång.

På måndag ska jag och mamma till Yasuragi hela dagen. Vi ska börja med frukost och sen bada, sen ska jag få en mammabehandling och så ska vi äta smarrig lunch och sen bada på eftermiddagen igen. Mamma ska även ta en massage. Det ska bli så skönt men en massage och ligga i det varma vattnet, det ska förhoppningsvis göra min ömma kropp väl.

Förlossningssamtal och en känsla av trygghet (v 27, 26+5)

I torsdags var vi på BB Stockholm och träffade vår gamla barnmorska som numera jobbar där. Det var skönt att träffa någon som känner till lite om oss och hur graviditeten med L var. Vi pratade om den här graviditeten och men mest om förlossningen med L. Vi berättade om våra önskemål och hur vi gärna vill att det ska bli denna gång. Jag förklarade att det som jag upplevde som allra jobbigast var att vi var lämnade ensamma så mycket och inte fick förklarat vad som hände. Jag mår fortfarande dåligt över att jag fick sådan panik när det eskalerade alldeles för fort och att jag verkligen vill ha hjälp att behålla ett lugn denna gång. Jag förklarade att jag vill ha en epidural och att jag är orolig för att den ska vara svår att sätta även denna gång och att det ska gå så fort så att det kanske inte går. Här kommer vårt önskemål om en ingångsättning in. Jag känner att jag vet vad jag ger mig in på med en ingångsättning och att det tog tid eller slutade med sugklocka inte är det som jag upplever som jobbigt med förlossningen utan att det gick så himla fort när vattnet gick. Jag vill epiduralen sätts i god tid i lugn och ro av en specialist så att det inte blir massa stress kring den. Barnmorskan tyckte att detta var rimliga saker att vilja och hon ska skriva en remiss och även prata med vår läkare som förhoppningsvis går med på en igångsättning. Om det sen startar av sig själv innan det datumet så ska det stå i min journal att vi ska få komma in omgående just för epiduralens skull men också för min trygghet. De kommer stå i min journal att jag är en samtalspatient och att de i störta möjliga mån inte ska anvisa mig till ett annat sjukhus.

Barnmorskan berättade även om hur de arbetar på BB Stockholm och det känns annorlunda mot SöS. De är mer i rummet, antigen barnmorskan eller undersköterskan och stämmer av med paret hur de vill ha det. Om man vill vara själv eller ha någon där. De jobbar mer aktivt med att vara ett stöd i den grad föräldrarna vill ha det och försöker verkligen tillmötesgå en behov. Vi fick komma upp på förlossningen och se ett förlossningsrum och ett eftervårdsrum och det var så annorlunda från SöS. Det fanns massor med personal och alla hälsade glatt. Rummen är stor och fina och alla rum har egen toalett och dusch. Något vi aldrig hade på SöS och det var ganska jobbigt att behöva ta sig ut i korridoren för att gå på toa. Rummen hade all teknologi som kan komma att behövas men kändes inte lika sjukhusaktiga.  Vi fick båda en helt annan känsla och bara det gör att jag känner mig lugnare.

Om två veckor ska vi träffa läkaren igen och då får vi se vad hon säger. Jag hoppas verkligen att det inte blir några problem. Om det blir det får vi ta det en sväng till. Vi ska även gå Föda utan Rädsla kursen och försöka förbereda oss mer denna gång. Det känns som att jag var helt oförberedd med L eftersom allt blev så krångligt på slutet och vi inte visste alls hur och när hon skulle komma så jag förberedde mig nästan inget alls och det funkar ju inte riktigt för mig vet jag nu. Jag behöver läsa på och ha verktyg att ta till. Att jag dessutom har gjort det en gång nu och vet lite vad jag har att förvänta mig gör att det faktiskt känns lite lättare också.

Förvärkar har lugnat ner sig lite nu, jag har verkligen vilat massor denna vecka och när jag är still så är de inte lika ofta eller intensiva men så fort jag är aktiv så kommer de tillbaka. Foglossningen känns en del, framförallt på kvällen men det går bra. Jag känner mig lugnare nu och hoppas att två veckor till hemma ska göra susen och att jag kan jobba lite till sen. Mitt mål är att jobba till v 32 i alla fall och sen gör det inget om jag behöver vara hemma på heltid och vila efter det. Men lite till vore kul att få jobba och känna mig lite normal i alla fall.

Förvärkar som läkaren säger och heltidssjukskrivning (v 27, 26+1)

Är helt färdig av sammandragningarna/förvärkar. De kommer med ca 10-15 min mellanrum all min vakna tid. Var hos barnmorskan i morse där jag brast i gråt för jag mår så dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag hatar att det är så jobbigt och påfrestande att vara gravid, att jag inte bara kan få njuta. Barnmorskan tyckte att det var dags att gå hem på heltid men att läkaren får avgöra i slutändan. Vi lyssnade på hjärtljuden som slog perfekt (145 slag per minut), SF-mått 24, precis som med L i samma vecka, inom normalen men under snittet. Barnmorskan kollade på kurvan med L och såg att den dippade mot slutet varför hon ville ha ett tillväxtultraljud även i v 32 så en remiss är skickad för det. Blodtryck var 110/60, järn 109 och blodsocker 6,3. Ska försöka äta mer järnrik kost så att jag inte behöver äta mer järntillskott.

Efter barnmorskan åkte jag vidare till läkaren. Hon ansåg att jag behövde vara sjukskriven på heltid i ett par veckor så nu blir jag hemma till 10 mars då vi ska ses igen och se hur jag mår. Hon kollade tappen som svar fin men säger att jag måste vila och koppla av för att försöka få ner antalet förvärkar. Lite yoga och bad är bra också så att kroppen får stretcha och koppla av också. Hon trodde att jag har lite foglossning också. Jag skulle även lämna ett nytt urinprov i morgon, på morgonurin för att göra en ny odling. Sen ska jag ta MRSA prover då vi var på sjukhus i Thailand med L. Även om jag inte behandlades för något så ville hon kolla upp det för att vara på den säkra sidan.

Har nu spenderat eftermiddagen på soffan och känner mig lite piggare men så fort jag rör mig så börjar det göra ont igen. Förvärkarna kommer ca var 10:e minut. Hela magen blir sne och man ser bebisens kropp så tydligt. Ikväll blir det yoga och sen ett bad tror jag.

sammandragningar, mensvärk, ilningar och en tur till Specialistmödravården (v 27, 26+0)

Nu är vi hemma igen efter två härliga men jobbiga veckor i Thailand. Tyvärr har de flesta i sällskapet varit sjuka på ett eller annat sätt och två stycken är fortfarande kvar i Thailand, inlagda på sjukhus med denguefeber. De första 8-10 dagarna hade jag nästan inga sammandragningar alls och jag märkte verkligen hur stress påverkar dem. När sedan L fick hög feber och vi började oroa oss för denguefeber även på henne så satte de igång igen. L visade sig ha en infektion, troligen i halsen, och vi kunde slappna av men sammandragningarna gav sig inte. På resan hem var de ganska jobbiga och framförallt så hade jag börjat få mensvärk i ryggen och ilningar ner mot underlivet. Vi kom hem tidigt igår morse och jag la mig och sov i några timmar. När jag vaknade så hade de inte avtagit utan kom ca var 10:e minut när jag fortfarande låg i sängen. Jag ringde Specialistmödravården och de trodde att jag kanske fått en urinvägsinfektion. Jag fick order om att inte kissa på fyra timmar och sen komma in för kontroller. Det är sjukt svårt att hålla sig i fyra timmar fick jag erfara men tillslut kunde vi åka in. Stickan visade inget men de skickade det på odling. Efter ca 1,5 timme kom en totalt ointresserad manlig läkare och pratade med mig och undrade vad problemet var. Jag beskrev hur jag tyckte att sammandragningarna ändrat karaktär i och med att de kändes mer, samt mensvärken och ilningar ner mot underlivet. Han klämde på magen som är jätteöm och undrade om det inte var mina tarmar som gjorde ont. Jag förklarade att det inte är det, det gör ju ont utanpå magen när man tar på den. När jag förklarade hur sammandragningarna känns så himlade han med ögonen. J sa att vi har oroliga för att tappen börjat påverkas och han sa typ, ja vi kan ju göra en koll. Han mätte den till 41 mm, vilket jag undrar över, så lång har den ju aldrig varit, men det såg i alla fall bra ut. J frågade om ömheten på magen kunde ha med sammandragningarna att göra och så säger läkaren att om jag de sammandragningar som jag säger att jag har och har haft så länge så skulle tappen vara påverkad. Han menade alltså att jag bara hittar på, eller? De gjorde ingen CTG för att kolla hur ofta de kom och hur bebisen mådde under sammandragningarna heller. Jag hatar verkligen detta. Jag försöker verkligen att inte vara till besvär och jag vet att man kan ha väldigt mycket sammandragningar utan att det är någon fara. Däremot så lämnas det ju upp till mig att känna av när de ändrar karaktär och kanske börjar påverka min tapp. Det är inte så lätt. Läkaren har sagt att om de fortsätter komma i vila eller jag får värk i ryggen så ska jag ringa och det var ju precis det jag gjorde. Jag blir så arg när jag då bemöts på detta sätt. Ingen skulle vara gladare än jag om jag bara fick ha en normal okomplicerad graviditet men det verkar ju inte bli så denna gång heller. Jag känner mig otroligt utlämnad, hur ska jag kunna veta när det inte är normalt. Hur mycket ont ska jag behöva ha. I morgon ska jag till barnmorskan och läkaren på MVC vilket känns skönt i alla fall. Jag hoppas att de kan ge mig lite bekräftelse och trygghet igen. Jag är hemma idag och i morgon och ska bara vila. En del av mig är så redo att sjukskrivas på heltid nu men en annan del vill gärna jobba ett tag till. Jag tror dock tyvärr att jobbet bidrar väldigt mycket till sammandragningarna då det är ganska stressigt och mycket att göra och jag känner att jag inte riktigt räcker till när jag bara jobbar halvtid. Jag ska prata med barnmorskan och läkaren om det i morgon och se vad de säger. Idag är det lite bättre i vila i alla fall men så fort jag gör saker så sätter det igång igen och magen är rejält öm.

Massa stress och snart semester (v 24, 23+3)

I måndags var jag på specialistmödravården igen och mätte tappen, den var nu 32 mm så har blivit lite kortare men inte något att oroa sig för säger läkaren. Hon sa att det kan vara lite olika mellan mätningarna också så inga problem att resa.

Däremot så börjar rapporterna om Zika viruset bli många och inte roliga att läsa och jag insåg att jag inte vågar åka till Jamaica. Risken att smittas är liten men den finns och den risken vill jag inte ta. Vi spenderade därför hela tisdagen med att försöka lösa detta. Från början var det helt omöjligt, vi kunde boka om resan men de kunde samtidigt inte erbjuda oss något annat. Jag pratade med 2 läkare som båda starkt avrådde från att resa men inget spelade någon roll för resebyrån. Så länge UD inte avråder så behöver de inte låta folk boka av. Jag grät och var helt förtvivlad. Vi ville bara få våra pengar tillbaka så att vi kunde hitta en annan resa och komma iväg ändå. Sen när vi ringde Ving en 4:e gång för att se hur vi skulle göra för att boka om. Vi hade tidigare fått information om att de i alla fall hade flygstolar till Phuket nästa torsdag så fick vi höra att vi visst kunde boka av med ett läkarintyg. Detta dubbelkollades och verkade stämma. De hade alltså under dagen ändrat sig. Jag ringde husläkaren och fick ett intyg därifrån och även ett från MVC för säkerhetsskull. Så nu har vi bokat a och får tillbaka pengarna. Så tråkigt att inte komma iväg till Jamaica men det känns som det rätta beslutet, Jamaica finns kvar. Men att risker att bebisen blir gravt hjärnskadat är inte något vi vill. Vi hade otroligt tur och hittade sju biljetter tur och retur till Phuket med Thai och sen ett hotell som ser väldigt mysigt ut på Koh Lanta så vi kommer iväg till värmen i alla fall och får fira mammas 60 årsdag! Det ska bli så himla skönt att komma iväg och Thailand känns tryggt. Jag ska ligga i skuggan och dricka kokosnötshakes och läsa!

Magen har för övrigt haft en riktigt tillväxtfas och är riktigt stor nu. Den är som en fotboll, väldigt rund och rakt ut. Bebisen som nu verkar gå under namnet Bulan ibland är pigg och glad och bökar runt där inne. Jag tror jag börjar lära känna vilka delar som jag känner och det är mycket fötter uppe i revbenen och händer långt ner just nu. Snart har 60 % passerat, helt galet. Vi köpte en byrå i helgen och jag har lagt ner de pyttesmå kläderna som jag har köpt. Jag går och öppnar den lådan ibland och njuter av tanken att få sätta på Bulan de där så små kläderna. Jag undrar så vem du är och om du kommer vara lik din syster eller ha ett helt eget utseende och personlighet. Det ska bli så kul att få träffa dig och lära känna dig. Älskar dig gör vi redan!

Det blev ett besök på förlossningen ändå (v 23, 22+0)

Jag kunde inte riktigt släppa oron och dessutom så gör magen mer ont så jag ringde MVC i morse och de sa att jag skulle ringa förlossningen. Jag fick prata med en trevlig barnmorska som sa att jag absolut skulle komma in. Hon tyckte det lät som att jag kanske hade fått en urinvägsinfektion. Jag fick lämna urinprov och sen träffa en barnmorska som faktiskt hade väldigt svårt att hitta några hjärtljud. Hon skulle precis gå och hämta ultraljudsmaskinen när hon fick in hjärtslagen i kanske 30 sek. Det gick inte heller att urskilja riktiga rörelser från bebisen så jag hann bli lite nervös. Sen fick jag träffa en läkare som kollade med ultraljud och även ett VUL. Bebisen såg bra ut och där fanns bra med fostervatten. Även tappen var lång och fin. Hon klämde på magen och det gör verkligen ont. Hon ville också kolla upp att jag är så törstig så jag fick lämna blodprov för att kolla socker. De tog även en sänka för att se om det kan vara en infektion (tex blindtarmen) som gör ont men jag tror inte det. Jag hade i alla fall +2 vita blodkroppar i urinet så det ska skickas på odling. Jag tror att smärtan i livmodern är från sammandragningarna plus att jag har klämt så mycket på magen i helgen. Jag känner mig i alla fall lugnare och hoppas att det får hålla i sig ett tag och att bebisen börjar sparka lite mer igen.

Jag var även hos kuratorn i morse och det var skönt. Vi pratade mycket om min oro och min rädsla och hur jag känner inför förlossning. Jag måste börja fundera på hur jag verkligen vill ha det och prata med J om det. Jag är så otroligt rädd för att något ska gå fel, jag litar inte på att min kropp klarar av att föda ett barn. Jag är så rädd för att allt ansvar ska ligga på mig. Det är så mycket tankar som snurrar nu. Måste försöka reda ut dem och kanske sätta ord på dem. På måndag ska vi träffa den läkare som jag känner förtroende för och jag ska prata med henne om min oro och se om jag kan få fortsätta gå hos henne och inte den som nu bokade in mig för fortsatt planering. Jag kände inte samma förtroende för henne. Jag inser att det är en väldigt viktig del i det hela. Att känna förtroende.

Orolig helg (v 22, 21+6)

I helgen har bebisen varit väldigt lugn och jag har knappt känt den röra sig. Jag har druckit kallt och bråkat med den men bara fått lite eller inget gensvar. I morse fick jag panik och satt och grät. Bestämde mig för att ringa förlossningen, visste om jag tillhör dem från idag eller i morgon. Det var i morgon men den snälla barnmorskan lyssnade och gav råd ändå. Hon sa att det var helt normalt för den kan lägga sig med ryggen utåt. Hon samtidigt att eftersom jag känt den så mycket och ganska länge så förstod hon att jag var orolig. Om jag kände att jag behövde stilla oron och koppla av så skulle vi absolut åka on till gynakuten. Jag bestämde mig för att ge det ett försök till och mannen försökte lyssna med dopplern och tillslut gick fick vi respons i form av några sparkar. Jag tycker det är svårt att veta om det är hjärtat man hör i dopplern eller flödet i navelsträngen men tänker att om den har dött så borde flödet inte finnas heller men jag vet inte om det stämmer. Det kändes i alla fall lugnare när jag känt några ordentliga buffar. Vi har varit iväg hela dagen och då sover den oftast. Nu på kvällen har jag bråkat massa med den igen och då svarar den så jag känner mig lugnare. Inser dock att oron verkligen ligger nära och hur fruktansvärt rädd jag är att den ska dö.

På den bra sidan så fick vi en liggdel till vagnen och lite tillbehör av våra vänner. Vi ska även köpa en spjälsäng och barnsäng till landet av dem samt babysitter och gåstol för en billig peng.

Mätning av tappen och läkarsamtal (v 22, 21+0)

Var på Danderyd idag för kontroll av tappen som fortfarande var 37 mm så väldigt bra. Träffade en ny läkare som hade lite annan syn på det hela ön den vi träffade sist. Hon hade verkligen läst hela min journal med Ls graviditet. Hon tyckte inte att det var nödvändigt med fler kontroller efter den om två veckor om det inte not all förmodan såg annorlunda ut då. Hon sa att inget tyder på att jag kommer föda tidigt då jag inte födde L för tidigt. Hon trodde att den här graviditeten skulle bli jobbigare och sammandragningarna värre men att inget tyder på att förlossningen kommer starta i förtid. Hon bokade in ett TUL i v 29 för att kolla flödet och storlek på bebis. Om allt ser bra ut då behövs inga fler kontroller om SF måttet växer som det ska.

Vi pratade lite förlossning och hon tryckte en del på att det bästa verkligen är en normal förlossning som startar av sig själv. Hon sa att det kommer gå fortare denna gång och att man ofta får mycket bättre/starkare värkar som omföderska. På henne lät det positivt. Jag tycker de var starka nog förra gången! Hon anser att en narkosspecialist ska sätta epiduralen och det är här vi får diskutera igångsättning för att vara säker på att den hinner sättas i tid och i lugn och ro. Vi skulle prata med om detta efter TUL. Jag uttryckte min oro för att det ska bli et jobbigt slut på graviditet även igen och att jag igen ska vara helt slut när jag väl ska föda. Hon sa att de ska göra allt de kan för att jag ska ha det så bra som möjligt. Jag är ganska förvirrad över allt men inser också att det är svårt att ge svar på hur det kommer bli. Ingen vet ju. Jag ska jobba på tanken på en normal förlossning som startar av sig själv och även tanken på att gå över tiden. Jag försöker hitta vad det är som gör att jag är så rädd att gå över tiden. Varför jag hellre fäder tidigt. Jag tror det har med oro och kontroll att göra. Jag är så ofattbart rädd att barnet ska dö i magen. Jag ska prata med kuratorn om detta och även med Joanna (förra barnmorskan på MVC) i mitt aurorasamtal. Jag ska läsa på och förbereda mig så mycket jag kan för en förlossning. Tror även vi ska gå en profylaxkurs. Jag ska försöka ta allt som det kommer och inte oroa mig i förväg för sådant jag inte kan påverka nu. Låter bra va?! Frågan är bara hur det går. Jag är livrädd för att släppa kontrollen. Tänk om något går fel.

KKurator och MVC-besök (v 21, 20+3)

Igår var jag på kontroll hos MVC och allt såg bra ut. Bebisen var otroligt livlig i magen och hon hade fullt sjå att hitta hjärtljuden men tillslut gick det. Behövde ju aldrig bli orolig eftersom jag kände hur den flaxade runt. Mitt blodtryck var väldigt lågt igen (100/50) och järn 108 så det har sjunkit lite men är ganska stabilt. Jag känner mig faktiskt lite piggare i kroppen trots en envis förkylning. Stannade hemma igår och jag tror att det kanske var det som behövdes för på kvällen mådde jag mycket bättre i alla fall. Jag tycker att sammandragningarna har lugnat ner sig ganska mycket för tillfället vilket är väldigt skönt. Både för oron och för kroppen. Nästa besök hos barnmorskan blir efter Jamaicaresan i v 27.

I tisdags var jag hos kuratorn igen. Vi pratade en del om en eventuell depression och vad jag känner och hur jag mår. Vi kom fram till att vi ska träffas lite oftare ett tag och försöka bena ut hur jag känner inför allt. Att vi snart är i mål, att familjen då kanske är komplett. Hur jag ska förhålla mig till alla år av kämpande. Att jag inte kan känna total lycka, min oro mm. Vi pratade om oron och risken för att jag kan få en förlossningsdepression och hur vi ska undvika det. Vi pratade också en del om hur det är mellan J och mig och det var väldigt skönt. Jag skulle inte säga att vi har det dåligt men det är heller inte jättebra. Vi har båda haft ett otroligt jobbigt år, både gemensamt men fysiskt också var för sig. Det tär på vårt förhållande helt enkelt. Vi bråkar inte men vi glider ifrån varandra. Vi är sällan nära varandra, vi är typ aldrig intima och det som oroar mig mest är att vi inte kramas och pussas som vi i alla fall gjort mycket förut. Jag vet att vi behöver jobba på vår relation om vi ska orka med en massa nya småbarnsår och min plan är att vi ska försöka sätta oss ner en kväll och prata igenom hur vi mår och vad vi måste göra. Bara orken kunde infinna sig!

Hur fort ett år går...och halvvägs (v 20, 19+6 - 50 %)

Igår var det ett år sedan vi åkte till Falun och fick tillbaka embryot som visade sig bli enäggstvillingar som vi sedan förlorade. Vi har gått igenom så mycket sorg, oro, rädsla men även hopp och tro på att det kommer bli bra under detta år. Det har varit ett väldigt prövande år och många tårar har runnit. Det är galet hur fort detta år har gått. Jag tänker en hel del på hur vårt liv hade sett ut idag om vi hade fått behålla dem. De hade varit runt 4 månader idag om allt hade gått bra. Hade vi varit helt slutkörda eller hade det flutit på bra. Jag ältar inte men undrar mest hur livet hade blivit. Jag sörjer dem fortfarande och jag sörjer på ett sätt att vi aldrig kommer få bli tvillingföräldrar, det är något speciellt med det. Vi har några bekanta som ska ha tvillingar till våren och jag kan verkligen känna en avundsjuka. Samtidigt så är jag glad över denna extra tid med bara L. Det händer så mycket nu och vi har så kul tillsammans samtidigt som det är otroligt krävande och därför är det skönt att det bara är hon och vi nu. Jag tror att vårt liv helt klart hade sett väldigt annorlunda ut med två små till, vi hade nog blivit mer begränsade än vi kommer att bli med en till och framförallt då det kommer vara fyra år mellan dem. Vi pratar redan om en långresa nästa vinter, något vi inte hade givit oss på med två små. Jag kan redan nu längta efter tre månader i värmen utan krav och måsten. Och att få uppleva det med L när hon är större och verkligen förstår hur härligt det är. Jag tror att saker ibland händer av en anledning och när vi väl får möte den här lilla filuren som boar i min mage nu så kommer det kännas självklart att det är hen vi har väntat på och kämpat för. Gud så vi längtar efter dig där inne...

RUL, cervixmätning och läkarsamtal (v 20, 19+1)

Tror ingen av oss sov något vidare alls i natt, jag var riktigt nervös och J förkyld. Vi var på Danderyd i god tid då det inte var någon trafik alls. Vi fick först komma in för mätning av tappen och den var lång och fin (37 mm), eller i alla fall så lång som den kan vara efter en konisering. Läkaren kunde heller inte se att den påverkades när jag fick en sammandragning så det var väldigt bra.

Sen fick vi träffa en annan läkare som gjorde rutinultraljudet. Allt såg bra ut och hon tog sig tid och förklarade vad hon tittade på och visade oss alla fingrarna, fötter, ögon näsa mm. Vi kollade bort när hon höll på vid höfterna och vet alltså inte vad det är för en liten filur därinne. Förutom att den är perfekt och väldigt livlig. Jag tycker den är mycket livligare än L var. Jag känner den flera gånger varje dag. Häromdagen kände J för första gången. Undrar om den kommer vara lika livlig utanför magen.

Sen gick vi ner till BB Stockholms Specialistmödravård. Det var så annorlunda mot SöS. Mycket lugnare och fräschare lokaler. Det kändes så harmoniskt på något vis. Där var några med en alldeles nyfödd liten och gud så små de är. Gud så jag längtar efter de där första nyfödda veckorna.
Vi fick träffa en väldigt trevlig överläkare som bad mig berätta lite om graviditeten med L och så sa hon lite om vad hon trodde. Hon tyckte inte att det lät som att min tapp är för svag och kommer öppna sig helt plötsligt utan att det är sammandragningarna/värkarna och trycket av barnet som tillslut påverkar den. Jag frågade henne om det kan ha varit så att kroppen kände av att flödet inte var så bra och därför ville starta förlossningen där i v 30 med L och hon sa att hon trodde att det kan vara så. Att kroppen på något sätt ändå känner på sig. Hon sa att det var väldigt positivt att jag ändå gick hela vägen och att de ska göra allt för att det blir så igen. Jag ska gå på kontroller varannan vecka till att börja med och så får vi ta det allteftersom. Som det såg ut idag så kan vi åka till Jamaica. Vi har två kontroller till innan resan och hoppas att tappen inte ska ha påverkats under den tiden. Hon sa att det är för tidigt att planera för förlossningen men jag kände att hon ändå lyssnade när jag sa att det hade varit otroligt jobbigt för mig och att jag tycker att jag borde ha blivit igångsatt tidigare. Hon sa också att en igångsättning ofta är lättare andra gången. Jag velar otroligt i vad jag vill men lutar just nu åt att jag vill föda vaginalt men vi får se hur graviditeten utvecklar sig. Jag känner att det har stor betydelse helt enkelt. Jag fick i alla fall bra förtroende för BB Stockholm och de läkare vi har träffat än så länge har varit väldigt bra och verkligen lyssnat på mig.

Som belöning för allt så köpte vi lite små söta kläder på Newbie efteråt. Åh vad jag längtar efter att få sätta dem på vår lilla bebis.

Läkartid för mätning av tappen och depression? (v 19, 18+4)

Var hos läkaren på MVC i onsdags och fick träffa den läkare som vi träffade när vi precis fått veta att vi väntade tvillingarna. Jag gillade verkligen henne då och även nu. Vi pratade om min trötthet och att jag inte förstod vad den kom ifrån och hon tittade på mig sa att hon tror jag har en depression och att jag bör gå tillbaka till husläkaren och prata om det och förmodligen få antidepressiva. Hon sa att barnet inte mår bra av att jag mår dåligt. Det känns så stort på något sätt att jag skulle vara deprimerad, jag är ju bara så trött och orkar inget och har tappat aptiten både på mat och livet, men jag skyller det ju på tröttheten. Har inte tänkt att tröttheten har en annan källa än att kroppen är trött. Jag läste på en del om depression och graviditet och inser att det förmodligen är så. Läkaren sa att med tanke på allt som varit, alla IVFer, MA:et och allt runtomkring så är det inte konstigt att jag känner mig nere. Nu när allt äntligen verkar gå bra så är det svårt att bara vara lycklig. Jag är ju fortfarande så orolig för allt. Jag inser att jag är otroligt stressad över hur resten av graviditeten kommer bli. Jag är orolig för att det ska bli precis som med L och kanske ännu värre. Det är ju på väg dit redan nu. Jag är rädd att jag inte ska orka helt enkelt! Jag ska till kuratorn snart igen och ska ta upp det här med henne då och se vad hon tror. Eventuellt får jag väl prata med husläkaren igen och kanske börja med tabletter. Jag vill ju inte att det ska bli värre och framförallt inte efter förlossningen.

Sen pratade vi om sammandragningarna och hon tyckte inte om att de kom så mycket som de gör i vila. Hon ville att detta kollades upp snart och inte om 4 veckor. Så nu har vi en tid på Danderyd på tisdag för RUL och mätning av tappen och sen en läkartid på Specialistmödravården efteråt för att lägga upp en plan. Hon sa att i värsta fall, om tappen är påverkar, så kommer man sätta ett cerklage. Jag tror dock inte att tappen kommer vara påverkar men det är skönt att få det kollat och sen veta att de kommer göra fortsatta kontroller resten av graviditeten. Jag hoppas så sjukt mycket att allt ser bra ut så att vi kan åka till Jamaica om 5 veckor. Jag längtar som en galning efter den resan och känner att jag verkligen behöver den och jag det är så många som påverkas om jag inte får åka. Men vi får ta en vecka i taget och hålla tummarna.