Tiden flyger iväg och den extrema tröttheten (v 19, 18+0)

Herregud vad veckorna går fort, två veckor kvar till halvvägs. Julen är förbi och jag tycker det är ganska skönt. Mest massa stressande även fast vi verkligen tagit det lugnt. Förra måndagen blev jag jättekonstig i kroppen och fick sätta mig ner fler gånger på jobbet för att inte svimma. Jag gick hem lite tidigare och gick förbi MVC för att fråga dem vad de trodde. Jag blir bara tröttare och tröttare och kroppen hänger inte med. Jag fick en tid till läkaren nu på onsdag. Jag ringde också min vårdcentral för jag ville ta lite prover. Jag var där förra onsdagen och proverna såg bra ut. Järn var 115 så det håller sig stabilt och är ju inte alltför lågt. Däremot så sa hon att när det rasar fort så som mitt gjorde så är det jättesvårt för kroppen att återhämta sig. Hon tyckte att jag skulle vara sjukskriven på heltid men jag vill ju inte det. Är så otroligt tråkigt att vara hemma. Hon tyckte det var bra att jag ska till läkaren på MVC och sa att de får bestämma vad som ska göras. Jag tänker lyssna på den läkaren och hon tror att jag behöver vara hemma på heltid så får jag väl vara det. På ett sätt vore det skönt för jag är så trött men samtidigt är det tråkigt och jag stressar lite över pengarna också. Vi klarar oss men vi kan ju knappt spara något och det är ju lite saker som ska köpas innan bebis kommer, men det löser sig. Vi har fonder som vi kan ta av om det krisar. Jag måste tänka på mig och bebisen i första hand.

Julafton blev lugn men ändå inte. L lämnade sina nappar till tomten den 23 december och hon sov otroligt dåligt den natten och även vi. Sen klagade hon på att det gjorde ont när hon kissade så vi fick åka till närakuten och kolla upp det. Ingen urinvägsinfektion dock vilket var skönt. Hon fick även en hostmedicin då hostan är tillbaka med besked. Vi har hos min bror med familj på julafton, det var 13 vuxna och 2 barn och väldigt stojigt och vi var så trötta. L kändes väldigt varm på kvällen och jag tog tempen som var 39 grader så vi tackade för oss och åkte hem vid 20.00. Det var skönt. Hela familjen sov innan 22.00. Juldagen spenderade vi hemma i pyjamas och lekte med alla julklappar, väldigt skön dag. Nu jobbar J igen och jag och L är hemma. Det kom äntligen lite snö så vi var ute på gården en stund idag och lekte sen har vi fixat på Ls rum och bara varit hemma.

Jag har fullt sjå att hålla mig vaken och sammandragningarna kommer dessutom ofta när jag rör på mig. Jag känner bebisen nästan varje dag och i förra veckan kände jag också utanpå magen när den sparkade. Vi är i full diskussion om vi ska ta reda på kön eller inte. Jag vill inte och J vill. Jag är väldigt nyfiken men skulle verkligen vilja låta bli. Vi får se hur det blir. Knappt två veckor till RUL. Ska bli så kul att få se bebis igen och förhoppningsvis få höra att allt är bra med den. I helgen köpte vi en bedside crib av några vänner som skulle sälja sin. Den är hos min bror som ska ha barn i januari nu och så får den flytta hem till oss i maj förhoppningsvis.

Sparkar (v 17, 16+5)

Så coolt. Ligger på sängen och läser och så känner jag hur bebis sparkar och kollar på magen och man kan se utanpå när den sparkar. Ropade på J som också hann se en spark!

Tiden rullar på, kurator och sammandragningar (v 17, 16+3)

Tiden går och likaså veckorna, nu har 40 % passerat och jag är gravid i femte månaden, helt galet. Magen växer och det är ingen tvekan om att jag är gravid nu. Det går ganska bra att jobba men jag måste verkligen vila på eftermiddagen annars kommer illamåendet och huvudvärken som ett brev på posten. I tisdags var jag hemma och sov nästan hela dagen med världens huvudvärd. Tror jag tog ut mig lite för mycket i helgen. Det är så svårt för jag vill ju hitta på saker nu när jag äntligen mår bättre men kroppen är inte där.

Jag var hos kuratorn i tisdags morse (med världen huvudvärk) och vi pratade mycket om graviditeten med L och förlossningen. Hon var ganska chockad över att det vägrade sätta igång mig tidigare men framförallt över att de inte gjorde ett snitt när förlossningen inte kom någonvart efter 26 timmar. Jag vet ju inte riktigt vad jag vill denna gång. Egentligen vill jag ha ett planerat snitt, både för att jag inte vill behöva gå igenom en förlossning igen men också för att jag ska kunna njuta av den sista biten av graviditeten och inte vara konstant orolig över förlossningen. Jag är dock tveksam då jag tror att det blir jobbigare efteråt med ett snitt. Men det kan bli väldigt jobbigt efter en vaginal förlossning också och en sådan kan även sluta i ett akut snitt. Vi pratar mycket om det här hemma och och känner att vi vill få ett planerat snitt godkänt i alla fall och sen får vi se om vi ändrar oss. Vi ska få en remiss till specialistmödravården  och kommer väl träffa dem i mars någon gång.

Sammandragningar har ökat den senaste veckan och det kommer ganska många varje dag, även när jag vilar. De gör inte ont men magen är öm ändå. Idag ringde jag och rådgjorde med MVC men de tyckte det var normalt än så länge och att jag skulle tänka på att vila mycket och inte lyfta/bära tungt. Jag är ju ledig en del över julen nu och förhoppningsvis så blir det bättre då. Är ganska stressigt på jobbet och jag har svårt att koppla bort det då vi har så mycket att göra och jag får dåligt samvete över att jag bara jobbar halvtid samtidigt som jag inser min begränsning. Det är liksom halvtid sjukskriven eller heltid som gäller och med halvtid så hoppas jag att kunna jobba lite längre i graviditeten. Jag får helt enkelt skärpa till mig. Samtidigt skriker kroppen efter att få träna och ryggen/nacken värker. Provade att göra 15 min yoga sen och 10 min avslappning nu på kvällen och det känns skönt och gick bra. I januari ska jag börja på gravidyoga också. Det ska bli skönt. Har fryst mitt Sats-kort då jag inte riktigt vågar träna där. Känns bäst så.

Hjärtslag (v. 16, 15+0)

I morse var vi hos barnmorskan och pratade lite om hur jag mår och planering för förlossning. Vi kom fram till att en remiss ska skickas till läkare på Specialistmödravården för diskussion om förlossningssätt. Jag kommer få komma dit runt v 30. Det ska även skickas en remiss till läkare på Odenplan för att mäta tappen efter 23 fullgångna veckor. Jag berättade att sammandragningarna börjar komma ofta vid ansträngning nu. Barnmorskan sa att det är okej vid ansträngning men att de ska försvinna vid vila och inte göra ont. Jag tycker inte att de gör ont men magen ömmar ganska mycket. Jag är lite orolig för hur det ska utvecklas men försöker att inte stressa över det. Barnmorskan sa dock att jag ska vara lite uppmärksam med tanke på hur det var med L.

Vi fick lyssna på hjärtljuden och hon visade mig hur högt upp livmodern sitter nu och jag kunde känna kanten på livmodern. När vi lyssnade på hjärtljuden så hörde man när bebisen sparkade. Jag längtar så tills jag kan känna bebisen ordentligt varje dag. Jag frågade även om RUL vilket är så sent och hon sa att de gärna gör dem så sent för då kan de se organen bättre och upptäcka även mindre fel på tex. hjärtat. Vi behöll tiden, även om jag fick boka om den om jag ville. Det är en månad kvar tills dess och jag tror jag ska klara det. Jag kan alltid lyssna på hjärtat här hemma om paniken sätter in.

Det är otroligt skönt att jobba deltid. Jag är rätt trött efter lunchen och att gå hem vid 13.30 och kunna vila några timmar är guld värt. Unnade mig lite nya sköna kläder som magen får plats i idag och så fick jag hem en present för att jag prenumererar på Vi föräldrar, gravid. LCC gravidolja mm var det i paketet, den ska jag smörja magen med från nu!

Järn 112 (fortsätter med 1 järntablett om dagen och järnrik kost)
Blodtryck 125/60
Hjärtslag 145 per minut

Jobb och bakslag (v 15, 14+5)

I onsdags och torsdags jobbade jag halvdag och det kändes på eftermiddagen och kvällen. Huvudvärk och illamående. På torsdagskvällen hade vi julbord med jobbet vilket var trevligt men magen var så spänd och gjorde ont. Var hemma vid 21.30 med en mage stor som en ballong. Sov som en kratta under natten och mådde illa. Vid 05.00 kräktes jag. Igår mådde jag illa hela dagen. Sov massor och försökte få i mig lite mat men det har precis som att vara tillbaka i de värsta veckorna. Nästan ännu värre psykiskt när jag ändå börjat må så mycket bättre igen. Inatt har jag i alla fall sovit bra och nu på morgonen mår jag mycket bättre. Har huvudvärk men inget illamående i alla fall. Jag har huvudvärk nästan varje dag och det är så jobbigt. Det tar verkligen på krafterna. Vi ska till barnmorskan på måndag och jag ska fråga henne lite om huvudvärken då. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna fortsätta jobba för det gör mig så gott psykiskt. Det är så kul att få komma ut och träffa lite folk och aktivera hjärnan lite.

Jag berättade för några kollegor om bebisen och det känns så konstigt att berätta. Det är som att jag inte har rätt att berätta. Jag känner ofta "vem tror du att du är" när jag säger nåt. Det är så tråkigt att känna så!

Hormonerna är i alla fall överallt. Just nu sitter jag och storbölar när L dansar till Frost. Hon har precis upptäckt filmen och älskar den som alla andra barn.

Tillbaka på jobbet, hjärtslag och en helg som inte blev som den skulle (v 15, 14+1)

I fredags flög vi ner till Malmö för att bo hos Js bror och även träffa kompisar från Belfast som var i Köpenhamn under helgen. Natten till lördag vaknar vi av att L kräks i sängen, sen kräktes hon 8 gånger på 2,5 timme. Har aldrig varit med om något liknande. Hon vaknade dock ganska pigg och ville ha mat. Sen hostade hon och kräktes lite igen. Vi beslöt oss för att ta in på hotell istället då vi inte ville bo i vardagsrummet hos Js bror med en magsjuk L. Vi pratade även med en läkare på SOS International som sa att vi inte fick flyga hem som planerat på söndagskvällen. L hostade kräktes en gång till på lördagen men däremellan ville hon äta och var ganska pigg. Vi lyckades i alla fall möta upp med våra vänner som vi inte träffat på 4 år och det var så mysigt även om det inte blev så länge och lite avskilt i hotellobbyn. Sen sov vi alla som stockar hela natten. Läkaren ringde igen på söndagen och då gav han oss klartecken att flyga hem på kvällen. Så himla skönt, vi ville bara hem. Igår fick L vara hemma så hon kunde ta det lite lugnt och äta mat igen. Jag skulle dock på en lunch med jobbet och hon fick följa med. Precis när jag ska parkera bilen så hostar hon och kräks ner hela sig och bilbarnstolen. Det var bara att vända och låta henne sitta 10 minuter helt nerspydd. Jag ringde Vårdguiden då vi tror att det är slem i magen och luftrören som är problemet. Hon har haft en riktig slemhosta i 4 veckor och varit hemma i omgångar pga det. Sköterskan tyckte att det lät som att det är det som är problemet och då hon hostat så länge så skulle vi kolla upp det. Har fått en tid hos husläkaren på torsdag. Hon hostade och kräktes lite grann en gång till på kvällen men idag har det varit bra så hon får gå till förskolan i morgon igen.

Idag har jag jobbat igen, första gången på 6 veckor. Har varit på en kurs hela dagen, var väldigt kul att träffa kollegorna igen och jag ser fram mot att gå till jobbet igen i morgon. Idag blev dock en heldag och jag känner att det är mer än jag klarar av. Jag var väldigt trött på eftermiddagen och illamåendet gjorde sig påmint. Så halvtid blir nog lagom, då kan jag vila på eftermiddagarna.

Oron kommer och går. Jag har svårt att släppa den helt. Det är otroligt jobbigt nu när jag mår så mycket bättre. I lördags tror jag dock att jag kände bebisen för förta gången. Den var som ett litet pick nere på vänstra sidan, ett par gånger och inget mer. Idag plockade jag fram en doppler som vi hade när jag väntade L och jag hörde bebisens hjärta, det är så underbart att höra den där otroligt snabba lilla pulsen. Jag kolla min egen puls och den var mycket lugnare så det  måste vara bebisens jag hörde. kan inte komma på vad annat det kan vara. Det lugnade mig mycket. Jag berättade för de på jobbet som inte vet om att jag är gravid idag och varför jag varit sjukskriven. Det är jobbigt att berätta för det känns som att jag lurar mig själv. Den lilla djävulen säger, men vem tror du att du är, du vet ju inte om du är gravid, den kan ju ha dött. Det är så jobbigt att hela tiden höra den där rösten i bakgrunden. Samtidigt så går det inte att ta miste på den växande magen och enorma brösten. Men rädslan finns där hela tiden. Önskar så att den ska släppa. Att jag ska sluta känna mig fånig när jag berättar att jag är gravid. Att jag ska fatta att jag är gravid just nu!

Dagarna rullar på.... (v 14, 13+3)

Halvvägs in i v 14, dagarna rullar på. Jag är fortfarande hemma på heltid men nästa vecka ska jag försöka börja jobba halvtid igen. Det känns väldigt skönt, jag längtar efter lite stimulans och socialt sällskap. Jag mår så mycket bättre även om vissa dagar är jobbiga med illamående och huvudvärken kommer oftare så är det så mycket bättre. Magen krånglar en del och även om jag tycker att jag sköter den så känner jag mig förstoppad ganska ofta och då får jag så ont i magen. Bebismagen växer också och den är öm. Precis som den var med L, den ömmar och det är svårt att sitta och leka med L redan nu. Det spänner och drar i ligamenten när jag gör en plötslig rörelse eller reser mig eller vänder mig i sängen. Men jag är inte orolig, jag vet att det var precis likadant med L och min livmoder var superöm hela graviditeten, jag känner av sammandragningar en del också nu. Om 1,5 vecka ska vi till barnmorskan och lyssna på hjärtat och jag ska fråga lite om ömheten då och vad jag kan göra för lindra det. Jag har som ett lugn i kroppen nu. Oron finns i bakgrunden men den är inte alls lika påtaglig och jag kan resonera kring den. Sätta ord på den och statistik på den. Det känns lättare. Men jag tycker att dessa "spökveckor" är jobbiga. Symptomen minskar och det är för tidigt för att känna bebisen. Även om man känner att livmodern växer och illamåendet finns i bakgrunden så är det jobbigt. Tanken att den har dött kommer några gånger varje dag men jag måste lära mig att hantera oron och leva med den. Den kommer alltid finnas där, precis som den finns för att något ska hända L eller någon annan som står mig nära. Man kan inte sluta leva och låta oron ta över. Det finns så mycket vi inte kan påverka här i livet och det får inte ta över.

Jag pratade med kuratorn om hur framtiden ser ut om något faktiskt skulle hända. Om det här inte slutar bra. Jag inser idag att jag är klar med IVFer, jag orkar inte gå igenom det igen. Jag kan inte utsätta mig för det en gång till. Det tar för mycket av vårt liv och det är ett bra liv vi har. Det är inte antalet barn som visar hur bra ens liv är. Det är så mycket annat som är viktigt. Vi har L och hon är allt och lite till, bebisen i magen är en enda stor bonus.

L är så söt hon frågar ofta om hon får känna på magen och hon säger, vad stoor din mage är. Vi förklarar att den kommer bli jättestor och snart kommer hon kunna känna när den sparkar. Igår sa hon att bebisen kan sova i hennes säng men sen ångrade hon sig. Bara hon och mamma får sova i den. Men hon skulle önska sig en säng till bebisen i 4 års present :) Jag tror hon kommer bli en fin storasyster min älskade L.

Vi berättade för L

Glömde ju skriva att vi berättade för L igår att anledningen till att mammas mage är stor (något hon kommenterat) är för att det ligger en bebis där inne. Vi visade ultraljudsbilden och hon sa att hon ville ha en lillasyster men sen ändrade hon sig och ville ha en storebror. Försökte förklara att hon ska bli storasyster. Då blev hon glad för hon ville leka med bebisen. Förklarade då att den kommer sova mycket i början och inte kunna leka så mycket. Sen sa vi att när hon fyller 4 år så kommer bebisen vara här. Jag frågade om hon trodde att hon skulle få någon present av bebisen men då förklarade hon med ett skratt att den kan ju inte köpa nåt, den kan ju inte gå. L tycker att lillsyskon ska heta Pippi Långstrump i alla fall så det får bli bruksnamnet! Sen var hon inte så intresserad längre, underbara unge!

KUB test och veckans mage (v 13, 12+3)

På förmiddagen var vi på ultraljud och gjorde KUB testet. Jag har varit nervös hela veckan och började gråta innan vi började för jag var så otroligt rädd att den dött. Men barnmorskan sa snabbt, här ser man den och hjärtat slår så fint. Den låg exemplariskt och hoppade till ibland. Först hade den armarna framför ansiktet men sen sträckte den upp dem bakom huvudet. Det är så otroligt häftigt att se, man vill aldrig gå därifrån. Barnmorskan tog tid på sig och mätte flera gånger och lät oss verkligen titta vilket var skönt. Resultatet blev 1:20 000 vilket jag verkligen inte hade räknat med. Jag trodde att jag var för gammal för det men det är jag tydligen inte. Vi fick med oss två fina bilder och ett stort leende på läpparna. Nu är riskerna att något ska hända otroligt små och jag försöker verkligen tänka så men den lilla djävulen på andra axeln säger vem tror du att du är, klart något kommer gå fel. Jag försöker att njuta. Jag kan njuta av magen och tanken på att jag är gravid men har fortfarande svårt att se hela vägen till ett friskt levande barn i slutet av maj. Men det kommer förhoppningsvis så småningom. Vi bokade RUL till 8 januari, 7 veckor dit, känns som en evighet men tiden går fort. Vi har ju ett besök hos barnmorskan innan det också för att lyssna på hjärtljuden. Jag fick min sjukskrivning förlängd men har tänkt börja jobba 50 % om 1,5 vecka. Det ska bli så kul, jag längtar verkligen efter både jobbet och kollegorna och att ha något att göra på dagarna. I morgon ska jag ge mig på lite gravidyoga och nästa vecka tänkte jag faktiskt försöka styrketräna lite.

Magen har exploderat. Köpte en kjol och ett par mammabyxor idag så att jag har lite kläder till när jag ska börja jobba. Älskar den här delen, när magen börjar synas och jag känner mig verkligen fin!

Är nästan läskigt hur bra jag börjar må (v12, 11+6)

Både fredag och lördag har varit väldigt bra. Visst illamåendet finns i bakgrunden men det är en sådan skillnad. Jag är sugen på riktigt mat och lagade en grym middag med oxfilé, potatisgratäng, sallad och bearnaisesås igår kväll och det var så gott. Vi var i parken med L och jag klarade det bra. Nu på morgonen har jag bakat frukostfrallor och jag har inte vaknat med ett illamående! På kvällarna kommer det smygande och jag måste äta något litet innan jag lägger mig. Jag tar en prostafen ibland på kvällen för att mota bort illamåendet men framförallt göra mig lite trött för jag har väldigt svårt att somna. Men i det stora hela är det en sådan otrolig skillnad. Tänker att jag kanske kan börja jobba halvtid om en vecka, men vi får se. Det kan komma bakslag och jag märker också hur illamåendet eskalerar när jag är fysiskt aktiv så är förmodligen bättre att vänta ut det ordentligt och slippa ett rejält bakslag.

Oron gnagar förstås och jag försöker möte den samtidigt som jag sen försöker mota bort den. Jag kan inte påverka och på torsdag får vi veta. Jag vet också att det är normalt att börja må bättre nu och framförallt att jag gjorde det med L. Jag tycker att magen växer, inte bara att den är uppblåst utan att en liten bula börjar komma längst ner. Jag kommer falla långt om inte allt är bra på torsdag, det måste vara bra, det kan inte vara annat....

Det börjar sakta vända (v 12, 11+3)

Sedan droppet förra veckan så har jag i alla fall haft lite mer energi i kroppen. Jag fortsatte att må sjukt illa några dagar till men i går och idag så har det sakta känts lite bättre. Det är inte lika intensivt och jag börjar få ett sug efter bra och lagad mat. jag har stora problem med den sura äckliga smaken i munnen och tror det är sura uppstötningar för det hjälper faktiskt med Gaviscon. Jag knaprar dem som en drog :) Jag är fortfarande illamående större delen av min vakna tid och kräkreflexerna kör igång ofta men det är ändå skillnad. Nu är det nog mer som ett mer normalt graviditetsillamående. Jag hoppas på att kunna börja halvtid om 2 veckor, det vore så kul och skönt att få komma tillbaka till jobbet lite. Är så trött på att vara hemma.

Oron ligger och gnager men den är inte lika intensiv längre. Jag vet inte alls hur den lilla mår men det är som att jag insett att jag inte kan påverka. Vi får veta om en vecka idag hur det står till. Jag hoppas och ber att allt är bra men nervositeten börjar bygga upp nu. Hade det inte varit för att illamåendet började släppa i denna vecka när jag väntade L så hade jag varit jätteorolig men den här graviditeten verkar följa den med L ganska bra. Jag tror tom. att sammandragningarna har börjat lite. Jag plockade ur diskmaskinen en dag och sen kände jag hur magen värkte lite och spände sig. Precis som det började med L. Det är sjukt tidigt men de säger ju att saker börjar ännu tidigare med andra graviditeten.

Magen är så himla spänd och jag har verkligen problem med tarmarna. Jag tar Movicol varje dag men ska försöka få mig mig lite katrinplommon och annat också. Tarmarna m¨år verkligen inte bra och det bidrar till illamåendet. Jag tycker inte att magen ser ut att växa men det är ju tidigt och den har ju varit så svullen i flera veckor nu så det är svårt att veta.

Akuten, dropp och hopp (v 11, 10+3)

Den här veckan har inte varit rolig någonstans. I torsdags förra veckan så började jag må lite bättre och orkade till och med gå ut och äta med några vänner på kvällen. På fredagen var illamåendet som bortblåst och oron kom som ett brev på posten, även om vi hade fått se den lilla dagen innan. Lördagen var också helt okej men på söndagen vände det igen. Min oro nådde liksom toppen, det var ju exakt så här det var förra gången. På måndagen mådde jag skit och framför allt så var jag så yr att jag knappt kunde stå och fick hjärtklappning också. Jag ringde Vårguiden som skickade mig till den vanliga akuten för att kolla upp yrseln och hjärtklappningen. Det gick ganska fort och allt såg bra ut. Men mitt HB hade sjunkit från 126 till 113 så det kunde vara förklaringen till tröttheten och yrseln. Varken tisdagen eller onsdagen blev bättre och jag blev mer och mer matt och yr. Då tycker jag ändå att illamåendet inte är lika illa längre och jag får ju i mig både vätska och lite mat varje dag. Ringde i alla fall gynakuten på SöS för att höra vad de sa och de tyckte jag skulle komma in så de kunde kolla näring och vätska. Vi åkte in i morse och fick komma in ganska fort. Man tog blodprover och satte ett vätskedropp. Efter någon timme fick vi träffa läkaren som sa att proverna såg bra ut så det var bara att fortsätta som jag gör men innan jag gick hem skulle jag få ett näringsdropp också för att ge mig lite skjuts på vägen och förhoppningsvis lite mer energi. Jag fick även göra ett snabbt VUL och allt såg bra ut med den lille. Jag var så nervös för jag tyckte hon tog sån tid och höll på så innan hon sa att den rörde på sig och hjärtat slog. Jag gick tillbaka till min säng och J åkte till jobbet då droppet skulle ta ca 3 timmar. Jag lyssnade på lite poddar och musik och plötsligt så började jag gråta för det gick upp för mig att när vi har tagit oss så här långt så är oddsen faktiskt stora att vi kommer ta oss hela vägen. Det är första gången jag känner så, att det faktiskt kanske kommer gå. Vi kommer få träffa detta barn i vår.

Jag har börjat med järntabletter och Movicol för att magen inte ska packa ihop helt. Nu på kvällen känner jag mig faktiskt lite piggare och jag orkade tom plocka ur diskmaskinen. Nu ska vi äta pannkakor och sen ska jag försöka njuta av att inte må sjukt illa för en stund!

28 mm lång och helt perfekt (v 10, 9+3)

Jag har varit så nervös hela veckan inför dagens ultraljud och var helt gråtfärdig när jag la mig på britsen. Behövde inte göra ett VUL utan det blev ett vanligt ultraljud. Jag vågade inte titta på skärmen först men så sa barnmorskan nästan med en gång, allt ser jättebra ut, här se ni hjärtat slå fort och fint och den ligger och rör på sig. Det är ju bara en liten klump än så länge och man kan inte se mycket men vi såg att den liksom vickade på sig. Man kunde se antydan till ben och var huvudet var. Det rann tårar nerför mina kinder, lyckotårar denna gång. Hon mätte den till 28 mm och 9+3, BF 29 maj 2016 vilket är precis korrekt. Jag gick och lämnade blodprover för KUB efter  åt. Vi bokade in KUB 19 november, om 3 veckor idag. Det ska jag klara. Snälla låt allt vara bra då också.

Jag gick till Lindex och köpte en ny BH, mina bröst har växt rejält och jag behöver en skön BH att sova i för de gör ont på nätterna. Jag köpte en present till en kompis som fått barn och som jag ska träffa ikväll. Sen köpte jag en liten body och en filt till den lilla där inne. Jag lovade mig själv innan att, om allt såg bra ut så skulle jag köpa något litet, för det är ett sätt att bekräfta att det är okej. När jag gick hos kuratorn med L så sa hon det till mig. Att de gånger vi har gjort ett ultraljud och vet att allt är bra just då så är det bra att fira det med att köpa något litet för att det ska bli mer verkligt. Det känns konstigt och jag är fortfarande livrädd men jag måste någonstans tvinga mig själv att våga tro och hoppas lite. Fallet kommer att bli enormt oavsett och jag måste försöka njuta lite av det jag har idag. Idag har jag en liten sprattlande bebis i min livmoder som förhoppningsvis kommer till oss om ca 7 månader.

Illamåendet har faktiskt varit lite bättre denna vecka. Det är okej fram till lunchtid och får jag bara i mig något då så håller det sig okej fram till ca 16.00 men sen är det inte kul. Och kvällarna är asjobbiga. Det är svårt att somna för jag mår så illa. Igår kväll tog jag en Prostafen när vi la oss och den gjorde i alla fall att jag kunde somna. Har sovit bra i natt. Det går lite bättre att äta nu i alla fall och jag får i mig nästan ett ordentlig mål varje dag men jag måste småäta massor där emellan. Har gått upp 2 kg än så länge.

Ingen ork alls (vecka 9, 8+6)

Den senaste veckan har inte varit något vidare. Mår sjukt illa i princip hela tiden. Har nu varit hemma från jobbet i nästan två veckor är sjukskriven en månad till till och börja med sen får vi se. Ska dock försöka vara med på en utbildning i morgon och tisdag men är osäker på om jag faktiskt kommer klara det. Klarar knappt av dagarna hemma som bara består i att ligga på soffan eller i sängen men jag ska ge det ett försök.

Har varit på akupunktur två gånger och tycker inte att det hjälper något mot illamåendet, däremot så försvann huvudvärken och hon masserar nacken och ryggen också vilket är behövligt när jag bara ligger ner annars, ska ge det några gånger till tänker jag.

I fredags så träffade jag en läkare på MVC som var väldigt bra (visade sig också vara svärfar till en kollega). Han sa att det är kroppens sätt att ta hand om graviditeten som gör att man mår illa och att vissa får det betydligt värre än andra. Det är ett gott tecken på en hälsosam graviditet. Jag vet ju det men kan ändå inte släppa att jag fortfarande mådde illa efter att tvillingarna stannat av. Men jag inser nu att jag inte mådde så här illa så det är ett gott tecken. Han sa att jag såg lite uttorkad ut och att jag behövde koncentrera mig på att få i mig vätska. Det var prio ett. Sen skulle jag bara äta sånt som jag är sugen på, typ så som jag gör nu. Han tyckte att jag skulle ta Primperan och att det inte alls är kopplat till missfall. Jag tog en igår kväll och har tagit en idag, Vet inte om de hjälper så mycket, mår fortfarande sjukt illa. Känns jobbigt, för jag har på något sätt förlitat mig på att om jag väl tar dem så kommer det bli bättre. Jag märker direkt när jag behöver få i mig något, typ varje till varannan timme för då blir jag sjukt illamående och kroppen försöker kräkas men jag får inte upp något. Mitt lilla hopp just nu är att det faktiskt började vända efter v 12 med L även om det höll i sig till och från nästan halva graviditeten så blev det mycket bättre och det är inte så långt kvar. Jag bara hoppas att det blir likadant denna gång,jag vet inte hur jag ska palla annars. Gråter mig till sömns ganska ofta för att jag är så slut och trött på att må så här. Jag har ingen ork och bråkar ofta med stackars L som inte fattar något. Jag har verkligen sänkt ribban här hemma och försöker att inte stressa upp mig över saker men en tjej med 3 årstrots går en på nerverna även på en bra dag.

Vi pratade även om min livmodertapp och hur vi ska följa upp det. Läkaren tycket att vi skulle kolla den vid v 22-23 och sen igen närmare v 30 då det ofta är då den börjar påverkas för att trycket blir större. Han sa också att det var väldigt positivt att jag faktiskt gick hela vägen med L till slut. Jag hoppas verkligen att allt ser bra ut i v 22 för annars kommer jag inte få åka till Jamaica och det har jag sett fram emot i nästan ett år nu och dessutom kommer de andra som ska med bli så ledsna. Men jag tror det kommer gå bra, det började inte förrän v 30 med L.

Oron kommer och går. Det är mer en skräck att det ska komma blod eller att vi på VUL på torsdag ska få höra, tyvärr. Jag har nog börjat tänka att jag är gravid och kan se framåt samtidigt som jag vet hur skört det är och fortfarande är livrädd för att det ska tas ifrån mig. Jag kan inte säga att jag gläds över att vara gravid för det vågar jag inte samt att jag faktiskt inte har orken just nu. Illamåendet tar musten ur mig jag orkar inget annat. Helt ärligt är det svårt att vara glad när man mår såhär och det känns så himla ledsamt att känna så. Jag har ju kämpat och längtat så länge efter detta och så blir det såhär igen. Det kommer att bli bättre om jag får fortsätta vara gravid det vet jag men just nu är livet ganska piss. Men jag har rätt att känna så, även efter allt kämpande.

I morgon går vi in i v 10, veckan som tvillingarna slutade leva. Det är nervöst. Jag hoppas och ber att vi ska få se ett hjärta slå på torsdag och jag vet att efter det så är risken otroligt liten, men den finns alltid där. Det kan hända närsomhelst men någon gång måste jag börja tro också, bara inte riktigt ännu....

Inskrivning på MVC och illamåendet från helvetet (vecka 9, 8+0)

I lördags mådde jag ganska bra och självklart kom oron samtidigt som det var skönt att få en paus från det eviga illamåendet. I söndags vaknade jag med ett vidrigt illamående som äntligen har släppt lite, nästan två dygn senare. Vi har varit på landet och jag har bara legat i soffan. På vägen hem ville kroppen spy i bilen men det kommer inget. Jag får kräkreflexer och kroppen försöker spy men inget kommer upp. Somnade gråtandes igår kväll efter 1,5 timme. Idag har varit nästan likadan. Jag fick lite paus efter besöket på MVC och fick i mig en hamburgare från McDonalds. Sen satte det igång igen. Fick lägga mig på eftermiddagen innan jag lyckades palla mig iväg för att hämta L på förskolan. Jag har bokat en tid för akupunktur i morgon. Har hört att det kan hjälpa mot illamåendet så tänker att det är värt att testa.

Vi var i alla fall på inskrivning på MVC idag. Tydligen har Joanna som jag gått hos tidigare slutat och det kändes jobbigt. Hon känner ju mig, men vi fick träffa en annan barnmorska, Elisabeth, som kändes bra också. Hon frågade med en gång hur jag ville ha det för att min oro inte skulle bli för stor och vi har nu bokat in ett nytt ultraljud nästa torsdag, sen blir det KUB ca 2,5 vecka efter det. Efter det så får vi se hur jag känner det. Om jag vill kan det bli fler ultraljud eller så kan vi lyssna på hjärtljuden. Vi pratade om allt möjligt och la upp en plan för den närmaste tiden. Efter KUB ska vi dit i v 16 och se hur jag mår sen blir det RUL v 19-20 och sen tillbaka till MVC v 21. Tydligen har de tagit bort ultraljudet i v 32 för IVFgraviditeter men om jag ville göra det så kommer jag få göra det. Vi får se hur jag mår helt enkelt. På fredag ska jag till läkaren och få en sjukskrivning samt prata om vilka mediciner jag ska testa för illamåendet. Jag ska testa lergigan comp fram tills dess och se om de hjälper något. Har tagit en tablett än så länge och den har inte gjort något för mig i alla fall.

L har en sån jävla 3-årstrots just nu. Det är vidrigt och blir ju inte lättare att hantera när jag mår som jag mår. Vi har fått sänka ribban rejält här hemma och det blir tyvärr lite mycket TV för henne men jag pallar inte så mycket annat. Jag får ta igen detta när jag mår bättre. J tar i princip han om allt här hemma vilket jag är evigt tacksam för.

Värden:
Blodtryck 105/55 (inte konstigt att jag är yr hela tiden)
Järn 126
Socker 4,1

Ett litet hjärta slog...

Och för några sekunder försvinner oron sen hittar den en ny nivå. Nu finns det så mycket mer att förlora. Claes säger att missfallsrisken nu är 10%. Med enäggstvillingar är den högre. Nu är det 90 % chans att vi får bli föräldrar igen. Jag tänker mest på de 10% som är emot oss. Det får vara så just nu, det är okej...

Igår gav jag in för illamåendet och gick hem från jobbet... (v 8, 7+2)

Efter att ha varit en kräkreflex från att ha spytt på tunnelbanan till jobbet och sedan hela förmiddagen på dagen så plockade jag ihop mig och gick hem. Spyan åker hiss upp och ner och jag mår så sjukt illa. Blir hemma denna vecka så får vi se vad barnmorskan säger på måndag. Då J också är hemma så chansade jag och ringde Claes för att se om vi kan göra VUL idag istället och de hade en tid kl 11.15. Så om en dryg timme vet vi. Jag kan inte släppa MA tankarna och är helt inställd på att det inte slår ett hjärta. Jag kan inte tänka nåt annat. Det finns liksom inte. Är livrädd för hur jag ska reagera, känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det igen. Jag är så himla ledsen över att jag känner så här och att jag måste säga att jag kanske är gravid. Jag kan inte ta bort kanske innan för det är så skört. Det kan tas ifrån mig på en sekund och skyddar jag mig på bästa sätt jag vet. Jag ignorer på något sätt det faktum att hela kroppen skriker att den är gravid för jag har blivit lurad förut. Jag tänker inte gå på det igen.... om en timme kan vårt liv ha förändrats helt igen...

fortsatt gravid? och illamåendet börjar ta över mitt liv (vecka 7, 6+1)

Sedan några dagar tillbaka är illamåendet ett faktum. Det sitter i nästan hela dagen, är okej på förmiddagen men eftermiddagen och framför allt kvällen är ett helvete. Men så idag har det inte varit lika illa och direkt kommer tankarna. Nu har den dött, nu är det kört! Inte åh vad skönt med någon timmes paus från total spykänsla, kvälningar och yrsel utan mu är det död. Det är det enda jag kan tänka. Samtidigt som jag nästan har ångest över att det förmodligen bara kommer bli värre nu och vara så här i ca 10 veckor innan det börjar vända. Det tär på psyket nåt förbannat. Nu när jag dessutom är totalt medveten om att möjligheten finns att jag går igenom flera veckor av detta för ingenting. Det är ju en sak om det leder till ett barn men när det slutar med MA eller missfall så är det fan ännu vidrigare. Än så länge biter jag ihop på jobbet och totaldäckar när jag kommer hem istället. De senaste kvällarna har varit ett helvete och jag mår så illa när jag lägger mig att jag knappt kan sova. Inge höjdare. Jag har lite saker jag vill få gjort på jobbet och mitt mål är att jobba denna vecka och tom onsdag i nästa vecka i alla fall men är det alltför illa sen så kommer jag se till att bli sjukskriven. Det är ingen som tackar mig för att jag sitter och mår skit på jobbet! Jag vill ju inte ta några tabletter om jag absolut inte måste och jag tänker definitivt inte ta tabletter för att kunna jobba, det  är inte värt det.

1 vecka och 2 dagar kvar till VUL, är så vansinnigt nervös. Är så inställd på att få höra att där inte slår något hjärta. Jag tror att mitt hjärta kommer brista då. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det en gång till. Det får inte hända, jag kan inte!

Allt såg bra ut och illamåendet gör sig påmint allt oftare....

Var tillbaka på SöS för nya prover och VUL. Proverna såg bra ut idag. De vita blodkropparna som var lite höga förra gången hade sjunkit. Det fanns lite vätska i buken och äggstockarna är lite stora och ömma men i det stora hela ser allt bra ut så inga fler kontroller behövs. Där var en fin hinnsäck men inget mer, precis som förväntat i v 5+1. Läkaren sa att hon kunde känna att livmodern var förstorad vilket var ett bra tecken. Jag tror att det växer som det ska men jag är väl medveten om att det kan ändras på en sekund. Livet är skört. Jag har börjat må illa från lunch och resten av dagen. Det kommer och går och är fullt hanterbart så länge jag får i mig saker med jämna mellanrum. Tröttheten börjar kicka in också och brösten ömmar. Vågar inte hoppas för mycket men hoppet finns...

Ett besök på gynakuten - mild överstimulering och något som var så stort det ska vara

Igår var vi iväg och kollade på bla. Min lillebror som sprang 15 km på Lidingloppet. Vi gick en del och ganska fort en en bit. Jag fick ont i magen och blev väldigt andfådd och konstig i kroppen samt att magen var så himla svullen. Jag ringde Vårdguiden när vi kom hem och de kopplade mig till gynakuten på SöS som ville att vi skulle komma in. Lämnade L hos mormor och kom dit vid 16.30. Fick träffa en sköterska med en gång som skulle ta 3 rör blod. Det gick knappt. Hon använde barnnålen men blodet var så trögt, hon fick gå in på 3 ställen tillslut för att få tre rör. Sen fick vi vänta på läktaren i närmare 4 timmar. Hon sa att de flesta blodproven var okej men några var lite dåliga. Hon klämde och kände och det var ändå okej. Sen gjorde hon VUL och det gjorde skitont på vissa ställen. Äggstockarna var ganska stora men inte extremt och det fanns lite fri vätska i buken. Hon konstaterade en mild överstimulering men sa också att det kan ju vara så att den precis börjat ta fart och vill därför att jag ska komma tillbaka på tisdag för nya prover och VUL för att se vad som händer. Tyvärr gick det inte att hitta någon tid på mottagningen så jag får komma tillbaka till akuten men det ska gå fortare då. Hon visade oss också en hinnsäck som var så stort som den bör vara och en tjock fin slemhinna. Inte för att det egentligen lugnar mig. Jag vet ju att det kan gå fel längre fram. Nu börjar de mest kritiska veckorna men jag ska ta mig igenom dem!

Vi köpte med oss mat hem. Jag var ashungrig vid det här laget och sen har jag sovit 10 timmar i natt. Magen känns fortfarande spänd och öm men det är hanterbart. Jag tror inte fet kommer eskalera denna gång utan förmodligen stanna vid en mild överstimulering. Idag åker jag, L och mormor ut till landet över natten. Ls förskola är stängd i 2 dagar så jag är ledig. Ska bli så skönt att komma ut dit något dygn!

Ruvardag 14 - testdag, gravid v 2-3 och att leva med en oro i varje cell i kroppen....

Idag är den officiella testdagen och typ den enda dagen denna vecka som jag inte tagit ett test! Anna-lena ringde i tisdags och hon tyckte allt lät jättebra så vi bokade in ett VUL den 15 oktober, det är en evighet tills dess och jag kommer förmodligen vara helt slut när vi väl kommer dit. Jag gick tillbaka till jobbets i onsdags och jag mådde illa nästan hela dagen, kändes bra. Men så i går försvann det igen och jag blev tom sugen på kaffe, det sätter i gång oron direkt. Samtidigt så litar jag ju inte ens på symptomen längre eftersom de var kvar förra gången även 2 veckor efter att de hade dött. Jag tog i alla fall ett Clearbluetest igår som visade gravid 2-3 veckor precis som det ska. Mina tankar går dock iväg till att även om det visar så så kan den ha dött för det är en fördröjning i hormonerna. Idag har jag mått lite lite illa och magen är svullen men brösten känns inte alls lika mycket så jag fortsätter att oroa mig. Oron sitter i varje cell i kroppen, i varje andetag jag tar och varje tanke jag tänker så dyker den upp. Den är min ständiga följeslagare. Jag är helt övertygad om att det inte kommer vara ett hjärta som slår om 3 veckor. Jag kan inte släppa det, jag kan inte njuta överhuvudtaget. Jag är livrädd för att höra orden, tyvärr... Jag är livrädd för att behöva uppleva allt det där igen, för hur vi ska orka gå vidare, vågar vi göra fler försök. Ja, jag är livrädd för allt och helt inställd på katastrof. Jag är så otroligt trött och det är väl för att hjärnan går på högvarv, jag kan inte koppla av. Jag vågar inte tro på detta, är så otroligt rädd.

Tre veckor är en evighet, jag vet ju att man kan se tidigare om hjärtat slår men vågar inte ens fråga för jag orkar inte lyssna på hur jag oroar mig i onödan och att det är ju jättebra att vi har kommit så här långt, att jag blev gravid igen. Jag får försöka ta mig igenom dessa tre veckor helt enkelt. Kan ju i alla fall ta ett nytt Clearblue om en vecka och hoppas på gravid +3.

Jag mejlade vår barnmorska på MCV och bad henne boka en tid om fyra veckor. Jag ville helst vänta men hon jobbar bara två dagar i veckan och är väldigt uppbokad så man måste vara ute i god tid. Jag frågade henne om att få göra ett ultraljud efter 10 fulla veckor och hon sa att det skulle vi självklart få göra. Det känns i alla fall skönt. Jag vet att om vi tar oss så långt så kommer jag bli bra omhändertagen och min oro tagen på allvar.

Kuratorn och jag pratade om att ha små delmål. Jag vet att det är vettigt men det är svårt att ens tänka längre än morgondagen.. Jag är så rädd för mer rosa flytningar men ännu räddare för ett MA. Den här ovissheten är vidrig. Jag vet ju inte ens om den fortfarande lever nu, den kan ju ha dött när det där rosa kom eller igår när jag inte mådde lika illa. Nästa delmål är i alla fall ett test som säger gravid +3 nästa torsdag. Det är så långt jag vågar tänka!

Ruvardag 10 - Inget rosa på nästan två dygn och kurator

Igår morse var lutinuskletet nästan inget rosa alls och sedan dess kommer bara vitt! Jag vet inte vad det betyder men om det är en kemisk graviditet så borde mensen ha kommit igång istället för att det rosa har avstannat. Det kan fortfarande vara ett MA eller bli ett missfall vilken dag som helst men just nu är just nu och jag måste försöka tro på att jag är gravid. Bara att uttala ordet är läskigt. Jag säger hellre att jag tagit ett positivt test, det är inte lika laddat. Att säga att vi ska ha barn igen känns flera mil borta, en alldeles för stor tanke för just nu.

Jag var hos kuratorn i morse och det var skönt. Vi pratade om rädslan, skräcken och oron och hur jag ska hantera den närmaste tiden. Just nu är det timme för timme, toalettbesök för toalettbesök. Jag måste acceptera oron och låta den vara där, den är befogad och jag kan inte förtränga den. Vi pratade om jobbet och hur jobbigt jag tycker det är att inte prestera 110 % att just nu bara vara good enough. Vi pratade om att det är så det måste få vara nu. IVF och graviditet och oro måste få komma i första rummet ett tag. Jag vet att ingen på jobbet uppfattar det som att jag inte är bra nog, det är bara min press. Jag ska ta en dag i taget där också. Den här hösten blir en dag i taget helt enkelt. Första delmålet är ett test som visar v 2-3 på lördag. Ett litet steg i taget helt enkelt. Jag måste acceptera att jag inte kommer njuta alls av de första månaderna i denna eventuella graviditet. Det handlar bara om att överleva dagen nu, men det får vara så. Jag vet hur skört det är och allt man drömt om kan försvinna på en minut. Jag tar inte ut något i förskott!

Just nu njuter jag av att illamåendet gör sig påmint allt oftare....

Ruvardag 9 - Kemisk graviditet?

Under dagen och kvällen igår så tyckte jag att det blev mer rosa. Svårt att säga att det är flytningar men något emellan lutinusklet och flytningar är det. Ibland i trosskyddet och ibland på pappret när jag torkar mig. Jag messade Anna-lena och frågade vad jag skulle göra, de tyckte att jag skulle stanna hemma några dagar och vila. Det är bara tiden som kan visa vad som händer. Jag frågade om jag kan få ta blodprover men de tyckte vi skulle avvakta. Jag kan bli lite irriterad över det. De vet om att det värsta vi IVFare lever med är oron och två blodprov skulle faktiskt kunna dämpa den. Vad är det vi betalar hemläkaren så otroligt mycket pengar för egentligen. Jag blev rätt besviken på dem i alla fall. Har ringt Falun idag och hoppas att de ringer tillbaka snart.

Jag läste om kemisk graviditet igår och tror att det kanske är det. Det som dock talar emot det är att jag tycker att strecket på stickan blir starkare plus att jag fortfarande har en del graviditetssympton så som ont i brösten, spänner/molar i magen, väldigt törstig, varm, lite yr och lätt illamående. Om det är en kemisk graviditet så borde ju dessa bli mindre och inte mer. I morse var det dessutom inte alls lika rosa i lutinuset. Ja, jag håller på att bli galen. Analyserar allt och önskar att jag bara kunde gå i ide tills vi vet mer. Jag vågar inte ta ut något alls i förskott, jag inser att det kan gå vägen men det känns som att så mycket talar för att det inte gör det. Vid en kemisk graviditet så kommer mensen oftast när den normalt kommer och de flesta vet inte om att det för en kort stund varit gravida. Idag är dag 9 och dagen då min blödning brukar komma igång. Det är även 14 dagar sedan ägglossning så i en vanlig månad hade mensen kommit igår eller idag. 

Jag brottas också med det dåliga samvetet att jag inte kan hantera detta bättre, att jag är hemma från jobbet igen, att jag inte räcker till, att jag ibland inte orkar med L och blir så arg på henne när hon bara gnäller. Jag tänker att detta är mitt straff för att jag är en sån usel mamma till henne. Jag känner mig verkligen usel ibland. Igår blev jag så arg över de där jävla napparna att jag hotade med att slänga alla i papperskorgen, hon blev helt förstörd och jag med. Jag hade så dåligt samvete efteråt att jag bara grät. På kvällen så låg jag länge hos henne när hon somnade. Jag hoppas att det är det hon kommer ihåg och inte hur arg jag var. Jag hatar att behöva messa min chef och säga som det är och att jag lir hemma några dagar igen. Jag var ju hemma med förkylning två dagar också och nästa vecka är förskolan stängd i två dagar och då ska jag vara ledig igen. Jag hatar att inte räcka till. Jag undrar när vi ska sluta kämpa för ett barn till och bara acceptera hur det är. Det blir inga fler för jag orkar inte sorgen och misslyckandena. Jag vill så himla gärna bara få vara glad och ha ork till livet!

Det övre testet är från idag och det undre från i lördags.

Ruvardag 8 - gravid v 1-2

Enligt Clearbluetestet som jag tog igår är jag gravid vecka 1-2. Testlagrets test var också starkare igår och strecket kom fortare vilket borde betyda att HCG stiger. Jag googlade lite och det verkar som att en nidblödning ofta kommer 10-12 dagar efter befruktning, vilket stämmer bra med dagarna nu. Igår tyckte jag att det avtog under dagen och kvällen men sen i morse kom det lite rostfärgat med lutinuskletet. Det kan ju vara rester som sitter kvar. Så länge det inte ökar eller blir rent blod så borde det ju vara okej. Jag är dock väldigt ödmjuk inför tanken på att det kommer gå hela vägen och kroppen och tankarna har gått in i försvarsställning. Jag väntar på ett missfall helt enkelt. Jag har varit gravid två gånger tidigare och aldrig sett något rosa. Det känns dock lättare denna gång, jag har liksom förväntat mig detta. MA:et var en sån chock, jag förstod inte alls hur det kunde hända. Men nu är jag förberedd även om jag vet att jag kommer krascha när det händer. Kroppen känns dock gravid, brösten gör ont, magen spänner och drar, jag är galet törstig och illamåendet gör sig lite påmint till och från. Men så var det ju förra gången också. Jag vet helt enkelt inte vad eller hur jag känner. Jag är mycket lugnare ön vad jag trodde jag skulle vara, jag inser att jag kan inte påverka detta på något sätt alls. Jag är ganska lugn i tanken att tills jag vet annat så är jag ju gravid. Den tanken skrämmer mig så sjukt mycket. Jag vet inte om jag är redo, jag har vant mig så vid motgångar och kampen. Det är svårt att ta in att det kanske faktiskt är över nu. Vi kanske inte behöver göra fler IVFer. Det är så mycket tankar som krockar i mitt huvud. Ena sekunden är jag övertygad om att detta kommer sluta i ett missfall men samtidigt så finns tanken att det kanske är vår tur nu. Det kanske är Ls syskon som klamrar sig fast där inne. Jag kanske kommer att få bli mamma igen. Jag är livrädd för allt inser jag..... för ett missfall, för att lyckas, för vad som kan gå fel, för vad som kan bli rätt.

Ett svagt litet streck och rosa flytningar - ruvardag 6

Redan igår kände jag att det nog kan ha gått vägen. Magen spänner och drar, brösten ömmar på ett konstigt sätt och jag är sjukt törstig. Jag tog ett test i går kväll, hade kanske hållit mig i max 3 timmar. Förväntade mig inte att se något på kvällen på ruvardag 5 men ibland är man knäpp och testar ändå. Men efter 10 min så ser man ett svagt streck, det är inte starkt men jag behövde inte analysera det. Det var ett streck. Sjukt tidigt! Kändes så konstigt. Jag kan inte säga att jag blev överväldigande glad, mest livrädd faktiskt. Har det verkligen funkat, det känns som att det har gått för lätt. Ska det fästa två gånger i rad. Vi borde behöva kämpa mer, förtjänar jag det här. Ja tankarna går runt. Allt känns så skört. Gick ändå och la oss med ett litet leende. Det är ju en början i alla fall. Tog ett nytt test i morse och strecket är likadant. Jag vet att med tvillingarna så tog ett några dagar innan det faktiskt blev starkare så jag är inte så oroligt för hur svagt det är. Men så på eftermiddagen idag så kom det lite rosa flytning. Det är absolut inte mycket eller färskt blod men det är inte vitt. Det är rosa. Det har kommit ytterst lite till och jag tror att det tidigt missfall är ett faktum. Jag har köpt ett clearblue test. Funderar på att ta det i morgon om testlagrets test fortfarande visar ett streck. Kanske borde jag försöka vänta och se vad som händer. Jag både vill och vill inte ta ett nytt test, jag vill inte se "inte gravid" samtidigt så är denna ovisshet så grym. Men även om det står gravid så kan ju missfallet vara ett faktum. Borde försöka vänta och se hur det rosa utvecklar sig. Om det inte blir mer så är det kanske bara sköra slemhinnor. Blir det mer så är det väl ett väldigt tidigt missfall, ett sådant som många inte ens vet om är ett missfall. Jag har ganska ont i magen och lite ont i ryggen vilket inte känns som ett bra tecken. Det kommer att bli en lång helg med mycket toalettpappersanalyserande. Jag är inställd på det värsta och försöker hålla hoppet nere. Jag vågar inte tänka positiva tankar, är fan helt livrädd just nu. Varför måste det vara så här.

En till frysen

Ett av de återstående embryona gick att frysa. Det innebär att vi inte kan byta ett Ett mot två FET. Det innebär att vi antingen gör ett till plock och ET under hösten eller betalar 12 000 kr för ett FET. Oavsett så innebär det att vi förmodligen bara kan göra ett försök till i år och sedan får vi vänta till mars efter att vi varit i Jamaica. Det stressar mig otroligt att det bara blir 2 försök under hösten och sen 3-4 månader paus igen. Tiden bara försvinner. Idag känns det så jäkla motigt och deppigt. Jag är så himla trött på allt detta. Kan det inte bara få gå vår väg!

Ruvardag 3

I söndags och igår kändes det så himla bra på något sätt. Kan inte sätta ord på vad men det kändes positivt. Det gör mig livrädd, fallet kommer bli stort igen. Idag kommer tvivlet och jag vet inte vad jag ska tro. Det har nog inte lyckats. Jag hatar verkligen denna väntan, det är vidrigt. Maktlösheten är det värsta, att vara så utlämnad, att inte kunna påverka. Är hemma från jobbet igår och idag, har känt mig hängig och har haft ont i halsen så kände att jag lika bra kunde vara hemma och ta det lugnt. Igår sov jag 3 timmar på dagen och sen låg jag bara på soffan, var väldigt skönt.

Det spänner och drar i äggstockarna och molar lite i magen, brösten pirrar lite och jag är väldigt trött. Inga nyheter med andra ord, precis så här det har varit varje gång, oavsett om det lyckats eller inte. Det enda som är lite lite positivt är just att det drar i äggstockarna, det gjorde det när jag plussade sist, samt att jag har svårt att äta. Mår dock inte alls illa som jag gjorde tidigt förra gången, men det var ju tvillingar då och illamåendet kom extremt tidigt så det behöver inte betyda något.

Kommer testa senast på söndag, kanske redan lördag. Vi får se, är lättare att förbereda sig på mensen om testet varit negativt innan tycker jag.

En liten blastocyst har flyttat in...

Kl 11.15 idag flyttade femman in. Den var väldigt fin sa Staffan. De andra tre levde fortfarande men var inte jättebra så han var osäker på om de skulle kunna frysas. De ska odlas vidare till i morgon så får vi se. Vi fick se en film på femman från dag ett till idag. Skithäftigt att se hur den delade sig och utvecklades. Jag är fortfarande rätt öm och väldigt svullen men det var nästan ingen vätska alls så det ska nog gå bra. Jag fick kortison, blodförtunnande och två extra hormonstöd. Precis som förra gången. Nu börjar väntan och rädslan. Först en vecka innan vi vet om den fastnat och om den har det vet jag inte hir jag kommer hantera allt. Är ju livrädd för att få ett MA eller missfall igen. Får bli en dag i taget helt enkelt. Jag hoppas och så innerligt att femman ska stanna hela vägen till maj.

4 befruktade ägg

Av 13 ägg var 8 mogna och 4 befruktades. Känns väl sådär men jag vet att det inte är så bra att få många ägg, de brukar inte vara så bra kvalité. Jag försöker tänka att förra gången var det bara 3 ägg och alla befruktades och 2 blev blastocyster och jag blev gravid i alla fall. När L blev till var det 17 ägg och 8 befruktades och 3 blev blastocyster. Jag har haft ett guldägg i varje plock. Det är så jag måste tänka. Förhoppningsvis så finns det två eller tre kvar på lördag när det är dags för återförning. Just nu känns det som att vi kommer göra ett plock till för att få lite fler embryon till frysen men vi får se. Nu börjar närmare 2 veckor av väntan och tortyr. Först inför lördagen och besked om någon har överlevt och sedan förhoppningsvis ruvningen. Fan vad jag hatar den där ruvningen. Om 2 veckor vet vi. Jag börjar ju alltid blöda en vecka och en dag efter återföring, det är nästa söndag. Tänk då är jag antingen gravid eller så har vi ytterligare en misslyckad IVF bakom oss.

Dagen för äggplock

Klockan 05.00 i morse satte vi oss i bilen och åkte till Falun. Var framme innan 08.00 men fick komma in på ett rum ganska fort. Jag fick en infart och två alvedon. J fick göra sitt och sen fick vi vänta ganska länge. Jag fick en tablett för att motverka illamåendet från smärtlindringen. Vid 09.30 var det vår tur, jag tror vi var sist ut av 3 par. Det var Staffan som skulle göra plocket. Han är bra men verkligen inte så pratsam. Det gick bra att sätta bedövningen men sen började plocket. Han tog den högra sidan först. Den hade vuxit på sig ordentlig och där fanns flera folliklar. Det gör så satans ont på den sidan dock. Jag fick ordentligt med smärtstillande men det hjälper inte. Det gör så satans ont. Den vänstra sidan är bättre och framför allt så släpper det fort när det klart på den sidan. På den högra sidan gjorde det ont i 3 timmar och jag fick en diklofenak också. Totalt blev det 13 ägg, inte alls vad vi förväntat oss och Falun var väldigt förvånade också. De hade räknat med ca 6 ägg. Jag fick lämna blodprover för att se hur hormonvärderna såg ut. Jag fick fragmin och pravidel utskrivet i fall att hormonproverna var höga. De ringde sen när vi var nästan hemma och sa att proverna var bra så jag behöver inte ta dem. Väldigt skönt tycker jag då fragminsprutorna gör satans ont. I morgon ska de ringa och berätta hur många som blivit befruktade. Blir förmodligen plock på lördag. Jag är ganska öm och svullen nu men det går bra och släpper med en alvedon.

Jag hoppas att detta var mitt sista äggplock någonsin men man vet aldrig. Vi har inte bestämt oss för om vi ska byta ut ett plock mot 2 frysförsök eller om vi ska fylla upp frysen ordentligt.

Jag känner mig ganska hoppfull, jag hoppas verkligen att det ska flytta in ett litet guldägg på lördag och stanna till maj nästa år. Det borde fan inte vara omöjligt!

Dagen för Ovitrellesprutan

Idag tar jag de sista sprutorna. Min mage ser ut som en nåldyna och det är svårt att hitta bra ställen att sätta sprutorna på utan att det gör svinont. Igår mådde jag inte bra alls och var övertygad om att en överstimulering är på gång. Pratade med både Falun och Claes som säger att vi kör på men blir jag jättedåligt får jag åka till akuten. Pratade med Anna-lena först och jag blir lite ledsen när jag pratar om hur jag mår för hon säger bara att jag måste sluta oroa mig och att jag inte kan vara överstimulerad. I onsdags så sa hon att jag var ju ändå inte så där dålig förra gången. Jag vet inte vad deras referensramar är men för mig är det ganska allvarligt att vara inlagd i nästan 2 veckor. Jag känner mig lite förminskad. Ja jag kanske är övernojig men jag är ju livrädd för allt. Jag är egentligen inte orolig för överstimulering som så utan att behandlingen ska behöva avbrytas eller att jag nu inte kommer få tillbaka något embryo. Om jag blir gravid så tar jag gärna några veckor på sjukhus, allt jag vill är att få bli gravid och behålla barnet.

Idag känns det i alla fall bättre. Magen är väldigt öm och det gör ont när jag sitter med benen uppåt eller när jag går. Ska bli väldigt spännande att se hur det ser ut på måndag. Om det har blivit lite mer folliklar med ägg i eller om de på den högra sidan inte vuxit ikapp. Idag ska vi träffa våra bästisar vid Nyckelviken och njuta lite av det härliga vädret. Blir ingen tur till landet denna helg. Längtar redan till helg även om jag hoppas att lördagen också innebär en tur till Falun så vill jag hinna mysa lite på landet också!

VUL nummer 2

Nya blodprover och VUL idag. Där var var 6 blåsor mellan 11-15 mm på vänstra sidan, på den högra var de mindre, slemhinnan var fin. Falun ringde på eftermiddagen och meddelade att det blir plock på måndag, de ska ringa igen på fredag med tider. Nu ska jag ta båda sprutorna i 3 dagar till och sen på lördag blir det bromssprutan och sen Ovitrelle. Hade ytterst lite vatten i buken, det ska inte vara någon fara alls och hormonvärdena var bra så överstimulering borde vara uteslutet denna gång. Är väldigt nervös och spänd inför äggplock och befruktning. Det är så långt jag tillåter mig att tänka nu.

Jag frågade Claes om att resa precis när vi fått veta hur det gått och han avrådde mig från att resa om jag blir gravid. Han tycker inte att man ska resa under de första 12 veckorna då allt är så känsligt då. Jag kan inte sluta tänka att resan till Thailand i v 9 med tvillingarna var anledningen till att de dog. Jag vet att jag aldrig kan få veta och att det med största sannolikhet inte är så men tanken finns där. Jag kommer i alla fall inte att göra om det och riskera att det händer igen.

Om livet hade velat annorlunda....

så hade vi nu med största sannolikhet varit trebarnsföräldrar nu. Istället är jag på sprutdag sex på vårt första försök sedan vårt MA. I morse var jag och lämnade blodprov. Inser när jag suttit där och väntat i 40 minuter och det är min tur att jag glömt remissen hemma. Som tur var fick jag tag på Anna-lena som kunde faxa en ny. Sedan var jag på VUL och där fanns 4-5 folliklar som var 10-12 mm. De var så stora som förväntat och även om jag önskade att det var några fler så vet jag att det är bra. Det är kvalitén som räknas i slutändan och de brukar ofta vara bättre kvalité när de inte är så många. Jag började spruta i onsdags med 150 enheter Gonal-f och i lördags kändes det rejält i äggstockarna. I lördags sänkte jag dosen till 112,5 enheter och i söndags la jag även till bromsmedicinen. Nu känns inte äggstockarna alls. Däremot är jag ganska svullen och mådde illa i eftermiddags men det måste vara något annat. Claes trodde att det skulle bli plock på måndag. Jag ska tillbaka på onsdag för nya blodprover och VUL och då bestäms det. Måndag passar mig bättre jobbmässigt så jag hoppas på det. Det innebär återförning på lördagen sen vilket också är skönt. Förutsatt att de odlas till blastocyster men det borde det bli. Har ju alltid blivit så tidigare. Jag vet inte alls hur jag känner inför detta försök. Jag är spänd och förväntansfull för det kan ju faktiskt funka, samtidigt är jag realistisk och tänker att också inte kan funka. Jag hoppas något så innerligt att det ska fungera. Jag är så trött på allt detta, vill bara komma vidare och få tid att läka och bearbeta denna sorg som jag på något sätt har levt i konstant i 5 år nu. I morgon ska jag till kuratorn igen och det ska bli skönt att få ventilera lite även om behovet inte är jättestort så brukar det kännas bra när jag är där. Jag tänker mycket på tvillingarna dock men där väl naturligt nu när de skulle ha varit här. Undrar hur vårt liv hade blivit om de fått leva. Kaos men också så mycket roligt och så mycket kärlek gissar jag.

Grannen ruvar nu på två blastocyster och vi pratar en del om att det måste vara vår tur nu. Det känns som att det är ödet. L och A är lika gamla, vi lyckas hitta varandra i bloggvärlden och inser att vi bor i samma port. Vi har försökt så länge att få syskon, jag blir gravid och får missfall och nu tajmar vi dessa försök väldigt bra. Måste ju bara så att båda ska bli gravida nu! Åh vad jag hoppas för oss båda. Jag vill att denna längtan ska få ett slut....

Livet just nu...

Ligger i soffan i vardagsrummet i vår nyköpta sommarstuga, läser en bok, dricker ett glas vin och lyssnar på Monica Zetterlund på radion. Vi fick nycklarna hit i onsdags och jag kommer ofta på mig själv med att känna lycka och lugn i själen. Jag mår faktiskt bra. Det är ca 2 veckor till sprutstart och det känns mest spännande. Jag mår bra och jag hoppas jag kan behålla denna känsla i höst när allt blir jobbigt. Sommaren har varit bra även om den mest regnat bort men nu har vi haft några härliga dagar. L har fått en studsmatta och den lycka som lyser om henne när hon hoppar i den får mig att le och bara känna glädje. Vi har haft det så mysigt vi tre på semester även om det är ganska mycket trots och framförallt gnäll ibland men oftast har vi det härligt. Det är så himla skönt att kunna känna lycka och att sorgen och lyckan nu går bredvid varandra men att det också funkar. Jag tillåter dem båda att ta plats och det gör att livet funkar bra. Jag tänker mycket tvillingarna, de skulle ju komma snart. Jag funderar på hur vårt liv hade sett ut och hur det skulle bli. Vi hade inte haft en sommarstuga i alla fall och den älskar jag, så visst kan jag se bra saker som har kommit ur all skit. Sorgen idag är nog mest för hela barnlöshetgrejen, att vi ska behöva kämpa så. Att det ska sätta sådana spår i allt man gör. Men samtidigt är jag så lycklig för allt jag har.

Avstämning hos Claes och kurator

Idag var vi hos Claes för avstämning inför IVF 3 i slutet av sommaren. Allt såg bra ut i livmodern och jag kommer förmodligen börja spruta v 34 för att plocka ägg i v 35/36. Jag kommer börja med 150 enheter Gonal-F i tre dagar och sedan gå ner på 112,5 enheter. Bromssprutan kommer jag börja med redan på dag 5. Vi skulle testa en annan bromsspruta eftersom jag fick massa utslag förra gången. Vi hoppas att detta upplägg ska ge äggen en skjuts men att de sedan inte ska växa för fort och ojämnt. Claes skulle stämma av med Falun och höra vad de tycker om planen också. Vi pratade också om risken med att sätta tillbaka två embryon och Claes sa att har man en gång varit gravid med enäggstvillingar så är risken något större att det händer igen. Vår plan är därför att sätta tillbaka ett embryo åt gången ett par gånger till i alla fall. Om inget händer då så får vi se om vi sätter tillbaka två. Det finns ju en risk att det faktiskt blir 4 foster med två embryon. Även om den är liten så finns den där. Vi sa dock att om det bara blir två embryon och de inte är så bra så kanske vi sätter tillbaka båda ändå. Vi får höra vad embryologen säger. De är ju trots allt experter. Jag har inte några förväntningar alls på detta försök, jag tror det kommer ta några gånger igen och ska försöka hålla fast vid den positiva tanke jag ändå har, att det kommer att ske igen! Jag är däremot lite stressad över att vi bara kommer hinna med två försök i år med största sannolikhet och sen vill jag inte göra något i januari så då blir det först i mars. Det känns så galet långt borta!

Förra tisdagen var jag hos kuratorn. Det kändes så himla bra och jag gick därifrån lite lättare. Vi pratade om allt från försök till missfall till graviditeten med L och förlossningen. Hon förklarade att jag går igenom ett trauma och kris och det är inte konstigt att jag är så sjukt trött. När jag berättade om hur jag reagerat när jag fick barnbeskedet från min bror så sa hon att det var ett trauma för mig och att jag sedan missfallet om inte innan har en otroligt hög stressaktivitet i hjärnan. Jag märker ju det själv genom att jag är så trött och inte kan kan koncentrera mig som jag vill. Jag glömmer saker och är väldigt stressad på jobbet. Jag kan knappt kolla på TV hemma då jag inte kan koncentrera mig utan håller på med tusen saker samtidigt. Jag har börjat läsa mer på kvällarna och tränar mycket för att koppla av. Jag inser att jag måste ta tag i detta för jag kommer förmodligen inte palla med hösten och de motgångar som förmodligen kommer komma. Jag ska träffa henne i morgon igen och det känns så skönt. Jag kommer fortsätta träffa henne tills jag vet känner att jag tagit mig ur detta. Jag känner att jag behöver prata om och bemöta känslorna jag har om att jag inte har rätt att må som jag gör, att andra har det värre och att jag inte borde känna som jag gör. Jag har verkligen problem med att tillåta mig själv att faktiskt tänka tankarna att det vi har gått igenom är väldigt jobbigt och inget som alla går igenom. Men för mig är ju detta det normala, jag läser ju nästan bara om de som har det ännu jobbigare. Jag är helt fascinerad av att folk blir gravida genom att ligga. Fattar liksom inte hur det går till. Jag kommer på mig själv med att identifiera mig som/med den som kämpar för att få ett barn. Det är som att det är allt jag är just nu. Jag är liksom ingen annan, hela livet går ut på att bli gravid och att behålla barnet. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig bra igen efter dessa påfrestningar som vi faktiskt utsätts för. Samtidigt som jag brottas med tankarna att det inte är så farligt, sluta tyck synd om dig själv!

Jag hade utvecklingssamtal med min chef i förra veckan också och vi pratade lite stressen och att våren har varit väldigt jobbig för mig. Han kommer inte att ge mig några nya uppdrag under hösten utan jag får jobba med det jag har så att jag i alla fall inte behöver känna mig stressad på jobbet. Det känns så skönt att ha en chef som tar en på allvar och försöker hitta lösningar som funkar för alla.

Barnbesket jag fruktat, och reaktionen på det...

Igår morse fick jag helt oväntat beskedet från min lillebror att de ska ha barn igen. Jag kan helt ärligt säga att benen vek sig och jag fick ta stöd mot väggen. Jag klämde ur mig ett grattis och insåg snabbt att de inte kommer kunna åka med till Jamaica när mamma fyller 60 år. Vi la på luren ganska fort och jag återgick till ett fullpackat konferensrum men kände tårarna komma och skynda mig ut. Grät i närmare en timme och pratade med M i telefon. Kände mig så himla hemsk som faktiskt inte kunde känna glädje för dem. Jag blev ganska chockad över min reaktion. Jag har bävart för detta besked men trodde det skulle dröja lite, dels för att deras sån precis fyllt ett år, dels för att vi ju har bokat den här resan. Det är två aspekter som är jobbiga för mig, på olika sätt. Dels att jag inte kan känna glädje, utan faktiskt bara avundsjuka och min egen sorg. Sorgen över missfallet sköljde över mig igen, jag skulle ju vara den som är gravid nu, det är min tur. Vårt barn är ju tre år, deras precis ett år. Jag känner hur stressen bygger på för höstens behandlingar. Det finns en stor risk att när detta barn föds i januari så är jag ännu inte gravid. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist. Jag är så ledsen över att inte kunna bestämma när och hur många barn jag vill ha. Jag är så ledsen på att detta är vår vardag och att jag måste kämpa med att få den att fungera och inte lägga mig ner och ge upp, nästan varje dag.

Sen är jag också väldigt arg för att de väljer qtt inte vänta lite så att de kunde åka med på mammas resa. Hon fyller bara 60 år en gång och ville verkligen bjuda oss på detta, hon har sett fram emot det så länge. Jag tror också att det är min brors fru som är drivande i detta och hade det varit hennes mamma som de skulle resa med så hade de väntat med att bli gravida. Vad jag förstår på mamma så är min bror ganska ledsen över det hela och tycker det är jobbigt. Han hade nog gärna väntat lite till med att får barn nummer två men hon vill få det gjort så hon kan koncentrera sig på sin karriär sen.

Jag är så arg för vi väntar ju medvetet till september med att göra nya försök så att det ska funka med resan. Vi hade ju kunnat få till ett försök innan sommaren annars men nu har vi ju bokat resan och då får vi ju vänta. Jag förstår inte varför de inte kunde vänta några månader till också. Det är ganska hänsynslöst mot oss alla.

Jag mår verkligen dåligt över hela den här situationen just nu och vet inte riktigt hur vi ska reda ut den. Jag måste nog prata med min bror och förklara hur jag känner. När han berättade för mamma så sa hon till honom att han inte kan förvänta sig att jag ska hoppa högt av glädje och att det nog skulle kännas väldigt jobbigt för mig och att det måste han förstå. Jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas också att jag kommer känna glädje för dem någon dag och även för barnet när det kommer
 Idag vet jag faktiskt inte om det är möjligt.

Jag vet att en av mina bästa vänner funderar och försöker lite för en trea och igår så sa jag till henne hur jag känner och att jag vill veta hon blir med barn men att jag faktiskt inte kan veta hur jag kommer känna eller reagera. Hon var väldigt förstående med detta och jag är så glad för detta. Det är så otroligt tråkigt att behöva känna såhär för något som man borde bli så glad för!

Härlig långhelg på tu man hand och sorg i hjärtat

J och jag har varit i Budapest i 4 dagar och firat vår 5-åriga bröllopsdag. Det har varit så himla mysigt och vi har verkligen haft tid för varandra. Pratat, skrattat och hållit handen massor. Tankade på massa ny energi landade vi på Arlanda och möttes av L och mormor. L hade plockat hundkex och tjöt stolt "att hon hade födelsedag" till mig. Hon hade också ritat varsin teckning till oss.

Jag har en sorg i bröstet just nu, jag vet inte riktigt varför men tror det kan ha att göra med att om vårt första FET hade lyckats hade vi haft BF i dagarna och en tjej som jag följer fick sina tvillingar i förra veckan. Jag klarar inte av att läsa hennes blogg längre för det gör så ont att vi inte fick behålla våra. Jag skulle ha jobbat max 3 veckor till nu och sen gått på mammaledighet vid midsommar. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Längtar med fasa efter september och sprutstart. Är dock livrädd för hur jag ska hantera bakslagen, när mensen kommer och jag vet att vi måste börja om igen. Någonstans i mig så har jag fått för mig att det kommer krävas totalt 7 återföringar innan vi får vårt syskon, det skulle innebära 3 återföringar till. Jag tror inte att vi kommer hinna det i år och då kommer vi att vänta tills mars med nästa försök. Jag vill inte göra samma sak igen och vara nygravid när vi åker till Jamaica. Jag vet att inget går att planera och att det blir som det blir men med vissa saker har jag i alla fall lite att säga till om och det är när vi gör behandlingar. Jag är så trött på att känna mig ledsen och orolig hela tiden. Jag är så trött på att vissa dagar nästan förakta min kropp, dels för hur den ser ut men också för infertiliteten. Jag hade en riktig dipp förra veckan är jag skulle prova ett par byxor som satt som en smäck för ett år sedan och jag nu inte fick upp dem över låren. Jag blev så ledsen för den starka kroppen jag hade tränat upp är som bortblåst och allt är IVFens fel. Jag känner mig tjock, svag och ful för det mesta. Jag försöker träna ordentligt och ska verkligen ta tag i min kost också men det känns så meningslöst på något sätt för att jag vet att i höst börjar skiten igen. Jag kommer inte få eller kunna träna och så fallerar hela jag. Jag ska försöka tänka mer positivt och träna det jag kan även under behandlingarna, typ yoga och lättare styrketräning för jag vet att jag mår så mycket bättre då men det är väldigt svårt att hålla motivationen och orken uppe när man är mitt i skiten. Jag vet att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp men det är så svårt nu. Jag har ett så otroligt komplicerat förhållande till min kropp efter allt detta.

Usch vilket deppigt inlägg det blev men jag behövde skriva av mig....

Ägglossningen från helvetet

Hur kan man ha så sjukt ont när man har ägglossning. Efter lunch idag small det till på högra sidan och det gjorde så ont att jag var tvungen att lägga mig i vilrummet på jobbet ett tag. Efter två vanliga och en starkare alvedon så kändes det i alla fall lite bättre. Det håller ofta i sig några timmar och sen är det okej igen. Jag fattar inte riktigt hur naturen har tänkt där för sex är ju typ det sista jag vill ha nu. Helt öm i magen.

Mensen kom som den skulle och jag känner mig lugnare nu, klart jag inte var gravid, jag kan ju inte bli gravid när vi ligger!

Jag har börjat tillåta mig att tänka på nya försök och är pirrig inför dem men samtidigt skräckslagen att jag ska dras ner i ledsamheten och ångesten igen. Samtidigt så känner jag mig säker på att vi kommer att lyckas igen, att det kanske tar några försök men vi kommer att gå ett syskon, jag kan bli gravid och ett missfall är inget missfall. Jag tänker att jag ska försöka behålla denna känsla när vi kör igång igen men vet att det går så fort att hamna i tvivel och negativa tankar igen. Jag ska verkligen försöka vara snällare mot mig själv och tillåta mig känna efter och göra det som känns bäst för mig. Just nu så tränar jag massor och har anmält mig till en triathlon i slutet av augusti igen. Efter det så sätter vi igång igen på nästa mens. Jag hoppas att jag kommer våga och kunna fortsätta träna en del då det gör att jag mår bra och att kroppen stressar ner.

Längtar efter en lång härlig sommar där vi kan tanka energi inför höstens prövningar :)

Jag håller på att bli galen...

Fan jag blir galen snart. Magen svullnar upp och bubblar på eftermiddagen/kvällen, jag kissar mer än vanligt, är sjukt trött, brösten värker till och från och det spänner och drar i livmodern. PRECIS så som det var när embryot fäste senast. Jag vet ju att det är näst intill omöjligt men läser ändå att det för vissa faktiskt är lättare att bli gravid efter en skrapning, har något med att man "gjort rent" att göra samt att kan få en skjuts med rätt hormoner. Jag ni hör ju hur långsökt det låter. Jag blir så arg på mig själv som typ i smyg tänker att jag kanske är gravid. På torsdag kommer ju mensen komma som den ska och jag kommer att känna mig jättekorkad som kanske trodde och hoppades lite. Samtidigt vill jag ju inte riktigt bli gravid nu. Då måste vi ställa in resan i februari och vi skulle få en nyfödd mitt i värsta RS- perioden. Förstår inte varför jag en tänker och analyserar dessa saker. Det är ju inte så. Vi kommer att behöva göra IVF igen efter sommaren och om vi har tur är vi gravida innan året är slut. Det är min förhoppning! Jag hoppas också innerligt att vi inte ska behöva lägga ner närmare 70 000 på ett nytt tre-pack. Det finns så mycket annat kul vi kan göra för de pengarna.

Tur jag har kurs denna vecka och förhoppningsvis kan koppla bort tankar och allt annat och bra invänta mensen mot slutet av veckan....

Den tiden i månaden när det lilla hoppet tänds...

En vecka sedan ägglossning och en vecka kvar till mens. Vi fick till det vid ägglossningen och även om jag vet att det är kört så finns tankarna där och jag har svårt att släppa dem. För vi vet ju inte, det kan ju faktiskt gå av sig själv och tydligen kan det blir lite lättare efter en skrapning. Blir ju inte bättre av att jag är komatrött, konstant kissnödig, sjukt törstig och att det spänner kring livmodern. Jag vet ju att mensen kommer komma nästa vecka och jag blir så ledsen och arg över att det ska vara så här varje månad. Kan jag inte bara få vara och inte ha stenkoll på var i min cykel jag är. Enda sättet är att skydda sig, då funkar det bra. Men det känns konstigt att skydda sig när vi faktiskt vill bli gravida, men pausen jag behöver blir inte lika bra när det är så här. Ja ja, bara att försöka koppla bort och vara helt inställd på att mensen kommer mot slutet av nästa vecka. Jag tror att det är så att jag håller på att bli sjuk för kroppen är jäkligt trött, har ju tränat väldigt hårt i 2 veckor och idag började halsen och öronen göra lite ont och dessutom kliar ögonen som fan av pollen, så det är nog därför jag är komatrött i alla fall!

Igår fick en nära vän sin lilla son och jag är så glad för deras skull men kan samtidigt känna en sån avundsjuka på allt de har framför sig. Jag vill också vara i en bebisbubbla :) Men glad är jag och ser fram mot att få träffa den lilla killen!

Jag utmanar mig själv...

Jag måste nog säga att jag mår bra för tillfället. Jag har kommit över MA:et mycket bättre än jag någonsin trodde. Visst gör det ont ibland och jag kan tänka, nu skulle det varit vecka si eller så och undrar hur jag hade mått och sett ut men det går bra. Jag ser fram mot nya försök och känner mig ganska positiv inför dem. Det är skönt med en paus. Jag har börjat cykla till jobbet och träna massor. Jag har utmanat mig själv att springa varannan dag i 30 dagar för att komma igång ordentligt. Minst 3 km ska jag springa varje gång och så lite styrkeövningar efter det. Vädret är så himla härligt och det gör automatiskt att man mår bättre tycker jag. Vi ska köpa en cykelsadel till L så vi kan göra lite utflykter. 

I helgen som var var vi i Lindvallen och L åkte skidor för första gången, hon tyckte det var jättekul och det gick riktigt bra. Hon kunde stå ganska länge och åka rakt fram!

Jag tänker att det kanske kommer ta några återföringar innan det funkar denna gång också och försöker att inte stressa över det för jag tror verkligen att jag tillslut kommer bli gravid igen och få behålla barnet. Jag hoppas att jag är gravid till jul!

kroppen har fattat galoppen

4 veckor efter skrapningen kom mensen. Kroppen har redan fattat vad den ska göra. Jag är spänd och förväntansfull inför en ny behandling i augusti!

Idag hände det...

Jag kände mig lycklig i både kropp och hjärta när jag gick hem i solen. Jag har tagit mig igenom detta också. Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit nu om de hade fått leva men det gör inte lika ont längre. Jag längtar efter att försöka igen och hoppas innerligt att jag ska bli gravid igen under hösten.
Mejlade med Claes idag och vi har bokat in ett möte den 15 juni för undersökning och diskussion om hur vi ska lägga upp nästa behandling som vi kommer börja i augusti. Det är faktiskt inte så långt dit!

någonting verkar fel med min mage...

Natten till i lördags vaknade jag av att jag hade väldigt ont i vänstra sidan av magen, typ som vid ägglossning. Jag sov sen dåligt hela natten och vaknade av magsmärta till och från. På morgonen hade värken flyttat sig upp till under revbenen och jag hade verkligen ont. Tänkte att jag kanske åkt på en magsjuka men mådde inte illa alls, Jag försökte få i mig lite frukost men fick gå och lägga mig igen. Sov till och från i 4 timmar, hade otroligt ont. På eftermiddagen började det även göra ont i nedre delen av magen och i ländryggen, känns nästan som värkar, klassisk ägglossning för mig. Värken i övre delen av magen höll också i sig. Vid 20.30 tog jag två citodon och sen la jag mig. Vaknade vid midnatt med fruktansvärd värk i övre delen av magen, bröstet och ryggen. Vi ringde mamma så att hon kunde komma hit och kolla L medan vi skulle gå över gatan till akuten. Men jag kunde inte gå, ramlade ihop i hallen av smärtan och J ringde tillslut en ambulans. Jag lyckades ta mig tillbaka till sängen och ambulansen kom. De konstaterade snabbt att det inte var hjärtat, vilket jag aldrig trodde, jag hade bara så fruktansvärt ont. Efter ett tag lättade den värsta värken och jag fick hjälp att gå över gatan till akuten. Vi blev kvar där i 5 timmar och de tog en massa prover. Fick träffa både en kirurg och en medicinläkare. De kom fram till att de tror att det är en slags magsjuka men inte den vanliga där man kräks och smittar massor. Mitt kaliumvärde var lågt vilket de inte riktigt kunde komma på varför men det kan bli så när man har mycket diarréer vilket jag inte tycker att jag har haft. De visste helt enkelt inte. Läkaren gav mig kaliumtabletter och så måste jag kolla upp värdet igen om någon vecka. Jag ska dessutom ta vätskeersättning varje dag ett tag. Jag fick även med mig Citodon att ta om smärtan inte ger sig eller kommer tillbaka. Eftersom vi varit i Thailand nyligen och jag även blev dålig där så har jag fått lämna avföringsprover för att utesluta ovanliga magbakterier eller parasiter. Jag sov ordentligt när vi kom hem, fick smärtstillande på sjukhuset också och när jag vaknade igår morse så var värken nästan borta. Jag var ganska matt under gårdagen men idag mår jag som vanligt igen. Läkaren sa att det också kunde vara gallsten. Jag har ju tagit bort min galla men tydligen kan man få gallsten ändå. Det är dock väldigt ovanligt så han trodde mer på magsjuka.
Förmodligen har jag ägglossning på gång också och det var värken i nedre delen av magen och ryggen. Jag fick även Omeprazol för att han trodde att jag kanske har problem med sura uppstötningar även om jag inte känner att jag har det.

Jag kan nu inte sluta tänka att jag fick någon konstig magsjuka där nere och att det var den som gjorde att tvillingarna dog. Det dog ju ca 2 dagar efter att jag var dålig. Barnmorskan ord innan vi åkte "bli inte magsjuk" ekar i mitt huvud. Jag undrar vad hon menade med det. Läkaren sa dock inget innan vi åkte och hon sa att om jag blev dålig så var det viktigt att dricka och få i mig vätskeersättning. Men jag kan inte låta bli att undra, tänk om. Jag vet ju att det inte är mitt fel att jag blev magsjuk men jag valde ju att åka till Thailand och därigenom utsatte jag mig för risken. Idag skulle vi ha gått in i v 16, magen hade nog varit rejäl och illamåendet förhoppningsvis börjat lätta. Gud vad jag saknar att vara gravid!

Svårt att släppa tankarna.....

Det har kommit ett till graviditetsbesked och två små barn under den senaste veckan. Det hugger verkligen till i hjärtat och jag kan inte låta bli att bli ledsen och så fruktansvärt avundsjuk. Jag vill också vara gravid och sen få träffa vårt nya lilla liv. Jag vill inte sitta här med en halvdegig mage och känna mig tom. Jag tänker ofta "nu skulle vi vara i vecka XX, undrar hur stor magen skulle vara nu". Ganska snart skulle jag börja känna dem sparka. Jag är så otroligt ledsen för att vi inte fick behålla dem. Jag tycker att det är så sjukt orättvist att vi efter 4 IVF:er och 9 veckor av illamående ska behöva få gå igenom detta. Jag har så svårt att glädjas åt andra och det gör så ont och jag känner mig hemsk. Jag vill ju inte att andra ska behöva gå igenom vad vi går igenom men jag önskar att vi också slapp det. Jag önskar ibland att andra bara för stund kunde få känna vad jag känner.

Igår var vi ute och firade J och bästa kompisen. Vi åt och drack gott och hade jättetrevligt. Men jag hade hellre inte druckit och ätit vissa saker och haft våra små i magen. Jag vill bara få vara gravid och känna mig gravid och känna små sparkar i magen. Det är det enda jag vill nu. Jag vill planera för en framtid med fler barn och gå och drömma om hur den ska bli men allt det togs ifrån mig. Hela den framtiden som vi sett framför oss bara rycktes bort och det gör fortfarande så jävla ont i hjärtat och ibland fysiskt ont i bröstet.

Jag inser att jag isolerat mig hemma ganska mycket och jag antigen sover bort dagarna eller ligger på soffan och slökollar på TV. Jag borde ta mig ut och komma igång med livet igen men jag har ingen lust och är så trött. Jag tror dock att jag måste tvinga mig för annars skulle jag kunna gå hemma här i all evighet.

Jag önskar att jag kunde veta när det kommer bli bra och vad det är som kommer göra det bra. Jag tror att det inte kommer helt bra förrän jag får hålla vårt andra barn i famnen. Men om det aldrig kommer ske, kommer jag någonsin att känna mig hel igen. Jag är så trött på att kämpa och vara ledsen i själen men visa mig glad utåt. Jag vet att jag inte måste göra det men det är på något sätt lättare att vara glad utåt, ibland så lurar jag mig och tror att allt är bra då. Men inuti mig är jag så himla ledsen och arg och avundsjuk och trött, så innerligt trött på denna kamp för att få uppleva det mest självklara här i livet igen... att bli mamma!

Ett år äldre....

Igår blev jag 36 år och för första gången i mitt liv tyckte jag att det var jobbigt att fylla år. Det är inte att bli äldre som är jobbigt egentligen men att jag nu satt här utan att vara gravid med vårt syskon till L och insikten om att det kan komma en födelsedag till utan att jag är det. Jag gillar egentligen att bli äldre, jag tycker livet är så mycket bättre idag än när jag var 20-nånting men det finns också en stress nu.

Underbara J berättade att han hade bokat en resa för oss två till Budapest i slutet av maj när vi har 5-årig bröllopsdag. Han hade bokat den medan jag låg nedsövd och skrapades. Han tyckte att vi behövde något att se fram emot och lite tid tillsammans bara vi. Det ska bli så himla härligt! L hade med lite hjälp av J köpt badsalt och hudlotion. Vi åt hemmagjorda hamburgare och drack ett glas vin. Min bror och hans son bjöd mig på lunch tidigare på dagen. Det var en bra dag även om vi inte firade så mycket. På kvällen bokade vi även resan till Jamaica i februari nästa år när mamma fyller 60 år. Vi blir 10 stycken totalt som åker, ska bli så himla härligt!

Jag har de senaste dagarna har rätt ont i sidorna till och från och känner igen det från ägglossningssmärta men tänkte att det kan det ju inte vara. Ringde sjukhuset igår för att fråga och hon sa att det kan det vara, den kan vara på gång och kanske komma i helgen då det är 2 veckor sedan skrapningen då. Vissa kommer tydligen igång ganska fort igen. Inte för att det spelar någon roll för någon som ändå inte kan bi gravid, men det är ju skönt att kroppen i alla fall verkar fatta galoppen där. Jag börjar redan längta till och se fram mot hösten och fortsatta IVFer. Jag längtar efter att få se det är efterlängtade strecket växa fram och undrar hur många försök det kommer ta. Jag hoppas vi ska slippa köpa ett nytt trepack men måste vi så gör vi det! Jag hoppas att jag kommer vara gravid om ett år, det är det enda jag önskar mig just nu....

Att några få ord kan göra så ont....

J kom hem med middag och slängde ur sig i förbifarten att han pratat med sin mamma som berättade att hans kusin ska ha barn i september. Jag blev chockad över min egen reaktion, för det gjorde fysiskt ont i bröstet.

Min svärmor och jag har inte en jättebra relation och jag tycker att hon ofta är en skvallerkärring som lägger sig i hur vi uppfostrar L och mest gnäller på allt och alla. Jag frågade om hon hade ringt för att berätta det men det visar sig att när J ringde henne för att berätta att jag inte orkade ringa tillbaka häromdagen när hon ringt mig för att jag helt enkelt inte orkar prata med folk, så kläcker hon ur sig detta. Jag kan känna WTF, har du ingen känsla alls. Vi har precis förlorat våra barn som skulle ha fötts i september och när J ringer och berättar att jag mår väldigt dåligt så kontrar du med att ge ett graviditetsbesked, bara för att du har sånt jävla behov av att vara först med att berätta. Jag har också en känsla av att hon berättar för alla som vill och inte vill höra om det vi går igenom. Hon har liksom ingen spärr. Jag är så irriterad och arg nu!

Jag har mått bättre de senaste dagarna men detta besked var verkligen tungt och det kommer förmodligen vara så ett tag. Jag är glad för deras skull, det är jag men jag känner inte för att hoppa runt av glädje. Jag vill faktiskt inte veta om någon ska ha barn just nu. Det gör för ont.

Fortsatt sjukskrivning....

Fick en tid hos kuratorn igår eftermiddag och det var så skönt att få prata och gråta och få bekräftat att det jag känner är helt normalt. Jag får vara arg, ledsen och tycka att det är orättvist. Det är helt normalt efter allt som har hänt. Jag insåg också att jag inte är redo att gå till jobbet på måndag. Jag behöver mer tid att bearbeta allt om det ska bli bra tillslut. Jag fick fortsatt sjukskrivning 2 veckor till av husläkaren idag så nu slipper jag oroa mig för det.

En vecka har gått....

I måndags skulle vi ha gjort KUB-test och fått se våra små igen. Jag är så tacksam över att vi slapp få veta då. Jag vet inte hur jag mår, helgen var ganska bra. Vi tog det lugnt, var hos bästa vännerna en stund och fick andrum, har myst med L och bara varit med varandra. I måndags kom ångesten, jag tog mig nästan inte upp, i tisdags var det lite bättre. Jag känner att jag behöver prata med någon, dels om det jag befinner mig nu men också om framtiden och hur jag ska kunna hantera den. Jag ringer runt men blir hela tiden hänvisad till någon annan, ingen verkar kunna ta emot mig, det är inte riktigt deras område. Jag ringde MVC i morse och grät, det är första gången på några dagar som tårarna kommer igen. Eller de kom igår när jag pratade men ett annat ställe om att få hjälp, varje gång måste jag berätta vad som hänt och försöka förklara hur jag mår. Det är vidrigt, att behöva upprepa hela tiden. MVC sa i alla fall att Ultragyn där vi fick beskedet har kuratorer så hon tyckte jag skulle ringa dit. Jag har lämnat ett meddelande.

Jag har ingen ork, vill sova hela tiden men försöker göra små saker emellanåt, fixar här hemma, sätter mig i solen på balkongen eller går en kort promenad. Idag ska jag ta itu med klädkammaren, rensa och slänga kläder mm. Jag pratar en del med J, men vi är på så olika plan just nu. Han är orolig för att jag isolerar mig och tror att jag skulle må bättre av att gå till jobbet, jag kan inte förstår hur jag ska kunna jobba på måndag. Tror jag ska ringa husläkaren och se om jag kan få förlängd sjukskrivning mars ut. Jag undrar om folk förstår vad jag går igenom, det är ju bara ett missfall, om än ganska sent, så är det ju vårt första. Det betyder ju ingenting, men jag är livrädd att det är det första av många, att detta är vårt nya hinder, först ha svårt att bli gravid och sen inte kunna behålla graviditeten. Jag skiter egentligen i vad folk tror, det är jag som går igenom detta, det är min kropp som inte fungerar.

Jag ältar om det var något jag gjorde, jag flög ju till Thailand, jag fick massage där, jag frågade läkaren innan och hon ska att det var helt okej, jag tog mediciner mot illamåendet, jag blev magsjuk, jag bar runt på L en massa. Jag vet ju innerst inne att jag inte kunde påverka, men jag kan inte låta bli att tänka tankarna. Om jag blir gravid igen kommer jag inte våga göra något. Jag kommer inte ta en tablett mot illamåendet, hellre ligger jag hemma och mår skit. Jag kommer inte våga riskera något alls.

Jag inser att jag redan är i September och nästa försök, jag försöker tänka bort det, vill inte känna stressen. Behöver hjälp med att vara i nuet,att sörja det som varit och ta en paus. Jag behöver en paus, men vet inte hur jag ska koppla bort tankarna. Jag fyller 36 år på måndag, inser att jag kommer vara minst 37 år innan vi får ett barn till. Jag hoppas att jag ska hinna bli gravid under det året jag är 36. Åldern börja bli en stress, så är det. Men jag vet att mina ägg är fina så vi får hoppas att de fortsätter vara det! Vi ska lyckas, det bara är så. Jag ska få vara höggravid igen och amma mitt nyfödda barn. L ska få ett syskon att växa upp med, det bara är så.

För en vecka sedan....

För en vecka sedan hade vi precis kommit innan för dörren igen efter två härliga veckor i Thailand. Vi levde fortfarande i tron om att två små hjärtan slog och och utvecklades i mig. Vi var lyckliga, fortfarande ganska omtumlade av beskedet att det var två och hur vårt liv skulle förändras. Jag mådde dåligt, magen var enorm och brösten lika så. Vi skulle kolla på hus, vi planerade för ett helt annat liv. Om jag inte frågat läkaren i tisdags om det där ultraljudet hade vi fortfarande varit där i den där bubblan. Vi hade gått på visning i morgon och berättat för vänner idag. Sen hade helvetet kommit på måndag istället när vi skulle göra vårt KUB och ta reda på om det fanns en skiljevägg. En annan läkare hade varit den som gav oss beskedet. Som skulle ha sagt, tyvärr.... Jag är i alla fall tacksam över att vi slapp få veta på måndag.

Igår kl 07.00 infann vi oss på sjukhuset. Det var ett ungt par där också, jag tänkte att de ska säkert göra abort, de såg ganska glada ut och skojade med varandra. Jag tänkte att det är fan inte rättvist att det varje dag finns dem som frivilligt avslutar sina graviditeter för att de råkat bli med barn vid fel tidpunkt och då kan man ju bara ta bort det. Det är fan inte rättvist när vi ska behöva kämpa så för att bli gravida och sen gå igenom detta. Jag var i alla fall först in. Är väldigt glad för detta för jag hade fått ta 3 Cytotec på morgonen och de hade börjat värka nu. Jag rullades iväg mot operationen och kände mig bara tom. Blev väldigt fint omhändertagen och kommer nu ihåg att tårarna rann när läkaren frågade hur det var. Ja, hur fan tror du, du ska suga ut mina två efterlängtade bebisar som jag gått igenom 4 IVF:er för att bli gravid med och som vi sett små hjärtan ticka hos och som sen bara dog, utan att jag märkte något. Hur tror någon att jag mår. Jag vet ju inte ens själv. Jag sövdes och allt gick fort och bra. Efteråt sov nästan 3,5 timme medan J satt bredvid. Jag fick smörgås och gå och kissa och så fick vi åka hem. Helt tomma. Jag kände direkt i kroppen att det var tomt, magen spände inte lika mycket och det kändes bara tomt. Vi köpte med oss lunch och åkte hem. Min pappa kom förbi för att ge mig en kram. J jobbade lite och jag kollade på en serie. Vi hämtade L på förskolan och gick till parken, köpte hämtmat, min mamma kom förbi, vi nattade L och sen öppnade vi en flaska bubbel och jag blev full. Gick och la oss och kände oss tomma. Kände oss snuvade på det liv som vi skulle ha fått med dessa två barn, på huset vi skulle köpa, på mammaledigheten jag skulle gå på, på vagnen vi skulle köpa. Ja snuvade på allt som vi hade framför oss med dessa två nya små liv.

För en kort kort stund när jag vaknar på morgonen så har jag glömt och då känns allt bra, sen kommer jag ihåg och så vet jag inte hur jag känner. Jag väntar på en reaktion. Jag känner igen mig själv i att jag bara vill gå vidare, träffa vänner, träna, fixa här hemma. Men jag försöker sätta stopp, vi ska ha en lugn helg bara vi, jag ska börja träna igen, men först när jag slutat blöda, fixa här hemma tillåter jag mig dock. Jag är sjukskriven nästa vecka för att sörja. Ja det står så i min sjukskrivning. Jag är osäker på om en vecka räcker, är det meningen att jag ska ligga i sängen och gråta en vecka och sen resa mig och vara bra eller hur gör man. Jag har aldrig utsatts för denna sorg eller smärta förut. Men jag har ju gått igenom sorg och jobbiga händelser. Jag har ju dessutom levt med den kris det är att försöka få först ett barn och sedan ett syskon under ganska många år och jag vet att sorgen, krisen, ja allt vad det nu är sköljer över en helt plötsligt, det kan vara något man ser, eller hör, något någon säger. Jag gissar att det kommer vara samma nu och jag kan/vill ju inte vara sjukskriven för alltid. Livet måste någonstans fortsätta, L måste tas om hand om, mat måste lagas, lägenheten städas, räkningar betalas. Jag tänker att jag måste tillåta mig att sörja och bearbeta när jag behöver, det går inte att sätta en tid på när jag ska vara klar. Jag är tacksam för veckan jag får hemma, att vänja mig med saknaden av det liv som skulle vara, men sen hoppas jag att jag ska kunna hitta en trygghet och tröst i det liv jag också faktiskt har.

Vi kommer inte göra några försök förrän tidigast efter sommaren. Dels för att vi, men mest jag och min kropp behöver en paus, vi har kört på i ett sedan september förra året i princip. Vi behöver en paus. Men också för att vi ska göra en resa i februari nästa år och jag vill verkligen göra den och då måste vi planera "hur gravid jag kan vara" för att vi ska kunna åka. Om det mot alla odds skulle lyckas på första försöket och vi dessutom får behålla det. Jag fyller 36 år om 2 veckor, jag blir äldre, men jag tänker att jag fortfarande är så pass ung att 2-3 månader hit eller dit inte kommer vara avgörande. Jag hoppas jag har rätt. Men mina läkare säger att jag har många fina ägg, mitt problem är ju nästan att jag har för många, så jag tänker att före eller efter sommaren inte spelar någon roll. Jag tänker också att det gör inget om vi har 3 eller 5 år mellan barnen så länge vi har dem. När det är äldre kommer de ha varandra oavsett ålder mellan dem. Man kan inte alltid planera när man ska ha sina barn. Vet ni att det är så många som inte vet om det, som bara, jo men vi ska nog skaffa barn som föds till våren, det är praktiskt och så kör vi på ett syskon några år senare, och så blir det så. Tänk att leva i den världen. Man jag försöker också tänka att de nog missar mycket, när de tar det
så för givet, men jag vet inte om jag bara lurar mig själv där.

Nu ska jag äta frukost med mina hjärtan och njuta av den soliga dagen och det fina jag faktiskt har i mitt liv, sen kanske jag kommer gråta en skvätt över det jag inte har. Någon dag måste jag skicka tillbaka de mammakläder jag beställt och som landade i brevlådan dagen efter beskedet. Som kompensation har jag idag beställt lite nya fina vårkläder som inte är mammakläder!

Inga mer veckor....

Hela dagen fram till ultraljudet så tänkte jag att det är i alla fall en, det är väldigt tråkigt om en har stannat av men där är i alla fall en. Tanken på att båda slutat leva fanns inte. Läkaren började med ett vanligt ultraljud och man såg två foster. Hon sa att hon behövde göra ett vaginalt för att se hjärtfrekvens. När jag tänker tillbaka så vet jag att jag tänkte, hur ska vi kunna se något på KUB testet om några dagar, det går ju inte att urskilja något alls. Sen kom de upp på skärmen igen och man såg dem, jag sa titta. Läkaren sa då ganska fort att hon hade tråkiga nyheter. Vi frågade om det var en eller båda och hon sa båda. Jag såg då att de var alldeles för små. De hade inga armar och ben, bara en kropp och ett huvud. Läkaren kollade jättenoga och kunde sen säga att de slutat leva ca v 9+2, Det skilde en millimeter (23 och 24 mm) i storlek så de har slutat leva nästan samtidigt. Här någonstans börjar tårarna rinna både på mig och J. De slutade inte förrän många timmar senare. Jag fick klä på mig och vi satte oss för att prata. Läkaren förklarade att de måste komma ut och det fanns två alternativ, antingen få Cytotec och blöda ut dem hemma eller en skrapning. Jag sa att jag inte få Cytotec då jag fick det när jag sattes igång med L och jag fick ta maxdos och inget hände. Läkaren sa med en gång då att jag absolut inte skulle behöva ta dem då utan att man skulle göra en skrapning. Hon skulle skicka en remiss med en gång men kunde inte säga när det skulle bli, förhoppningsvis inom en vecka. Hon skulle ringa och trycka på så att vi ska slippa vänta så länge. Jag kommer sövas och så får jag komma hem igen på kvällen om allt går bra. Läkaren var fantastiskt bra och hon sa att jag vet att det inte hjälper alls just nu och att det är värre för att ni behöver göra IVF men det här betyder inte att ni inte kommer kunna få ett barn igen. Det är vanligare med missfall/ma vid enäggstvillingar och det är inget vi har gjort eller hade kunnat göra annorlunda. Jag vet att det är så och på något sätt är det självklart skönt att veta men precis som hon säger så hjälper det inte just nu. Jag tycker att livet är så jävla orättvist och fattar inte varför vi ska behöva gå igenom detta. Det känns som att så många saker togs ifrån mig under den där korta stunden det tog att höra orden. Jag skulle ju få bli mamma igen, gå på föräldraledighet och vara hemma hela sommaren. Nu är vi tillbaka på noll och måste börja om från början med nya IVFer. Hur ska jag någonsin kunna känna mig trygg i en graviditet, kommer jag någonsin att kunna slappna av eller kommer hela tiden tro att den har dött.

Det var så vidrigt att gå ut därifrån med tårarna rinnande och se alla som satt där förväntansfulla inför sina ultraljud. Vi tog en taxi hem och jag låg på sängen och grät till jag inte kunde andas. Vi pratade och kramades och insåg att vi kommer igenom det på något sätt.

Jag inser att de har dött ungefär när jag fick den där jobbiga känslan att något hade hänt, jag mådde för bra. Men sen började jag ju må skit igen och tänkte att det bara var några bra dagar. Det är så sjukt att de varit döda i ca 2 veckor men jag både ser ut och känner mig gravid. Jag hatar min fula äckliga kropp som gör detta mot mig. Samtidigt är jag tacksam över att den inte stötte ut dem när vi var i Thailand. Den kanske egentligen är fantastisk min kropp. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat och tankar snurrar om vi någonsin kommer få ett barn till. Vågar vi börja om med IVFer och alla misslyckanden, pallar mitt psyke. Orkar jag, vågar jag satsa allt igen. Jag önskar så att jag var nöjd med ett barn, men längtan efter ett till är för stor. Jag är inte klar, det går för fort, jag vill snusa på bebishud igen. JAG ÄR INTE KLAR!

Vi får se när vi orkar försöka igen, för även om jag känner att jag inte vill mer nu så vet jag att vi kommer försöka igen, vi måste. Det blir en lång paus nu, förmodligen till efter sommaren. Vi måste ro om varandra och ta oss igenom detta och bygga upp kraften att gå vidare igen. Jag ska träna, springa och cykla, kanske köra en triathlon igen för att lägga energin på annat. Det kommer att bli bättre och en dag kommer det att bli bra. Vi ska bara ta oss igenom det här nu. Vi har varandra och framförallt så har vi L. Vår underbara fina fantastiska L som ger oss så mycket glädje och kärlek och samtidigt gör att vi inte kan lägga oss ner och bara skita i allt.